Med stickor i händerna sitter jag i soffan och vrider och vänder, krånglar och svär en aning, tappar tråden och koncepterna och börjar om från början och är petig. Men det är roligt och fantastiskt rogivande och stimulerande och det går bättre och bättre och halsduken är snart klar nu.
Jag har alltså börjat sticka! Ja, ni hörde rätt. Velourmannen är här nu, sveper ner från skyn som ett flammande garnnystan och sprider stickbeskrivningar och rundstickor som ett handarbetesregn över er. ”Is it a bird? No it´s not. Is it a plane? No it´s not. It´s VELOURMAN to your rescue.”
Det började med att jag fick välja en bok från någon bokklubb som min fru gått med i och mina ögon föll på stora stickboken. Något klack till i mig och jag kunde nästan känna hur stickorna växte ut ur mina händer och för min inre syn såg jag mössor och halsdukar och vantar och tröjor dansa runt i en yster dans och ja, nu sitter jag här och myser i soffan tillsammans med med min – nu även hon – stickande fru. Världen på Facebook och övriga vänner och bekanta, de få som vi har kvar, häpnar och bävar och undrar ”vad är det som har hänt?”
Men det skiner vi i och låter garnet löpa mellan våra fingrar och tiden står stilla och vi småpratar och ser oss själva på hemmet i gungstolar iklädda egentillverkade cardigans eller ylletröjor drickandes kaffe och mumsandes på bullar.
Livet är gott.

Hösten är här nu. Det känns i luften och fukten som finns i vindarna gör dig alldeles våt i håret. Emellertid så känns det rätt så ok tycker jag. Sommaren har varit god och smekt oss både medhårs och medurs för klockan gick så sakta att den nästan stod still och allt som hade med åldrande kom på skam under den gassande solen. Det var likadant här i Täby som nere i Skåne där vi var ett par veckor. Min far bor där, men han hade inte tid att träffa oss tyckte hans sambo.
Min pappa gillar inte konflikter, så därför sågs vi ungefär – om man slår ut det – sammanlagt kanske två till tre timmar på fjorton dagar. Men det räckte bra, ansåg kvinnan som han bor ihop med, och pappa med efter vad det verkar. Fast det handlar inte om det – att han inte vill – jag vet ju det. Han är bara så förskrämd och som sagt extremt konflikträdd och vill bara prata om sådant som inte gör ont. Så han undviker strecken där han går i sitt inrutade liv. Det blir ett väldigt trippande för en gammal man när vi kommer på besök. Så jag tror att vi avstår nästa år, för hans hälsas skull.