Vad är viktigt?

Är fotboll viktigt, champions league? EM eller VM i fotboll är det något som har någon verklig betydelse? Eller idrott överhuvudtaget, har det någon signifikans, förutom att det är bra för kropp och själ? Det här tävlandet, och all den energi som läggs ner på kommentarer och funderingar på huruvida ditt lag eller din favoritidrottsstjärna vinner eller förlorar, är det relevant? För att inte tala om alla likvida medel som läggs ner på sport. Gigantiska summor florerar vid övergångar och prissummorna vid eventuell vinst inom vissa sporter når astronomiska höjder och jag sitter och häpnar och förundras över, hur viktigt kan det vara?

Icke desto mindre så sitter jag där framför teven och blir upprörd, arg, glad och ledsen beroende på hur det går för mitt lag eller min favorit. Även jag har åsikter om spelet, spelare och tränare och jag blir understundom heligt förbannad när det inte går som jag vill att det ska gå i  matcher jag tittar på, mindre nu än förr dock, men jag frågar mig återigen. Hur viktigt är det? Är idrott något som finns för att vi ska förledas att inte tänka på verklightens verklighet? På hur det står till i världen? På alla bomber som sprängs? På alla barn som är sjuka och svälter? Konspirationsteorierna växer i mig som ogräs på en fotbollsplan men klipps ner lika snabbt och så står jag där i sverigetröjan igen och vrålar ut glädje eller sorg och skiter i världsläget och jag förstår ju att det är precis det som är meningen med det hela. Att idrott och sport är en säkerhetsventil.

Något som vi behöver för att orka med eländet i världen, för att slippa vara seriösa för några timmar, för att kunna släppa taget. Och så länge du har den insikten så är det ok tycker jag.

Det är när det börjar gå över styr som jag drar öronen åt mig. När det börjar talas om katastrofer och skandaler och att de som gjort en i andras ögon dålig prestation borde skämmas. För vadå frågar jag mig? När människor börjar slå halvt ihjäl varandra, och folk dör faktiskt, för att de håller på olika lag. När idrott, och främst då fotboll, blir till en anledning för att berusa sig och för att bete sig som svin. Då vill jag inte vara med längre. Det är vid sådana tillfällen jag undrar över hur människor tänker, om de nu gör det.

Fiasko är också ett epitet som ofta används när sport ska refereras. Fiasko? Allvarligt talat, ibland tänker jag att sportreportrar är dårar. Men de kanske bara är verktyg i den stora ”vi-vill-inte-att-du-reflekterar-över-Trump-May-Merkel-eller något annat verklighetsbaserat-problem-nu-konspirationen” utan vi vill att du istället fokuserar på det gigantiska fiasko det innebär att Sverige har förlorat i fotboll, ishockey eller någon annan sport. Det är sådant vi vill att ni fyller era stackars små förstånd med. Viktiga saker förstår ni, viktiga ting. Att världen går under tar vi en annan dag.

Vad är således av vikt? Champions League? Jajamensan! Ikväll kör vi igen.

Godmorgon.

 

 

 

Jag behöver det, ett skydd från vindar som blåser snålt och illvilligt. Och jag får det dagligen från sådant som jag tar för givet men jag får det även från ett litet rum på nedre våningen i en plats gjord för Gud. Jag kan inte förklara hur det går till men varje gång som jag besöker den här salen så fylls mina sprickor med tätningsmassa och mina tomma rum är inte längre tomma när jag går därifrån.

Det händer inget särskilt i det här rummet, inga böner eller ramsor mumlas och inga ritualer med mystiska förtecken utföres. Det tänds ingen rökelse och vi som sitter där har inga kåpor eller masker på oss och samtalen som förs ligger på en trevlig och ödmjuk nivå och alla lyssnar på vad den som talar har att säga och det är verkligen ett skydd från stormar som viner att befinna sig i det här rummet. Där finns smärta och lycka och förtvivlan och lättnad sammanvävt till en filt av förtröstan som alla där tar del av och värmer sig under. Där finns något som är bra och som jag tror att alla män och kvinnor skulle trivas med att få uppleva. Ingen annanstans har jag mött så mycket vänlighet och avsaknad av förutfattade meningar och förståelse för varje människas benägenhet som i det sparsamt möblerade rummet på nedre våningen i huset som är gjort för de som tror på Gud.

Jag gillar ju ärlighet. Nästan in absurdum om jag ska vara ärlig… Hellre en plågsam ärlighet som ett glödgat spjut i magen, än en fetvaddsinlindad halvsanning i ansiktet. Du vet ju alltid ändå om någon ljuger för dig, eller om de ljuger för sig själva. Det känns i luften, som en vibration, som en störning i kraften, för att tala starwarsspråk. Lögner är den största orsaken till sorg och krig och elände. Några vita lögner finns inte. Alla typer av förljugenhet är av ondo.

I det här rummet finns inga lögner. Alla är fullständigt ärliga till slut. Under en övergångsperiod så kanske du far med osanning men du märker snart hur löjlig du ser ut när du sitter där och trasslar in dig i ett nystan av falsifikationer. Och när du lyfter ditt ansikte från marken och möter överseende leenden, för vi har alla varit där, där du är just nu, så gör du kanske ett sista försök att ta dig loss. Tills du ger upp, resignerar, och börjar tala sanning.

Du borde ta dig dit. Det är inte långt och kaffe finns det också och ibland en bulle eller två. Men framförallt så finns sanningen där och en ibland plågsamt naken verklighet och om du är redo för en dos av den verkliga världen och är trött på att lura dig själv. Så ta en tripp till det sparsamt möblerade rummet en trappa ner i huset som är byggt för de som tror på Gud.

Godmiddag.

 

Utan sans och utan vett, så kan jag älska dig på mitt sätt. Så är det älskling. Det är mycket enklare så. Låt det rulla bara och släng ratten och kartan och slut dina ögon och åk med på färden. Hej och hå nerför och uppför backar, gruset sprutar om däcken och det luktar bränt hjulfett när farten ökar.

Jag minns den där natten när allt förändrades. Det var som om jag kunde känna hur gräset grodde under mina fötter. Hur en ny värld skapades under mina fotsulor och det blev lätt att gå och jag kunde till och med springa. Det hängde ett svärd från mitt bälte när jag stod vid stranden och synade horisonten. När din båt kom och stävade mot land så höjde jag det glimmande bladet till en hälsning och det sjöng i stålet när vinden ven och världen gick över i D-dur.

Jag satt på ett tak med en gitarr en gång och jag sjöng och spelade och koltrastarna satt på sina nockar och lade huvudet på sned och fyllde i när refrängen kom. Det susade i kastanjeträden runt den gamla kyrkan och jag var lycklig. Jag minns att jag verkligen var lycklig då och då på den tiden. Om det var vinet eller min ungdom vet jag inte. Eller om det var en kombination men icke desto mindre så kände jag lycka. Något som jag sällan känner nu för tiden. Tillfreds är jag. Det räcker gott för mig.

”Jag kan älska dig, rätt och slätt.” Sjöng han den där som jag gillar och som fortfarande har ett skimmer omkring sig. Han är äldre nu och Miriams medicinflaska har han med sig och jag vet hur det känns, men för mig kommer han alltid att vara speciell oavsett vad han gör. Jag kommer ihåg som om det vore igår det där solot på Ritz som aldrig tog slut. Det var som att läsa en riktigt god bok som du aldrig ville lägga ifrån dig. Jag minns hur jag och O stod där framför scenen och höll om varandra och vi hade en sak gemensamt. Vi älskade mannen från Örebro som stod där med sin säregna sångröst och sin gitarr och sina Marlboro.

Nåväl, att älska dig älskling känns idag rätt och slätt enkelt för det mesta, och när du klev iland på min strand och vi slog ner våra bopålar tillsammans så hamrade djungeltrummorna ett hemligt budskap ut i universum att allt stod rätt till nu. Stjärnorna står i linje trummades det ut och allt landade och det mesta planades ut. Inte allt, men mycket och tyvärr så finns det fortfarande låsta rum och djupa hål som vi gör vårt bästa för att undvika. Jag skulle vilja öppna de där rummen och bara gå in där och röja runt och  bli av med den skit som är gömd där men de förblir stängda av olika anledningar. Vissa hål har jag fyllt men andra ramlar jag fortfarande ner  i med jämna mellanrum och som det verkar så är det en situation som inte kommer att förändras. Jag vet inte, men det kanske är bäst så. Det sägs att du ska acceptera det som du inte längre kan göra annorlunda. Säkert är det så och det tror jag på men att acceptera att skiten finns är något annat än att förtränga. Att undertrycka är att inbilla sig att avträdet inte existerar och det är något helt annat.

Det finns tillfällen då jag trots tidigare utsaga skulle vilja radera saker och ting. Det skulle kännas så mycket enklare än att behöva hålla på att bearbeta än det ena och än det andra som dyker upp i min stackars skalle som jag gör idag, och som jag sa till några vänner härom kvällen.

”I sextioårspresent så önskar jag mig ett dataprogram som är mitt liv där jag kan gå in och radera det som inte är önskvärt så att jag kan dö med sinnesro.”

Emellertid, det kommer ju inte att hända så jag får ta det onda med det goda och som det är idag så är det mer gott än ont i mitt liv. Jag har gott hopp om att det kommer förbli så och så länge det finns skäms och ångestkuddar så klarar jag mig och jag sjunger med glatt hjärta de odödliga orden:

”Jag kan inte sväva som frälsar´n i skyn. Eller simma som sutaren nere i dyn. Jag har ingen sans, knappt ens nå´t vett. Jag kan inte föra mig på ditt sätt. Men jag kan älska dig, rätt och slätt.”

 

 

 

 

Mönstret på tyget som hängde för sovrumsfönstret påminde honom om när han var sjuk. När han var liten och låg på sjukhus. Hur rädd han kände sig, och hur stor sängen verkade och rummet. Han hade varit så övergiven då och han bad sjuksköterskan att stoppa om honom så hårt hon kunde så att han knappt kunde röra sig när han skulle sova. För att han skulle känna sig trygg.

Han låg stilla och tittade på hur de tunna gardinerna rörde sig i vinden från det glipande fönstret och han hörde fåglarna. Kände doften från rosorna som växte precis utanför och han mindes när han kom hem från lasarettet. Hur hans pappa bar honom upp för trapporna och katten som låg vid hans fötter och sov samt hur hans far utan att fråga varför stoppade om honom så att han låg stadigt när han bad om det.

Klockan på nattduksbordet visade åtta på morgonen men han kunde inte somna om. Tankar snurrade i hans huvud, runt, runt som i ett svart hål.
Det var sommar ute och han kunde höra hur humlor och bin och getingar samlade pollen från blommorna i trädgården. Fönstret svängde sakta fram och tillbaka utan att gnissla och den blekblå färgen på gardintyget gick ton i ton med den tidiga morgonens himmel och han fraktades tillbaka till den lilla sommarstugan där hans farmor och farfar bodde om somrarna. Han såg för sin inre syn hur han och hans syster smög sig barfota ut tidigt för att plocka jordgubbar direkt från landet. Hur de sedan satt i hammocken och åt av sitt stöldgods och hur gigantiska hallonen i hallonhäcken var. Getingarna var stora som trollsländor den sommaren och om du blev stucken så blev du sjuk.
Hans farfar bryggde vin i uthuset och var där ofta och doften ur hans mun när han kom därifrån och ville kramas skulle han aldrig glömma.

Han reste sig upp ur sängen och gick fram och öppnade fönstret på vid gavel. Såg ut i trädgården. Beundrade häggen som bara för ett par dagar sedan exploderat och nu var som en vit kaskad alldeles intill grusgången. Doften var förförande och han drog in den genom näsborrarna och han blev nästan yr så stark var upplevelsen.
I köket stod allt kvar från kvällen innan, smutsiga tallrikar, tomma, smutsiga glas och matrester i karotter stod på träbordet och på klinkergolvet låg katten och plirade. Den lade sig på rygg och ville bli kliad på magen. Sömnigt böjde han sig ner och gjorde den till viljes och tänkte på hur skönt det var att inte vara bakrusig.
Han gick ut på tomten i bara kalsongerna och lyssnade till fågelsången. Trädgårdssångaren pratade på i buskarna och svarthättan med sin liknande men något långsammare sång satt en bit bort och försökte lugna ner tempot. Högt uppe mot den blå himlen seglade fiskmåsar och solen värmde hans ansikte trots att det var relativt tidigt på morgonen.
Jag måste ha kaffe tänkte han och gick tillbaka in i huset och malde kaffebönor och tillagade sig en kopp cappucino, bredde sig en hård macka med västerbottenost som han älskade och gick tillbaka ut och slog sig ner vid trädgårdsmöbeln och njöt. När kaffet var urdrucket och smörgåsen uppäten och han kände sig mätt och tillfreds gick han bort till brevlådan och hämtade tidningen. Var tvungen att gå in igen för att hämta sina läsglasögon, återvände sedan till sin stol. Fällde innan han satte sig ner upp parasollet och slog sig sedan ner och läste en lång bra artikel om Laleh. Om hennes flykt från Iran, om hennes far som drunknat och lillebror som dött i en hjärtsjukdom och hennes avlidna mor och om hennes kontakt med sina känslor och förmåga att förmedla dem via sin musik och sina texter. Han älskade Laleh och han grät alltid när han hörde henne sjunga och om det fanns änglar på jorden så var hon en av dem ansåg han.
Kvällen innan hade varit trevlig. Han hade bjudit på vin trots att han inte drack själv och diskussionens vågor hade gått höga och ämnena hade varierat. Allt från musik till politik och livets mening och hans och middagsgästernas nuvarande livssituation hade avhandlats och det hade varit angenämt trots att hans syster hade blivit full och gråtit över att hennes man lämnat henne. Hatet mot honom tog överhanden och till slut så var han tvungen att ta henne på en liten promenad för att hon skulle få en chans att nyktra till lite och lugna ner sig.
Han förstod henne men försökte så gott han kunde få henne att förstå att ältandet inte ledde till något annat än djupare avgrunder och större sorg.
Han berättade om hur han själv kände efter det att hans fru dött och hur han sökte tröst i flaskan. Hur han satt på botten av buteljen och hamrade sina nävar blodiga mot glaset och hur han till slut lyckades klättra ur sitt fängelse och hur mycket bättre allt hade blivit efter att han slutat dricka.

Sorgen, hade han sagt, försvinner aldrig. Du bär den som en mörk skugga inom dig dag ut och dag in och den förmörkar ditt sinne hade han berättat men att han nu för tiden kunde se ljuset igen. Hon hade kramat honom hårt och bedyrat sin kärlek till honom. Han hade smekt henne över håret som han alltid hade gjort när de var små när hon var ledsen och när han gjorde henne uppmärksam på näktergalen som sjöng i björkdungen nedanför hans hus så hade hon vänt sitt ansikte emot honom och kysst honom på munnen.
Han älskade sin syster och hennes förtvivlan var hans och han tänkte göra allt som stod i hans makt för att hon inte skulle hamna i samma situation som han gjort.
Hennes bästa väninna och hennes man som var de andra gästerna hade också stöttat henne och kvällen hade avslutats med kaffe och det blev ingen avec denna aftonen. När han stod ut på gården och vinkade av dem, väninnan körde trots två glas rödvin tidigare på kvällen, så kände han sig glad över att hon hade så goda vänner. I köket sedan så slog han ut vinet som blivit kvar och även den lilla flaskan med konjak som han köpt kvällen till ära. Inte för att han var rädd att han skulle trilla dit igen, men han kände sig inte bekväm när alkohol fanns i huset.

Han mindes sin mor och hur han när han var liten och sedermera som tonåring och som ung man skämts över henne när hon blev berusad. Hur hennes hjärna på något sätt kopplades ur och hur hon blev en annan människa. Förvandlades till någon som han inte kände igen och han svor då högtidligt en ed att han aldrig skulle bli som hon och han var så arg. Så heligt förbannad och han skällde på henne och på sin far som inte verkade fatta hur illa däran hon var, eller sedermera blev snarare.
Idag så förstod han vilket helvete hon hade haft och han ångrade sitt beteende och tänkte ständigt på om han kunde gjort något annorlunda för att hon inte skulle slutat sina dagar berusad i ett badkar.

Han lade tidningen ifrån sig och gick in och satt på datorn och startade Spotify. Höjde volymen till en hög nivå. Klädde sig i shorts och T-shirt gick ut igen och lyssnade på sin spellista med Lalehsånger medan han påtade i trädgården.

Medan han låg på knä i trädgårdslandet och rensade ogräs så kom han ihåg hur han och hans far hade gjort samma sak på den lilla kolonilotten som de hade en bit utanför den lilla stad som han bott i som barn och ungdom. Hur hans pappa satte en ära i att lyckas med de växter som planterade och hur de satt vid det skrangliga träbordet utanför det lilla röda huset. Hur hans pappa drack kaffe och han och hans syster sörplade hemgjord jordgubbssaft. Det hade varit lyckliga dagar som han mindes dem i alla fall.
Han log när han tänkte på den grå folkvagnsbubbla som de hade haft och hur han och systern fick sitta på kofångaren därbak medan deras far körde omkring på de smala grusvägarna i området.
Abborrarna de metade upp i den lilla tjärnen som låg inte långt ifrån kolonilotten tillagade hans far i folie i vedugnen. Alltid pappa tänkte han. Var befann sig hans mor vid den här tiden i hans liv egentligen?
Han slutade rensa och tänkte efter. Emellertid så var det enda han kunde komma ihåg hur hon låg på en solstol i en sextiotalsbikini med stora solglasögon och solade. Hans pappa hade älskat henne, det mindes han. För hon var vacker och liknade, sade många, en ung Ingrid Bergman.
Solstrålarna letade sig ner igenom grenverket i äppelträdet som växte mitt i trädgårdslandet. Han hade tillverkat en ring av trä vid foten av trädet och en spång som ledde dit för att du skulle kunna plocka äpplena. En stege stod alltid lutad mot trädstammen.
Han hade glömt vilken sort det var och för honom var det inte viktigt. Vad som spelade någon roll var att de var goda, och de var de. Röda som rubiner och söta som socker och nästan lika stora som honungsmeloner hängde de och tyngde ner grenarna så att han hade varit tvungen att sätta upp stöttor, och de smakade himmelskt. Hans fru hade älskat dem.

Han tittade på klockan och såg att den hade blivit elva redan så han slutade rensa ogräs, gick in köket och hämtade en plastskål och gick sedan till hallonhäcken och plockade den full med bär som var de största i grannskapet. Han sockrade dem sedan och ställde in dem i kylskåpet. Skalade potatis och lade dem i en kastrull och fyllde på vatten och salt och placerade den på plattan och satte den på nivå sex. Ur kylskåpet tog han sedan fram två tjocka isterband som han sedan när potatisen blivit mer klar skulle steka på svag värme. Det var dags för en tidig lunch.

Jag är en del av allt tänkte han där han stod i altandörren och rökte. Låt mig få leva några år till, det är min önskan. Jag har gjort mig förtjänt av det tycker jag för jag är snäll mot barn och djur. Jag älskar min katt och jag sörjer min fru för hon var det bästa som hänt mig och jag var egentligen aldrig värd henne. Låt mig hitta ett sätt att på något förmedla alla saker som jag inte sa till henne och förlåt mig för mina synder om jag begått några.

Min syster är ledsen nu och jag tröstar och älskar henne och jag kommer alltid att finnas till för min lillasyster och jag ska skydda henne det lovar jag. Jag hoppas att hon lär sig att leva med sin sorg och inse att även om hon inte fick några barn så finns det änglar på jorden.
Mina drömmar gick i kras och jag stod länge bland skärvorna och skar mig halvt fördärvad men jag lär mig sakta hur jag kan skapa nya visioner och låt mig leva tillfreds idag i alla fall.
För i morgon är en annan dag.

I äppelträdet landade en koltrast och upphov sin stämma bara några meter ifrån honom och han tog det som ett svar på sina böner. Han satte sig ner på gräsmattan och fimpade sin cigarett i den upp och nervända blomkruka som han använde som askkopp. Han hörde i köket hur vattnet till potatisen hade kokat upp och hur det fräste när vattnet träffade kokplattan. han reste sig upp och gick in och sänkte värmen och gick tillbaka.

Det är så grönt och vackert tänkte han och koltrasten sjunger underbart och jag lever och jag andas och även om jag inte kan vara lycklig så är jag förnöjd.
Jag saknar visserligen min fru svårt och jag har ett sår i min själ som aldrig läker men jorden är en underbar plats och jag är glad som får leva här.
I några år till hoppas jag.

Han reste sig upp och gick in i köket och tog fram stekpannan och ställde den på en av plattorna på svag värme. Lade i smör och väntade på att järnet skulle bli tillräckligt varmt.
Och Laleh sjöng om ”vårens första dag.”

”Im Dr Jekyll I tell you! I´m Dr Jekyll, don´t you understand? I´m Dr Jekyll!”

Jag har en Mr. Hyde inombords och han pockar på uppmärksamhet allt som oftast nu för tiden. Han syns i mina ögon och han hatar allt som existerar. Han är ond. Han visar ingen nåd och han vill helst av allt slå ihjäl och förinta och orsaka skada och han njuter av det till och med.

Jag har ett sjå att hålla honom tillbaka. Det kräver stor koncentration och kontemplation men jag lyckas för det mesta och vad som syns på utsidan är Dr. Jekylls väna anlete men på insidan råder kaos och Hyde´s förvridna grin är vad jag ser i min spegelbild.
Jag skulle ljuga som sagt om jag sa att det bara var en plåga. Jag kan finna en tillfredställelse i att vara förbannad och elak och jag har vid tillfällen deklarerat att jag ser min harm som en säkerhetsventil, att det är något bra, och så är det. Ni vet vad en säkerhetsventil är eller hur? En sådan som öppnas om trycket i till exempel en ångmaskin blir för högt för att den inte ska explodera. Det är så jag ser det, att jag skulle gå upp i atomer om jag inte fick släppa ut min vrede med jämna mellanrum. Om sedan indignationen är berättigad eller inte har inte så stor betydelse för mig. Hyde tar ingen notis om sådana petitesser. Han hatar friskt och river med sin storslägga på mindre än fem minuter ner allt som den stackaren Jekyll med stor möda och noggrannhet byggt upp.

Emellertid, jag har godhet i grunden. Jag står på en plattform av välvilja och ”till alla människor ett gott behag” och mina barn och min fru och andra som känner mig har lärt sig att acceptera att jag uppför mig som en idiot då och då. Jag uppfattas tyvärr allt för ofta av de som inte känner mig så väl som elak och vresig och fylld av aversion mot allt och alla och mina omdömen visavi mina medmänniskor tyder på att jag anser mig vara förmer än dem. Som en jävla Karlsson i Hemsöborna struttar jag omkring med käppen i hand och ser på världen lite grand från ovan. Mitt högmod är min krona och jag bär den med illa dold stolthet och jag vet att ödmjukhet är en dygd och att jag borde tona ner min attityd en aning och jag försöker som sagt och lägger ner stor möda på att hålla Hyde på mattan.

Jag är snäll dock. Jag blir förvånad när inte alla inser det. Mitt hjärta är stort som en luftballong och flyger lika högt för det mesta och det finns stor kärlek däri. Icke desto mindre, det är lätt att bli sårad när målet är så stort och det är inte bara Amors pilar som träffar min blodpump så jag antar att anledningen till att Hyde existerar är att han är ett skydd mot idioter som inte begriper att jag vill även dem väl.

Jag är ett tveeggat svärd. Jag är Twoface i Batman som väljer som jag vill mellan rätt och fel och även om jag inte förlitar mig på slumpen och använder mig av ett mynt för att välja väg så är jag impulsstyrd. Full fart framåt så länge som det är intressant och sedan när elden falnat så rycker jag på axlarna och går vidare mot nästa mål. Fastän det är mer komplicerat än så. Det vore ju gott och väl om jag kunde lämna allt och inte ägna mer tid och tanke åt det som varit. Så är det inte dock utan våndan över att jag inte slutförde det jag påbörjat är i paritet med lusten till det nya – för tillfället – mer intressanta och jag har insett på äldre dagar att det är  bättre att göra klart. Även om det är fruktansvärt tråkigt.
Leda och lust i en dubbelbottnad förening således, som moll och dur, som surt och salt lever dessa båda tillstånd tillsammans och jag och Hyde dansar fram till tonerna av en vals triste  och vi är en sorglustig syn tillsammans.
Icke desto mindre så lever jag ett lyckligt liv. Eller nej, korrigering, jag lever ett liv där jag är tillfreds. För i min värld är strävan efter lycka lika med som om du vore olycklig där du för tillfället befinner dig. Jag vill bara andas harmoni, lugn och ro och värme och slippa sträva efter något hela tiden.

Så mycket idag handlar om framgång. Det finns framgångscoacher med frejdiga tips – som mina ögon inte är något annat än sunt bondförnuft och självklarheter men som serveras som om vore det något helt nytt – som ska få dig att vinna. De presenterar även så kallade nya tankebanor och till och med andningsövningar som ska få dig att nå triumfens höjder.
Varför är det så viktigt att vara framgångsrik frågar jag mig? Kan det inte räcka med att vara förnöjd? Måste du vinna hela tiden? Jag tycker inte det. Den här förbannade jakten på bekräftelse och segrar som till exempel idrottsstjärnor dras med, är det så sunt egentligen? Den lycka som de upplever när de vinner hur står den i jämförelse med den besvikelse de känner när de förlorar?
Och bredvid står en rådgivare med ett påklistrat leende och torkar dina tårar samtidigt som han eller hon berättar för dig hur du ska göra för att inte misslyckas nästa gång. Vore det jag så skulle jag be dem fara åt helvete men istället så betalas feta löner ut som tack för de floskler de vräker ur sig och som vilken normalbegåvad människa som helst skulle kunna tänka ut. Var kommer den här underdånigheten hos dem som så helt och fullt anammar coachens tips ifrån? Varför tycker de att de behöver dem? Det måste ju bottna i osäkerhet och dåligt självförtroende och dessa blodsugande så kallade vägledare är inte sena att utnyttja detta faktum.
Det är ofattbart!
Är det då värt mödan, slitet, förödmjukelsen av sig själv och andra för att få dessa ynka minuter av klimax frågar jag mig? Jag kan någonstans förstå hur de tänker för det fanns en tid då jag gjorde vad som helst för att få en kick. Visserligen så tävlade jag i en helt annan sport men jag bor inte i det huset längre och idag så ser jag med andra ögon på strävandet efter tillfredsställelse. Fastän uppenbarligen så är det av stor betydelse för de som håller på med idrott på toppnivå, och andra, de stackars jävlarna.

Det här fenomenet finns inte bara inom idrottsvärlden förstås. Framgångsjakten skördar offer i hela samhället och på varje segrare så går det säkert tio förlorare, (och det är ett helt eget antagande som inte är baserat på några som helst vetenskapliga undersökningar.)
”Vi måste vinna, vi måste bli bäst, vi måste öka vår vinst!” Basuneras ut från talarstolar på kick off träffar över hela Sverige och världen och nedanför står berusade anställda och vrålar ”jaaa!” Och sedan  börjar dansen och jakten och baren tar emot dina drinkbiljetter och någon är otrogen och någon blir för full och alla skiter fullständigt i högt ställda vinstmål när köttet börjar leva sitt eget liv och spriten och kättjan tar över.

Dock, för att vara anställd idag så måste du hoppa på det tåg som ska leda till toppen och om du inte gör det så anses du som illojal och det ifrågasätts om du överhuvudtaget bör jobba kvar inom företaget. Inrätta dig i ledet för fan och tro inte att du har några egna idéer om hur det hela ska skötas. Ta på dig uniformen och bli en robot och dina självständiga tankar finns noggrant beskrivna i anställningsmanualen. Läs den på fritiden bara, så att du inte tar upp viktig arbetstid. Att göra ett bra jobb idag är lika med att inkomsterna ökar och utgifterna minskar. Hur du mår och hur du upplever din arbetssituation är av mindre betydelse och vad det handlar om är inte att miljön ska anpassas efter dig utan tvärtom.

Det är när jag tänker på sådana här saker som Hyde tittar fram och hytter med sin silverbeklädda käpp och han vill slå och slå tills andningen upphör och hjärtat slutar att klappa och jag tror att han när kommunistiska tankar. Han är i alla fall långt åt vänster så mycket är klart. ”Revolution!” Vrålar han och hans ögon lågar och han går i spetsen i förstamajtåget och han bär en skylt som säger ”död åt kapitalismen!” Den stackars Jekyll som är mer högerorienterad får stå tillbaka då men när stormen lagt sig så återvänder han och gjuter olja på vågorna med sitt milda och lugna sätt. Tills Hyde vaknar till liv igen.

Muren har fallit, och byggts upp igen. Bara mer subtil och anpassad till dagens normer och ridån är inte lika iögonfallande som när den stod som ett monument för förtryck och omänskligt beteende. Emellertid, den finns där och den blir högre för var dag som går och det börjar bli dags att riva ner skiten igen nu.

”Im Dr Jekyll I tell you! I´m Dr Jekyll, don´t you understand? I´m Dr Jekyll!”

Jag frågar bara, är det bara jag som känner så här? Är jag den enda som irriterar mig på floskler och pseudoåsikter som bara finns till för att du inte vågar uttrycka din ärliga uppfattning. Som blir tokig på människor som medvetet ljuger och i samma andetag hävdar att det minsann är sanningen de säger trots att lögnens fula tryne tittar över deras axlar?

Antagligen så är det så att det bara är just jag och jag börjar känna mig som en överkänslig idiot som lever ibland människor som i mina ögon döljer sin förmåga att se nyanser och höra subtiliteter och därigenom istället för att vara verkliga, lever sina liv i en behaglig bedövning. Vilken jag visserligen kan avundas dem då och då, fast oftast inte.

Jag vet inte jag. Är det förstadiet till en allvarlig psykisk sjukdom detta? Har mitt högmod tagit över fullständigt och är föraktet som hänger ihop med den dödssynden ett symptom på att jag håller på att bli komplett galen? Om du frågar min fru så skulle hon le och hålla med. Fastän om du frågar mina kollegor så skulle de se allvarliga ut och även de – fast något mer återhållsamt – nicka jakande.

För övrigt, något som slår mig dagligen är denna övertygelse som så många män och kvinnor har att detaljer är så oerhört viktiga. Och det att jag som så fullständigt struntar i småsaker uppfattas som en människa som är oansvarig och nonchalant. Inget kan vara mer fel.

För mig – som oavsett hur jag blir uppfattad – är den här besattheten som kollegor, vänner och bekanta har ett tecken på att du kanske inte vågar ta tag i livet. Istället för att lägga fokus på hur du mår mentalt, hur du är som människa och sträva efter att bli en bättre medmänniska så läggs krutet på hur besticken ska ligga i besticklådan, om du får eller inte får slänga saker i vasken och så den här jävla ringen på toaletten. Hur urbota fånigt är inte detta. Det gör mig galen att vuxna – oftast kvinnor – på fullaste allvar tycker att det är ett allvarligt problem att den där förbannade plastringen inte är nedfälld, eller är det uppfälld? Jag vet inte. Idiotiskt är det i vilket fall som helst. Ja, ja, ni kan komma med vilka argument ni vill om att det är ohygieniskt och äckligt och att män  är svin som inte kan hålla ordning på sina snoppar för allvarligt talat. Nog finns det väl större problem i världen än så?

Du får inte svära heller? Varför inte då? Finns det något bättre sätt att uttrycka frustration och ilska på än en hederlig, rejäl och osande svordom. Låt för helvete också barnen svära! Min övertygelse är att de på så sätt får utlopp för sina hormonella svängningar och att mången smocka kunnat undvikas om de istället för att klappa till föremålet för irritationen gett honom eller henne en salva av fräsande invektiv.

Denna upprördhet också, som bland annat uttrycks i mejl från oroliga lärare till föräldrar över att barnet i fråga använder otidigheter i skolan. Hur onödigt är inte detta? Vad ska det leda till och vad är det som är så fruktansvärt hemskt med att barn använder ett kraftfullt språk? Var kommer denna språkfostran ifrån? Är det Luther som talar? Finns det någon forskning på att barn som svär blir mindre framgångsrika? Knappast! Se bara på vår mest berömda filmregissör någonsin Ingmar Bergman som svor så det osade och så vitt jag vet har han aldrig blivit kritiserad för sitt språk vare sig privat eller i sitt skapande.

Ärlighet kan vara påfrestande för vem som helst som utsätts för den och en viss anständighet är väl ändå att föredra framför att framstå som en verbal buffel. Dock, en god moral få väl ändå inte hindra oss människor från att uttrycka vår mening även på ett kärnfullt sätt och ett undertryckande av känslor leder enligt mitt sätt att se det till att du blir till ett geléväsen som till slut mister all styrsel och förmåga till ett värdigt liv.

Så svär för helvete så det luktar svavel och var framför allt inte rädd.

Det är rädslan som styr, glöm inte det.

 

Mina ögon är öppna. världen faller in genom mina pupiller med en rasande fart och jag har fullt upp med att sortera och katalogisera alla intryck jag får. Allt är knivskarpt dock, med konturer som skär igenom alla försvar och förnekelser som en rakkniv. Jag ser som en örn.

Solen går aldrig ner. Den gömmer sig bara en halvtimme eller två vid tolvtiden på kvällen och jag kan inte sova. Ligger vaken och tittar i taket genom mina tunga ögonlock och ser min alldeles personliga stjärnhimmel där. När jag öppnar ögonen så är den kvar.

Fastän jag ser verkligen tydligare nu. Min synskärpa – som det heter – är bättre och jag ser små detaljer som aldrig förr. Jag nämnde det för min fru härom kvällen och hon tittade på mig med konstig blick och sade:
”Jaha, och vad betyder det egentligen då?”
Det verkar som om jag borde försöka att tala lite rakare i fortsättningen. Det blir ett problem om allt jag säger ska av min omgivning tolkas som en omskrivning av något annat.
Ungefär så här:
”Se upp! Här kommer pseudofilosofen! Passa er för undermeningarna, de är farliga för er mentala hälsa!”

Emellertid så har hon rätt förstås. Det handlar inte bara om att mina ögon fått en högre upplösning, fler pixlar om vi ska prata kameraspråk, utan även det att jag ser igenom och bortom och tillbaka. Min nya syn rensar bort dimmor och omskrivningar och förnekelser. Både mina egna och andras och det är så plågsamt.

För det är så skönt att gömma sig bakom dimridåer och intala sig själv att något – som du egentligen vet är alldeles åt helvete – är helt normalt och att det som du känner innerst inne inte är det.
Jag har icke desto mindre kommit till ett stadium nu där det inte längre finns någon återvändo och jag måste göra något åt det.
Ikväll tog jag bladet från munnen. Jag har dryftat det här ämnet tidigare förstås men jag tyckte att jag benat ur den här fisken bra nu den här gången och trodde att jag skulle nå fram och kunna servera en alldeles utmärkt fiskrätt som skulle tas emot väl av den som skulle äta den.
Huvudet i väggen kan du säga att jag slog, och fisken åkte i golvet och ansågs som rutten. Hårt och utan förståelse mottogs mina argument och istället för en diskussion och ett uppriktigt försök att förstå så möttes jag av ilska och tystnad till slut. Jag var tvungen att gå en lång promenad för att klarna tankarna. Det blev inte bättre. Av promenaden alltså, utan jag syltade in mig ännu mera och sitter nu här och vet varken ut eller in.
”Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.” Står det i visan. Dock så har jag stora problem med att foga mig i detta som jag visserligen har vetat om rätt så länge nu. Alltför länge, och jag står inte ut längre med att lura mig själv och säga att jag är nöjd och glad och lycklig.

Den här gången tänker jag dock inte halka tillbaka i gamla hjulspår bara för att det är bekvämt för båda inblandade. Förändringarna kommer att bli påtagliga och jag hyser föga förhoppningar om någon förbättring av det läge som situationen befinner sig i. Det är dock ett steg som jag måste ta och jag borde gjort det för många år sedan och jag har redan börjat att bygga på den fästning som jag vet att jag kommer att behöva för att stå emot attackerna från mitt svaga jag.
Mitt starka dito måste få råda nu den här gången och om jag har tur – hoppet är det sista som överger en man i nöd – så kanske de tunga ridåerna som döljer sanning och självrannsakan kan dras ifrån till slut. Annars så kommer det inte att bli så roligt tyvärr.
Men, det går att leva på många olika sätt. Just det här sättet som jag nu troligtvis står inför kanske inte är något som jag längtat efter direkt, men det är som sagt nödvändigt och jag kommer att leva det. Tro inget annat.

Likväl så skiner solen ibland. Även om det är kallt och sommaren kommit på obestånd.
Jag har semester denna veckan och det är eventuellt det som gör att jag tänker så mycket. Analyserar och skärskådar så det står som spön i backen – likt regnet den sista tiden – på både gott och ont. Mest gott måste jag säga i alla fall att det är. Övertygelsen om att allt kommer att ordna sig till slut är stark och även om det inte gör det så klarar jag mig.

”The force is strong with this one.”

Och hörrni! Det handlar inte om skilsmässa…