Jag frågar bara, är det bara jag som känner så här? Är jag den enda som irriterar mig på floskler och pseudoåsikter som bara finns till för att du inte vågar uttrycka din ärliga uppfattning. Som blir tokig på människor som medvetet ljuger och i samma andetag hävdar att det minsann är sanningen de säger trots att lögnens fula tryne tittar över deras axlar?

Antagligen så är det så att det bara är just jag och jag börjar känna mig som en överkänslig idiot som lever ibland människor som i mina ögon döljer sin förmåga att se nyanser och höra subtiliteter och därigenom istället för att vara verkliga, lever sina liv i en behaglig bedövning. Vilken jag visserligen kan avundas dem då och då, fast oftast inte.

Jag vet inte jag. Är det förstadiet till en allvarlig psykisk sjukdom detta? Har mitt högmod tagit över fullständigt och är föraktet som hänger ihop med den dödssynden ett symptom på att jag håller på att bli komplett galen? Om du frågar min fru så skulle hon le och hålla med. Fastän om du frågar mina kollegor så skulle de se allvarliga ut och även de – fast något mer återhållsamt – nicka jakande.

För övrigt, något som slår mig dagligen är denna övertygelse som så många män och kvinnor har att detaljer är så oerhört viktiga. Och det att jag som så fullständigt struntar i småsaker uppfattas som en människa som är oansvarig och nonchalant. Inget kan vara mer fel.

För mig – som oavsett hur jag blir uppfattad – är den här besattheten som kollegor, vänner och bekanta har ett tecken på att du kanske inte vågar ta tag i livet. Istället för att lägga fokus på hur du mår mentalt, hur du är som människa och sträva efter att bli en bättre medmänniska så läggs krutet på hur besticken ska ligga i besticklådan, om du får eller inte får slänga saker i vasken och så den här jävla ringen på toaletten. Hur urbota fånigt är inte detta. Det gör mig galen att vuxna – oftast kvinnor – på fullaste allvar tycker att det är ett allvarligt problem att den där förbannade plastringen inte är nedfälld, eller är det uppfälld? Jag vet inte. Idiotiskt är det i vilket fall som helst. Ja, ja, ni kan komma med vilka argument ni vill om att det är ohygieniskt och äckligt och att män  är svin som inte kan hålla ordning på sina snoppar för allvarligt talat. Nog finns det väl större problem i världen än så?

Du får inte svära heller? Varför inte då? Finns det något bättre sätt att uttrycka frustration och ilska på än en hederlig, rejäl och osande svordom. Låt för helvete också barnen svära! Min övertygelse är att de på så sätt får utlopp för sina hormonella svängningar och att mången smocka kunnat undvikas om de istället för att klappa till föremålet för irritationen gett honom eller henne en salva av fräsande invektiv.

Denna upprördhet också, som bland annat uttrycks i mejl från oroliga lärare till föräldrar över att barnet i fråga använder otidigheter i skolan. Hur onödigt är inte detta? Vad ska det leda till och vad är det som är så fruktansvärt hemskt med att barn använder ett kraftfullt språk? Var kommer denna språkfostran ifrån? Är det Luther som talar? Finns det någon forskning på att barn som svär blir mindre framgångsrika? Knappast! Se bara på vår mest berömda filmregissör någonsin Ingmar Bergman som svor så det osade och så vitt jag vet har han aldrig blivit kritiserad för sitt språk vare sig privat eller i sitt skapande.

Ärlighet kan vara påfrestande för vem som helst som utsätts för den och en viss anständighet är väl ändå att föredra framför att framstå som en verbal buffel. Dock, en god moral få väl ändå inte hindra oss människor från att uttrycka vår mening även på ett kärnfullt sätt och ett undertryckande av känslor leder enligt mitt sätt att se det till att du blir till ett geléväsen som till slut mister all styrsel och förmåga till ett värdigt liv.

Så svär för helvete så det luktar svavel och var framför allt inte rädd.

Det är rädslan som styr, glöm inte det.