Öppna ögon…

ögon

Mina ögon är öppna. världen faller in genom mina pupiller med en rasande fart och jag har fullt upp med att sortera och katalogisera alla intryck jag får. Allt är knivskarpt dock, med konturer som skär igenom alla försvar och förnekelser som en rakkniv. Jag ser som en örn.

Solen går aldrig ner. Den gömmer sig bara en halvtimme eller två vid tolvtiden på kvällen och jag kan inte sova. Ligger vaken och tittar i taket genom mina tunga ögonlock och ser min alldeles personliga stjärnhimmel där. När jag öppnar ögonen så är den kvar.

Fastän jag ser verkligen tydligare nu. Min synskärpa – som det heter – är bättre och jag ser små detaljer som aldrig förr. Jag nämnde det för min fru härom kvällen och hon tittade på mig med konstig blick och sade:
”Jaha, och vad betyder det egentligen då?”
Det verkar som om jag borde försöka att tala lite rakare i fortsättningen. Det blir ett problem om allt jag säger ska av min omgivning tolkas som en omskrivning av något annat.
Ungefär så här:
”Se upp! Här kommer pseudofilosofen! Passa er för undermeningarna, de är farliga för er mentala hälsa!”

Emellertid så har hon rätt förstås. Det handlar inte bara om att mina ögon fått en högre upplösning, fler pixlar om vi ska prata kameraspråk, utan även det att jag ser igenom och bortom och tillbaka. Min nya syn rensar bort dimmor och omskrivningar och förnekelser. Både mina egna och andras och det är så plågsamt.

För det är så skönt att gömma sig bakom dimridåer och intala sig själv att något – som du egentligen vet är alldeles åt helvete – är helt normalt och att det som du känner innerst inne inte är det.
Jag har icke desto mindre kommit till ett stadium nu där det inte längre finns någon återvändo och jag måste göra något åt det.
Ikväll tog jag bladet från munnen. Jag har dryftat det här ämnet tidigare förstås men jag tyckte att jag benat ur den här fisken bra nu den här gången och trodde att jag skulle nå fram och kunna servera en alldeles utmärkt fiskrätt som skulle tas emot väl av den som skulle äta den.
Huvudet i väggen kan du säga att jag slog, och fisken åkte i golvet och ansågs som rutten. Hårt och utan förståelse mottogs mina argument och istället för en diskussion och ett uppriktigt försök att förstå så möttes jag av ilska och tystnad till slut. Jag var tvungen att gå en lång promenad för att klarna tankarna. Det blev inte bättre. Av promenaden alltså, utan jag syltade in mig ännu mera och sitter nu här och vet varken ut eller in.
”Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.” Står det i visan. Dock så har jag stora problem med att foga mig i detta som jag visserligen har vetat om rätt så länge nu. Alltför länge, och jag står inte ut längre med att lura mig själv och säga att jag är nöjd och glad och lycklig.

Den här gången tänker jag dock inte halka tillbaka i gamla hjulspår bara för att det är bekvämt för båda inblandade. Förändringarna kommer att bli påtagliga och jag hyser föga förhoppningar om någon förbättring av det läge som situationen befinner sig i. Det är dock ett steg som jag måste ta och jag borde gjort det för många år sedan och jag har redan börjat att bygga på den fästning som jag vet att jag kommer att behöva för att stå emot attackerna från mitt svaga jag.
Mitt starka dito måste få råda nu den här gången och om jag har tur – hoppet är det sista som överger en man i nöd – så kanske de tunga ridåerna som döljer sanning och självrannsakan kan dras ifrån till slut. Annars så kommer det inte att bli så roligt tyvärr.
Men, det går att leva på många olika sätt. Just det här sättet som jag nu troligtvis står inför kanske inte är något som jag längtat efter direkt, men det är som sagt nödvändigt och jag kommer att leva det. Tro inget annat.

Likväl så skiner solen ibland. Även om det är kallt och sommaren kommit på obestånd.
Jag har semester denna veckan och det är eventuellt det som gör att jag tänker så mycket. Analyserar och skärskådar så det står som spön i backen – likt regnet den sista tiden – på både gott och ont. Mest gott måste jag säga i alla fall att det är. Övertygelsen om att allt kommer att ordna sig till slut är stark och även om det inte gör det så klarar jag mig.

”The force is strong with this one.”

Och hörrni! Det handlar inte om skilsmässa…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s