Allt är centrerat nu. Mina mål är klara och likt en komet far jag fram i rymden. Det är nu du kan se mig. Ett eldklot som fräser och spottar och jag är här på ett kort besök bara. Om två hundra år kommer jag tillbaka och då ska jag berätta vad jag varit med om. Är ni kvar då? Jag hoppas det för min berättelse kommer inte att vara någon annan lik. Underbara ting kommer att förtäljas och ni kommer att häpna och kanske tvivla på att det jag har att säga är med sanningen överensstämmande men minns att jag aldrig ljuger när ni hör mina historier. Sanningen är mitt rättesnöre och min snara som ligger runt min hals och jag kanske hängs i den. Blir en martyr i sanningen tjänst eventuellt. Jag är en uppriktighetens apostel idag dock och även om jag kommer att dingla i galgen för det jag har att säga så kommer ni inte att glömma vad jag sagt. Och mitt namn kommer att leva för evigt.

Det är stort att leva. Det har gått upp för mig så här på ålderns höst vilket mirakel livet verkligen är. Bara detta att vi andas, att våra hjärtan slår, att blodet flyter i våra ådror och att vi kan tänka våra tankar. Att vi är de enda på den här planeten med den mentala nivå vi besitter och se vad vi har åstadkommit, och se vad vi har förstört.
Emellertid låt oss glömma miljöförstöringen ett tag och låt oss fokusera på det underbara vi har skapat på vår blå planet istället. Det behövs när allt som tycks värma en frusen själ är den globala uppvärmningen.

När jag går med L till skolan på morgonen och han håller mig i handen och pratar och pratar om dinosaurier och drakar som han sett på teve så blir jag alldeles varm i kroppen. Att jag har gjort honom tillsammans med hans mor, att han har varit en del av henne och att han kom ut till oss hel och frisk och att han går här nu bredvid mig och är så nyfiken och glad gör att det stockar sig i halsen på mig. Och att jag har varit med om samma mirakel fem gånger får mig att inse hur lyckligt lottad jag är.
En kärlek som nästan är för stor för att den ska få plats i mitt sprängfyllda hjärta hyser jag för mina barn. En känsla som är så svår att greppa. Som att stå vid ett berg och försöka klättra upp för de branta väggarna men hela tiden halka ner, förlora fästet med fingrar och fötter och falla handlöst, men att alltid försöka igen, och igen, och igen.

Det finns så mycket att förundras över här i världen tänker jag. Allt som vi människor byggt, all teknik som finns, vetenskapens framsteg inom alla områden och inte minst vår tro.
Denna vår övertygelse om att det finns något okänt därute. Något som håller oss i handen när vår väg känns osäker och när vi är rädda och ängsliga.
En del av oss hävdar att de inte tror på något, att det där om krafter och makter och att det finns någon hjälp att få om du ber om det bara är nys och tjafs och larv och som Karl Marx skrev, ett opium för folket. Dock, det spelar ingen roll för de får vad de behöver i alla fall oavsett om de har en övertygelse eller inte.

Jag har förstått att det är lite känsligt att skriva om sådana här saker.

”Är han religiös nu också? Det fattades bara det!” Säger ni kanske. ”Inte nog med att han är nykter och ska pådyvla oss att det är ett gissel att dricka alkohol och vi minsann borde ge fan i det. Nu ska han börja orera om Gud och religion även. Nej nu får det fan i mig vara nog!” Och så slutar ni läsa.
För all del, det står er fritt att göra som ni vill. Men innan ni byter sida och fortsätter med Facebooks eller andra sociala mediers utbud så minns att det inte handlar om religion detta. Inga evangelier eller Moseböckerna eller någon bergspredikan eller ens Jesus faktiskt.
Mer som Star Wars,  the force, något som styr och ställer med våra liv – och det finns verkligen en mörk sida av kraften som du får passa dig för – det är vad det hela handlar om anser jag. En kraft att ta del av. Som att ta en tugga av kunskapens frukt utan att drabbas av någon vrede eller att ens bli förvisad från vår lustgård som kallas jorden, och förlåt för den bibliska metaforen. Det blir inte mer sådant nu.
Fastän återigen tillbaka till kärleken till mina barn, eller kärleken överhuvudtaget snarare. Love is all you need, sjöng The Beatles och det är verkligen så, det är min övertygelse. Om alla lät kärleken styra de handlingar vi utför varje dag så vackert livet skulle te sig. Som till exempel när du blir arg på dina barn och känner att du skulle vilja sälja dem på blocket – bra pris vid snabb affär ungefär – och du kan vara så förbannad, så in i helvete skogstokig så att det verkligen känns som om det vore en bra idé att sälja skräpet men du gör ju inte det. Kärleken håller dig tillbaka.
Eller när den där idioten står framför dig och säger dumheter och du vet att du har rätt och vederbörande fel och istället för att bli arg och resa ragg så ler du kärleksfullt och tänker som så att ”jag älskar dig din tjockskalle”. Det blir bättre då och jag vet att det är svårt och ibland så lyckas jag, ibland inte.

Mitt humör är min akilleshäl.

Jag kan bli så arg att det blixtrar framför mina ögon och vreden är som en sur saft som sprider sig från magen hela vägen upp i mitt huvud och sätter mina normala tankebanor ur spel. Idag kan jag då och då låta bli att tappa koncepterna, hålla tungan i styr och försöka vara tyst och tänka på att det går över snart. Inte alltid dock och vid vissa tillfällen så exploderar jag som en dynamitladdning och då blir det verkligen som Pink floyd sjöng. ”When you loose control, you reap the harvest you have sown”.
Dessa förbannade vredesutbrott förstör så mycket och oftast så motsvarar inte känslostormarna ens händelsen som utlöste dem. Tyvärr så är även mina barn, de flesta av dem i alla fall, anfäktade av den svårtyglade aggressionsbacillen. Det går hett till i familjen ibland, inte minst då mina nu stora pojkar bodde hemma. En och annan dörr har blivit förstörd och jag vet inte hur många speglar och glas som har fått gå till de sälla jaktmarkerna när känslostormar rasat innanför de tunna sjuttiotalsväggarna på vårt hus.

Idag skiner solen. Idag är en underbar dag  och jag har bestämt mig för att ta upp mitt fågelskådande igen nu när våren kommer. U gav mig en sådan fin kikare när jag fyllde år – minns inte hur många – och nu har jag kompletterat med en tubkikare. Så nu kan ni komma alla flyttfåglar, både rara och icke så rara, jag står här beredd med mina fågelböcker och anteckningsblock och är beredd att kryssa den ena arten efter den andra.
I sommar ska vi åka till Skåne på semester och då får jag stå nere i Skälderviken igen med min far och fågelskåda och det kommer att kännas som när jag var grabb. Det är så för mig, jag är aldrig riktigt vuxen tillsammans med min pappa, men så är det väl för alla antar jag.

Jag ser fram emot allt just nu.