På den trettonde dagen…

hämta (5)

Jag minns när jag trodde att jag var Jack Råstedt.
Då jag drog runt i Stockholm i trenchcoat, slitna jeans och gympadojor med mitt långa åttiotalshår som en flagga i vinden. Naturligtvis så hade jag axelväska också med alla ingredienser som en pseudobohem förväntades ha däri. En anteckningsbok förstås, en flaska rödvin, ett paket Marlboro och en majspipa och så en sådan där liten bit som bohemer har att stoppa i pipan för att komma i stämning och kunna skapa odödlig litteratur. Och jag kom i stämning för det mesta, djävligt fin stämning faktiskt, fastän problemet var ju det att de enastående litterära verken kom på obestånd för jag hade ju fullt upp med att sitta på krogen eller på gräsmattor i parker. Och det som jag skrev i min lilla bok – när jag väl fick fatt i pennan – var mycket kryptiskt och så djupt att det inte fanns någon botten i det hela och när jag väl läste det – på morgonen dagen efter – så fattade jag ingenting. Fast det var en fin tid. Damerna gillade en poet med vilsna förtecken och jag hade inga som helst problem med att jag kopierade en romanfigur. Fast jag skrev en hel del vid sunda vätskor också och mycket av det har jag kvar fortfarande och när jag läser det så finns det kvalité i det skrivna om jag får säga det själv. Ett mycket ungdomligt och en aning naivt språk förstås men med vackra metaforer och miljöskildringar. Och om jag hade låtit bli de stämningsskapande effekterna så hade det nog blivit en roman till slut.

Det kom dock andra saker emellan mig och min roman, annat än små bitar i pipan och vin.
Det kom barn också. Tre stycken vackra pojkar kom till mig och höll mina händer och vad var väl en roman mot att vara pappa tänkte jag inte, men jag insåg snabbt att tiden inte räckte till för både skrivande och nattvak med blöjbyte och jag tog väl antagligen det som en ursäkt för att slippa skriva. Det romantiska med att vara en missförstådd poet hade ju ändå  försvunnit  när jag inte längre kunde sitta bland vänner och bekanta på puben och orera om kommande diktsamlingar och romaner. Visserligen så gjorde jag väl en hel del försök att hålla fast vid det där livet ändå trots att jag hade småbarn men det pris jag fick betala blev till slut för högt. Mamman till barnen förklarade saker och ting för mig  som jag inte riktigt förstått, och jag tog mig själv i kragen och hängde in Jack i garderoben. Han har hängt där sedan dess.

Det har gått många år sedan den tiden.
Emellertid när jag tänker på hur fascinerad jag var av skaparen till just Jack Råstedt och hur jag ser på honom idag, så skäms jag lite faktiskt över hur naiv och dum jag var. Jag är medveten om att du inte ska skämmas för saker du gjort i din ungdom. Det är en del av att bli vuxen sägs det, men vissa saker, ja herregud! Skämskudde fram och ett intensivt hamrande på deleteknappen är ordinerat av jourhavande psykolog när särskilda minnen dyker upp. Det värsta är att det inte hjälper, och hur många år sedan är det inte, ”lord have mercy!!!”
Men det är bara att försöka att acceptera det du inte kan förändra, fast ibland är det djävligt svårt, men jag kan understundom le åt det nuförtiden. Och det är väl lite stort i alla fall?

hämta (6)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s