Solen sänkte sin mörkblå mantel över havet. De sista ljusstrålarna slogs för sin existens men var tvungna att ge upp. Den blå timmen tog över och koltrasten sjöng desperat några förtvivlade strofer, kämpade vid ljusets sida men gav sig till slut och satte sig nära stammen på sitt favoritträd och tjurade. Kylan vällde in från havet. Det blåste mindre men den kalla luften slog in som vågor över landet och hon som satt i hammocken vaknade av att hon frös.

Hon såg sig omkring. Visste först inte var hon var och blev rädd, men mindes till slut och hon såg att det lyste i huset som hon satt utanför. Hon var trött och hungrig och det som hade fått henne att gå hit kändes inte lika viktigt längre. Hennes fötter i de vita stövlarna var som isbitar och regnrocken var tät och hennes kropp fuktig och hon huttrade svårt.

Helene reste sig upp och hennes knän knakade takt med den gamla hammocken och hon tvekade. Skulle hon ringa på och försöka förklara varför hon var här, vilket hon knappt visste själv, eller skulle hon gå hem till sina minnen, vinet, och ångesten igen? Hon stod stilla och samlade tankarna och det kändes som hennes fötter sjönk ner i den fortfarande leriga gräsmattan, som om hon satt fast och inte kunde röra sig. Hon tog ett steg framåt mot grinden som hon kommit in igenom. Den låg bakom en stor enbuske och när hon tog ytterligare några steg så flög en skrämd koltrast upp och höll på att skrämma slag på henne. Hon stannade med bankande hjärta och tänkte igenom varför hon var här.

Hon var ensam helt enkelt. Svårare än så var det inte. Ett stort svart hål bodde i hennes kropp och det hade varit så alltför länge, ända sedan hennes man dog i den där bilolyckan för snart tio år sedan. Han hade varit full och de hade grälat och i vredesmod hade han tagit bilen för att, som han sa, aldrig mer komma tillbaka. Han visste inte hur rätt han hade haft tänkte hon och kände hur saknaden grep tag i henne igen fast det var så längesedan.

Efter olyckan så hade ingenting spelat någon roll längre. Livförsäkringen han haft gjorde att hon kunde sluta jobba vilket hon gjorde men det höll på att driva henne till vansinne och hon gick därför tillbaka och arbetade deltid en tid. Hennes chef hade varit förstående det första året men när hon började missköta sig och komma försent var och varannan dag och till och med vara berusad på jobbet så var det slut på medkänslan och hon fick sluta. Hon hade ryckt upp sig efter det och hade druckit varje dag visserligen men inte lika mycket. Vinet var hennes bästa vän och hon såg ingen anledning till att sluta med det. Det var hennes tröst i det som hon i sina bästa stunder kallade för sitt liv.

Hon hade sålt huset sedan och köpt sig en liten lägenhet och hade placerat pengar med hjälp av sin bankman som tyckte synd om henne. Det gick att komma långt på medömkan hade hon lärt sig. Men det var en tunn linje att gå på och hon hade förstått att det var viktigt att hålla balansen bra. Att tycka synd om sig själv var inga problem dock. Det var hon en expert på. Ekonomiskt så var hon trygg men hon var ensam som sagt, så erbarmligt otrygg och ensam. Och det var nog därför som hon stod här idag.

Mötet med Tord hade väckt något i henne som hon sedan länge trott varit dött. Som om någon tänt ett ljus i det kompakta mörker som hon bar på och hon hade känt något som liknade en gryning vid sin horisont och hon hade gått hem och druckit tre glas vin och efter det bestämt sig för att besöka honom.

Det fanns bara en västkuststuga i det här området där hon bodde så hon visste vart hon skulle ta vägen. Hon tog cykeln och inte bilen. Att köra bil berusad var av förståeliga själ strängt förbjudet för henne. En regel hon aldrig gjorde avkall på. När hon efter en något vinglig färd kom fram så hade hon parkerat cykeln en bit ifrån där Tord bodde och sakta gått fram emot huset. Det hade varit lite kallt och hon frös lite och tog sig därför ett par klunkar ur vinflaskan hon hade med sig. Det värmde en aning så när hon kom fram så hade hon haft mod i barm och gjorde sig beredd att ringa på dörrklockan.

Men av någon anledning så hade hon frusit till is med handen höjd och i istället för att trycka på den lilla vita plastknappen hade hon försiktigt backat ner från trappan. Och där i skuggorna stod hon och flackade med blicken som en skrämd kanin och hade helst av allt velat försvinna. Helene hade stått stilla en lång stund och hennes andning hade legat högt och varit flämtande. Hon hade känt sig lätt svettig trots att våren var kall men hade trots sin nervositet smugit tyst runt huset och kikat in genom vad hon antog var vardagsrumsfönstret. Hon hade stått med bankande hjärta i eftermiddagsljuset och sett Tord ligga på soffan under en filt och det var uppenbart att han sov.

Helene hade dragit en djup suck, sett sig villrådigt omkring, upptäckt hammocken och gått och satt sig där för att vänta. På vad visste hon inte riktigt. Hennes sinne var i stiltje och hon önskade att blåsa liv i det som hon känt för bara någon timme sedan. Så därför drack hon upp det sista vinet och lyssnade på koltrasten som satt på taket och sjöng ut sin längtan. Och hon fylldes, inte bara av vin, utan även av det där lilla hoppet igen. Ett hopp om en ny vår och ett nytt liv och hon hade ett leende på sina läppar där hon satt och gungade. Hon hade somnat sedan.

Hon stod upp på darriga ben nu och det hade varit svårt att komma upp ur den svängande hammocken. Det var mörkt och hon frös och hon var torr i munnen och huvudet bankade och hon undrade hur länge hon sovit. Att gå in till Tord var uteslutet bestämde hon sig för. Det hade varit en dum idé från början i alla fall tänkte hon. Fort hem istället till mer vin och drömmar utan reell grund. Till ett låtsasliv som gick att leva så länge hon var berusad. Och hon började gå mot grinden.

Det satt en svart katt på grusgången mellan henne och den gråmålade järngrinden. Den glodde uppfordrande på Helene och jamade och det var som om den sa till henne att inte ge upp. Vinden friskade i och grenarna i de stora enbuskarna svängde hotfullt fram och åter som svarta armar i mörkret och koltrasten tjattrade envetet. Helene tog tecknen på allvar, fattade mod och vände på klacken och gick upp på förstutrappen och ringde på dörrklockan.

Tord var i färd med att laga middag. Han skar kycklingfilé i tunna skivor, så tunna att du nästan kunde se igenom dem. Kryddade filéskivorna med salt och peppar och vitlökspulver och lade dem på ett bakplåtspapper för att vila en stund. Under tiden förberedde han riset. Mätte upp två deciliter i en kastrull och lade i en matsked Piffi allkrydda, eller det var egentligen en turkisk kryddblandning han köpt i en kryddbod inne i stan, men det smakade som den berömda allkryddan från gatuköken i hans hemstad i dalarna, så han kallade den för det. Kokade vatten i vattenkokaren och slog i fem deciliter i kastrullen och lät det koka upp under omrörning. Sänkte temperaturen och lade på locket.

När riset kommit halvvägs stekte han kycklingfiléerna i smör, slog i lite grädde, eller en hel del grädde i ärlighetens namn, för att låta anrättningen puttra tills riset var klart. Han dukade.

Då ringde det på dörren.

Tord gick förvånat mot hallen för att öppna. Han såg på klockan, konstaterade att hon var sju, och att ingen kom på besök så här dags. Ingen kom på besök överhuvudtaget tänkte han. Om det inte var Jehovas vittnen förstås. Han öppnade dörren med onda föraningar och såg till sin häpnad Helene stå där.

”Hej!” Sade hon förläget. ”Det är bara lilla jag.”

Han såg på henne. Såg att hon frös. Såg att hon var nervös och såg att hon var berusad. Hennes ansiktsdrag var liksom utsmetade. Som om du målat ett porträtt och dragit fingertopparna igenom det. Han fylldes av medlidande. Varför visste han inte riktigt. Men det vilade något medlidsamt över hennes uppenbarele.

”Det är väl inte så bara”, sade han och öppnade dörren. ”Come in, he said I’ll give you, shelter from the storm, som Bob Dylan sjöng”, sade han. ”Har du ätit? Jag har middagen precis klar.”

Hon tittade under lugg på honom och försökte se söt ut. Hon tänkte att det skulle förbättra hennes chanser. Det hade alltid fungerat förut. En söt attityd och sex hade öppnat många dörrar för henne. Dörrar som hon sedan självmant hade stängt. Alltför många dörrar tänkte hon bedrövat. Hon sade,

”Jag är jättehungrig.” För det var hon. ”Det doftar fantastiskt.”

”Kycklingfilé och ris, inget avancerat.”

”Det låter som musik för mina öron. Jag älskar kyckling.”

”Ska jag ta din regnrock?”

Hon räckte över den och brände av sitt mest förföriska leende när deras fingrar fick kontakt under bråkdelen av en sekund. Tord kände det som om han fått en örfil och släppte nästan regnkappan på golvet. Kippade efter andan och såg nu verkligen vad han sett redan nere på stranden, hur vacker hon var. Full men vacker tänkte han och log. Hängde upp hennes kappa på en galge och bjöd henne att stiga in.

”Fin kikare”, sade han och nickade mot den som hon höll i handen.

”Inte lika fin som din.”

De log bägge två.

När de ätit och konversationens fåglar hade flugit mellan dem relativt otvunget under hela måltiden så var det dags för kaffe i salongen. Nedsjunkna i varsin brun skinnsoffa från sjuttiotalet och bestrålade av ljus från kristallkronor som härstammade ifrån Gud visste var satt de som om de aldrig gjort något annat med fötterna mjukt placerade på en ryamatta.

”Intressant inredning”, sade Helen som nästan var nykter nu.

Tord skrattade.

”Ja eller hur? Den följde med huset när jag köpte det och eftersom jag är här så sällan så har det aldrig blivit av att jag gjort något åt den.” Han såg sig omkring i rummet. ”Fastän jag har lärt mig att tycka om det. Påminner mig en hel del om när jag var grabb och bodde i Dalarna.”

”Jag tänkte väl det”, sade hon. ”Förstod att du inte var stockholmare.”

”Nä jag har ju bara bott där i två tredjedelar av mitt liv.”

”Ränderna går aldrig ur förstår du”, sade hon med ett leende. ”Förresten så är jag glad att du är dalmas.”

”Dalkarl.”

”Va?”

”Det heter inte dalmas, det heter dalkarl, eller bara mas. Det är bara stockholmare och resten av Sverige som säger dalmas.”

”Jaha.”

”Det heter kulla också, inte dalkulla.”

”Ok, jag är då glad över att du är dalkarl, eller bara mas. Det finns en trygghet i den dialekten”.

”Det tycker reklammakarna också”, skrattade han.” Det finns inte en enda hantverkare i tevereklamen som inte pratar dalmål.”

Hon tittade storögt på honom.

”Men det har du ju rätt i. Jag har aldrig tänkt på det förut.” Hon ruskade på huvudet. ”Lurad igen.”

De sa inget på en stund. Drack bara av sitt kaffe och åt av havrekakorna och det var så tyst så att när han tuggade så kändes det som det knaprade i hela huset. Han var tvungen att stilla käkarna för att kolla om det lät från henne när hon åt. Det gjorde det naturligtvis inte. Han ställde ner kaffekoppen och svalde det sista av kakan.

”Vill du berätta nu då?” Sade han och såg henne i ögonen.

”Jag vet inte.”

”Jag är en bra lyssnare.”

”Du har inte lite vin?”

”Jag har slutat med alkohol.”

”Det borde jag också göra.”

”Det borde alla.”

Hon lutade sig tillbaka i soffan och Tord kunde inte låt bli att kika lite på hennes bröst under den där stickade tröjan hon bar. Det var bröst och tyg och inget mera och han kunde ana hennes bröstvårtor. Helene såg hans blickar och sträckte på sig med armarna uppåt och svankade och hon visste att hon visade upp sig och att hon följde sina invanda manér i sällskap med män. Hon lutade sig framåt istället när hon kom på vad hon höll på med.

”Kan en flicka få lite vatten i alla fall?” Frågade hon och log.

Han reste sig och gick ut i köket där han blandade en tillbringare med gurkvatten och is. Tog fram två vanliga dricksglas och gick tillbaka med allt på en bricka. Han slog upp varsitt glas åt dem och satte sig ner och var tyst.

Sedan berättade hon. Hon berättade allt om vad som hänt efter att hennes man dog, om hur hon blivit, om hur hon sökt tröst och bekräftelse hos män som hon inte brydde sig ett dugg om. Om den tomhet hon känt när hon vaknat bakfull i en främmande säng med en man som hon knappt kom ihåg namnet på. Hon berättade om spriten, hur den blivit hennes enda tröst och att den fortfarande var det och hon grät bitterhetens tårar, och uppgivenhetens och förtvivlans, och hon såg på honom och i allt elände så kände hon en lättnad över att få berätta. Och varför hon gjorde det för en man som träffat för bara några timmar sedan förstod hon inte.

Tord satt tyst när hon var klar. Höll krampaktigt i sitt tomma glas och visste inte vad han skulle säga. Han var en man med hög moral ansåg han och den attraktion han känt nyss var nu bara en klump i hans mage.

Det enda han kunde fokusera på var alla de män hon avverkat och även om han någonstans förstod varför så föraktade han sådant beteende innerligt. Spriten förstod han sig på för han hade varit där själv och han visste att den kunde förändra vem som helst till ett monster. Men alla dessa män, han kunde inte fördra detta. Det medlidande han drabbats av när han såg henne stå där på hans förstutrapp var borta nu och leendet hon bländat honom med i hallen och som hade påverkat honom så. Förstod han bara var något som hon använde på alla män, och inget unikt för honom som han först trott. Tord kände sig tom.

Under middagen hade han tänkt tanken på att han och Helene skulle kunna bli ett par, bara lekt med idén. Men den solen hade gått ner nu. Natten, likt den som fallit utanför hans hus och som svepte in omgivningarna i ett svart täcke, hade införlivat honom i sitt mörker. Och han kände sig nu ensammare än någonsin.

”Varför säger du inget?” Sade hon med gråten i halsen.

Han tittade på henne och han såg att hon fortfarande var vacker men hon var ingenting för honom längre och han kände en stor sorg över detta.

Han tog sig dock i kragen. Svalde sin bevikelse och sade,

”Jag kan bädda i gästrummet om du vill stanna.” Han log så det knakade i käkarna. ”Så kan vi gå upp tidigt i morgon och räkna in några Tordmular.”

Helene log resignerat och förstod. Hon borde ha kunnat räkna ut att hennes avslöjanden skulle få den här effekten. Hon hade varit ärlig, och det hade känts bra att vara det men nu var känslan helt annorlunda. Visserligen så hade hon hoppats på en annan reaktion från Tord men medömkan var som hon visste en tunn tråd att balansera på. Och nu hade hon ramlat ner. Hon skulle aldrig mer vara ärlig lovade hon sig själv.

”Tack för att du lyssnade Tord, och tack för den jättegoda middagen. Men jag ska nog cykla hem nu.”

”Nej, det ska du inte alls det. Klockan är över ett”, sade han med en övertygelse som han inte visste var den kom ifrån. ”Jag går och bäddar nu.” Han log. ”Dessutom är det kallt ute.”

När hon somnat sedan i en av hans t-shirts som räckte henne till knäna så gick han ut på verandan i pyjamas och rökte en cigarett. Molnen över havet blev silverfärgade av en måne som tittade fram då och då och han fascinerades över hur vackert det var och att känslan var densamma varje gång han stod här. Hans hjärta var tungt och han var torr i munnen och han förbannade sig själv för att han tillåtit sig själv att hoppas. Det skulle aldrig hända igen lovade han sig själv.

Han fimpade och gick och lade sig.