Utan sans och utan vett, så kan jag älska dig på mitt sätt. Så är det älskling. Det är mycket enklare så. Låt det rulla bara och släng ratten och kartan och slut dina ögon och åk med på färden. Hej och hå nerför och uppför backar, gruset sprutar om däcken och det luktar bränt hjulfett när farten ökar.

Jag minns den där natten när allt förändrades. Det var som om jag kunde känna hur gräset grodde under mina fötter. Hur en ny värld skapades under mina fotsulor och det blev lätt att gå och jag kunde till och med springa. Det hängde ett svärd från mitt bälte när jag stod vid stranden och synade horisonten. När din båt kom och stävade mot land så höjde jag det glimmande bladet till en hälsning och det sjöng i stålet när vinden ven och världen gick över i D-dur.

Jag satt på ett tak med en gitarr en gång och jag sjöng och spelade och koltrastarna satt på sina nockar och lade huvudet på sned och fyllde i när refrängen kom. Det susade i kastanjeträden runt den gamla kyrkan och jag var lycklig. Jag minns att jag verkligen var lycklig då och då på den tiden. Om det var vinet eller min ungdom vet jag inte. Eller om det var en kombination men icke desto mindre så kände jag lycka. Något som jag sällan känner nu för tiden. Tillfreds är jag. Det räcker gott för mig.

”Jag kan älska dig, rätt och slätt.” Sjöng han den där som jag gillar och som fortfarande har ett skimmer omkring sig. Han är äldre nu och Miriams medicinflaska har han med sig och jag vet hur det känns, men för mig kommer han alltid att vara speciell oavsett vad han gör. Jag kommer ihåg som om det vore igår det där solot på Ritz som aldrig tog slut. Det var som att läsa en riktigt god bok som du aldrig ville lägga ifrån dig. Jag minns hur jag och O stod där framför scenen och höll om varandra och vi hade en sak gemensamt. Vi älskade mannen från Örebro som stod där med sin säregna sångröst och sin gitarr och sina Marlboro.

Nåväl, att älska dig älskling känns idag rätt och slätt enkelt för det mesta, och när du klev iland på min strand och vi slog ner våra bopålar tillsammans så hamrade djungeltrummorna ett hemligt budskap ut i universum att allt stod rätt till nu. Stjärnorna står i linje trummades det ut och allt landade och det mesta planades ut. Inte allt, men mycket och tyvärr så finns det fortfarande låsta rum och djupa hål som vi gör vårt bästa för att undvika. Jag skulle vilja öppna de där rummen och bara gå in där och röja runt och  bli av med den skit som är gömd där men de förblir stängda av olika anledningar. Vissa hål har jag fyllt men andra ramlar jag fortfarande ner  i med jämna mellanrum och som det verkar så är det en situation som inte kommer att förändras. Jag vet inte, men det kanske är bäst så. Det sägs att du ska acceptera det som du inte längre kan göra annorlunda. Säkert är det så och det tror jag på men att acceptera att skiten finns är något annat än att förtränga. Att undertrycka är att inbilla sig att avträdet inte existerar och det är något helt annat.

Det finns tillfällen då jag trots tidigare utsaga skulle vilja radera saker och ting. Det skulle kännas så mycket enklare än att behöva hålla på att bearbeta än det ena och än det andra som dyker upp i min stackars skalle som jag gör idag, och som jag sa till några vänner härom kvällen.

”I sextioårspresent så önskar jag mig ett dataprogram som är mitt liv där jag kan gå in och radera det som inte är önskvärt så att jag kan dö med sinnesro.”

Emellertid, det kommer ju inte att hända så jag får ta det onda med det goda och som det är idag så är det mer gott än ont i mitt liv. Jag har gott hopp om att det kommer förbli så och så länge det finns skäms och ångestkuddar så klarar jag mig och jag sjunger med glatt hjärta de odödliga orden:

”Jag kan inte sväva som frälsar´n i skyn. Eller simma som sutaren nere i dyn. Jag har ingen sans, knappt ens nå´t vett. Jag kan inte föra mig på ditt sätt. Men jag kan älska dig, rätt och slätt.”