Det bor ett regnmoln i mitt sinne. Det har alltid bott där och seglar omkring med svarta segel och skymmer solskenet ibland. Jag förstår inte riktigt varför molnet finns i mina farvatten för min sjö är lugn och det blåser en mild bris från sydväst för det mesta. De vågor som går är lugna dyningar och jag gungar fram i harmoni. Icke desto mindre så kan jag – hur klart än vädret är – i horisonten se hur det tornar upp sig när kvällen kommer och jag står där plötsligt i vinden och känner mig sorgsen igen. Jag försöker att rannsaka mig själv och hitta en anledning till den här oönskade disharmonin men hur jag än letar så hittar jag ingenting som skulle kunna göra mig så låg som jag känner mig.
Så då slutar jag med det helt enkelt, och jag kan det nuförtiden. Det är ett stort steg för en förvirrad själ med en kaotisk hjärna att kunna stävja och förhindra och stanna upp – utvärdera – och sedan gå vidare. Och allt detta utan kemiska substanser…

Fan vad folk dricker förresten. Jag ser det på Facebook, på Instagram och jag avskyr numera alla dess djävla bilder på glas och flaskor och hysteriskt flinande människor som i sin berusning tycker att det är så mysigt och vackert i världen. Fastän jag undrar varför rödvinsglas och whiskyglas eller ölflaskor alltid måste stå i förgrunden? Det är som om mysigheten och det underbara i världen först kan uppskattas när du dricker. Och sprit och vin och öl är så starkt förknippad med välmående att om de dryckerna inte fanns så förefaller det nästan som om det inte skulle vara så förbannat ”mysigt.” Och då skulle ”finaste” Stina eller ”bästa” Anders inte le så hysteriskt tror jag. För att inte tala om tevereklamen som önskar oss att ”ha en trevlig kväll med en kartong! rött eller vitt.” En kartong!!! Det är ju för fan fyra flaskor vin och hur trevligt har du efter att ha hällt i dig en kvadrupel rödtjut egentligen?
Ja, ja, jag vet att jag har varit där själv! Ni behöver inte skriva mig det på näsan för jag är en bättre människa nu, och efter många år av klafsande i fuktiga myrar så står jag äntligen på fast mark igen. Och jag har till slut insett att jag kan se på fotboll utan pilsner. Det går att äta grillat kött utan rödvin och du kan sitta i solen efter en arbetsdag utan ett glas rosévin i handen.

Jag vill inte framstå som ”rättrådiga Rut” här nu, även fast jag gör det. Men även om du dricker med måtta så finns ett visst mått av beroende anser jag. Skulle solen vara lika varm och livgivande och skulle livet te sig lika underbart om du inte hade de där två iskalla glasen med rosévin innanför västen där du sitter på din uteplats? Och skulle ett besök på en uteservering på Södermalm verkligen kännas lika stimulerande om du inte hade den där starkölen framför dig och i de allra flesta fall ha bud på en eller två till? Är det inte så att livet i många situationer måste ”boostas” med alkohol? Och i ärlighetens namn, skulle du må lika bra och känna dig lika tillfreds på semestern om du inte hade den där eviga kartongen med vin i kylen? För många är det inte så, och för mig så var det så i synnerhet. Jag är glad över att kunna säga att jag idag inte behöver dricka för att må bra längre. Att jag kan leva i den här världen och tycka om den utan vin. Att varje dag är lika bra och att jag inte längre behöver längta till helgen och berusningen utan att jag kan se fram emot ledigheter av den anledningen att jag får tid att umgås med min familj.
Från att ha varit en romantisk alkoholälskande idiot, så har jag förvandlats till en nykter, kärleksfull alkoholhatare. Och jag kan se nu hur mycket skit som följer i spåren av drickande och jag ser mina egna spår fortfarande – tro inget annat – och de kommer att följa mig livet ut. Dock så hoppas jag att jag kan lära mig att leva med mina jobbiga minnen, och även om jag då ansåg att det var trevligt och roligt att umgås med min då så trogna vän och älskarinna vinet. Så inser jag nu att det var en artificiell lycka, och jag önskar att alla kunde hitta det jag har funnit.

Sådär, nu kan ni kräkas…