Ett kors att bära.

Det gick inte att undvika henne. Hon var som en lysande diod i ett övrigt mörker och ingen kunde låta bli att titta på denna skimrande ikon över allt som var omöjligt.

Hon var i tjugofemårsåldern och hon satt på platsen avsedd för rörelsehindrade och hakan bar hon kaxigt högt och hon såg på andra som från ovan. Hon hade ett småleende över de fylliga läpparna och hon barä små, runda glasögon. Men det som drog blickarna till henne som vore hon en magnet var det kors som hon bar. En svart tatuering i form av just ett kors i pannan med den lodräta delen från hårfästet ända ner till näsryggen och den vågräta hela vägen ut till där ögonbrynen slutade. Den unga damen var ett monument över all världens synder och bedrövelser och hon bar dem med den äran.

Hennes ben var de längsta du sett och de försvann upp under en kort, svart kjol som kröp upp osedligt högt när hon satt ner. Hon gjorde inga försök att dra ner den. En skinnjacka hängde öppen och löst draperad över hennes smala axlar. Även den var svart. Under jackan skymtade en vit t-shirt som en kontrast emot det svarta. Hennes hår var blont dock och pageklippt och hennes ögon de blåaste någon sett. Om det inte hade varit för korset i pannan så hade hon varit en skönhet.

Vad gömde sig inuti huvudet på den här motsägelsefulla kvinnan? Vad tänkte hon på? Varför hade hon tatuerat sig i ansiktet? Var det ens en sådan? Det kanske bara var tusch. Hade hon vaknat på morgonen, duschat, stått naken framför helspegeln och beundrat sig själv? Suckat bedrövat sedan över att vara så förbannat vacker och bestämt sig för att den här dagen så skulle hon vara ful. Målat sig i ansiktet med svart läppstift och, ja så var det förstås, inte tusch, läppstift, och sedan klätt sig för dagen och bussen till vanliga livet.

Nej det stämde inte. Det fanns något annat här och om du såg in i hennes ögon så kunde du se hur ett oroligt hav svallade där inne. Skummande vågor och skräp och virke uppspolat på en öde strand och regn och stenhårda vindar som hennes knutna nävar. Nej, det fanns inget vanligt liv här och bussen krängde som ett skepp i nöd och hennes ögon smalnade som på en katt när hon tog spjärn med fötterna för att hålla balansen. Svettdroppar pärlade på hennes alabasterbleka panna och hon tog upp en näsduk ur jackfickan och torkade bort dem. Och således fick alla se att det inte var vare sig tusch eller läppstift utan bläck innanför huden.

Hon klev av bussen och hennes högklackade stövlar klickade mot asfalten när hon gick och det var något att titta på det, när hon gick. Hon var som en sensuell tromb som sög åt sig allt liv och uppmärksamhet från de stackars män som såg henne. Fruar och flickvänner mulnade som en ovädershimmel men över henne sken solen, oavbrutet, bländande, och det enda som störde bilden av perfektion var det svarta korset i hennes panna.

Den unga kvinnan undvek all uppmärksamhet. Såg inte, hörde inte, och allt för henne var det hon behövde och ingenting annat spelade någon roll. Vad hon tänkte skulle ingen annan få höra och hennes historia var osannolik. Hennes kors var hennes eget och när hon såg det så var det omöjligt att gömma sig och det var som om korset åt sig in i hennes medvetande och hon var syndernas förlåtelse, hoppades hon.

Vart hon var på väg hade hon förträngt och allt som hon hade var en vilja att ta sig framåt en dag i taget och att inte grubbla för mycket. Den här flickan hade tänkt för många tankar redan. Det fanns inte plats för några fler funderingar. Allt fanns i hennes tatuering. Till den hade hon förvisat allt som var ont och som hade gjort henne ont och hon var en själ som blivit över, vald sist, ratad.

Det hade inte alltid varit så. I en annan tid var hon populär och alla ville ha henne och hon gav av sig själv tills hon en dag inte hade något kvar att ge. När hon stod tom och tömd som en skramlande tunna på ett lastbilsflak så hade hon bestämt sig för att ta korset. Kanalisera sina egna och andras synder genom att pränta in dem där de var omöjliga att missa. Hon skulle bli en påminnelse, en signal, en kvinnlig kristusgestalt och hela världen var hennes Golgata. Hon var medveten om all falskhet, alla påklistrade manér och lismandet hon såg och hörde var som en kvävande rök som gjorde det svårt att andas så hon lämnade, klev in i en värld som bara hon förstod. Den omslöt henne som en mjuk hand, höll henne varligt och vaggade henne till ro och hon behövde inte längre våndas eller gräma sig eller förebrå. Hon var där hon var, där hon ville vara, och korset var en signal till evigheten som hon visste fanns i det som vi kallar universum. Ett meddelande om samförstånd, att hon visste och att hon förstod och att hon nästan litade på livet.

Runt omkring den vackra damen med sitt kors att bära blommade häggen och hon var omsluten av en air av vällust och behag. Gatans grus hade ännu inte blivit bortsopat i den här delen av staden och det krasade under hennes skor när hon planlöst strövade i vårens famn.

Men hon var någon annanstans, inte här, inte i den här staden som så sakteliga vaknade från vinterns grepp. Inte bland leende människor i tunna kläder, långt ifrån välfyllda uteserveringar och rosévin och kalla öl var hon. Den unga kvinnan var på en bättre plats ansåg hon. Ett ställe där ingen kunde nå henne. En plats där mörkret inte kunde treva efter henne med sina långa, svarta fingrar. Hon var där hon ville vara och det hade tagit lång tid för henne att komma dit där hon var och det kors som hon bar i ansiktet var bara ett av många som tyngt hennes unga axlar.

I en park satte hon sig ner på en bänk av grönmålat trä. Det stod en hängbjörk intill där hon satt och en rörelse därifrån fångade hennes uppmärksamhet. En nötväcka klättrade upp och ner på stammen och dess långsmala grå kropp med den rödbruna magen och det svarta strecket genom ögat och den spetsiga näbben var vacker att se på och hon blev glad och hon drog en suck av lättnad var det nog. Om fåglar kunde ha svarta linjer i ansiktet och fortfarande vara vackra så kunde hon det också tänkte hon. För det var trots allt viktigt för henne att vara vacker även om hon visste att just hennes skönhet hade varit roten till det onda som drabbat henne. Den unga flickan tittade sig omkring och hon såg hoppande, ystra hundar som jagde runt efter bollar eller pinnar eller ingenting och hon såg glädje i deras tungor som hängde utanför deras munnar och hon log.

På den asfalterade gången som gick genom parken såg hon joggande män och kvinnor i tights som jagade den perfekta kroppen och när en kortklippt, mörkhårig flicka i blåsvarta åtsittande träningsbyxor ställde sig framför henne på gräsmattan och stretchade så pirrade det i kroppen på henne.

Av åtrå?

Hon visste inte riktigt men hon blev på något sätt tung i kroppen när hon såg den perfekt rundade bakdelen och de långa, vältränade benen.

Kvinnor var vackrare varelser än sina manliga motsvarigheter, det hade hon alltid tyckt men hon hade sökt sig till till män därför att det förväntades av henne att det skulle vara på det sättet. Män av alla åldrar hade i sin tur dragits till henne som flugor till sockerbit och hon hade låtit sig svepas med på vågen av bekräftelse som det innebar att bli uppvaktad men hon hade aldrig blivit riktigt berörd av en man. Knappt ens sexuellt upphetsad heller om hon skulle vara ärlig. Inte som hon kände nu när hon satt och tittade under lugg på ryggböjningar med raka ben. När hon lyfte blicken från det hon såg på så fick hon ögonkontakt med den kortklippta flickan och hon slog genast ner blicken och stirrade ner i asfalten.

Hon mer kände än såg hur tjejen i tightsen närmade sig bänken hon satt på. Och hennes andhämtning ökade när hon satte sig ner bredvid henne. Det nytillkomna sällskapet satt tyst en stund och hämtade andan efter joggingturen och stretchandet men sedan sade hon,

”Hej!”

”Hej”,svarade hon tyst.

”Jag heter Helena.”

”Maria.” Hon tittade upp och såg Helena i ansiktet och förväntade sig den vanliga reaktionen av återhållen skräck och medlidsamhet när korset i hennes ansikte blev synligt. Men allt hon såg var bruna, glittriga ögon och vita tänder i ett leende som fick hennes hjärta att stanna. Och hon dog en stund där på bänken.

När hon återuppstod så förstod hon att, ja vad hette hon nu? Javisst ja Helena, att hon hade sagt något för hon stirrade på henne som om hon förväntade sig ett svar.

”Vad? Frågade hon. ”Jag hörde inte.”

Helena skrattade till.

”Vill du följa med hem och duscha?”

När solen gick ner den här kvällen och kyrktorn och höghus och brospann visade sina svarta siluetter mot en djupblå bakgrundshimmel och vattnet i åar och fjärdar låg svart och spegelblankt och enstaka båtar ritade sina streck på vattenytan. När trutar och fiskmåsar ropade ut sin längtan efter nästa dag och förälskade par gick arm i arm utefter kajerna och dofter av grillat kött och fisk från restauranger steg upp mot himlarna som en aptitretare till Gud. När giraffliknande byggnadskranar hade gått till ro och den stora staden gjorde sig redo för nattens begivenheter som en sprinter i startblocken.

Då hade Marias skepp äntligen hittat sin hamn och efter många år på villande hav låg båten förtöjd med starka trossar och hon gungade följsamt med i de svaga efterdyningarna av en storm som nu äntligen tycktes ha bedarrat. Hon befann sig i ett hus byggt av kärlek nu och alla hennes frågor om varför som fortfarande hängde som dekorationer i ett stort träd någonstans i en skog som var tätare än svart rök från en fabrik i ruhrområdet var fortfarande obesvarade och skulle nog så förbli.

Helena låg bredvid henne i en säng och lät sitt pekfinger följa konturerna av hennes kors i ansiktet och hon viskade saker i Marias öra och det var som om hon blåste in liv i hennes medvetande med sin varma andedräkt och hennes heta, nakna hud värmde Marias och de var sömniga och skulle snart somna i varandras armar.

Maria vände sig på sidan och såg in i Helenas mörkbruna ögon och hon kände något hon aldrig ens varit i närheten av tidigare. Hon undrade hur det här hade gått till och det fanns både vemod och värme och rädsla och hon darrade lätt i hela kroppen som om hon frös och hon viskade så tyst att det nästan var omöjligt att höra vad hon sa.

”Törs jag tro på det här. Törs jag tro på det här. Törs jag verkligen tro på att det här är på riktigt?”

Helena lade sina armar omkring henne och höll henne hårt och begravde sin näsa i Marias blonda hårsvall.

”Jag ska hjälpa dig att bära ditt kors”, sade hon och fick munnen full av hår. Hon fnissade till. Rullade över Maria på rygg och lade sig ovanpå henne och pussade henne på de mjuka läpparna som hon känt överallt på sin kropp hela dagen sedan de kom hem till henne. ”Jag ska till och med skaffa mig ett eget och sedan ska vi korsa världen tillsammans”, sade hon och log. ”Vi kommer att bli korsen på kartan som markerar var skatten är nedgrävd.” Hon log. ”Jag är här nu och du är också här och i morgon när vi vaknar så kommer den gamla världen att vara ett minne blott om ens det.” Hon lade sig på rygg bredvid sin vackra nyfunna vän och höll hennes hand och stirrade i taket. ”Allt är som det ska vara Maria.” Hon drog en djup suck och låg sedan tyst en lång stund. ”Dela med dig av täcket nu”, sade hon tyst sedan och gäspade. För nu ska vi sova.”

Men Maria sov redan.

Och Helena kröp intill henne och lade täcket över dem båda och sedan somnade hon med.

I det stora körsbärsträdet nere på gården som stod i full blom satt en koltrast och sjöng trots den sena timmen. Den sjöng om liv och död och alltings ursprung och förgänglighet.

Och på ett träkors vid en enslig grav någonstans i det här landet stod skrivet att någon skulle vila i frid. Blommorna vid graven hade sedan länge vissnat och det var längesedan någon besökt den. Faktum var att nästan ingen mindes den här platsen längre. Inte Maria heller, och vid närmare eftertanke så var det nog bäst så. Den som låg i graven hade förtjänat att ligga där och frid var nog det sista den döde skulle vila i och när vinden friskade i och fick den gamla vasen av solkigt porslin att ramla och de torkade resterna av blommorna att spridas över marken så kom historien till ett slut äntligen. En dörr stängdes för att förhoppningsvis aldrig mer öppnas. Maria sov tryggt i någons famn med ett hopp i sitt hjärta och koltrasten slutade äntligen sjunga, för att två timmar senare, när en ny dag grydde, ta upp sin melodi igen.

Och livet fortsatte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s