Den smala vägen, men mer som en bred stig, gick ner mot stranden. Slingrade sig som en ål på torra land och var kantad av täta buskar och högt gräs. På avstånd kunde han känna lukten och höra bränningarna från havet. En fuktig, salt doft av förväntan och förmultnad tång. Molnen jagade varandra över himlen och vinden, den eviga, aldrig avtagande vinden, var hård och obeveklig. Trots att han hade långt kvar till den av nästan vit sand bestående stranden och bar mössan nerdragen över öronen och hade de hårda byarna mot sig så kunde han höra måsarnas och trutarnas skrin. Han hade sin handkikare hängande på magen och sin tubdito på axeln och i ryggsäcken fanns kaffe och ostsmörgåsar. Han kände sig hungrig.

Väl framme så letade han upp en någorlunda vindskyddad plats, placerade tubkikaren med sitt stativ så att han gott och väl kunde spana av hela strandremsan och horisonten långt därute där tankbåtarna gick. Satte sig sedan ner på sitt sittskydd och tog fram kaffe och smörgåsar njöt. Både av förplägnaden och av den ensamhet som han så väl behövde och saknat.

Till vänster, långt ner strax innan de fallfärdiga fiskebodarna, strävade en vågbrytare som ett knotigt pekfinger ut i havet. Det var ingen naturlig sådan utan den var byggd av människor och därför så kunde den inte stå emot naturens krafter utan höll successivt på att brytas ner. Det mörka havet med sina höga vågor producerade ett fräsande skum vid strandkanten och strandpipare höll sig undan från vågsvallet på snabba, trippande fötter. Molnen tillät solen att bryta igenom då och då och det mörka havet skiftade i färg från mörkgrått och kallt och ogästvänligt till blått, glittrande och inbjudande men han lät sig inte luras. Det var inte varmt i vattnet och det skulle dröja länge innan några badande skulle svalka sin solvarma kroppar i vattnet. Det var i mitten av april och han var där för att följa fågelsträck. Något som han gjorde varje vår och han hade höga förväntningar.

Han lutade sig tillbaka mot det naturliga ryggstöd som sanddynen som han slagit läger i erbjöd och slöt sina ögon. Lyssnade på vinden och bruset från vågorna och strandskatornas visslande. Öppnade ögonen och såg upp på den varierande himlen. Mörka och ljusa moln om vartannat och ett regn som hängde som ett fuktigt draperi i luften. Han tänkte att det skulle blåsa bort men regnstället och sydvästen låg i ryggan ifall det inte blev så.

Han mindes hur det var när han var barn och lekte på den här stranden. Han tänkte på hur solen alltid lyste, och på krabborna och de små sandskäddor de fångade genom att vada i det grunda vattnet tills det kittlade under foten och hur du med en snabb rörelse grävde upp sanden under fotsulan och hoppades på att den skulle finnas där. De byggde dammar av sanden där de förvarade sin fångst.

Och henne som han älskade. Hon med sitt pageklippta, blonda hår och de där himmelsblå ögonen och hennes skratt som fick hans hjärta att hoppa över ett slag eller två och han höll sig intill henne. Var som en hund. Skuttade omkring och viftade på svansen och inte en enda gång visade hon att hon tyckte att han var enerverande. Även om han var det.

Han var där igen nu, och det var så längesedan som han var liten och brunbränd med kritvitt hår och åtsittande resårbadbyxor, men han såg sig själv. Och på något sätt så kunde han minnas sina känslor. Otryggheten och osäkerheten som var som illasittande byxor som han inte kunde få av sig. En kärlek som var omöjlig och en strävan efter att vara till lags som han burit med sig i hela sitt liv. Han var gammal nu. Kroppen gav honom inte längre vad han ville ha och det var väl inget konstigt med det, men det gjorde honom nedstämd.

Ute över havet såg han vågorna med sina vita gäss och vinden låg fel insåg han. Det skulle inte komma in några sträck idag men han satt kvar där han satt, i lä, och han brottades med sina tankar som han alltid gjorde. Molnen tätnade och bestämde sig för att inte släppa fram solen mer idag. Regnet kom istället och piskade in över stranden som spikmattor i hans ansikte och han flydde. Sprang ner emot fiskebodarna som låg där som ett minne av hur det hade varit.

Dörren till den närmaste hängde på bara ett gångjärn och han tog sig in och fann till sin glädje att taket höll tätt. Där utefter väggen som vette mot havet fanns en bänk och det hängde rester av ett fiskenät på rostiga krokar på långväggen. Han lade ifrån sig sin ryggsäck och sina kikare och satte sig ner och tände en cigarett. Det var som någon hällde ett lass med stenkulor på taket. Oväsendet var öronbedövande. Han hade aldrig varit med om något liknande och han reste sig och kikade ut igenom det enda fönstret på ena långsidan och regnet var som en grå vägg och det gick inte att se mer än tio meter. Regndropparna slog upp kratrar i sanden. En ensam gråtrut satt stilla på en sten i strandkanten och det var det ensammaste han sett och han tände en ny cigarett på den gamla.

Ensamhet var något som han var väl förtrogen med och hade varit så länge han kunde minnas. Även bland människor som han kände mer eller mindre och som var hans vänner så var han på den ensamma sidan av gatan. Han höll sig där för att han ville vara där och han led inte av att känna sig som den som inte var där de andra var. Eller var det bara något som han inbillade sig? Intalade sig själv för att överleva som särling? Han visste inte.

Regnet avtog en smula och truten lyfte och han gick ut och hade tagit på sig regnkläder och sydväst och han gick ner till strandkanten och vågorna slog fortfarande höga och det blåste hårt. Han såg henne komma emot sig på långt håll.

Hon bar en röd regnrock såg det ut som och om han inte sett hennes ben så hade det lika gärna kunna ha varit ett rött segel på en liten båt som låg uppdragen på stranden. Men hon rörde sig mot honom och när hon kom närmare såg han att benen försvann ner i ett par vita så kallade seglarstövlar. Han hade haft ett par likadana på åttiotalet, fast blå med en vit rand upptill. Att det var en kvinna var han säker på. Ingen man bar vita stövlar och röd regnklädsel.

Hon stannade när hon såg honom. Hennes hår var långt och mörkt och låg klistrat vid hennes ansikte och han tänkte att hon måste ha blivit drabbad av det stora regnet. Det lilla regnet som de båda stod i nu verkade inte bekomma någon av dem särskilt mycket. Hon lyfte högra handen till hälsning och han besvarade den. De gick emot varandra och stannade med par meter emellan dem.

”Hej!” Sade hon.

”Hej.”

”Inget vidare väder att vara ute i”, sade hon och log. Ett snett svårtolkat leende men behagligt att titta på. Hon var vacker, men på ett säreget sätt tyckte han. Ingen bländande skönhet nu, men hon hade säkert varit det när hon var yngre. Hennes hållning talade för det. Det var så ansåg han, att om du var vacker, eller hade varit det, så avspeglades det i din kroppshållning och på sättet du gick.

”Nej”, sade han. ”Verkligen inte, var du ute i det värsta?”

Hon skrattade. Ett mjukt vänligt skratt.

”Det syns eller? Ja det var hemskt. Jag trodde att jag skulle bli knockad av de där regndropparna, du då?”

”Jag gömde mig därinne”, sade han och pekade på fiskeboden. ”Vill du ha en kopp kaffe? Du ser ut som du skulle behöva det.”

Hon tittade på honom och bedömde riskerna antog han. Skulle hon våga sig in i en fiskebod med en okänd man på en öde strand? Eller skulle hon tacka nej. Hon bestämde sig för att han såg ofarlig ut.

”Tack det vore jättegott.”

”Jag har ostmackor också.”

De satt tillsammans sedan, bredvid varandra på den enda bänken och stirrade åt samma håll.

”När börjar filmen tror du?” Sade han och fortsatte att glo rakt fram.

”Va!” Sade hon. Och sedan fattade hon galoppen. ”När reklamen är slut.”

De skrattade tillsammans.

Regnet tog fart igen. De satt där intill varandra och sade ingenting eftersom skyfallet gjorde det omöjligt. De log mot varandra då och då och det kändes naturligt för honom att sitta där tillsammans med henne. Han hoppades att hon kände likadant.

”Bor du häromkring?” Frågade han när hamrandet från regndropparna avtagit.

”Ja ett par kilometer från där jag kom ifrån. Du då?”

”En bit upp här, i en västkuststuga. Fast jag bor bara här på våren och ibland på sommaren om det är fint väder.”

Hon nickade.

”Var bor du annars då?”

”I Stockholm.”

”Du är här för fågelsträcken förstår jag”, sade hon och pekade på hans kikare. ”Har du räknat in något fint?”

Han såg förvånat på henne.

”Är du också skådare?”

”Bara till husbehov, ingen fanatiker i alla fall.”

”Som jag menar du?”

Hon skrattade högt. Brast ut i ett gapskratt som hon inte kunde kontrollera.

”Förlåt”, sade hon mellan skrattanfallen. ”Det var faktiskt inte så jag menade.” Och så skrattade hon igen.

Han flinade och väntade på att hon skulle sansa sig. Hennes skratt var pärlande och underbart och han kände sig varm inombords och hans hjärta slog hårt. Hon tittade på honom och ruskade på huvudet åt sitt eget beteende. Lade sin hand på hans arm och sade,

”Förlåt! Jag vet inte vad som tog åt mig. Trött”, sade hon. ”Jag är nog trött. Sov inte så mycket i natt.

”Ingen fara och även om du inte menade att jag är en fanatiker så är det nog just det jag är. En fågelnörd skulle nog jag kalla mig.” Han skrattade till. ”Fråga mig vad som helst om våra bevingade vänner, jag lovar att jag kan svara.”

”Vad heter du?” Frågade hon istället.

”Tord.”

”Tordmule”, sade hon och började skratta igen. Hon begravde sitt ansikte i sina händer och försökte kväva det som bubblade i henne utan resultat. Till slut så var det nästan så att hon började gråta och han lade tröstande sin arm runt hennes axlar. Hon lugnade sig efter en stund och tittade på honom med tårfyllda ögon.

”Du måste tro att jag är galen”, sade hon och torkade tårarna med baksidan av sin ena hand. ”Jag heter Helene”, sade hon räckte fram sin hand.

”Tordmule som sagt, och jag tycker inte att du är galen.”

”Jag har haft det lite jobbigt bara.”

”Vill du berätta?”

Hon tittade på honom och lade huvudet på sned och log sitt leende igen som han redan tyckte så mycket om.

”Jag tror inte det. En annan gång kanske”, sade hon lågt. ”Jag måste nog gå hem nu.”

När hon gick så stod han länge och såg efter henne. Hennes hår som hade torkat en aning i fiskeboden flaxade i vinden. Vågorna gick fortfarande höga och vinden verkade ha vänt. Han gick tillbaka till sin ursprungliga lägerplats och ute över havet, där som sagt tankbåtarna gick sin makliga gång, kunde han räkna in över hundra Prutgäss. Inga Tordmular dock tänkte han och log.

Han gick hem sedan och lagade en sen lunch. När han ätit lade han sig på soffan i vardagsrummet där han kunde se ut över havet. Solen hade letat sig igenom det tjocka molntäcket och skickade vitglödgade spjut ner i en glittrande vattenmassa. Vinden var fortfarande hård och det knäppte susade i huset och han var mätt och skulle snart somna där han låg. Precis innan han seglade iväg till drömmarnas brokiga land så tänkte han på Helene. Han undrade om han skulle träffa henne igen, och på om han ens ville.

På taket till hans västkuststuga satt en Koltrast och sjöng om liv och lust. Men mannen i soffan hörde inget av detta. Han sov en trött mans sömn under en filt av ylle men om han hade varit vaken och tittat ut trädgården, mot hammocken till, så skulle han sett en kvinna i röd regnrock som satt och gungade sakta fram och tillbaka. Hon hade en kikare på magen.

Fortsättning följer, eventuellt.