Han tänkte så när han stod på perrongen i den lilla staden sent en natt i juni och det sista tåget hade gått. Jag har fortfarande tid på mig.

Och sommarnatten var ljum och det var ljust och han hade just lagt sin kärlek åt sidan och han visste inte längre vad han längtade efter. Men att det fanns sand i timglaset var han övertygad om. Hur mycket visste han inte men det spelade mindre roll. Han hade sagt det han ville säga och han var den han var nu och han kände sig trots allt som hänt någorlunda tillfreds med tillvaron och han försökte tränga undan onda tankar.

Vinden friskade i nu och doften av hägg var bedövande och en koltrast satt på ett tak någonstans och lät sin toner rulla över nejden som kulor på skolgården rullat en gång i tiden. Vad barnen gjorde på skolgården nu för tiden visste han inte. Men kulspelande var nog inte ett alternativ.

Han började gå mot stationshuset och stannade framför friserasalongen som låg inhyst i samma byggnad. Beundrade vackra män och kvinnor i utomjordiska frisyrer och han förflyttades till en annan tid då han själv hade en frisyr som följde modet och han var då en ung man som inte visste vem han var.

Känslan han haft när han kom ut på gatan den gången i sin nya frisyr liknade den han känt när han åkte till fotbollsträningen i jeans och T-shirt för att hans föräldrar inte hade råd med klubbens träningsoverall. Som någon som ville vara med, passa in, men som inte kunde eller visste hur du gjorde.

Han tänkte ofta på sin uppväxt, på modellplanen han byggt och hängt i taket och hur han fantiserat om att vara en stridspilot under andra världskriget och han kunde ännu känna hur det luktade i hans pojkrum. Se tapeternas mönster och hur han krävde att bli så hårt omstoppad av sin far eller mor när han skulle sova så att han knappt kunde röra sig under täcket. Vad var det för ett befängt beteende? Han kunde inte förstå detta idag och varför var inte hans föräldrar oroliga över hans tvångsmässiga krav vid sänggåendet? Eller var de det? Det var något han inte visste men de hade inte gjort något åt det. De lät honom bara hållas, som om han var ett hopplöst fall.

Och när han ändå var tillbaka i tiden för längesedan så tänkte han på alla de klistermärken från bensinstationer som han, storebrodern, samlat och förvarade i ett låst skrin på sitt skrivbord och hur hans lillebror av någon anledning när han var ensam hemma, hittat nyckeln, tagit dem och klistrat upp dem på lådorna på skrivbordet och hur förtvivlad han varit och hur arg han varit på sin bror för vad han gjort.

Att det i handlingen kunde ha funnits kärlek och en önskan att göra det fint för sin storebror slog honom aldrig. Utan för honom handlade det om ren och skär illvilja från lillebror och han förvånades över hur lite förståelse han fått från sin mor och sin far för sin upprördhet.

Var han den konstige sonen som vars utbrott borde negligeras? En särling? Lite eljest? Var det så de uppfattade honom? Kanske att så var fallet. Ju mer han tänkte på det desto mer sannolikt föreföll det att det var på det sättet. Sonen som inte var som andra.

Be en bön om att det blir bättre, om inte, so be it.

Var det så de resonerade? Kanske. Han lämnade sin barndoms rum och gick vidare.Han tyckte med ens om att gå här i den lilla staden när människor sov, och kajorna, en del av dem. Andra upphov sitt karakteristiska läte lite då och då och det metalliska lätet studsade mot husväggar och det påminde honom om någonting. Ljudet slog an en ton i hans resonanslåda men han kunde inte få den att stämma. Den klingade orent och var i utkanten av hans minneskapacitet så han släppte det förlorade minnet på trottoaren och gick vidare.

Ner mot det lilla centrum som fanns och kråkor och kajor och måsar festade på rester slängda i papperskorgar för det var natten mot söndag morgon och rester av hamburgare från gatuköket och chips hade slängts däri. Utanför apoteket stannade han till och tände en cigarett. Gick vidare ner till ICA och satte sig ner på en bänk utanför och rökte klart. Fimpade och lade sig ner på den gröna, kommunala träsoffan och blev med ens väldigt trött. Han gäspade och slöt sina ögon och somnade.

När han vaknade var det morgon och han frös och han reste sig upp och rörde sig hastigt fram och tillbaka framför mataffären. Gjorde några gymnastiska rörelser och efter en stund så återvände kroppsvärmen.

Människorna i det lilla samhället hade ännu inte vaknat och när han tittade på sin klocka, som han för övrigt fått av sin far på sin fyrtioårsdag och som fortfarande fungerade klanderfritt, så såg han att den var fem. Tåget hem skulle gå klockan sju och han var hungrig.

ICA skulle inte öppna ännu på några timmar och han kände att det skulle bli en svår morgon. Magen knorrade och det föreföll som han hade ett stort hål mitt i kroppen och han var svag och skulle helst ha velat lägga sig ner igen en stund på bänken. Men nej, han fick sova på tåget tänkte han och började gå mot tågstationen.

Solen varm varm nu och han satt i den på en bänk på perrongen och njöt och han tänkte på gårdagen och vart den tagit vägen.Han borde ha förstått hur det skulle gå och han hade gjort val som inte var helt genomtänkta och han hade sett något i situationen som inte fanns. Han hade letat efter dörrar som inte existerade och försökt hitta meningar i det som sades för att försöka hålla sig kvar i en känsla som han så gärna ville ha. Men till slut så gav han upp och lämnade allt.

Gick som en vålnad gata upp och ner. Plockade en ros och höll den under näsan och mumlade hemmagjorda böner om frid och ro. Och han hade just då hett önskat sig vansinnets lugnande smekningar över sin kind.

Utanför kyrkan, senare på kvällen, i utkanten av den lilla staden hade han suttit på en gräsplätt och kisat med trötta ögon upp mot korset i tornet och ville se hur himlens portar öppnade sig så att han kunde komma på fötter igen.

Han var djupt religiös när det passade hans syften och vid dessa tillfällen var han övertygad om att Gud fanns och han ville trycka in så mycket salighet i sin hjärna som det bara gick men nu, mitt under en sådan sin gudstro, kom han ihåg sin konfirmation och den där anskrämliga, vita polotröjan som han blev tvingad att klämma in sin överviktiga kropp i.

Och fotografierna som togs som han avskydde och ville slänga men som stod inramade i bokhyllan i vardagsrummet för alla att se.

Han mådde illa.

Plötsligt så hade han förlorat känslan för Gud och Jesus och den var nu ersatt av ångesten han känt då. Han reste sig och kved när minnena av den dagen kramade hans hjärta och han gick fort därifrån.Resten av kvällen hade seglats under förvirrade segel och efter en varierande kurs och han var ömsom vuxen och ömsom det barn som han inte begrep sig på och tonårsåren orkade han knappt tänka på och när han till slut anlöpte hamnen vid tågstationen och insåg att han missat sista tåget så hade han slappnat av och tänkt som så att det fortfarande fanns tid.

När tåget kom in så var han varm och trött och när han satte sig ner på en fönsterplats och tittade ut och såg att tåget gick så kändes det bra. Han lämnade inte bara stationen utan även en del av sitt liv tyckte han. Skinnjackan som han bar var för varm och han tog den av sig och hängde den på en krok. Lutade sig sedan tillbaka och slöt sina ögon och han kände lukten av skinnet från jackan och han flöt efter en stund som på en flotte i sömnens breda flod. Han var på väg hem, och hem var tryggt och säkert, och han skulle aldrig ha lämnat det.