Matknivar och gafflar, vad mer kan man begära? Ingenting om du frågar en man som jag känner och som det vilar en förbannelse över vad det gäller all elektronik i hela universum.

”Fungerar inte stereon? Vänta lite bara, jag ska bara ta den här matkniven och så ska jag, få se nu, pula in den här emellan de här två kontakterna och bända uppåt lite grann och, sådär ja nu funkar den igen.”

”Har kylskåpet lagt av? Har någon en gaffel? Tack, om du lutar skåpet åt det här hållet, lite till, och lite till, sådär. Nu ska jag bara trycka in gaffeln här mellan de där två ledningarna och vrida dem ett varv motsols, eller var det medsols? Nej, jag tror att det var motsols. Okej nu håller jag gaffeln så här och du ställer upp skåpet försiktigt, och kolla, nu funkar det igen.

”Hallå! Det funkar inte att spola på muggen och jag har just gjort det, ja du fattar, det stora liksom.”
”Vänta jag kommer, jag ska bara hämta ett par gafflar och ett par matknivar. Sådär, och fy fan vad det luktar, men du får hjälpa till lite grann med att hålla i locket, jag måste ner och fixa lite med flottören här. Ger du mig gaffeln, bra, och nu en matkniv, en till gaffel, nej vänd på den, ge mig den med spetsarna först, bra. Bra jag är nästan klar, kritiskt lägen nu, räck mig matkniven sakta, sakta, sakta, perfekt. Sådär, nu funkar det igen, och se till att spola snabbt kamrat, vad har du ätit egentligen, orm?”

”Startar inte bilen? Men vad fan nu då, är det någon som har en gaffel eller matkniv? Nähä, inte det, en skruvmejsel då, helst en korsmejsel? Perfekt! Kan du hålla upp huven, ja man måste hålla den manuellt, det där djävla staget har gått av. Vänta lite bara jag ska bara ner till tändspolen här och linda av ett par varv upp på korsmejseln och sedan gäller det att hålla den vinkelrätt emot själva spolen och trycka in korset bland koppartråden, sådär ja, försök att starta nu. Ha! Jag visste det, funkar varje gång.”

”Solot hörs ju för fan inte! Hjälp mig nu för helvete, hämta den där matkniven och tryck in den bakom micken och bänd hårt uppåt. Bra nu hörs det igen, nej gå inte du får stå kvar där på knä tills jag har spelat klart. Vadå köpa ny gitarr? Det fungerar ju nu, vad menar du, ny gitarr? Du måste skämta.

You just weren´t made for these times man!
Men jag älskar dig ändå.

Jag tror inte att det finns något universum.

Det som vi lever i är ett odefinierbart något som vi kallar kosmos och som vi använder oss av för att förklara vår existens med reella medel. Det finns inga planeter eller stjärnor. Galaxer och nebulosor och månar och svarta hål, allt är ett fåfängt försök att få ett koncept beträffande vår existens verifierat på ett sätt som vi kan förstå.
Det kommer att komma en dag då allt blir förklarat. När alla våra grubblerier om meningen med livet och om vi är ensamma i det så kallade universum eller inte kommer att framstå som ett slöseri med tid.
Men som det är nu så är det bara att acceptera att vår fattningsförmåga inte är större än vad vår begränsade mänskliga hjärna kan åstadkomma. Att de regler om kemi och fysik och all annan vetenskap som vi skapat bara är barriärer som hindrar oss från att komma vidare. Det handlar om att ta ett steg till, och ett till, och ett till och när det inte finns någon mark att gå på så är det bara att fortsätta gå och ta det där sista steget, inte ut i det okända, utan ta det i en övertygelse om du bryter ny mark.
Fast å andra sidan, det är rätt okej med den här låtsasvärlden också. Jag är inte riktigt färdig med den ännu. Jag njuter ohämmat av att finnas till i det jag har bestämt mig för är min egen sfär. Och jag har verkligen ingen längtan efter något annat just nu.

Och nu undrar ni förstås, menar karln allvar?

Har han blivit galen, har han rökt något olämpligt eller har han tagit till flaskan? Ingetdera kära vänner, jag är fortfarande den exemplariske äkta mannen som sköter sitt jobb, sina barn och som älskar sin fru. Fastän det kommer stunder då jag lägger pannan i djupa veck och tar mig en funderare på vad det är vi lever och andas på. Om allt verkligen är förgängligt. På om den här korta tiden vi har fått oss tilldelad verkligen är allt och att alla mirakel som sker varje dag på allvar kan vara tidsbestämda. Jag vill inte tro att det är på det viset och jag fortsätter att fundera på om den verklighet som vi har gjort till vår verkligen är sann. Eller om det är ett slags ”matrix” skapat av något – någon – för att dölja en ofattbar sanning tills vi har nått en medvetandenivå hög nog för att klara av att ta in den.
Sannolikheten för att jag kommer att få uppleva den dagen är inte speciellt stor. Om inte döden är porten förstås? Men nej, det tror jag inte det verkar alltför enkelt.
Vad är döden då undrar ni kanske? Inte vet jag, men tids nog får vi veta, det är i alla fall något som är helt säkert.

På återseende.

Jag minns när jag trodde att jag var Jack Råstedt.
Då jag drog runt i Stockholm i trenchcoat, slitna jeans och gympadojor med mitt långa åttiotalshår som en flagga i vinden. Naturligtvis så hade jag axelväska också med alla ingredienser som en pseudobohem förväntades ha däri. En anteckningsbok förstås, en flaska rödvin, ett paket Marlboro och en majspipa och så en sådan där liten bit som bohemer har att stoppa i pipan för att komma i stämning och kunna skapa odödlig litteratur. Och jag kom i stämning för det mesta, djävligt fin stämning faktiskt, fastän problemet var ju det att de enastående litterära verken kom på obestånd för jag hade ju fullt upp med att sitta på krogen eller på gräsmattor i parker. Och det som jag skrev i min lilla bok – när jag väl fick fatt i pennan – var mycket kryptiskt och så djupt att det inte fanns någon botten i det hela och när jag väl läste det – på morgonen dagen efter – så fattade jag ingenting. Fast det var en fin tid. Damerna gillade en poet med vilsna förtecken och jag hade inga som helst problem med att jag kopierade en romanfigur. Fast jag skrev en hel del vid sunda vätskor också och mycket av det har jag kvar fortfarande och när jag läser det så finns det kvalité i det skrivna om jag får säga det själv. Ett mycket ungdomligt och en aning naivt språk förstås men med vackra metaforer och miljöskildringar. Och om jag hade låtit bli de stämningsskapande effekterna så hade det nog blivit en roman till slut.

Det kom dock andra saker emellan mig och min roman, annat än små bitar i pipan och vin.
Det kom barn också. Tre stycken vackra pojkar kom till mig och höll mina händer och vad var väl en roman mot att vara pappa tänkte jag inte, men jag insåg snabbt att tiden inte räckte till för både skrivande och nattvak med blöjbyte och jag tog väl antagligen det som en ursäkt för att slippa skriva. Det romantiska med att vara en missförstådd poet hade ju ändå  försvunnit  när jag inte längre kunde sitta bland vänner och bekanta på puben och orera om kommande diktsamlingar och romaner. Visserligen så gjorde jag väl en hel del försök att hålla fast vid det där livet ändå trots att jag hade småbarn men det pris jag fick betala blev till slut för högt. Mamman till barnen förklarade saker och ting för mig  som jag inte riktigt förstått, och jag tog mig själv i kragen och hängde in Jack i garderoben. Han har hängt där sedan dess.

Det har gått många år sedan den tiden.
Emellertid när jag tänker på hur fascinerad jag var av skaparen till just Jack Råstedt och hur jag ser på honom idag, så skäms jag lite faktiskt över hur naiv och dum jag var. Jag är medveten om att du inte ska skämmas för saker du gjort i din ungdom. Det är en del av att bli vuxen sägs det, men vissa saker, ja herregud! Skämskudde fram och ett intensivt hamrande på deleteknappen är ordinerat av jourhavande psykolog när särskilda minnen dyker upp. Det värsta är att det inte hjälper, och hur många år sedan är det inte, ”lord have mercy!!!”
Men det är bara att försöka att acceptera det du inte kan förändra, fast ibland är det djävligt svårt, men jag kan understundom le åt det nuförtiden. Och det är väl lite stort i alla fall?

Det är inte så lätt att vara partiledare under frågestunder i teve.

Jag har väl aldrig sett på maken till aggressivitet och påhopp och den stackaren som satt där ikväll och svettades fick aldrig tala till punkt. Varför måste det vara så att det ska sättas på plats, slås på fingrar och medvetet missförstå och misstolka allt som den utfrågade säger. Vad ska det leda till, vem vinner på de här uppvisningarna av korsförhör som terrierliknande tevereportrar sadistiskt excellerar i? Ska vi väljare bli mer säkra på vad vi ska rösta på av att en sönderstressad partihövding tappar tråden och svarar fel och hamnar i trångmål och ställs mot väggen som en förbrytare inför en exekutionspatrull? Och varför i helvete ser de här journalisterna så nöjda ut när de lyckas sätta dit någon? Ju mer den utsatte stammar och skakar och ju osäkrare ha eller hon blir desto bättre verkar de sataniskt leende torterarna må.
Jag stänger av och laddar ner en film istället. Stickar en stund och äter choklad och klappar lite på min söta fru och den här filmen verkar lovande måste jag säga. Recension kommer en annan dag tror jag. Det blir för sent annars. Jag är ju en skötsam herre och sköter mitt jobb och även om jag tycker att sömn är slöseri med tid så inser jag ju att den behövs. Så jag sover motvilligt, och bara av pliktkänsla, så att ni vet det.

Det blir en kort blogg i afton. Jag lägger ner nu och jag ser ut i augustinatten och när det är riktigt mörkt och ljuden har tystnat i vår lilla stad, och jag står därute på vår lilla uteplats under natthimlen, så ser jag vintergatan precis så som den heter på engelska,”den mjölkiga vägen.” Jag känner mig lite liten då…
Men det går snabbt över.

Med stickor i händerna sitter jag i soffan och vrider och vänder, krånglar och svär en aning, tappar tråden och koncepterna och börjar om från början och är petig. Men det är roligt och fantastiskt rogivande och stimulerande och det går bättre och bättre och halsduken är snart klar nu.
Jag har alltså börjat sticka! Ja, ni hörde rätt. Velourmannen är här nu, sveper ner från skyn som ett flammande garnnystan och sprider stickbeskrivningar och rundstickor som ett handarbetesregn över er. ”Is it a bird? No it´s not. Is it a plane? No it´s not. It´s VELOURMAN to your rescue.”
Det började med att jag fick välja en bok från någon bokklubb som min fru gått med i och mina ögon föll på stora stickboken. Något klack till i mig och jag kunde nästan känna hur stickorna växte ut ur mina händer och för min inre syn såg jag mössor och halsdukar och vantar och tröjor dansa runt i en yster dans och ja, nu sitter jag här och myser i soffan tillsammans med med min – nu även hon – stickande fru. Världen på Facebook och övriga vänner och bekanta, de få som vi har kvar, häpnar och bävar och undrar ”vad är det som har hänt?”
Men det skiner vi i och låter garnet löpa mellan våra fingrar och tiden står stilla och vi småpratar och ser oss själva på hemmet i gungstolar iklädda egentillverkade cardigans eller ylletröjor drickandes kaffe och mumsandes på bullar.
Livet är gott.

Hösten är här nu. Det känns i luften och fukten som finns i vindarna gör dig alldeles våt i håret. Emellertid så känns det rätt så ok tycker jag. Sommaren har varit god och smekt oss både medhårs och medurs för klockan gick så sakta att den nästan stod still och allt som hade med åldrande kom på skam under den gassande solen. Det var likadant här i Täby som nere i Skåne där vi var ett par veckor. Min far bor där, men han hade inte tid att träffa oss tyckte hans sambo.
Min pappa gillar inte konflikter, så därför sågs vi ungefär – om man slår ut det – sammanlagt kanske två till tre timmar på fjorton dagar. Men det räckte bra, ansåg kvinnan som han bor ihop med, och pappa med efter vad det verkar. Fast det handlar inte om det – att han inte vill – jag vet ju det. Han är bara så förskrämd och som sagt extremt konflikträdd och vill bara prata om sådant som inte gör ont. Så han undviker strecken där han går i sitt inrutade liv. Det blir ett väldigt trippande för en gammal man när vi kommer på besök. Så jag tror att vi avstår nästa år, för hans hälsas skull.

Imorgon är en stor dag. Min elvaåring blir en tolvåring och jag kommer osökt att tänka på mina egna födelsedagar när jag var i den åldern. Emellertid så minns jag bara att jag nästan aldrig fick ha några kalas för min salig mor.
Hon hade lite problem med det min lilla mamma, och jag förstod aldrig varför. Ett! kalas hade jag som jag faktiskt minns och om jag kommer ihåg rätt så var det lyckat. Fast å andra sidan så var det inte lika vanligt att du hade ”hippa” – som vi kallade det – när du fyllde år på den tiden.
Annat är det idag. Den ena fashionabla födelsedagsfesten avlöser den andra och det är som om det vore en tävling bland föräldrarna här där jag bor i den här delen av landet att åstadkomma något som ingen annan gjort förut. Det ställer orimliga krav på mig och min fru och andra som tänker som vi. För vi är barn av vår tid – jag och Ulrika – och därför inga älskare av tillställningar som kostar tusentals kronor i form av paintball, besök på Gröna lund eller äventyrsland eller – när det gäller den lilla killen – välorganiserade fester i hemmet i alla möjliga, väldigt speciella former och ungarna verkar inte uppskatta ansträngningarna i alla fall. Det roligaste är ändå när de får leka själva och göra som de vill.
Så vi håller det inom familjen imorgon, och dessutom så jobbar min fru hela dagen men på kvällen ska vi gå ut och äta på restaurang och på söndag så blir det ”Grönan” faktiskt. Dock så är det en hemlighet så säg inget till den stora killen om ni träffar honom.

Gubben har börjat träna och faktiskt hittat en träningsform som mina knän pallar för. Det hände sig nämligen på den tiden – då jag vägde två ton – att jag i desperation gav mig ut i löparspåret för att i fettpanik försöka bli av med både ångest och kilon, men istället fick trasiga knän som rasslade som maracas när jag gick och som värkte i två veckor efter två eller tre turer i motionsspåret.
Men nu, när jag utbrister ”Titta blott på min figur, smärt och smidig eller hur?” för att citera en strof ur någon gammal fyrtiotalsdänga och spänner på mig mina knästöd inhandlade på Lidl och praktiserar ”Powerwalking” med enkilostyngder i händerna i ett djävla tempo om jag få säga det själv. Så känner jag mig som en Ardenner, och frustar säkert lika mycket där jag dundrar fram runt Mörtsjön. Fastän det bästa av alltihop är jag gör det tillsammans med min fantastiska fru.
Vi är solar i varandras liv vi två, som en kvinnlig bekant till mig så vackert skrev på Facebook. Och det är vi, hela djävla tiden.

Jag känner inte igen mig själv. Jag säger saker som är genomtänkta och som har substans och som – när de kommer ut ur min mun – låter rent ut sagt kloka. Vem är det som använder min röst? Tänker jag. Vem är du och vad har du gjort med den andre Staffan, han som egentligen inte visste vem han var?
Jag känner mig lätt förvirrad och har en mindre personlighetskris. Som Gollum, fast den är inte lika tydlig och skrämmande som hans. Jag kan inte säga att jag är ledsen över att den gamle Staffan har dragit sig tillbaka, han var en rätt jobbig typ som tog alldeles för mycket plats och han kan gott sitta där nere i källaren och tänka över sina synder. Det är rätt åt honom.
Men det finns en som saknar den gamle herr Holmberg. Denne man känner sig inte bekväm med den skötsamme mönstergosse som jag tydligen – i hans kritiska ögon – har blivit. Och jag kan förstå honom, och inte. Men å andra sidan så händer det att jag inte är helt komfortabel med mig själv heller. Jo, det är jag förresten, men jag är lite förundrad bara. Fastän jag är nöjd med att jag har nått en bit, tagit några steg på en väg som leder till att de flesta i min omgivning känner sig trygga. Att de sover gott om nätterna, att stora varma känslor omfamnar oss och att vi bär varandra och att vi vågar gå fram till en djup ravin och titta ner utan att det svindlar för våra ögon. För att vi håller varandras händer.
Om vi bara kunde träffas lite oftare jag och han som är osäker på mig. Så är jag säker på att personen i fråga inte kommer att känna sig rädd längre. Att han kommer att förstå att den som jag är nu – tydligen – är någon som jag hellre vill vara än den vindflöjel som svängde hit och dit och som hade till huvuduppgift att vara alla till lags utan att för Guds skull! Tappa den tillkämpade självsäkerhet som jag trodde var min egen.
Men, men, så småningom så kliver jag väl ner från min högtravande häst och accepterar utan att bli smått religiös att jag helt enkelt är annorlunda nu. Och då kan vi säkert mötas igen han – den lätt upprörde och för att inte säga förargade – och jag. Jag förstår ju att det inte är så lätt att acceptera att någon som du känt i hela ditt liv och som du trodde att du visste vem det var. Helt plötsligt framstår som en smärre främling, eller idiot, eller tråkmåns, beroende på vem du frågar.

Min minste har börjat första klass och föräldrarna tycker att det är så stort och fantastiskt och ”våran lilla ettagluttare”, säger vi och klappar honom på kinden och ler sådär som föräldrar gör när de är riktigt förtjusta över något. Han – den upphöjde – bryr sig föga kan jag ju säga. Jo förresten, den första skoldagen var häftig för då fick de godis i skolan, men det som fortfarande är viktigast det är Playstation 3. Fast nu ljög jag lite, det är en stor sak för honom också. För han har lärt sig läsa under sommaren, och det har inte alla i klassen gjort.

Tolvåringen har börjat sexan och flyttat från lågstadiet till en högstadieskola och om någon på en vecka bara, har blivit vuxen så är det han. Och fattas bara annat när han får gå i samma skola som sjuor, åttor och nior som är stora som hus och att han har ett eget skåp där han förvarar sina böcker och att han nästan måste ha karta och kompass för att hitta i den här labyrintliknande skolan, säger han. Han har börjat läsa spanska också, bara en så´n sak.

Det finns män och kvinnor med visioner, oftast med något diffusa mål.
Det värsta som kan hända en människa med en framtidssyn i det blå är att någon skulle ha mage att säga att ”vore det inte bättre att försöka leva i nuet min vän?” Den personen skulle lika gärna ha kunnat lappa till vederbörande i nyllet hårt och med ackuratess. Ingen förolämpning är större för en visionär än att få rådet att sluta söka, sluta drömma eller att sluta försöka. En äkta drömmare eller utopist – ja i dennes ögon så handlar det naturligtvis inte om utopier utan realiserbara mål som närsomhelst kommer att nås- ger aldrig upp sin dröm. En väg utan toppar och dalar vore detsamma som döden och du kan stånga dig blodig i dina försök att övertyga en sådan man eller kvinna att det finns något av värde i en rak linje.
Jag vet, för jag har varit där själv i bergochdalbanan och jag njöt varje sekund som jag var på toppen, och led alla helvetets kval när kärran var djupt nere i dalen. Fastän att jag då skulle välja något annat sätt att leva på var en orimlighet och jag skrattade högt och raljerade vitt och brett om dessa tråkmånsar som minsann inte visste hur livet skulle levas, och så klev jag på nästa tur, löste glatt och villigt biljett, och gav mig upp i det blå.
Det är inte utan att jag saknar det livet ibland.

Jag har begått massmord. Jag har tjugoen liv på mitt samvete och jag känner inte att jag har gjort något avsteg från den rätta vägen. Min känsla för rätt och fel är intakt och jag kommer att göra om det igen så fort jag får en möjlighet. Min äldste son – ja den äldste som bor hemma, det finns en till äldste son – stod bredvid och såg på när jag avrättade dessa tjugoen oskyldiga. Och jag överdriver inte om jag säger att han njöt och var fascinerad av metoden som jag använde mig av.
Jag var noga med att det skulle gå fort, så lite lidande som möjligt var mitt mål. Jag är ingen sadist på det sättet. Och nu ligger de och kallnar…

Det bor ett regnmoln i mitt sinne. Det har alltid bott där och seglar omkring med svarta segel och skymmer solskenet ibland. Jag förstår inte riktigt varför molnet finns i mina farvatten för min sjö är lugn och det blåser en mild bris från sydväst för det mesta. De vågor som går är lugna dyningar och jag gungar fram i harmoni. Icke desto mindre så kan jag – hur klart än vädret är – i horisonten se hur det tornar upp sig när kvällen kommer och jag står där plötsligt i vinden och känner mig sorgsen igen. Jag försöker att rannsaka mig själv och hitta en anledning till den här oönskade disharmonin men hur jag än letar så hittar jag ingenting som skulle kunna göra mig så låg som jag känner mig.
Så då slutar jag med det helt enkelt, och jag kan det nuförtiden. Det är ett stort steg för en förvirrad själ med en kaotisk hjärna att kunna stävja och förhindra och stanna upp – utvärdera – och sedan gå vidare. Och allt detta utan kemiska substanser…

Fan vad folk dricker förresten. Jag ser det på Facebook, på Instagram och jag avskyr numera alla dess djävla bilder på glas och flaskor och hysteriskt flinande människor som i sin berusning tycker att det är så mysigt och vackert i världen. Fastän jag undrar varför rödvinsglas och whiskyglas eller ölflaskor alltid måste stå i förgrunden? Det är som om mysigheten och det underbara i världen först kan uppskattas när du dricker. Och sprit och vin och öl är så starkt förknippad med välmående att om de dryckerna inte fanns så förefaller det nästan som om det inte skulle vara så förbannat ”mysigt.” Och då skulle ”finaste” Stina eller ”bästa” Anders inte le så hysteriskt tror jag. För att inte tala om tevereklamen som önskar oss att ”ha en trevlig kväll med en kartong! rött eller vitt.” En kartong!!! Det är ju för fan fyra flaskor vin och hur trevligt har du efter att ha hällt i dig en kvadrupel rödtjut egentligen?
Ja, ja, jag vet att jag har varit där själv! Ni behöver inte skriva mig det på näsan för jag är en bättre människa nu, och efter många år av klafsande i fuktiga myrar så står jag äntligen på fast mark igen. Och jag har till slut insett att jag kan se på fotboll utan pilsner. Det går att äta grillat kött utan rödvin och du kan sitta i solen efter en arbetsdag utan ett glas rosévin i handen.

Jag vill inte framstå som ”rättrådiga Rut” här nu, även fast jag gör det. Men även om du dricker med måtta så finns ett visst mått av beroende anser jag. Skulle solen vara lika varm och livgivande och skulle livet te sig lika underbart om du inte hade de där två iskalla glasen med rosévin innanför västen där du sitter på din uteplats? Och skulle ett besök på en uteservering på Södermalm verkligen kännas lika stimulerande om du inte hade den där starkölen framför dig och i de allra flesta fall ha bud på en eller två till? Är det inte så att livet i många situationer måste ”boostas” med alkohol? Och i ärlighetens namn, skulle du må lika bra och känna dig lika tillfreds på semestern om du inte hade den där eviga kartongen med vin i kylen? För många är det inte så, och för mig så var det så i synnerhet. Jag är glad över att kunna säga att jag idag inte behöver dricka för att må bra längre. Att jag kan leva i den här världen och tycka om den utan vin. Att varje dag är lika bra och att jag inte längre behöver längta till helgen och berusningen utan att jag kan se fram emot ledigheter av den anledningen att jag får tid att umgås med min familj.
Från att ha varit en romantisk alkoholälskande idiot, så har jag förvandlats till en nykter, kärleksfull alkoholhatare. Och jag kan se nu hur mycket skit som följer i spåren av drickande och jag ser mina egna spår fortfarande – tro inget annat – och de kommer att följa mig livet ut. Dock så hoppas jag att jag kan lära mig att leva med mina jobbiga minnen, och även om jag då ansåg att det var trevligt och roligt att umgås med min då så trogna vän och älskarinna vinet. Så inser jag nu att det var en artificiell lycka, och jag önskar att alla kunde hitta det jag har funnit.

Sådär, nu kan ni kräkas…

För längesedan, i ett land jag minns, så levde jag ett liv som aldrig fick nog. Vad jag än fyllde det med så fick det alltid plats lite till och jag var alltid på väg i det här livet. Vägarna hade inget slut och de platser jag passerade på min väg stannade aldrig kvar i mig på grund av att jag redan hade siktet inställt på nästa mål. Och på den vägen var det.

Jag minns en gång i Stockholm i en blek vinterkväll på väg hem från krogen hur jag och min lillebror testade gränser. Försökte komma längre upp, skrota normer och utmana själva tillvaron på duell. Vi fattade våra vapen och ställde oss i position på den smala stocken, och isflaken flöt som frigolitblock i det smutsiga vattnet under oss. Våra ögon var disiga i kylan och av för mycket ädla drycker och våra fötter var som av lera men vi var fokuserade och beredda på strid. Tiden stod på vår sida och höll sig alldeles stilla i natten när vi fattade varandras händer och såg varandra i ögonen och dansade dödens vals där på den hala timmerstocken i Stockholmsnatten. När musiken tystnat och orkestern lagt ner sina instrument så stod min bror där jag hade stått och jag där han tidigare varit och vi hade hjälp av någonting, något som styrde våra danssteg. Hade oss fångade i osynliga trådar och såg till att vi höll takten och isblocken gnistrade vackert i decembernatten. Och det satt en man från Turkiet på kajkanten och hans ögon var mörkare och djupare än en gammal brunn och hans mun gapade som ett svart hål i häpnad över vad han just sett.

Men så där har det alltid varit. Jag har varit ute på hal is, simmat i djupa vatten och klättrat på alltför höga berg och jag borde väl om sannolikhetens lagar hade fått råda inte sitta här där jag sitter idag. Träfracken borde ha suttit på för längesedan och en plats för mina anhöriga att gå till på allhelgonaafton borde ha skapats, utsmyckats, och på stenen skulle det stått: ”Här vilar en man utan förstånd och vanligt folkvett.”
Men nu är det för en gångs skull så att något skyddar mig. Jag har kommit att förstå det på senare år. Jag kan inte dö helt enkelt och det finns en filmkommentar som jag har kommit att göra till min egen och den lyder: I won´t get sick, I won´t get old, and I won´t ever die. Den är ur filmen Cocoon men det handlar om mig egentligen. Och jag är en lyckligt lottad man.

Allt kommer tillbaka till mig nu när jag börjar bli äldre. Saker som jag glömt, eller förträngt snarare, tvingar sig på mig. Träs över mitt huvud som en för trång polotröja och jag kan knappt andas när den är på plats. Det blir för mycket och jag skäms och våndas och vandrar omkring i mitt ångestrum tills det äntligen släpper men jag vet att det måste göras och inte bara en gång. Fram med självplågningsverktygen bara och låt späkandet ta sin början…

Jag minns också en kärlekskrank,  berusad ung man bakom ratten på en gammal SAAB på en vintrig väg mellan Hedemora och Sala i en lång och utdragen sladd i alldeles för hög fart och för min inre syn så kan jag fortfarande se händerna – inte mina egna – ta hand om styrandet och med försiktiga rörelser räta upp bilen, stanna vid vägkanten, öppna dörren till förarplatsen och släppa ut den dödsförskräckta ynglingen som föll på knä och tackade högre makter. Och som först då upptäckte istäcket över asfalten.

Varför just jag brukar jag tänka. Hur kan det komma sig att jag aldrig råkar riktigt illa ut när jag i hela mitt liv – understundom – har vandrat på en skör tråd tunnare än spindeldito och som enligt alla naturlagar borde brustit för längesedan, men som aldrig gjort det. Andra dock, som alltid går med rågummisulade skor på asfalterade breda vägar med räcken. Ramlar rätt vad det är och slår ihjäl sig och ingen förstår varför eller hur det kunde hända.
Men för det mesta så funderar jag inte så mycket över att jag tydligen inte kan dö eller råka illa ut. Det är som det är och jag kan bara be om att det fortsätter att vara på det sättet.
Jag är tacksam bara och talar väl då och då med den där – törs jag kalla den skyddsängeln – om ditten och datten. Vi har en ganska sparsam konversation och umgås bara sporadiskt men han eller hon verkar gilla mig och jag har ingenting emot honom eller henne heller (jag vägrar skriva hen). Och det har pågått många år nu men jag håller distansen av någon anledning. Man ska inte bli för bundis med räddande änglar på det att den plötsligt upptäcker att jag inte är så underbar som den trodde att jag var, brukar jag tänka.
Men för att citera en titel på en skiva av Rush
Fly by night, men håll dig i närheten är du snäll.