Bra för dig…

Det är det jag vill vara, bra för dig min älskling. Bra för alla i min närhet egentligen, för mina barn,  för min ohängde bror, för min far och för din syster och hennes man och deras barn. En svår uppgift, näst intill omöjlig och jag tror inte att jag lyckas speciellt bra alla dagar, men jag har i alla fall en vilja att försöka.

Det värsta med att vara en riddare i ärbarhetens och godhetens tjänst är det dåliga samvete jag alltid dras med när jag inte lyckas tillfredsställa allas lycka. Samtidigt, när jag är så här ödmjuk som jag är så vill jag ju inte sticka ut för mycket. Nej, jag vill hålla min vanliga låga profil och göra gott i skymundan så att säga. Glida omkring som en ljuskygg ängel i tillvaron och liksom välsigna min omgivning. Frälsa dem ifrån ondo, leda dem rätt i tillvaron. Vara en förebild för mänskligheten, nja nu tog jag nog i lite, en förebild för min närmsta sfär kanske räcker? Sedan så finns ju alltid möjligheten att utöka mitt verksamhetsområde. Fastän då förstås hela tiden under ödmjukhetens paroll.

Men allvarligt talat och raljerande och skämtande åsido så är jag idag en rätt snäll person som försöker göra rätt. Det är gott och väl och jag har verkligen blivit snällare med åren och tänker mer på hur andra människor påverkas. Förr var jag en mästare på att göra mig rolig på andras bekostnad. Allt för ett skratt var min idé om humor och jag var ibland ett riktigt praktarsele som många gånger gjort mig förtjänt av en rejäl dagsedel och det var bara min väloljade mun och mitt lismande som klarade mig undan blessyrer. Jag antar att mitt beteende som vanligt kan återknytas till den osäkerhet jag burit på i mina dagar.

Jag är en vänlig människa idag och jag morrar i tysthet och bara åt de verkliga idioterna. Åt lismarna, åt överlägsna män i kamelhårsrock och scarf, åt pimpinetta, överfixade mammor på tunnelbanan med barn som de ser som en belastning, åt mobbande tonåringar som förstör andra ungdomars liv, åt sådana som ljuger för sig själva och andra, åt sådana morrar jag och visar tänderna och väser otidigheter i mungipan.

Och inte alltför sällan morrar jag åt mig själv.

Godafton.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s