Av olika anledningar så finns de inte mer, vänner och företeelser och bekanta. Som att möblera om i ett rum. Rummet är detsamma men ger ett annat intryck på grund av att saker och ting har bytt plats, eller försvunnit. Kanske har det tillkommit något nytt? Kanske är en tom plats meningsfull plötsligt, i en väntan på att fyllas, eller att förbli tom, som en påminnelse om något som existerade men som inte finns längre.

Jag minns om nätterna, i drömmar, sådant som varit, vänskap som försvann och kärlek som var sjuk, eller blev det. De står där och vinkar och ler, eller hänger som ett segel som en gång var fyllt av en vind och jag vaknar och kommer ihåg. Saknar ibland men förstår inte för det mesta och det känns så meningslöst allt liv som var det som förut var. Och jag blir ledsen och jag ångrar sådant som jag gjort men inser meningslösheten i sådant beteende och försöker se framåt och vårda den livsskärva jag har kvar. Jag ser mig omkring och det som var är nu och vice versa, allt upprepar sig men i olika skepnader och det som inte finns längre finns, är ändå och försvinner aldrig. I räkenskapens tid, som är nu, tycks det som om det som var kunde gjorts bättre och jag skulle önska att jag varit den som jag är nu, då. Dock, livet är en prövotid, ett lärande och idag är en frukt av det som såddes en gång och jag är glad att kunna säga att jag är nöjd med vad jag blivit, det är inte alla förunnat.

Det finns många platser i mina rum som står tomma, där det tidigare stått monument över verklighetsflykt och trams och rena idiotier. De platserna finns kvar som en påminnelse och i en tunnel fanns en ond plats som blev till en god sådan och det som fick mig på fall, minnet av det, håller mig uppe på mina fötter och min båt på rätt köl.

Jag hade en vän. En riktig bäste vän, en sådan där vän som redan fanns i luren när du lyfte den för att slå hans nummer. Han var som en bror och ibland bättre än den brorsa jag har. Vi var fantastiska ihop och något hos mig passade med något som han hade och vi var som två pusselbitar som äntligen gjorde det stora pusslet klart. Jag hade en djup känsla för honom som gränsade till kärlek och det gjorde mig illa när han inte kunde acceptera mina val utan valde en annan väg bort från det som vi hade. Jag kanske kunde ha gjort mer för att hålla ihop vänskapen men han var tyngd av moraliska tegelstenar och jag svävade förmodligen för högt för att kunna förstå hur han kände det. Nåväl det är sådant som händer i livet och inte så mycket att göra åt idag. Men jag tänker ofta på det vi hade och jag saknar kamratskapen som höll oss ihop. Men vem vet vad livet har i beredskap. Vi kanske kan nu på ålderns höst ses igen och jag både önskar det och inte. Antagligen så har det flutit för mycket vatten under broarna, det känns så.

Jag är lycklig nu ändå och jag hoppas att han också är det. Många minnen finns kvar och det var på många sätt en fin tid men det är längesedan nu. Jag minns icke desto mindre den där bryggan en tidig morgon i soluppgång, så mycket sommar och fågelsång och en bäver som slog med stjärten, och stillheten och klarheten trots berusningen. Fina bilder i mitt sinne och jag kan inte hjälpa att det blir lite vemodigt nu. En ungdom som flytt, sorglösheten, de lätta stegen, fuktigt gräs under mina bara fötter och mot mina fotleder. Kallt vatten runt min kropp och så henne som jag älskade men som var en annans. Älskade hon mig tillbaka, lite? Kanske.

 Allt är borta men finns kvar i tid och rum och jag är glad att jag har ljusa minnen också, inte bara mörka skyar om nätter utan slut. Det finns hopp. Det finns glädje, mer glädje än sorg, och tur är väl det.

Godmorgon.