Vad är leda – förutom att Leda var en drottning som lät sig förföras av Zeus som för tillfället var i gestalt av en svan – och vad beror den på? Varför blir något som du gjort hela tiden, varje dag, år ut och år in, helt plötsligt så erbarmligt tråkigt?

Du kan vara nöjd med tillvaron, dansa fram i det ivriga livet och tycka att det du gör varje dag är som om vore det ett nytt kapitel i en bok. Tänker inte överhuvudtaget på att det i själva verket är upprepningar du håller på med utan du hittar nya nyanser i repetitionerna så att det ändå blir annorlunda och spännande.
Emellertid, vad händer den dagen då du står vid det rullande bandet som är tillvaron och upptäcker att tristessen har tagit ett stadigt tag i dig? Vad har skett då? Vilka omständigheter är det som gjort att du plötsligt inte står ut en sekund till med att hålla på med det som du gjort så länge utan att knota? Är det så att kvoten är fylld, att det inte längre finns plats för några variationer eller kombinationer, att allt redan är gjort och du är tvungen att börja om från ruta ett? Jag vet inte, men vi har alla råkat ut för det såväl i arbetslivet som i kärleksdito och i de flesta fall så löser det sig av sig självt. Ledan ebbar ut så småningom och du hittar tråden igen och så börjar vi om gott folk! I andra så finns det ingen återvändo, ledan vinner en förkrossande seger över förnuftet och sedan så kan det gå hur som helst. Min fundering är. Varför drabbas vi av detta förödande – för sinnesro och harmoni – hopplösa tillstånd?

Är det så att du  hela tiden måste variera ditt liv för att stå ut? Vore det inte enklare om du var som ett själlöst djur som inte vet någonting annat än det som sker för tillfället och som inte ser tillbaka eller framåt. Tänk dig en arbetshäst som drar trädstammar i skogen, eller en mjölkko, eller varför inte en gris som trampar omkring i sitt eget träck och omedvetet inväntar döden. Hur enkelt och sorglöst förefaller inte ett liv som detta, att bara ha fokus på ungefär tio sekunder in i framtiden och lika mycket tillbaka. Allt som händer är ett äventyr, hela tiden.
”Åh! En trädstam”, tänker hästen var tionde sekund.
”Nämen! En till grästuva”, tänker kon på grönbetet var femte meter.
”Kolla! En dypöl”, tänker grisen.
Jag tror att det är däri det ligger, att vi drabbas av leda. Detta att vi människor alltid kisar mot horisonten för att upptäcka nya mål eller har ett öga i backspegeln för att ha koll på vad som varit. Planerar och justerar och vrider och vänder och står inte still en sekund för att uppleva vad som sker just nu på den plats där du för tillfället befinner dig. Livet blir till en väntan på det som eventuellt skall ske i framtiden, eller till en saknad av det som varit och presens blir till ett tempus utan värde.
Carpe Diem är ett uttryck som jag egentligen hatar och inte borde använda då det är så uttjatat och används av människor som inte har en aning om vad det innebär att just, fånga dagen.
I vilket fall som helst,  jag har skrivit om detta tidigare – att acceptera och stå ut med vardagen – och jag går en självpåtagen, livslång utbildning i ämnet och ju mer jag lär mig desto mer förstår jag varför jag titt som tätt hamnat i situationer där jag tyckt att jag måste fly för att stå ut. Ledan har lett till extrema åtgärder för mig, inte helt lyckade i många fall och jag önskar – när jag ser tillbaka – att jag varit den människa jag är idag för många år sedan.
”Redan som liten blev jag hästbiten”, sade Tjadden  i monologen Amatörryttaren en gång i tiden och ”aktade sig sedan för kusar.” Det gjorde inte jag utan gick på i ullstrumporna och har sedan tonåren skumpat fram på en yster häst som inte hade en aning om vart den ville gå. Det oaktat så höll jag mig fast i dess man och ville inte släppa taget. Och trots att jag blev avkastad vid ett flertal tillfällen så klättrade jag upp på hästryggen igen och fortsatte – likt en vilsen cowboy på prärien – min vådliga färd mot solnedgången.

Ledan kommer och går, oavsett vad du gör eller inte gör för att hålla den på avstånd. Så är det bara tyvärr. Vad det handlar om – anser jag – är att hitta medel för att kunna förstå och handskas med den oönskade middagsgästen. Ety känslan kommer att dyka upp när du minst anar det och om du alltid har en extra plats dukad så blir det lite enklare när herr eller fru Tristess dyker upp. Acceptera att den föga spirituella företeelsen sitter vid dit bord och om du negligerar honom eller henne och inte låter dig luras eller uppröras så är platsen snart tom igen och allt kan återgå till det normala.

Jag slutar där i dag, denna regniga och lata söndag och vi – hela familjen – har gått omkring i pyjamas halva dagen och vi åt till och med lunch i nattkläder utan att skämmas det minsta. Sommartid idag och det blir återigen ljusare kvällar att se fram emot. Jag skulle inte stå ut utan dessa svenska sommarnätter. Du kan längta till Spanien och Italien eller ännu längre söderut för värmens skull, och jag gör också det. Dock, det blir svart om nätterna därnere och du ser ingenting. När solen går ner så släcks det naturliga ljuset och det artificiella tar vid och i mörkret finns faran och ångesten och rovdjuren lurar i skuggorna.
Här i Norden där vi lever med vinter och kyla den större delen av året känns det som, är det nödvändigt med sommarnätter då solen aldrig går ner. Vi behöver våra bryggor med surrande myggor runt våra huvuden och tystnaden i ett dis över en krusig vattenyta. Vi behöver kärleken som föds mitt i natten på en sommaräng på midsommarafton och vi kan inte leva utan det magiska som finns runt omkring oss i ett landskap där solen aldrig riktigt går ner. Vi är ett romantiskt folkslag. Vi har våra sagor och våra troll och älvor och vi har Näcken och vi har Skogsrået som försöker lura oss i fördärvet och vi har Freja, vår kärleksgudinna. Ett sagolikt folk är vi. Vi har själar som stammar ur mörka brunnar och trolska skogar och våra ögon lyser som vargens gör om nätterna, året om. Komplexa är vi också, vi har vårt eget sätt att se på livet. Kärva och frostiga förfaller vi men med hjärtan som glöder likt en kolmila och den vänskap och kärlek vi erbjuder och ger till några få är för livet, och ingenstans i världen är orden: ”Tills döden skiljer er åt”, behäftade med mer allvar.

Nu kommer ljuset som sagt, och jag står här med öppna armar och välkomnar det.

Det står en björn i skogen, han väntar på blåbär och solsken i blick. Han står där på vakt med huvudet högt och han snusar i luften och så stilla står han att vinden knappast vågar blåsa av rädsla för att störa honom.
Han har stått där i många dagar nu och nästan blivit som en institution för innevånarna bland de stora träden och buskarna och mossan och tjärnarna och bergsknallarna. Det finns en förtröstan i att han står där. Han utsrålar ett lugn och en tillförsikt och hans päls är blank som siden och hans nos är svart som ebenholst. Han är djurens vän, deras välvillige konung och utan den stora vaktande björnen skulle oreda och olust råda i skogen.
Det är så jag känner mig ibland när allt är på plats. Som en reslig, stark björn som lufsar runt och håller ordning på alla och envar. Morrar gör jag visserligen ibland och flätar till med min starka ram så porslin och klädhängare ryker och människor i min närhet flyr i vild panik och gömmer sig bakom soffor och stolar och vågar knappast titta fram, men de vet att det inte är så farligt. Jag är ju innerst inne en mors lilla Ollebjörn och egentligen helt ofarlig.
De älskar mig de där som jag bor ihop med, och det är välan en väldig tur det och inte nog med det. Jag älskar dem lika mycket tillbaka.
Likväl, jag är en lynnig nallebjörn som vaktar mitt hus och mina nära och kära och ve den sate som med ont i sinnet försöker närma sig mina gränser som jag nogsamt satt upp. Taggtråd, minor och snubbeltråd markerar mitt revir och björnen sover, björnen sover, i sitt lugna bo. Ja, ni kan fortsättningen på visan…
Eller också så är jag som ett luftskepp. Ett stort och tyst och majestätiskt luftskepp som seglar fram över himlarna och ser till så att inga objudna gäster kommer in över mitt luftrum. Det är något väldigt med zepperlinare för övrigt, de utstrålar en kraft, en obändig vilja och det faktum att det går så långsamt gör att hastigheten på den övriga världen känns så onödigt hastig och stressig. Ett skepp av luft, tanken är svindlande, ett fartyg av luft med vind i seglen, ja så ser det ut.
De – de förskräckta och oförlösta – står tysta och förvildade och häpnas över synen när det gigantiska luftskeppet går upp i vind och gör god fart över lufthavet. De finner frid och ro dock när skeppet ankrar på redden i den nedåtgående solen.
Lugn råder i himlen och Gud kan ta en paus.

Mitt hem är min borg är ett begrepp hugget i sten för mig idag och jag står som en Fänrik Stål och släpper ingen djävel över bron som inte vill oss – vi som bor här – väl. Var jag än befinner mig och hur trivsamt det än kan förefalla mig att vistas på annan ort så är det alltid hem jag längtar.

Nu ska vi emellertid på resa i sommar, långt bort och länge, och även om jag ser fram emot att gå på stranden och äta glass och sola mig och bada i ett varmt hav och äta goda middagar på kvällen med min fru och våra resekamrater, så skulle jag vara lika lycklig över att bara gå hemma och bygga på – kanske – min pyramid. Det förefaller kanske erbarmligt tråkigt och inskränkt detta, men jag anser att det inte är milen – de faktiska – som du tillryggalägger som är resan. Vad det handlar om är hur långt du kommer i tanken. Vart du kan färdas utan att ta ett steg är vad som är viktigt i min värld. Det spelar ingen roll tycker jag var du befinner dig, i vilken galax du bor, eller i vilken dimension du dväljs. Är du låst i ditt sinne så står du still skulle jag vilja säga, och gör det också.
Så är vi tillbaka vid vår vaktande björn i skogen. Han som står där på pass och ingjuter mod och puls i dina ådror, om du är räv eller hare eller rådjur eller kanske skogsmus eller något annat djur vill säga. Han som är skogens hjärta och får grenar att böjas i vinden och gräs att vaja på kullarna. Den som visar sorkarna var de skall gräva sina gångar och i vilket hål i trädet ugglan bör bygga sitt bo och hur högt svalorna får flyga om sommaren är han.
Han är jag som sagt, om jag får vara så förmäten. Alternativt, den som jag strävar efter att vara åtminstone. Ett rättesnöre för de vilsna skulle jag vilja bli beskriven som och även om snöret en gång i tiden var en snara som skulle strypt mig, så är det idag uträtat och pekar åt rätt håll.
Det är svårt att inte ta i för mycket bara. Vem tycker om någon som med bister min pekar med hela handen och styr och ställer så att allt blir kaos istället för det lugna och rofyllda som var avsikten. Nej, det gäller att träda marken på lätta fötter. Gå bland blåbärsriset utan att krossa bären så att säga.  Eller som jag sagt tidigare, se det vackra i rabatten utan att rensa bort ogräset.

”Han är inte farlig, bara man är varlig, men man kan dock, men man kan dock, honom aldrig tro.”

Jag lever i en annorlunda värld nu. Begreppen har ställts på ända en aning och det som tidigare i mitt liv känts hemvant men faktiskt väldigt otryggt så här i retroperspektiv, ter sig nu i och med den här nya ordningen både underbart, främmande och ovant och lite skrämmande. Flummigt är ordet jag skulle vilja använda och är det som bäst beskriver känslan jag har.

Som när jag till exempel tar mig en promenad om aftonen, när mörkret har lagt sig och det droppar från träd och buskage och en och annan hare sitter och mumsar på rester från fågelborden som står lite varstans i grannskapet. Då känns det som om jag är på besök, på resa, i trakter som jag visserligen varit i förut men för väldigt längesedan. En känsla av att vara hemma men ändå inte, som att ha klart för mig vart jag är på väg, men inte vara helt säker på åt vilket håll jag ska gå.
Det är som om livet tagit bladet från munnen och bestämt sig för att berätta sanningen för mig. Om att jag levat i en konstgjord värld, en chimär, som jag trott varit verkligheten och så benhårt hållit fast vid så hårt att knogarna vitnat.
Jag står stilla och låter det hända, känner en form av tillfredställelse blandat med en oro över framtiden och jag saknar ibland men oftast inte och i skuggorna i den lilla dungen på kullen mitt emot mitt hus hukar ett rådjur och spanar emot mig skyggt.
Jag börjar så smått förstå vad allt egentligen handlar om, att livet är stort och ogripbart.
Fastän jag djuplodar för mycket, inser det, och borde ta det lugnt istället. Låta allt ha sin gång, rida på vågen som jag bärs på och vara tacksam och ödmjuk som min arrogante svärfar alltid sa att han var när han uppvaktades på sina födelsedagar. Han var inte det, långt ifrån.

Ödmjukhet ja, vem fan är ödmjuk nu för tiden i dagens benhårda och resultatinriktade samhälle förresten? Inte många, det kan jag lova, och om du försöker vara det så tolkas det av omgivningen som ett svaghetstecken och du blir manglad och överkörd tills du ger upp din vördnadsfulla attityd och helt enkelt slår tillbaka.
Att vara respektfull står inte så högt i kurs idag. Nej, helst så ska du vara en skitstövel, dryg som få och med högdraget utseende ska du gå genom livet som en väderkvarn med skarpslipade vingar. Meja ner allt i din väg och aldrig någonsin se tillbaka på den förödelse du skapat utan ha blicken nitad rakt fram bara, helst med skygglappar på.
Jag ser sådant varje dag och jag blir inte arg längre utan bara beklämd. Finner det så tråkigt att människor måste trampa på varandra för att få näsan över vattenytan för att kunna andas. Ju högre du klättrar desto fler går under och till slut så sitter du högst upp på en hög av lik som en svart gam och du är säkert ensam. Och det är fan i mig rätt åt dig.

Emellertid så finns det frid i skogen och vid fler än ett tillfälle har jag önskat att jag vore en skogshuggare. Med motorsåg i handen och ryggsäck på ryggen med limpmackor med ost och kaffe i en röd plåttermos i och orange hjälm med hörselskydd på huvudet står jag i snö eller mossa. Ensam med naturen är jag och det är minst tjugo grader kallt eller också så är det varmt och så är det tyst – när du inte sågar.
Tystnaden är något som jag verkligen lider brist på och önskar att jag hade mer av. Visserligen så är det väl inte helt fritt från ljud i den stora skogen heller, speciellt inte om du är skogshuggare som sagt, men det finns ljud och så finns det ljud och vissa hör du knappt. Det inträffar när sorlet runt omkring dig harmonierar med var du befinner dig, som fågelsång och köldknäppar i trädstammar, ett knakande från en knäckt gren, ett prassel i gräset och porlandet från en bäck eller suset från en vind i trädtopparna. Det handlar om en samstämmighet av livstecken som ger själslig frid och som vaggar dig till sömns där du ligger på rygg med ett grässtrå i munnen likt en Tom Sawyer i tjugohundratalet.
Jag minns när jag och min far var ute och tittade på fåglar när jag var grabb. Allt han lärde mig om att låta naturen komma till dig istället för tvärtom bär jag med mig än idag. Det är något jag – i alla fall då och då -försöker förmedla till mina barn. Dock är det inte helt lätt att konkurrera med datorer och andra spelmaskiner och mina förslag om att gå ut i skogen för att till exempel plocka svamp kommer alltid till korta och våra sejourer i skog och mark blir alltid kortare än vad jag hade tänkt att de skulle bli.
Vi fiskar ibland i alla fall, och L har som jag skrivit om tidigare lärt sig att kasta med kastspö, och det är stort för honom, och för mig.
Vid Hosjöholmen i Falun fiskade jag som tonåring, bland slagghögar och bråte klättrade jag och försökte lura alltifrån gäddor till öring och jag tog min Push Dakota – min moped – dit alldeles för mig själv för jag var nog relativt ensam under de här åren när jag tänker efter. Inte plågsamt ensam, utan det var självvalt efter vad jag minns och timmarna gick när jag letade efter lovande höljor och bakvatten där jag kunde lägga min fluga eller drag. Jag kände vare sig hunger eller törst utan var uppfylld av jaktens nervdaller och jag lärde mig att laga till gädda på alla upptänkliga sätt. Rensa fisken var jag tvungen att göra på plats, annars fick min pedantiske mor spel.
Hon – min mamma – gick vilse senare i mitt liv och jag var så arg när hon dog. Men jag är inte det längre. Jag förstår idag det helvete hon hade och den dimma hon irrade runt i och jag önskar bara att någon – inte minst jag själv – hade förstått dilemmat bättre och försökt hjälpa henne.
Men om du hör mig mamma? Jag känner ingen bitterhet längre, jag saknar dig bara.

Min värld idag är för övrigt som en vågrät linje utan vare sig toppar eller dalar. Emellertid om du synar sträckan med ett förstoringsglas, kryper intill och in i livslinjen så kan du ser hur det rör sig inuti den till synes raka tråden. Det pulserar och vibrerar och gnistrar och sprakar och det är så det är. Jag har äntligen lärt mig att se de små nyanserna i ett skenbart stilla och vardagligt liv och att uppskatta vad som sker där. Till slut så har jag lämnat berg och dalbanan som jag älskade att åka i. Jag åker numera något som du närmast kan likna en barnkarusell, en sådan med bilar eller djur på och som i sakta mak går runt, runt utefter samma räls och jag upptäcker nya saker hela tiden, och jag är trollbunden.
Vi stannar där, du och jag älskling, vi behöver inget mer.

Det har känts lite motigt den sista tiden, en aning för mycket uppförsbacke och bakhalt och motvind. Det får vara slut på det nu när jag träder in i nya tider.

Jag sandar utanför vår dörr, det är viktigt och nödvändigt för säkerheten hos oss som bor i huset. Det är också fint med grus i hallen och ända in i vardagsrummet, det knastrar så skönt under fötterna när du går och om du har tur så får du med dig lite gruskorn upp i sängen också.
Men det gör ingenting i de här nya tiderna. Allt är underbart nu och sådana där petitesser kan knappast förmörka den lysande framtid som jag går till mötes.
Jaha, nu slog jag ut den där jävla kaffeskvätten också, ut över hela golvet for den som en sky av brunt regn men jag bara ler jag. Ingenting kan rubba min positiva attityd.
Nämen, vad roligt, låset till cykeln har frusit ihop och nu brände jag fingrarna på cigarettändaren när jag skulle hetta upp nyckeln och till min stora glädje så kan jag fortfarande inte få upp cykellåset. Det här blir bara bättre och bättre, de här nya tiderna är verkligen precis vad jag längtat efter.
Vi går och går jag och L mot skolan, och inte har han några vantar på sig heller.
”Det är nya tider nu pappa”, säger han. ”Jag behöver inte vantar och jag har inte bråttom, och jag bestämmer själv om jag har ont om tid eller inte.”
Jag ler så faderligt jag kan och nickar och är så lycklig över den här insikten jag fått att en ny era står för dörren.

Sjuk är jag också, men inte dödssjuk, och det är jag mycket glad över. Dras bara med förbannat ont i huvudet och min hals har taggtråd som foder och det är nog så att jag har lite feber också. Icke desto mindre så är jag nu på väg till jobbet i alla fall för man vill ju inte ligga sina kollegor till last. Det är viktigt att alla drar sitt strå till stacken så att säga, och en liten influensasläng – eller vad det nu kan vara – får inte hindra mig att göra min plikt.
Men det är nya tider nu och jag fick lära mig idag att sådan här uppoffringar inte alls är nödvändiga och att det hade varit bättre om jag stannat hemma. Vilken omtanke! Tänkte jag och log mitt allra vänligaste leende mot min chef och gick hem.
Konstigt, tänkte jag sedan, att hon såg så sur ut. Men, fortsatte jag mitt funderande, hon var väl lite trött, och kanske en aning orolig för mig. Så måste det har varit.
Det är härligt med de här nya tiderna.

Det är moddigt att cykla i den här vintern som inte är vinter utan bara lite grann, så det gäller att ta det försiktigt och inte köra omkull, vilket jag naturligtvis gjorde idag och slog mitt ena knä.
En sådan tur tänkte jag, att jag inte bröt benet eller slog skallen i ety jag inte bar hjälm. Så glad kände jag mig över det när jag kom hem att mitt leende var som en extra sol på himlen, och det måste ha med den här lyckligt gryende perioden jag har framför mig att jag istället för att ligga som en grönsak på sjukhuset, bara står här med lite ont i en knäskål.
Det gör visserligen förbannat ont, men jag är på gränsen till euforisk över det.

En ny epok med steg i snön som leder mot ljusare tider. En isande vind som har som följeslagare en pust av vårvärme och jag har bestämt mig för att låta allt vara. Att inte hålla på och peta för mycket i elden då den kan flamma upp. Låta ogräset växa i rabatten och ändå försöka se de vackra blomster som finns där och ge blanka den i att försöka rensa och hålla rent.
För det är nya tider nu
Jättenya tider…