Som ett solo av Andy Summers…

Utan rigida regler och förutfattade meningar om hur saker och ting bör vara gav han sig en möjlighet. En anledning rentav till att avvika från gängse manér och därigenom ge sig ut på tunn is, okända hedar och outforskade hav.

Som ett oskrivet blad, likt ett blankt usb minne eller en raderad hårddisk stod han som ett tomt kärl redo att fyllas. En oslipad diamant, en guldklimp som ännu inte hittats, han var som en val på djupet, i mörkret, och den här gången skulle han inte låta sig luras.

När han såg sig omkring fanns inget nytt. Allt var gjort förut och det som sades eller skrevs hade för länge sedan passerat sitt bäst före datum. Livscoacher med Hitlerlugg stod på scener runt om i världen och orerade om självklarheter som om det de sa vore något banbrytande, just upptäckt, nobelprisvärdigt, när det i själva verket bara var kvalificerat skitsnack och han kunde inte begripa varför inte alla såg och hörde detta. Musiken som hördes i populärmusikgenren var variationer och upprepning av väl beprövade koncept och framfördes som original och okunniga ungdomar höjde skräpet till skyarna. Det fanns få undantag ansåg han, just nu kunde han inte komma på något.

Han kände sig som ett gitarrsolo av Andy Summers. Fritt, atnonalt och vilt som en katt på ett klaviatur. Ett spelande utan gränser och för det otränade örat konstigt och till och med plågsamt men med en osviklig precision och en känsla som gick att ta på.

Det var så han ville vara. En fri ande utan band som följde vindens växlingar och utan att ta intryck av andra människors vilja med honom. Han skulle vilja ge sig ut på en pilgrimsfärd iförd munkkåpa och sandaler beväpnad med endast sanningen. Predika något nytt och obefläckat som en gång Bob Dylan gjorde i Greenwich Village utan att plagiera eller upprepa. Som ett levande ljus i ett medialt mörker långt från sociala medier och skrämmande mental inaktivitet. Som en klar och klangfull röst i ett i övrigt till synes drogpåverkat mummel.

Pånyttfödd ville han vara, som en aktör på en scen där alla hade lärt sig sin roll utom han. Ta in allt på nytt, omvärdera men utan att analysera. Suga i sig det som var värt att veta och använda det utifrån helt andra bevekelsegrunder. Ha ett hjärta som slog i baktakt och dansa fram i livet på eget bevåg med en hand fri och väldigt nära havet utan skam och utan anledningar att be om ursäkt.

Han ville vara som toner som levde sitt eget liv, som flög som svalor under en sommarhimmel, som skapade något nytt från grunden. Som komponerade en melodi som gav mening åt tillvaron och han ville andas friskt syre och tänka tankar som ingen tänkt förut.

Han ville vara som ett gitarrsolo av Andy Summers.

Godnatt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s