Imorgon är en stor dag. Min elvaåring blir en tolvåring och jag kommer osökt att tänka på mina egna födelsedagar när jag var i den åldern. Emellertid så minns jag bara att jag nästan aldrig fick ha några kalas för min salig mor.
Hon hade lite problem med det min lilla mamma, och jag förstod aldrig varför. Ett! kalas hade jag som jag faktiskt minns och om jag kommer ihåg rätt så var det lyckat. Fast å andra sidan så var det inte lika vanligt att du hade ”hippa” – som vi kallade det – när du fyllde år på den tiden.
Annat är det idag. Den ena fashionabla födelsedagsfesten avlöser den andra och det är som om det vore en tävling bland föräldrarna här där jag bor i den här delen av landet att åstadkomma något som ingen annan gjort förut. Det ställer orimliga krav på mig och min fru och andra som tänker som vi. För vi är barn av vår tid – jag och Ulrika – och därför inga älskare av tillställningar som kostar tusentals kronor i form av paintball, besök på Gröna lund eller äventyrsland eller – när det gäller den lilla killen – välorganiserade fester i hemmet i alla möjliga, väldigt speciella former och ungarna verkar inte uppskatta ansträngningarna i alla fall. Det roligaste är ändå när de får leka själva och göra som de vill.
Så vi håller det inom familjen imorgon, och dessutom så jobbar min fru hela dagen men på kvällen ska vi gå ut och äta på restaurang och på söndag så blir det ”Grönan” faktiskt. Dock så är det en hemlighet så säg inget till den stora killen om ni träffar honom.

Gubben har börjat träna och faktiskt hittat en träningsform som mina knän pallar för. Det hände sig nämligen på den tiden – då jag vägde två ton – att jag i desperation gav mig ut i löparspåret för att i fettpanik försöka bli av med både ångest och kilon, men istället fick trasiga knän som rasslade som maracas när jag gick och som värkte i två veckor efter två eller tre turer i motionsspåret.
Men nu, när jag utbrister ”Titta blott på min figur, smärt och smidig eller hur?” för att citera en strof ur någon gammal fyrtiotalsdänga och spänner på mig mina knästöd inhandlade på Lidl och praktiserar ”Powerwalking” med enkilostyngder i händerna i ett djävla tempo om jag få säga det själv. Så känner jag mig som en Ardenner, och frustar säkert lika mycket där jag dundrar fram runt Mörtsjön. Fastän det bästa av alltihop är jag gör det tillsammans med min fantastiska fru.
Vi är solar i varandras liv vi två, som en kvinnlig bekant till mig så vackert skrev på Facebook. Och det är vi, hela djävla tiden.