På den sjunde dagen…

images (7)

Jag känner inte igen mig själv. Jag säger saker som är genomtänkta och som har substans och som – när de kommer ut ur min mun – låter rent ut sagt kloka. Vem är det som använder min röst? Tänker jag. Vem är du och vad har du gjort med den andre Staffan, han som egentligen inte visste vem han var?
Jag känner mig lätt förvirrad och har en mindre personlighetskris. Som Gollum, fast den är inte lika tydlig och skrämmande som hans. Jag kan inte säga att jag är ledsen över att den gamle Staffan har dragit sig tillbaka, han var en rätt jobbig typ som tog alldeles för mycket plats och han kan gott sitta där nere i källaren och tänka över sina synder. Det är rätt åt honom.
Men det finns en som saknar den gamle herr Holmberg. Denne man känner sig inte bekväm med den skötsamme mönstergosse som jag tydligen – i hans kritiska ögon – har blivit. Och jag kan förstå honom, och inte. Men å andra sidan så händer det att jag inte är helt komfortabel med mig själv heller. Jo, det är jag förresten, men jag är lite förundrad bara. Fastän jag är nöjd med att jag har nått en bit, tagit några steg på en väg som leder till att de flesta i min omgivning känner sig trygga. Att de sover gott om nätterna, att stora varma känslor omfamnar oss och att vi bär varandra och att vi vågar gå fram till en djup ravin och titta ner utan att det svindlar för våra ögon. För att vi håller varandras händer.
Om vi bara kunde träffas lite oftare jag och han som är osäker på mig. Så är jag säker på att personen i fråga inte kommer att känna sig rädd längre. Att han kommer att förstå att den som jag är nu – tydligen – är någon som jag hellre vill vara än den vindflöjel som svängde hit och dit och som hade till huvuduppgift att vara alla till lags utan att för Guds skull! Tappa den tillkämpade självsäkerhet som jag trodde var min egen.
Men, men, så småningom så kliver jag väl ner från min högtravande häst och accepterar utan att bli smått religiös att jag helt enkelt är annorlunda nu. Och då kan vi säkert mötas igen han – den lätt upprörde och för att inte säga förargade – och jag. Jag förstår ju att det inte är så lätt att acceptera att någon som du känt i hela ditt liv och som du trodde att du visste vem det var. Helt plötsligt framstår som en smärre främling, eller idiot, eller tråkmåns, beroende på vem du frågar.

skolstart

Min minste har börjat första klass och föräldrarna tycker att det är så stort och fantastiskt och ”våran lilla ettagluttare”, säger vi och klappar honom på kinden och ler sådär som föräldrar gör när de är riktigt förtjusta över något. Han – den upphöjde – bryr sig föga kan jag ju säga. Jo förresten, den första skoldagen var häftig för då fick de godis i skolan, men det som fortfarande är viktigast det är Playstation 3. Fast nu ljög jag lite, det är en stor sak för honom också. För han har lärt sig läsa under sommaren, och det har inte alla i klassen gjort.

Tolvåringen har börjat sexan och flyttat från lågstadiet till en högstadieskola och om någon på en vecka bara, har blivit vuxen så är det han. Och fattas bara annat när han får gå i samma skola som sjuor, åttor och nior som är stora som hus och att han har ett eget skåp där han förvarar sina böcker och att han nästan måste ha karta och kompass för att hitta i den här labyrintliknande skolan, säger han. Han har börjat läsa spanska också, bara en så´n sak.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s