Det finns män och kvinnor med visioner, oftast med något diffusa mål.
Det värsta som kan hända en människa med en framtidssyn i det blå är att någon skulle ha mage att säga att ”vore det inte bättre att försöka leva i nuet min vän?” Den personen skulle lika gärna ha kunnat lappa till vederbörande i nyllet hårt och med ackuratess. Ingen förolämpning är större för en visionär än att få rådet att sluta söka, sluta drömma eller att sluta försöka. En äkta drömmare eller utopist – ja i dennes ögon så handlar det naturligtvis inte om utopier utan realiserbara mål som närsomhelst kommer att nås- ger aldrig upp sin dröm. En väg utan toppar och dalar vore detsamma som döden och du kan stånga dig blodig i dina försök att övertyga en sådan man eller kvinna att det finns något av värde i en rak linje.
Jag vet, för jag har varit där själv i bergochdalbanan och jag njöt varje sekund som jag var på toppen, och led alla helvetets kval när kärran var djupt nere i dalen. Fastän att jag då skulle välja något annat sätt att leva på var en orimlighet och jag skrattade högt och raljerade vitt och brett om dessa tråkmånsar som minsann inte visste hur livet skulle levas, och så klev jag på nästa tur, löste glatt och villigt biljett, och gav mig upp i det blå.
Det är inte utan att jag saknar det livet ibland.

Jag har begått massmord. Jag har tjugoen liv på mitt samvete och jag känner inte att jag har gjort något avsteg från den rätta vägen. Min känsla för rätt och fel är intakt och jag kommer att göra om det igen så fort jag får en möjlighet. Min äldste son – ja den äldste som bor hemma, det finns en till äldste son – stod bredvid och såg på när jag avrättade dessa tjugoen oskyldiga. Och jag överdriver inte om jag säger att han njöt och var fascinerad av metoden som jag använde mig av.
Jag var noga med att det skulle gå fort, så lite lidande som möjligt var mitt mål. Jag är ingen sadist på det sättet. Och nu ligger de och kallnar…