Det är inte så lätt att vara partiledare under frågestunder i teve.

Jag har väl aldrig sett på maken till aggressivitet och påhopp och den stackaren som satt där ikväll och svettades fick aldrig tala till punkt. Varför måste det vara så att det ska sättas på plats, slås på fingrar och medvetet missförstå och misstolka allt som den utfrågade säger. Vad ska det leda till, vem vinner på de här uppvisningarna av korsförhör som terrierliknande tevereportrar sadistiskt excellerar i? Ska vi väljare bli mer säkra på vad vi ska rösta på av att en sönderstressad partihövding tappar tråden och svarar fel och hamnar i trångmål och ställs mot väggen som en förbrytare inför en exekutionspatrull? Och varför i helvete ser de här journalisterna så nöjda ut när de lyckas sätta dit någon? Ju mer den utsatte stammar och skakar och ju osäkrare ha eller hon blir desto bättre verkar de sataniskt leende torterarna må.
Jag stänger av och laddar ner en film istället. Stickar en stund och äter choklad och klappar lite på min söta fru och den här filmen verkar lovande måste jag säga. Recension kommer en annan dag tror jag. Det blir för sent annars. Jag är ju en skötsam herre och sköter mitt jobb och även om jag tycker att sömn är slöseri med tid så inser jag ju att den behövs. Så jag sover motvilligt, och bara av pliktkänsla, så att ni vet det.

Det blir en kort blogg i afton. Jag lägger ner nu och jag ser ut i augustinatten och när det är riktigt mörkt och ljuden har tystnat i vår lilla stad, och jag står därute på vår lilla uteplats under natthimlen, så ser jag vintergatan precis så som den heter på engelska,”den mjölkiga vägen.” Jag känner mig lite liten då…
Men det går snabbt över.