På den fjärde dagen…

För längesedan, i ett land jag minns, så levde jag ett liv som aldrig fick nog. Vad jag än fyllde det med så fick det alltid plats lite till och jag var alltid på väg i det här livet. Vägarna hade inget slut och de platser jag passerade på min väg stannade aldrig kvar i mig på grund av att jag redan hade siktet inställt på nästa mål. Och på den vägen var det.

images

Jag minns en gång i Stockholm i en blek vinterkväll på väg hem från krogen hur jag och min lillebror testade gränser. Försökte komma längre upp, skrota normer och utmana själva tillvaron på duell. Vi fattade våra vapen och ställde oss i position på den smala stocken, och isflaken flöt som frigolitblock i det smutsiga vattnet under oss. Våra ögon var disiga i kylan och av för mycket ädla drycker och våra fötter var som av lera men vi var fokuserade och beredda på strid. Tiden stod på vår sida och höll sig alldeles stilla i natten när vi fattade varandras händer och såg varandra i ögonen och dansade dödens vals där på den hala timmerstocken i Stockholmsnatten. När musiken tystnat och orkestern lagt ner sina instrument så stod min bror där jag hade stått och jag där han tidigare varit och vi hade hjälp av någonting, något som styrde våra danssteg. Hade oss fångade i osynliga trådar och såg till att vi höll takten och isblocken gnistrade vackert i decembernatten. Och det satt en man från Turkiet på kajkanten och hans ögon var mörkare och djupare än en gammal brunn och hans mun gapade som ett svart hål i häpnad över vad han just sett.

images (1)

Men så där har det alltid varit. Jag har varit ute på hal is, simmat i djupa vatten och klättrat på alltför höga berg och jag borde väl om sannolikhetens lagar hade fått råda inte sitta här där jag sitter idag. Träfracken borde ha suttit på för längesedan och en plats för mina anhöriga att gå till på allhelgonaafton borde ha skapats, utsmyckats, och på stenen skulle det stått: ”Här vilar en man utan förstånd och vanligt folkvett.”
Men nu är det för en gångs skull så att något skyddar mig. Jag har kommit att förstå det på senare år. Jag kan inte dö helt enkelt och det finns en filmkommentar som jag har kommit att göra till min egen och den lyder: I won´t get sick, I won´t get old, and I won´t ever die. Den är ur filmen Cocoon men det handlar om mig egentligen. Och jag är en lyckligt lottad man.

Allt kommer tillbaka till mig nu när jag börjar bli äldre. Saker som jag glömt, eller förträngt snarare, tvingar sig på mig. Träs över mitt huvud som en för trång polotröja och jag kan knappt andas när den är på plats. Det blir för mycket och jag skäms och våndas och vandrar omkring i mitt ångestrum tills det äntligen släpper men jag vet att det måste göras och inte bara en gång. Fram med självplågningsverktygen bara och låt späkandet ta sin början…

hämta (1)

Jag minns också en kärlekskrank,  berusad ung man bakom ratten på en gammal SAAB på en vintrig väg mellan Hedemora och Sala i en lång och utdragen sladd i alldeles för hög fart och för min inre syn så kan jag fortfarande se händerna – inte mina egna – ta hand om styrandet och med försiktiga rörelser räta upp bilen, stanna vid vägkanten, öppna dörren till förarplatsen och släppa ut den dödsförskräckta ynglingen som föll på knä och tackade högre makter. Och som först då upptäckte istäcket över asfalten.

Varför just jag brukar jag tänka. Hur kan det komma sig att jag aldrig råkar riktigt illa ut när jag i hela mitt liv – understundom – har vandrat på en skör tråd tunnare än spindeldito och som enligt alla naturlagar borde brustit för längesedan, men som aldrig gjort det. Andra dock, som alltid går med rågummisulade skor på asfalterade breda vägar med räcken. Ramlar rätt vad det är och slår ihjäl sig och ingen förstår varför eller hur det kunde hända.
Men för det mesta så funderar jag inte så mycket över att jag tydligen inte kan dö eller råka illa ut. Det är som det är och jag kan bara be om att det fortsätter att vara på det sättet.
Jag är tacksam bara och talar väl då och då med den där – törs jag kalla den skyddsängeln – om ditten och datten. Vi har en ganska sparsam konversation och umgås bara sporadiskt men han eller hon verkar gilla mig och jag har ingenting emot honom eller henne heller (jag vägrar skriva hen). Och det har pågått många år nu men jag håller distansen av någon anledning. Man ska inte bli för bundis med räddande änglar på det att den plötsligt upptäcker att jag inte är så underbar som den trodde att jag var, brukar jag tänka.
Men för att citera en titel på en skiva av Rush
Fly by night, men håll dig i närheten är du snäll.

images (2)

2 reaktioner på ”På den fjärde dagen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s