Gråt inte.

Jag var bruten, körd, nedsliten som däcken på en gammal amazon. Mitt hjärta låg krossat som spegelskärvor på golvet och jag visste vad det innebar och det fanns ingenting jag kunde göra åt saken. Regnet vräkte ner utanför och regndropparna på rutan var som tusen tårar mellan det som varit och det som var nu. Alla mina mardrömmar hade förverkligats och det var som att leva i skräck för mitt eget undermedvetna.

Nere i dalen ett par kilometer från där jag bodde rann den mörka ån där jag fiskat som ung och en gång så fanns det öring där. Men nu var vattnet långt ifrån så klart som det en gång var. Det liknade mer en lervälling vissa dagar och så gott som ingen fiskade där längre. Jag brukade ändå sitta där om kvällarna och prata med mina röster och försöka glömma bort att det som var så vackert på natten inte var det på dagen.

Men idag satt jag i mitt vardagsrum och stirrade ut på ett oväder som, vad det verkade, hade stängt solen ute för evigt. Inga öppningar i molntäcket för förstulna solstrålar att leta sig igenom. Bara ett kompakt, grått täcke som nästan tycktes nudda marken och så regnet. Ett hårt regn som i vinden låg vågrätt och hade jag varit ute så hade jag velat gå in igen.

Jag tänkte på natten som gått, med sin sömnbrist, med sitt stirrande i taket och slumrandet med drömsekevenser. Samma dröm, jag hade drömt samma dröm igen som så många gånger förut om den där lägenheten som jag hade men inte bodde i permanent. Men när jag väl var där så kändes det som hemma och jag visste ju, när jag vaknade, att den inte existerade i verkligheten, åtminstone inte i den här tillvaron. Levde jag på två ställen samtidigt? Fanns jag i en parallellvärld? Höll jag på att förlora mitt förstånd?

Jag var ensam, ensam för evigt. En ensamhet som bottnade i förvivlan och svikna förtroenden och en saknad utan motstycke. Och det var som om att ha hungriga vargar i bröstet som slet mitt hjärta och min själ i bitar under ett dovt, skrämmande morrande som lät som det kom från långt ner i deras magar. Och det fanns ingen pardon hos bestarna, allt var besinnigslös hunger och lust att döda.

Jag reste mig och gick ut i regnet medan det ännu fanns något kvar av mig. Styrde stegen ner i dalen och tog mig till min plats under den stora björken där jag brukade sitta och jag försjönk i självömkan och under min högljudda konversation med mina röster så slutade det plötsligt att regna. Ån flöt nu stilla igen efter stormen och den fanns där för mig som den gjort i så många år och jag var trots allt glad att jag flyttat tillbaka hit där jag bodde en gång då när livet var uthärdligt. Även om tillvaron här, när allt kom omkring, inte blev riktigt som jag hade förväntat mig den.

All den där ilskan som jag bar på vid den tiden då jag ännu inte flyttat flöt fortfarande som saltsyra i mina ådror och meningslösheten i tillvaron grinade mig ännu i ansiktet när jag såg på mig själv i spegeln och jag var sviken, besviken och jag hade alltjämt ingen riktig tro på livet.

Men gråt inte tänkte jag. Vad du än gör så gråt inte.

Att flytta hem till min barndoms domäner hade då vid det tillfället kännts som en bra idé. Lämna det som gått mig emot bakom mig och se framtiden an från där jag hade mina rötter verkade som en bra lösning på mina problem. Men att fly hjälpte inte och det insåg jag snabbt. Jag var alltjämt fjättrad i min själ, låg i en evig sträckbänk och den tortyr som jag utsatte mig själv för var förstås ett mentalt gissel men hemtrakterna var ändå en bättre plats än där jag varit förut, att lida på.

Skymningen kom så sakta in över de låga bergen och ljuset som nu hade lyckats att leta sig ner till jorden var som spjut från en himmel med framtiden för sig och de perforerade molntäcket och satte sig i marken som nålar i en nåldyna. En fisk vakade sörplande i det grumliga vattnet och jag tänkte att det var mört eller löja men jag mindes de vackra, prickiga öringar som jag fiskat med fluga här för en lång tid sedan och hoppet tändes. Kanske att jag skulle plocka fram flugspöet igen och göra ett försök? Jag bestämde mig för det. Jag gick hem och lagade middag, åt den, och efter det var dagen i stort sett slut. Jag såg på teve en stund och och lade mig sedan för att försöka sova. Det gick inte så bra.

Nästa dag sken solen från en klarblå himmel och bara en och annan molntuss seglade omkring på det blå himlahavet. Jag hade ätit frukost och stod nu i förrådet och rotade efter fiskeutrustning. Spöet var lätt att hitta, det låg på en ställning under taket, men det var värre med rullen och flugorna. Varmt var det också, och dammigt, men till slut så hittade jag fiskeväskan och i den låg vad jag behövde. I stövlar och mina gamla fiskebyxor, som otroligt nog fortfarande passade fast det var tio år sedan minst jag använde dem, och i min fiskeväst och den gamla hatten från samma tidsepok gick jag ner mot ån. En sånglärka lyftes uppåt och neråt som om någon i skyarna höll den i ett snöre och den sjöng om glädje och om oemotståndlig lust och plötsligt så kändes allt lite lättare.

Vid kanten av den trögflytande ån som idag inte var fullt så smutsig som den brukade vara upptäckte jag att flugfisketakterna satt i och jag landade en torrfluga mjukt och vackert som en fjäril som satte sig på en blomma på vattenytan. Jag satt stilla och stirrade på den och plötsligt så öppnade sig en liten fiskmun och det skapades en virvel som flugan sögs ner i. I triumf och med bankande pulsar höjde jag spöet och krokade, en braxen, och hjärtat gick ner i varv igen. Jag vevade in den fula fisken som hade tjocka läppar som nästan såg mänskliga ut. Efter ett visst bestyr lyckades jag få loss kroken ur dess mun och släppte sedan tillbaka den i ån. Fisken låg i vattenytan en stund och kikade på mig med sitt ena öga som om den ifrågasatte varför jag fångat den överhuvudtaget. Och det hade den ju rätt till, att undra över. Sedan plaskade den till och försvann i djupet.

Jag reste mig upp och följde ån motströms tills jag kom till den gamla träbron som korsade den strömma delen av ån. Gick över på andra sidan och tog mig ut till ensamma ön som vi kallade den när jag var grabb. Därifrån kunde du nå både höljor och pooler med flugan och med lite tur och skicklighet skulle jag kanske kunna landa en öring eller två.

Det var en underbar morgon. Och det som hänt för många år sedan och som jag fortfarande bar med mig och skulle komma att göra så för resten av mitt liv, kändes mindre tungt idag. Jag hade bott där jag nu bodde i flera år och min ensamhet var ännu min favoritklädsel. Den hade blivit en del av den jag var och tanken på att det skulle förhålla sig på något annat sätt var näst intill absurd. Men idag så kändes det bra som sagt och jag lät fluglinan svepa i vackra bågar genom luften och ännu en fluga landade graciöst precis där jag tänkt mig att den skulle landa och den slukades direkt.

Den här gången var det rätt fisk och efter en kort kamp så lyfte jag en öring på gott och väl ett kilo ur det nu relativt klara vattnet. Dess färger skimrade i solen och jag var nu femton år igen och min blå moped stod olåst uppe vid det fallfärdiga kvarnhuset och då som nu så önskade jag att jag haft någon att visa den fina fisken för.

Jag fiskade för mig själv när jag var ung. Det var så bara och jag mindes inte riktigt varför. Och jag fågelskådade även på egen hand och ibland med min far När jag tänkte efter så hade jag nog varit ensam i hela mitt liv. Jag var ensam med min bror, med mina föräldrar och jag var ensam med hon som senare födde mina barn och jag var även ensam med dem.

Jag satte mig ner och rensade fisken och kastade inkråmet till trutar och mås och de slogs och skrek och det var som det var i världen tänkte jag. Tände sedan en cigarett och satte den i mungipan och började fiska igen och en timme senare låg tre rensade öringar i min box och jag gick tillbaka till min moped och reste tillbaka i tiden fyrtiofem år och när jag kom fram så lyssnade jag på Alice Coopers billion dollar babies på min röda, ihopfällbara grammofon med högtalare i locket. Och någon viskade,

”Vad du än gör så gråt inte. Gråt inte för Guds skull.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s