Tavlan…

Den unge konstnären i vit solkig målarrock börjar med svepande drag, bred pensel och svart färg för att understryka allvaret. Ett steg tillbaka sedan för att skärskåda. Nu framåt igen, inte vara rädd nu. Rött är bra, kärlekens och blodets färg, inte för mycket bara, inte för färgglatt, dova toner passar fint, röd nyans för att framhäva det svarta. En svart port mot det som inte syns, rött för att antyda vad som hänt bortom öppningen. Ond bråd död, sviken kärlek, ett rådslag bakom stängda dörrar, onda planer, vilka kommer ut genom porten? Han vet inte ännu, men han tycker sig höra slamret av vapen och barska röster och han ser honom nu, en soldat.

Han lyfter penseln och en ung man i rustning växer fram. Hans svärd är långt, släpar nästan i marken när han går, grova stövlar med slag och en hjälm som en gång var blank och skinande. En strykrädd hund gömmer sig i bakgrunden, dess skräckfyllda ögon i kontrast mot de visade tänderna och det djupa morrandet hörs tydligt i larmet. Fler människor närmar sig nu. Män och kvinnor, flest män dock och de är på väg, alla är på väg mot honom som håller i penseln. Det är en dramatisk situation. Konstnären är tvungen att ta en paus för att få kontroll på det som sker.

Han sitter stilla och ser på vad han åstadkommit och det känns som om han på något sätt är en del av tavlan som håller på att växa fram. Inte bara det att han är den som håller i penseln utan att han finns där bland figurerna på duken. Han syns inte klart, du kan bara förnimma honom bland skuggorna under träden, eller står han innanför porten?

Han antar att han på något sätt målat in sig själv i motivet utan att ha menat det. Som om någon annan hållit i penseln när han inte såg på. Han reser sig igen, tar upp sitt verktyg och går åter till verket. En kvinna växer fram. Yppig barm och breda höfter men med ögon som lågor och de är riktade mot, ja vem? Inte mot någon verkar det som. Jo, vänta där kommer han från vänster. En galant herre med kläder från en annan del av världen, kanske den kungliga. Det förfaller underligt att han skulle vara här bland soldater och andra människor av uppenbart lägre stånd än det han tillhör. Men det är som det är och han flackar med blicken som om han letar efter någon. Kvinnan med de svällande brösten ser honom i vilket fall som helst, och om hon haft några ömmare känslor för den här mannen tidigare så är det inte så längre. Han borde aldrig ha kommit hit tänker konstnären. Varför är han här? Han låter penseln arbeta en stund, koncentrerar sig på skuggor och dagrar men kan inte släppa tanken på vad som fört honom hit. Är han här för att han ångrat en oförrätt och vill ställa allt till rätta igen? Det finns inga tecken till det dock. Jo vänta, han håller något gömt under rocken, är det inte? Jo, det är en penningpung. Att jag inte såg det först tänker konstnären och slår upp ett stort glas vin till sig. Han ler för sig själv och är relativt säker på att det kommer att krävas mer än lite silver för att få den kvinnan på rätt köl igen. Han hoppas att det ska sluta väl dock, att kärleken skall vinna och han ser att kvinnan småler och att hon hoppas. Men det finns osäkerhet och rädsla i hennes kroppshållning och han, konstnären försöker ge henne mod men vet inte om han kommer att lyckas.

Han känner sig trött nu när vinet är slut och lägger sig därför ner på sin spartanska säng av trä med en löst stoppad halmmadrass för att sova en stund.

Han drömmer om en måne som hänger över en mörk skog och han hör en varg yla och i vinden som är ljum känner han doften av kriget. Vilket krig? Tänker han. Men det är inte viktigt i drömmen så han bryr sig inte om det.

När han vaknar så fryser han och solen har knappt letat sig upp över hustaken i staden där han bor. Dis och dimma så här tidigt är det och han är hungrig och dricker vin för att döva den rivande känslan i magen. Han ser på sin tavla.

Kvinnans lågande blick har falnat en aning nu tycker han och de har fått syn på varandra. Hon och den unge gentlemannen har kopplat samman sina blickar med ett osynligt band. På en trappa som han inte minns att han målat sitter och står trashankar och barn med sorgsen blick och hungern står skriven med svarta tuschstreck under deras unga ögon och vår unge konstnär undrar vad som hänt. Vem har målat det här? Var har ljuset som han försökte skapa tagit vägen? Har han själv under sina feberliknande drömmar åstadkommit detta? Eller har tavlan ett eget liv? Målar den sig själv? Har den fått ett eget medvetande? Vill konstverket något annat än vad han ämnar med det? Eller är det hans undermedvetna som håller penseln? Han vet inte men han är ännu, trots mörkret som kommer, nöjd med resultatet.

Dagen blir lång. Han målar inte så mycket. Går mest omkring i rummet framför sitt stafli, sneglar då och då på bilden och det förfaller som om den förändras hela tiden. Likt en film som spelas upp fast oerhört långsamt och han är fascinerad av skeendet. Med jämna mellanrum bättrar han på med lite färg här och där men det är mer för att upprätthålla känslan av att det är han som målar. Fastän även om nu motivet ändrar sig självt så är det hans tankar som styr, han förstår det nu och vid slutet av dagen i stearinljusens sken så vet han att han är klar och han ställer sig framför målningen och studerar den.

Det är en bra tavla. Den bästa han målat men mörkare än han menat från början och ju mer han stirrar på den desto mer blir den del av rummet. Han sätter sig ner i sin slitna fåtölj rakt framför konstverket och dricker mer vin och äter upp det sista torra brödet han tänkt spara och så somnar han igen.

När han vaknar så vet han inte var han är. Det är ett liv och ett kiv runt omkring honom. Människor skriker, hundar skäller och barn gråter och det är en minst sagt upprörd stämning där han befinner sig. Soldater står på rad i något som ska föreställa givakt och framför dem står en officer och ger order och han ser arg och bestämd ut.

Konstnären reser sig upp och känner sig rädd. Drömmer han? Har han blivit tokig? Vart tog hans lugna atelje vägen? Han ser sig omkring. Han går nerför en trappa han känner igen och han hör inte hemma här, han är på besök. Ingen tar någon notis om honom, märker inte att han är där. Det finns oro här och han förstår var han är men han begriper inte. Det här var inte hans avsikt, han ville inte skapa kaos och uppror och krig men han står mitt i det nu och han vill tillbaka för att ändra. Tillbaka till sina penslar och färg och måla en tavla med harmonin som grundfärg. Han vill ta bort den mörka porten och göra den ljus, ställa den på glänt och låta de som har det svårt få ett hopp.

Men det är över, allt är försent. Döden bor här, och fattigdomen och den unge ädlingen är död. Huggen i ryggen för penningpungens skull och den kvinna han sökte står och stirrar på hans kropp. Glöden i hennes blick har slocknat och soldaterna marscherar över barn och trashankar som om de inte existerade och det finns inget ljus i bilden längre och den unge konstnären vet att det är hans skuld att kriget och ondskan regerar i hans bild.

Varför blev det så här tänker han? Jag hade ju goda avsikter, jag ville ju så väl så varför målade jag den här tavlan? Han går fram till där bilden börjar och bankar och slår och gestikulerar och försöker komma därifrån. Men kriget är här nu, och upproret och med det meningslösheten och gråten och uppgivenheten. Han vänder sig om igen och hans tårar rinner när han tvingas följa med upprorsmobben bort mot fasan. Han hör skotten och skriken och gnäggandet av hästar som dör och kanonerna mullrar som ett åskväder i stadens utkanter.

På ett torg lyckas han göra sig fri från folkmassan och han tar sig in i ett hus han känner igen, det är hans hus. Konstnärens hjärta fylls av hopp och han rusar uppför trapporna och in sin ateljé och han ser stafliet och går sakta fram till sin tavla och ser sin bild.

Han faller på knä i förtvivlan när han ser vad bilden föreställer.

Staden brinner, folket dör i förnedring och han ser sig själv ligga på marken badandes i blod. Gråten stockar sig halsen på honom och han reser sig upp försöker förstöra konstverket, skära det i bitar med sin kniv men varje snitt läker lika snabbt som han skär så han ger upp. Knäpper sina händer så knogarna vitnar och ber till en gud han egentligen inte tror på och stirrar på tavlan och hoppas att motivet skall ändras.

Men det är över. Han hör hur våldet närmar sig och plötsligt slås dörren till hans en gång så lugna ateljé upp på vid gavel och han stirrar in i en gevärspipa. Ett svart hål, en avgrund och en väg bort från smärta och sorg och han välkomnar den vägen och vänder sig mot sin baneman och sänker sitt huvud och ber om nåd och befrielse.

Skottet går av och ljudet av död ekar i hans rum. Ljuset släcks och det blir äntligen tyst och han ser ingenting längre. Mörkret har sänkt sig och det kommer att dröja länge innan det återkommer. Tavlan speglar vad som händer just nu och konstnären ligger på golvet och kan ingenting göra. Hans död är slutet och kanske en början på något nytt.

Soldaterna lämnar rummet och lämnar konstverket åt sitt öde och konstnären, en ung hungrig och förtvivlad man som ångrar vad han gjort sitter återigen i sin fåtölj och ser på sin målning. Det som är gjort är gjort tänker han och det går inte att förändra men kanske kan han acceptera sitt öde. Han reser sig och lyfter ner tavlan och ställer den i ett hörn och täcker den med en filt. Lyfter sedan upp en tom canvas och ser på den vita duken, suckar tungt och börjar om från början. Den här gången tänker han inte misslyckas. Han är fylld av tillförsikt och hopp och vet att han har ett styvt jobb framför sig men han räds inte och han målar med ljusa färger nu. Det skall bli en vacker tavla tänker han. En bild som visar hur livet kan te sig om mörker och misär hålls på avstånd. Ett liv värt att leva. En tillvaro utan ånger och nätter av sömnlöshet och vånda.

Han börjar med blått.

Godafton.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s