Tyvärr så måste jag erkänna att ibland så är jag en sur fan. En sådan där som går och muttrar halvhögt för sig själv och ondgör sig över än det ena och än det andra. Som blänger och ser ond ut och kallar okända män och kvinnor tyst för idioter. Det är inte något jag är speciellt stolt över och det händer att jag inte heller är riktigt snäll mot mina barn.

Direkt elak är jag inte. Bara onödigt irriterad och inte så överseende med mina minsta och hur de är som jag skulle vilja vara. Sorgligt nog så har de vant sig vid sin lynniga pappa och tar mig inte på allvar när jag brusar upp. Det är väl i och för sig bra, men ännu bättre vore det om jag kunde hålla tand för tunga lite oftare. Nu är det ju inte så att det här sker hela tiden, men tillräckligt ofta för att jag ska få dåligt samvete

En grinig gubbe. Ja, jag antar att det är det jag har blivit och även om jag inte ser mig själv som direkt lastgammal fast jag skriver på det femtioåttonde året så kan jag se på ungdomar att de tycker att jag är det.
Idag när jag cyklade till jobbet till exempel så kommer i en backe fyra unga flickor i bredd mitt i vägen och eftersom jag är en förutseende man så plingade jag i god tid för att kunna komma förbi.
Ingen reaktion sågs hos de unga damerna så jag plingade en gång till. Ett par av dem tittade upp och registrerade att jag var på väg emot dem, men flyttade sig inte ur fläcken.
Här vaknar nu den sura gubben till liv med ett grymtande och börjar plinga frenetiskt och uppfordrande och till slut så makar sig en av flickorna motvilligt på sig så att jag passera. Samtidigt som detta sker och jag passerar obehagligt tätt intill den yttersta av dem så upphäver en av de unga damerna – den som tycker att hon är sötast och snyggast i gänget efter vad jag kan förstå – sin röst och säger:
”Plinga lagom hördu!”
Då stannar jag cykeln, vänder mig om mot henne och morrar:
”Håll käften ungdjävel!”
Just där, vid det tillfället då jag ser minerna hos flickorna så förstår jag vad de tycker och tänker om mig. Och jag vet vad de kommer att berätta för sina vänner. Precis samma sak som jag hade berättat om jag råkat ut för samma sak och varit i deras ålder. Om den där där gubbjäveln på cykeln som var helt galen.
Hå, hå, ja, ja! Hur det kan gå. En gubbjävel har jag alltså blivit.
Dock så tycker jag fortfarande att jag var i min fulla rätt att bli upprörd även om jag kanske borde valt mina ord bättre. Nåväl, jag ska inte gå in på det nu, men det finns en respektlöshet hos unga människor idag visavi äldre som gör mig fullständigt rabiat. När jag var ung – ja ni hör ju själva – så skulle det aldrig ha hänt att jag medvetet och utstuderat negligerat en vuxen människa på cykel som ville förbi utan jag skulle artigt ha.
Ja, ja, ni vet vad jag skulle ha gjort. Jag droppar det där nu.

En sur gubbe alltså vid femtiosju års ålder, fast inte hela tiden är jag det. Bara ibland, när jag är trött eller hungrig eller stressad och längtar efter kärlek istället för arbete. Tyvärr är det så att de faktorerna dyker upp lite för ofta för att det ska vara bra för mig. Kärlek är ju stort och underbart, och att längta efter den är ju inte heller någon direkt plåga. Problemet ligger ju i att de där andra sakerna som jag måste brottas med gör att längtan efter passion och ömhet och att uppfylla min önskan kommer på obestånd. Och det, mina vänner, är inte bra.

Fast världen är ny. Luften är fylld av liv och i träden grönskar min tillförsikt och när vinden blåser i mitt öra så viskar någon att:
”Du hade tur min vän, som upptäckte mig till slut.” Och jag nickar ödmjukt. ”Du förstår nu att jag alltid har funnits för dig va?” Jag nickar igen. Någon klappar mig då på axeln och ger sig iväg in bland träden och talar lågmält med min tillförsikt en stund. Sedan skrattar de tillsammans och ler mot mig och det är då jag förstår att jag inte behöver vara någon sur gubbjävel längre.
Jag lägger ner det då.
Ska vi säga så?