I palestinasjal och sliten militärjacka, sladdriga byxor av ett filtlikt material och grova skor stod han och höll sig i en vägskylt. Han hade ett mål sade han alltid. Till skillnad från andra människor i den här staden som i jämförelse med honom, ansåg han, var som vindflöjlar i en växlande vind.

Det knirkade svagt ifrån årorna på ekan när den spenslige mannen sakta, roende närmade sig stranden. Solen hade gått ner sedan länge och det var svårt att se hur långt det var kvar. Han kisade och bedömde att det kunde röra sig om ungefär tjugo meter och reste sig därför upp för att se bättre och höll på att falla i vattnet när båten gick i botten. Det skramlade när han klev på öskaret av plåt i sina försök att hålla balansen och i natten blev ljudet öronbedövande tyckte han. Mannen svor tyst och satte sig ner igen för att lyssna om någon hört honom. I tio minuter satt han blickstilla och allt som hördes var kluckandet ifrån vågor mot båtkanten. Han drog en suck av lättnad och klev ur båten, hans stövlar räckte nätt och jämt till, tio centimeter till godo, och han började sakta att dra båten mot land. Väl uppe på stranden så förtöjde han ekan i ett till vattnet närstående träd och började tyst ta sig upp emot det mörka huset. Den gamla trävillan låg på en höjd knappt tvåhundra meter ifrån strandkanten med branta klippväggar som vette mot viken . Mannen kom in till vänster om den stora båtbryggan från vilken en trätrappa slingrade sig upp mot husentrén. Ett område där den låga alskogen växte tät nere vid vattnet och han var näst intill osynlig från huset om nu någon skulle få för sig att titta efter inkräktare. Det var snårigt och svårframkomligt och när han kom fram till klipporna slog hans hjärta hårt och svetten rann ifrån hans kamouflagefärgade keps ner i hans ögon och det sved som eld. Mannen klättrade dock oförtrutet vidare. Hela tiden med ett öga mot fönstren för att hålla koll på om någon i huset vaknat och tänt en lampa. Han kollade klockan och såg att den var halvtre på natten och satte sig sedan ner på en klippavsats och hämtade andan. Nere vid båtbryggan kunde han se konturerna av inte en, utan tre stora båtar varav en var en segelbåt.

”Förbannade kapitalistsvin”, väste han.

Mannen rotade i fickan och fick till slut tag i sin snusdosa. Öppnade den och lade in en rejäl prilla med lössnus. Portionssnus var för käringar tyckte han. Dessutom så smakade det bara parfym. När snusen var på plats så plockade han fram sin svarta rånarluva. Han tog av sig kepsen och drog den stickade huvan över huvudet och fortsatte sitt klättrande. Kepsen stoppade han ner i en benficka på sina militärbyxor modell femtioåtta.

 

---

 

Det blåste snålt på Storgatan. Vinden slet i mannens palestinasjal och det fladdrade i byxbenen. Vägskylten han höll i visade åt ena hållet Köpmannagatan och åt det andra Västmannagatan och mitt emellan gick nämnda Storgatan. Det var månaden september och hösten hade kommit. Det var kallt och hans näsa rann och han var förkyld och hade, trodde han, feber. Han stod där han stod dock, och väntade. Hans hjärtas dam var försenad.

”Jag fryser och jag är sjuk”, sade han när hon äntligen kom gömd i en beige duffel, tights med benvärmare på långa slanka ben som fortsatte ner i ett par korta, fodrade, svarta curlingkängor. På huvudet hade hon en glest stickad mössa i regnbågens alla färger och  på händerna lovikavantar.

”Jag fryser också”, log hon och ställde sig på tå och pussade honom  på munnen. ”Förlåt att jag är sen.” Hon tog sin fästman under armen och drog honom med sig. De undgick med en halvmeter till godo att bli överkörda av en buss men kom till slut lyckligt och väl över Storgatan och in på Konditori Centrum. De beställde kaffe och ett varsitt wienerbröd vid disken och gick sedan och satte sig vid ett bord nära ett element. Det var ett klassiskt konditori som fortfarande praktiserade bordsservering.

”Du är söt”, sade han när hon tog av sig mössan och henne långa röda, lockiga hår föll som en färgkaskad ner över hennes axlar. ”Nej förresten, du är vacker.” Och det var hon.

”Du är snäll du”, sade hon och de höll varandras händer över bordsskivan. De hade fortfarande på sig sina ytterkläder. ”Du känns varm, har du feber?”

”Jag tror det”, sade han. ”Men det gör inget. Du är här nu.” Han skrattade till. ”Det är väl det som ger mig feber.”

Hon log och släppte hans händer och krängde av sig sin duffel och hängde upp den på stolsryggen. Hon drog sina händer genom sitt hår och skakade på huvudet så att det skulle falla snyggt. Hennes fästman såg på henne fascinerat. Hon var den vackraste kvinna han någonsin sett och att hon svarat ja när han bad om hennes hand såg han som en ynnest. Det var en gåva från högre makter ansåg han. Han började bli varm nu och tog även han av sig sin rock och hängde den på samma sätt som sin fästmö. Kaffet och wienerbröden kom efter en stund. Serverades av en söt flicka i blå axelbandsklänning med en vit blus med krås på under. Hon log och lade huvudet på sned och hoppades att det skulle smaka sa hon och gick med vippande höfter därifrån. Evert, som fästmannen hette, kunde inte låta bli att titta efter henne.

”Hallå!” Utbrast Elenor, som var fästmöns namn. ”Håll ögonen i styr nu om jag får be.” Hon skrattade. ”Det är bara mig du får titta på.”

Evert log skuldmedvetet. Drack av sitt kaffe och tog en stor tugga av sitt wienerbröd.

”Vad sa pappan som jag aldrig träffat då?” Frågade han. Och det var sant. Han hade aldrig träffat sin fästmös föräldrar. Han ställde frågan med halva bakverket kvar i munnen. Elenor rynkade på näsan åt, som hon tyckte, hans dåliga bordsskick och gjorde tuggrörelser med sin egen mun för att visa vad hon tänkte. Evert tuggade klart och såg sedan frågande på henne.

Elenor ryckte på axlarna uppgivet.

”Äh! Han är ju som han är och jag skiter snart i hans idiotiska idéer  och förutfattade meningar”, sade hon och tog en liten tugga av sitt bakverk och tuggade försiktigt och med stil. Tyckte hon själv i alla fall. ”Han är en gammal gubbe som tror att han har något att säga till om och jag tänker inte fråga honom igen.” Elenor spände ögonen i Evert. ”Och du skulle bara våga gå bakom min rygg. Du får absolut inte krypa för den där översittaren. Hör du det!”

Evert tittade på sin arga fästmö och tänkte att det var värst. Han log mot henne men hon lät sig inte bevekas utan fortsatte att stirra argt på honom. Hon slutade inte förrän han lovat.

De gick därifrån en halvtimma senare och väl hemma i hans lägenhet så låg de med varandra. Elenor somnade efteråt och han reste sig försiktigt ur sängen, lät henne sova, och gick in i vardagsrummet och satte sig i soffan naken. Den här lägenheten måste vara det jordiska förstadiet till helvetet tänkte han. Det är så jävla varmt och ändå så är elementen avstängda. Visserligen så är det väl skönt så här på hösten och under vintern men på sommaren. Fy fan! Han reste sig och gick ut i köket och hämtade en öl som var så kall att metallen immade i den varma miljön. Han drack direkt ur burken trots att Elenor hatade när han gjorde det. Överklassbrud, flinade han, och drack ur nästan hela ölen utan att ta den från munnen. Vänsterorienterade Evert Sundell dricker öl ur burk och fiser i soffan tänkte han. Medan fröken fin i kanten Elenor Falk sover den tillfredsställdas sömn och kommer senare att dricka pärlande vin ur ett högt glas på fot flinade han och ställde ifrån sig sin Pripps Blå klass III

”Evert!” Ropade Elenor från sovrummet och lät lite orolig på rösten. ”Är du där?”

”Det är klart jag är”, svarade han och reste sig och gick in till henne. ”Jag lämnar väl aldrig dig.” Han satte sig på sängkanten och smekte sin flickvän över hennes hår och rygg och stjärt. ”Hade du det bra min älskling?”

”Det vet du väl att jag hade”, skrattade hon. ”Du går med håven sötnos.”

”Även en erotisk mästare behöver lite bekräftelse ibland”, flinade han. ”Vill du ha en öl?”

”Nej hellre lite mousserande vin tack.” Hon sträckte på sig i sängen och lade sig på rygg. Evert såg på henne en stund,  åt henne med blicken, och flyttade sin hand från magen där han höll den ner emellan hennes ben och lät sina fingrar halka omkring där en stund och det var som att ha sina fingertoppar i en skål med varma mandarinklyftor i fruktsaft. Elenor särade på benen, gömde ansiktet i kudden, och tog emot det han gav och stönade tyst. När hon var klar drog hon ner honom över sig och kysste honom  ömt.

”Du tar livet av mig”, viskade hon.

 

---

 

Ett staket, konstaterade han. Det var det djävligaste. Vem fan har ett staket runt omkring sitt hem. Det vore väl en sak om det var ett litet pittoreskt, vitt trästaket som du skötte om och målade en gång vartannat år. Den här jävla inhägnaden var något helt annat. Ett två och ett halvt meter högt järnstängsel med den övre halvmetern i fyrtiofem graders vinkel ut bort från huset stod där i kanten av gräsmattan alldeles intill den mörka skogen och gav mannen i huvan en känsla av koncentrationsläger. Sieg Heil tänkte han och tvekade en aning om huruvida han skulle klättra över eller inte. Fram till nu så hade detta varit ett spännande projekt, ett äventyr med pojkboksförtecken, men nu började det mer och mer likna en kriminell handling och trots förbrytarluvan han bar så var han ingen förbrytare. Tallarna som växte utanför metallstängslet gav ett fördömande intryck. Stod där som på kolonn och varnade honom för att fortsätta. Om du klättrar över nu så kommer vi att spärra in dig för tid och evighet på vatten och bröd, tycktes de säga. Böjde sig fram i vinden med vassa skärmmössor och glodde på honom. Spände sina hårda svarta kvistögon i hans ljusblå, vattniga, oskyldiga, och morrade. Han lyfte på nedre delen av luvan och spottade ut sin snus. Satte sig ner och lutade sig mot staketet och tänkte att ni skrämmer inte mig för jag är stor och stark och vet vad jag vill. Hans ansikte var svettigt under det stickade helvetet han bar så han såg sig omkring. Lät blicken glida över husets fasad. Det var fortfarande svart i vartenda fönster så han tog risken och drog av sig det som plågade honom. Den svala nattvinden smekte hans bleka nuna och han kände sig befriad. På andra sidan viken tyckte han sig höra en uggla och trots sitt mod så kändes det en aning skrämmande att sitta där han satt så ensam och övergiven i skogen. Skulle han verkligen genomföra detta tänkte han. Han tvekade.

Han drog handen genom sitt fuktiga hår och kände sig som en liten grabb på en vinglig cykel och han kunde nästan höra sin pappas varnande rop för bussen som kom nerför gatan. Mannen reste sig upp och drog på sig luvan igen och började klättra. Krokade tag med fingrarna i ståltråden och lyckades på något sätt krångla in tåspetsarna på stövlarna i öglorna och tog sig på det sättet decimeter för decimeter uppåt. Det svåraste var vinkeln på toppen, men han hade bestämt sig nu och lyckades till slut ta sig över. Väl på andra sidan så kändes det, trots tidigare tveksamheter och ett harhjärta som slog dubbelslag, helt rätt. Han var nu kommandosoldaten på hemligt uppdrag och äventyrsmusiken låg som en svag, grå bakgrundsfärg till det spännande som var på väg att hända. Smygande, låg som ett lågtryck flöt han fram över gräsmattan och han stövlar lämnade fuktiga avtryck i det välklippta gräset. Hans andetag var ytliga som på en fågelunge i fara och han var lika rädd. Till slut så var han framme vid porten. En stor jävla trädörr tornade upp sig framför honom och den skulle inte varit där om inte han som bodde där hade trott att han var kung. Den var gjord i mörk mahogny med skurna, utsirade mönster med metallinlägg som såg ut som renaste guld och mycket väl skulle ha kunnat vara det. Osannolikt var det förstås, men inte otroligt tänkte han.

Någonstans satt det någon på en annan planet och sände ut signaler till honom. De trummades in i hans hjärna som någon slags morsekod. Gör det inte! Gör det inte! Sa de och han gjorde sitt bästa för att stänga av sin mottagare men lyckades dåligt. Trots detta så kändes det som någon slog an en trumvirvel i hans skalle när han hakade av sig ryggsäcken,  öppnade den och tog fram burkarna med sprayfärg och sin pannlampa vilken han satte på sig, justerade ljusstyrkan, och började måla. När han var klar slog hjärtat som en bastrumma och när han plockat ner alla sakerna i sin ryggsäck igen så tog han några steg tillbaka och beskådade sitt verk. Han var nöjd. Men förändrad nu kände han. Det han gjort var förfärligt det  visste han och konstnären kände det som om han stod på en perrong och väntade på ett tåg som skulle ta honom därifrån och det fanns ingen återvändo nu. Dit där jag ska den här gången, där har jag aldrig varit tänkte han. Mannen log under sin svarta maskering och började gå därifrån.

När han återigen satt i sin eka och började ro över viken så såg han himlen ljusna och det var som om någon tänt på bensin vid horisonten. Den spenslige mannen slutade ro och kände sig plötsligt fruktansvärt ensam och som om runt hörnet stod evig förbannelse och hjärtat sjönk i hans bröst som en gråsten i vatten. Tårar rann nerför hans kinder och han visste varför. Jag borde tänt på det där förbannade huset istället tänkte han. Stått på gräsmattan sedan och skrattat åt det där aset när han förtärdes av helvetets eldar. Det skulle känts fint. Han började ro igen och kom så småningom i land och förtöjde båten vid sin hemliga båtplats och gick tillbaka till sin cykel. Med fumliga fingrar fick han till slut upp det krångliga bygellåset. Satt upp som på en häst sedan och red efter en halvtimmes cykeltur in i den lilla staden i gryningen som en cowboy med hatten på nacken och ett grässtrå i mungipan.

 

---

 

Elenor var fantastisk där hon dansade med sitt glas i handen i bara sina stringtrosor. Hon var berusad av allt som fanns, av allt, av Evert, av vin, av musiken och hennes hår ramade in hennes ansikte som glimmade av upphetsning. Hennes fästman satt som trollbunden av hennes uppenbarelse och att hon dansade bara för honom. Musiken följde hennes rörelser istället för tvärtom föreföll det och vinet som var i glaset stannade där. Nere på gatan kom polisen i Dopplerfart och blåljusen lyste upp vardagsrummet när hon slutade dansa och ställde sig framför honom och räckte fram glaset.

”Jag vill ha mer”, sade hon med hög röst och lade huvudet på sned. ”Och sedan vill jag gå ut och dansa.”

I taxin kysste hon honom hett och ohämmat och de hamnade på diskotek och de dansande och dansade och ibland var hon i sin egen värld i ett strålkastarljus som bara lyste på henne. Alla i lokalen såg Elenor, och enbart Elenor. Det fanns inga andra flickor där och Evert såg hur hon älskade det och han föll ner i ett dike där svartsjukemonstret grep honom hårt och obevekligt om halsen och han fick svårt att andas. Elenor såg det som tur var och tog hans hand och drog in honom i spotlighten och musiken kunde inte göra något åt att de dansade långsamt tillsammans. Det har aldrig varit lättare än nu tänkte han och alla onda tankar som jag haft är som vindar som blåser igenom den här lilla staden och jag tror att jag börjar fatta vem jag är nu.

De tog en promenad hem sedan längs lyckliga gatan och det var kallt i hösten så med knäppt rock höll Evert kvar värmen inom sig och sin arm om sin flicka och nere vid vattnet, vid kanalen som rann som en pulsåder genom deras stad, så stängde han dörren till sitt förflutna. Hon lutade sitt huvud mot hans axel och höll hans arm hårt och hon nynnade på en melodi som han inte kände igen. De satte sig ned på en parkbänk och tittade på frusna gräsänder som simmade än hit och än dit och de kväkte. Kväkte att det inte var så jävla roligt att vara gräsand faktiskt. Inte alls kul att simma i det här skitiga vattnet. På sommaren går det väl an ropade de, när människor ger oss bröd och när det är varmt. Evert reste sig och tog Elenors hand och de gick vidare. Lämnade änderna åt sitt öde. Det började regna.

”Mitt hjärta är öppet min älskling”, sade hon plötsligt. ”Öppet bara för dig och det har varit stängt så länge att jag knappt fick upp dörren.” Hon stannade och ställde sig mitt emot honom och begravde sitt ansikte i hans bröst. Evert sade ingenting utan stod bara och höll om henne. ”Jag älskar dig”, sade hon in i hans fuktiga rock. ”Jag har aldrig älskat någon annan.”

”Jag älskar dig också” sade han men förstod att det skulle komma en fortsättning så han sade ingenting mer.

”Evert”, sade hon.

”Ja”, sade han

Och så sade hon något som fick luckan som han stod på, och som han alltid stått på, att öppna sig och han började falla och förstod att han aldrig mer skulle sluta med det.

 

---

 

När mannen som målat sov den skyldiges oroliga sömn i svettfuktiga lakan i sin Batmanpyjamas så vaknade en annan i sidendito. Klockan var närmare tio på förmiddagen och en doft av kaffe och målarfärg stack sidenmannen i hans näsborrar och han satte sig upp. Det var tungt i huvudet som bly och enmanscirkusen från igår hade lämnat huset och nere på bordet i salongen stod glasen kvar och gnistrade i höstsolen. När han tittade ut genom fönstret så såg han höstlöven och när han öppnade detsamma för att släppa in frisk luft så blev färglukten än mer påtaglig. Dimmiga minnen  av gårdagskvällen innehöll ingenting av värde kände han. Bara en känsla av ånger för någonting han inte kunde sätta fingret på men han var säker på att det inte fanns någon verklig grund för ångest idag heller. Vem som hade målat kunde han inte begripa dock.

”Är det du som målat Gunnel”, frågade han sin fru när han stödd på sin käpp stapplade in i köket.

”Målat?” Frågade Gunnel. ”Nä, det tror jag inte.

Bertil, som sidenmannen hette, stirrade argt på henne.

”Tror, är du helt dum käring? Du måste väl för fan veta om du har målat något eller inte.” Han ruskade uppgivet på huvudet och gick och satte sig vid bordet. ”Kan man få något kaffe någon gång?”

Ondska huserade i rummet. Den gick att ta på. Dallrade som om luften övergått i fast form. Svävade som värmen över sanddyner i öknen. Flimrade som hettan i den öppna spisen när den brann om kvällarna. Gunnel fick svårt att andas när hon kände den igen. Hon vande  sig aldrig så när hon serverade honom kaffet i hans favoritmugg så skakade hennes händer och hon spillde. Bertil lade bägge händerna på bordet och vände sitt ansikte snett bakåt, uppåt, och stirrade på henne.

”Har du fått Parkinsons nu också?” Väste han. ”Inte nog med att du är mer förvirrad än en höna med Alzheimers, ska du nu börja skaka som ett gammalt tröskverk ovanpå all annan skit jag måste stå ut med från dig? Fy fan säger jag bara.” Han skrattade och slog sina handflator hårt i bordsskivan  så kaffemuggen välte. Gunnel visste vad som krävdes av henne och slet snabbt åt sig disktrasan och böjde sig fram över köksbordet och började torka. Bertil reste sig långsamt och ställde sig bakom henne och lyfte upp hennes klänning. Drog ner hennes trosor och körde in handen mellan hennes ben och greppade könet. Gunnel lät honom hållas. Var mycket medveten om konsekvenserna om hon protesterade. Hon visste att han skulle tröttna snart när inget hände vare sig mellan hennes ben eller hans. Han slutade mycket riktig efter ett par minuter. Svor en svavelosande ed och gick i vredesmod in i salongen. Satte sig efter att ha slagit upp en rejäl maltwhisky i en skinnfåtölj framför den öppna spisen och drack djupt och glömde för en stund bort både fru och kaffe och färglukt. Ytterligare två whisky senare så mindes han och tog sig på vingliga ben farm till ytterdörren och gick ut. Bertil stängde dörren utifrån och vände sig om och trodde knappt sina ögon. Han backade sakta ut på gräsmattan och ställde sig och stirrade.

Istället för det mörka, ädla träslaget med sober stil och en rik mans förtvivlade försök till att göra ett intryck på omvärlden. Skrek nu en målning i grälla färger ut sanningen, hela sanningen och inget annat än den oförblommerade sanningen om mannen, demonen, som bodde bakom dörren. Inte bara porten för övrigt utan även en stor del av väggen som utgjorde entrén hade fått agera canvas för konstverket.

Bertil stod som en staty och kände hur livet sögs ur honom. Som han var en Coca Colaflaska med ett sugrör i som tömdes obevekligt av en sugande mun. En rättskaffens mun, en dödligt allvarlig mun som inte slutade suga förrän allt som  återstod av Bertil Falk var ett sorgligt och ödsligt sörplande.

När ambulansen kom stod grannskapet och tittade på. Intresset låg dock mer på dörren och väggen är på herr Falks sista färd. Och i sorlet och ljudet av i häpenhet indragna luftmassor tog mobiler bilder och filmer som skickades genom rymden till vänner och bekanta och en del mindre nogräknade mottagare lade till och med upp bilderna på Facebook. Allt var en makaber dans i moll och tvivel och ”jag visste väl att det var något konstigt med den där mannen”, mumlades och det nickades och ruskades på huvuden och höstsolen var blek.

 

---

 

Evert föll hela vägen hem och han fick uppbåda all sin kraft för att orka stå upp. Det Elenor berättat var så tungt att bära och att hon burit detta i nästan hela sitt liv och aldrig yppat det för någon var ofattbart. Hur mycket sorg och förtvivlan ryms i ett hjärta egentligen? Alla dessa morgnar, alla dessa kvällar och nätter där hon alltid var på sin vakt och skammen som åt henne. En skam som var onödig men ofrånkomlig och hon stuvade undan, grävde ner, tuggade och svalde och grät när ingen såg och när hon till slut, ikväll, vågade öppna den fullpackade garderoben så formligen vällde all skit ut. De gick och gick och hon slutade aldrig prata och det var som om ljuset försvann ur hennes ögon. Han  såg på henne och hon tittade tillbaka och han undrade vad hon såg, vem hon såg? Till slut så tystnade hon och de gick utan att säga någonting tills de till slut stod utanför hans port, då sade hon:

”Jag hatar honom!” Hon fattade Everts händer och höll dem hårt i sina och de var så kalla, så övergivet frusna och ensamma. ”Fattar du älskling? Jag hatar honom så mycket att det gör ont. Jag skulle vilja döda allt som är han och att han är min far får mig att vilja kräkas. Evert såg henne i den där skogen där barn går vilse. Han såg skuggorna och han hörde vinden i träd och buskar. Han kände rädslan och det dunkande hjärtat och såg de stora, rädda ögonen och han visste att hon aldrig skulle hitta hem igen.

Han höll om henne hela natten och hon var som en fågelunge med snyftande röst och slokande vingar och inget bar ikväll. Hon hade inget kvar sade hon, hon kunde lika gärna dö, och han sa att så var det inte alls det för även om du är vek och rädd nu så kommer du att flyga igen för du vet väl att änglar flyger viskade han i hennes öra. Hon höll honom hårt och hon försvann in i honom till innanför hans hud och deras hjärtan blev till ett en stort dunkande muskelpaket som slog i den tidiga, regniga morgonen när koltrasten satt på taket och frös och längtade efter våren.

Till slut så somnade hon och han såg på henne och tyckte som alltid att hon var vacker. Nu så sårbar och hennes hud var som genomskinlig och han visste att han skulle dö om han inte fick vara med henne. Evert låg och stirrade i taket och den sorg som han kände började så sakteliga att bytas ut mot ilska och det var som om han tänkte med hennes hjärna och såg med hennes ögon. Han sträckte ut sin hand och smekte hennes kind och hon vaknade inte och han visste att på något sätt så skulle han få henne lycklig igen. Kosta vad det kosta ville och han började planera där i mörkret intill henne. Han kände doften av sin flicka och hennes värme och hennes ena bröst mot hans arm och trots situationen så kände han som han känt så många gånger tidigare med sin Elenor.  Precis innan han somnade så visste han vad han skulle göra.

 

---

 

I kyrkan var det kallt och rått trots alla ljusen och vad tänkte hon undrade Evert? Hennes ansikte var lika uttryckslöst och planlöst som han kände sig. Det visade varken sorg eller anklagelse och hon stod stilla vid kistan och såg på blommorna och läste alla hycklande beklaganden och hon var som glas. Kall och genomskinlig med båda fötterna på det hårda marmorgolvet stod hon och änglarna av förgyllt trä högt uppe  på väggarna förstod, inga andra.

Det föll inte några tårar idag från hennes ögon, inte heller från hennes mors och Evert stod vid sidan om sin Elenor och hon höll hans hand hårt. Hon vände sitt ansikte mot hans och lade sin andra han runt hans nacke och drog ner honom mot sig och kysste med öppen mun. Hon såg på honom länge sedan och hennes läppar drog till ett försiktigt leende och hon visste vad han visste och munnen formade sedan ett tyst, tack.

Ljusen framme vid altaret flämtade till av förskräckelse. Gud vände bort sitt ansikte i tyst samförstånd och prästen mumlade ett fader vår för sig själv.

Ingen skulle komma att sörja Bertil Falk. Och världen skulle vara en bättre värld utan honom.

 

 

Jag ber allt som oftast. Det ger mig fri lejd genom nätter och dagar och jag slipper oroa mig så mycket. Jag ber till något som jag inte vet vad det är och jag skräder inte orden och är inte blyg. Jag ber om vad som helst som faller mig in. Inte vet jag om någon lyssnar, men det hjälper mig som sagt och det händer, det vete fan hur det går till förresten, att jag får vad jag ber om. 

Jag är inte troende, eller religiös som många fördrar att kalla det. Religion har ingenting med mina böner att göra och att jag vänder mina ögon mot den svarta natten och understundom böjer min nacke samt knäpper mina händer är ingenting annat än inlärt beteende. Sådant som du hålls med i kyrkan. Jag skulle lika gärna kunna dansa jänka när jag ber och det händer faktiskt att jag sänder en tanke ut i till stjärnorna när jag tränar.  För det mesta dock, så står jag på min gräsmatta med blicken mot skyn och knäppta händer. Det känns värdigare på något sätt, mer på riktigt.

Det är skönt att lasta av sig dagens bördor. Ge tyngden till någon som inte har något emot att bära den, som ler och nickar uppmuntrande, tar på sig den framsträckta ryggsäcken och rycker på axlarna för att få den att sitta rätt och sedan går vid min sida för att talas vid en stund. När jag sedan får tillbaka min rygga så känns den lättare, nästan som tom. En säck nu redo att fyllas med nya bekymmer och det finns mycket i mitt liv som går ner i den säcken. Med så många barn och nu även barnbarn så finns det gott om oro och ängslan som är tunga att bära själv och jag är nu tyvärr sådan att om det finns något att bekymra sig över, så står jag först i kön. Skulle det nu vara så att det inte föreligger några bekymmer så är jag istället snar skapa ett scenario där jag oroar mig över vad som skulle kunna hända. Det är bra att vara förberedd på eländet anser jag, och får väl därför skylla mig själv.

Ju äldre jag blir desto mer grämer jag mig över saker som jag gjort i mitt tidigare liv. Jag har inte längre förmågan att förtränga. Vilket i och för sig är bra tycker jag. Att stoppa undan leder ingen vart utan förorsakar bara än mer problem längre fram. Det är i alla fall min övertygelse. Trots detta så tycker jag ändå att grämelsen borde släppa någon gång. Att jag skulle slippa att gömma mitt ansikte i mina händer och grimasera när minnena kommer över mig. En av min vanligaste böner är att jag ska få sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Det verkar dock som om just den bönen inte når fram riktigt. Det är som om den studsar mot ett bollplank, som en av Björn Borgs tennisbollar mot den berömda garageporten, och jag är trött. Så in i helvete trött och jag glömmer saker från den ena sekunden till den andra. Någon i min närhet säger att jag är stressad, att jag arbetar för mycket, och det ligger säkert mycket i det, men det hjälper inte att vara ledig heller. Med tunga steg går jag till jobbet varje dag och en strof som kommer till mig allt oftare är den som Brian Wilson skrev, I just wasn´t made for theese times. Allt är för mycket för mig just nu. För mycket arbete framför allt, men också för mycket ledighet. Ety ledigheten gör bara att det blir än mer plågsamt att gå tillbaka till arbetet. För mycket grubblerier och jag analyserar och benar fisken som är mitt liv till det inte finns något kvar och jag försöker fylla min tillvaro med fysisk aktivitet och roliga saker att göra men det där förbannade regnmolnet hänger fortfarande kvar över mig.

Jag vet inte vad jag ska göra riktigt och det finns så många som kommer med snusförnumstiga kommentarer och goda råd som egentligen bara går ut på att negligera problemet för mig, men främst för dem. Så att vi istället kan börja prata om någonting trevligare. Människor är fega över lag. Vill inte höra talas om sådant som är jobbigt och påfrestande. Vill prata om väder och vind och grillkvällar och vin och sprit och semesterplaner och jag kommer att tänka på den där sketchen med Janne Forsell och Kjell Alinge. Om han som ringer in till det mysiga, pysiga familjeprogrammet och vill prata om sina personliga problem istället för att svara på frågan om vad den köttätande växt som vid mässan i Hannover med hull och hår slukade den då ditresta gosskören hette.

Ha, ha, ha, så känner jag mig ibland.

Så jag håller masken. Flinar och ler och sätter upp ett oklanderligt ansikte för världen och står varje kväll med samma oro i kroppen och ber himlarna om nåd.

Jag får säga en sak dock, och det är att det bra mycket bättre nu för tiden än då jag försökte släcka orosbrasan i min själ med bensin.

Med det vill jag säga:

Jag är i alla fall nykter. Det är bra. Det är inte alla som är det tyvärr.

 

Så är det kanske. Ingen är nöjd. alla strävar efter något annat, något nytt, en annan situation än den de befinner sig i. Så även jag har jag märkt, trots att jag vid flera tillfällen med bestämdhet hävdat motsatsen.

Det är därför sprit finns anser jag, och droger, och andra substitut för vanligt liv för att så många av någon underlig anledning inte är tillfreds med den ordinära livslunken.

För vissa så är visserligen drogen motion, nyttig kost och överhuvudtaget en giftfri tillvaro och det är väl bra och sunt och bra och hälsosamt i normala doser. Andra dock, sätter sin tillit till religion och Gud eller andra övernaturliga väsen för att nå sina mål. Emellertid för många av oss andra, vanliga människor som inte orkar med att jogga, gå på gym, eller simma var och varannan dag eller gå i kyrkan eller på annat sätt tillbe gudar vi tror på. Där handlar det istället om att vi tar till vinet, spriten, de kalla ölen eller kanske till och med marijuana eller andra tyngre droger för att hitta det där lilla extra i livet, eller hur? Håller ni med?

Jag undrar bara varför? Vad är det för slags skapelse vi är som måste ha andra stimuli än det som naturen föresett oss med. Varför är ingen tillfredsställd med att bara vara mitt i livet, finnas till, existera? Stå på jorden och låta vindarna vina, solen skina, regnet strila och snön falla behagfullt en vinterdag, ska inte det räcka?

Eller att gifta sig till exempel, skaffa barn, ha ett trevligt arbete att gå till det borde väl för helvete var nog för att människan ska må bra. Visst, jag kan förstå att de som inte har ett jobb eller en tillvaro som av olika anledningar inte uppfyller normkraven tar till sprit och droger. Det är inte så konstigt. Osunt och dumt visserligen, men inte särskilt förvånande.

Vad jag dock har svårt för att förstå är varför så många av oss andra som till synes verkar ha det bra med våra familjer och vår livssituation måste häva i oss sprit och vin och öl för att stå ut. Vad är det som är så jobbigt i vardagen att vi måste koppla av med några glas vin, eller en whisky, eller några kalla pilsner på uteplatsen så fort vi kommer hem en fredag, eller vilken annan dag som helst förresten? Vad är det i den mänskliga hjärnan som gör att vi måste berusa oss?

Som jag till exempel. Jag gjorde likadant. Satt där med mina burkar eller glas och tyckte att livet inte var värt att leva om jag inte fick bli lite yr. Det var inte helg om inte kylskåpet var laddat med allehanda alkoholhaltiga drycker. Det var som om solen sken behagligare, vinden blev ljummare och regnet var inte längre nedslående utan uppfriskande när kroppen och skallen var bedövade. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan alkohol, inte ens när den inte var ett problem utan bara någonting som jag tyckte att jag behövde för att sätt guldkant på tillvaron. Jag pratade om hur gott det var med en kall öl. Hur ytterst välsmakande en rökig whisky kunde vara och hur just det här rödvinet var som en våt dröm tillsammans med maten du åt. Det kalla krispiga, vita vinet i det immiga kristallglaset, hur skulle jag kunna leva utan den dans som det bjöd upp smaklökarna till.

Hå, hå, ja, ja, vilket kvalificerat skitprat det var, och är fortfarande.

Varje gång jag hör någon lägga ut texten om hur fantastiskt gott det är med en Gin och Tonic till exempel så småler jag och vet att det inte är smaken han eller hon är ute efter utan ruset. Oavsett hur många GT du dricker, om det är en halv eller en eller fem, så är min övertygelse att det i slutändan bara är yrseln du är ute efter. Stor eller liten yrsel? Det spelar ingen roll. Det handlar i alla fall definitivt inte om hur det smakar. Smaken är bara något du hävdar att du älskar för att få tillåtelse att ta dina hjärnceller på en liten svängom anser jag, och jag vet att det många därute nu som tycker att jag är en idiot och som med bestämdhet hävdar att jag har fel.

Ok då, vi gör ett litet experiment. Vi säger att vi kan blanda två GT som smakar exakt likadant. Det är omöjligt att skilja dem åt smakmässigt, och säg nu inte att det är omöjligt, vi ponerar helt enkelt att det ligger inom möjligheternas gräns, och så serveras de under samma premisser, fredag kväll till exempel. Med samma isbitar och samma höga glas och med samma citronskiva, varsågod! Vilken väljer du, den med alkohol eller den utan?

Svaret är ganska givet eller hur?

Hur som haver, jag struntar i det nu och frågar mig istället varför det är på det sättet. Varför är vi människor så benägna att berusa oss? Är det samhällets fel? Nja det stämmer ju inte för redan när vi gick omkring i djurhudar så sökte vi ju efter droger. Fann vi en växt som vi åt och som gav ett rus så blev den ett givet inslag i den tidens kostcirkel. Ta vikingar och deras mjöd som ett annat exempel på människors vurm för ruset.  Romare och vin hör ju ihop, det vet ju alla. Ryssar och vodka går ju hand i hand och vi svenskar har ju alltid gillat att dricka sprit. För att inte tala om våra grannar finnarna. Således, det finns tusentals exempel på hur viktiga droger har varit för människors så kallade utveckling. Inte minst inom musiken och det hävdas ju att musik upplevs starkare och djupare om du har en sinnesförändrande substans i kroppen. Hur det är med den saken låter jag vara osagt men även jag har suttit i dunkla rum med svarta glaskulor till ögon och skickat en pipa fram och tillbaka och viskat ”asflummigt” En Pink Floyd platta var ingen Pink Floyd platta utan lite puff i pipan så tyckte vi alla och många tycker så även idag.

Hur det nu än är. Människan förefaller helt enkelt klart och tydligt drogbenägen. Allt som kan berusa bör intagas och allt är bättre än att behöva leva i den eländiga verklighet som ett liv utan det där lilla extra tycks erbjuda och återigen, varför förhåller det sig på det sättet?

Borde det inte vara så att om vi kan uppnå en högre nivå i vårt medvetande med hjälp av droger. Är det inte då rimligt att tro att det läget finns slumrande i våra hjärnor och att det går att nå dit utan konstgjorda medel? Att våra fåfänga försöka att nå ett högre medvetande med hjälp av sprit eller hasch bara är ett uttryck för att vi inte är framme ännu? Att det som vi kallar för rus bara är något vi nosar på? Ett tillstånd som kommer att vara vårt naturliga när vi klättrat tillräckligt högt på utvecklingsstegen.

Min övertygelse är den att om alla sinnesförvirrande epitet, såsom droger, religion och aktiviteter som övergår i överdimensionerad form såsom maniskt tränande av alla former förbjöds eller snarare övergick till en djupare insikt om vad livet egentligen handlar om. Så skulle det som vi kallar vårt universum plötsligt framstå som något helt annat. Vad? Har inte en aning. Tids nog så får vi se.

Vi människor är en produkt som helt klart är i stort behov av en uppdatering och har varit så länge.

När kommer människan 2.0?

 

”Jag är en sökare”, sa han. ”Jag söker efter en högre mening, en tillvaro som gör att jag inte behöver bry mig om någon annan än mig själv.” Han lutade sig tillbaka mot relingen och tog en klunk ur vinflaskan. Han såg kvinnan som satt mitt emot honom i ögonen. Såg hennes fascination och ohöljda beundran och han fylldes av en beskyddande känsla, en förträfflighet och han fick en förnimmelse av skräck och förtvivlan och han log sitt mest mystiska leende.

På ett stadshotells uteservering någonstans på västkusten klockan tre på eftermiddagen satt Jerker Larsson och drack öl. Nedanför på gatan struttade trutar omkring och såg uppkäftiga ut. De åt glass. Jerker hade pengar på fickan då han för ett par dagar sedan slutat sitt arbete och nu var en lös och ledig man med stora mål och meningar. Han satt och filosoferade över livet och dess vedermödor, det gjorde han för det mesta, och han kom alltid fram till samma sak. Såsom att det alltid finns en annan del av världen som är bättre än den del jag befinner mig i. Gräset är alltid grönare på andra sidan staketet och grannens fru är snyggare än min. Nu hade han visserligen ingen fru, men om han hade haft det så skulle förhållandet ha varit som tidigare nämnt var.

Jerker var en föga lycklig man. Han hade problem med att förlika sig med vanligheter och hade stora svårigheter att acceptera repetitioner. Det vill säga att göra samma sak dag ut och dag in. Han såg en sökare i spegeln. Hade en bild av sig själv som väldigt speciell, en man med särskilda krav på livet. Ansåg sig som lite förmer än de där andra som likt förblindade åsnor drog kvarnhjulet runt, runt i en evig cirkel utan slut. Jerker hade verkligen försökt att inrätta sig i ledet men det var omöjligt tyckte han. Han kände det som om livet hade högre ändamål för honom. En djupare mening i tillvaron, något att leta efter. Fastän allt som oftast så önskade han att det inte var på det sättet. Att han istället skulle våga vara som en vanlig man och inte ge sig ut för att vara någon annan än den han var. Samt som ett substitut för vanligt, hederligt liv leta efter kickar hela tiden. Emellertid, nu var det som det var, och han beställde in en öl till och kisade mot solen och mådde gott.

De vänner och bekanta som fanns runt omkring honom och som med jämna mellanrum kom med goda råd om hur någon borde bete sig som man i hans ålder struntade han blankt i. Han var sig själv närmast och föraktade rättrådigheter från omgivningen. Livet var till för att levas ansåg han och upplevde sig själv som en hund med nosen i marken på jakt efter något slags modifierad nirvana designad för honom allena och han viftade då och då på svansen. För det mesta var det tungt dock. Han kände sig ofta ensam och missförstådd och han skyllde sin situation på andra. Han var på flykt. Från vad visste han inte riktigt, men att han var en flykting det var han klar över, ibland

Jerker hade hemligheter. Saker och ting som han inte yppat för någon, som han gömde som ett ljus under skäppa och som han knappt ville erkänna för sig själv när han var yngre. Nu när han var äldre så spelade det ingen roll tyckte han. Han var tillräckligt mycket man för att bejaka andra sidor av sin personlighet.

Vår man reste sig upp, vinglade till en aning efter de fyra öl som han intagit, tog tag i staketet runt uteserveringen och hörde ett fniss bakom sig. Han vände sig om och såg rakt in i ett par av de blåaste ögon han sett på en kvinna. Säkert kontaktlinser tänkte han. Hon var vacker dock, trots den artificiella ögonfärgen. Hade hasselbrunt hår  och en tunn, vit sommarklänning på sig som visade mer än vad den dolde. Hon gav honom ett intagande leende och blinkade åt honom. Han gjorde honnör, log urskuldande och började gå därifrån.

”Vänta!”

Jerker vände sig om och såg på henne. Hon log än mer betagande och lade huvudet på sned och vinkade åt honom att han skulle komma. Jerker såg sig omkring för att göra sig viss om att det verkligen var honom hon avsåg. När han var säker på att så var fallet så släntrade, så gott han nu kunde släntra, över till hennes bord.

”Sätt dig ner”, sade hon och slog ut med ena handen. ”Hej, vad heter du?” Sade hon sedan när han tagit plats i stolen.

Jerker kände sig lite rädd inför det här plötsliga intresset och den intensiva attityd som den här damen visade upp och funderade på om han skulle resa sig upp och gå igen. Istället så svarade han:

”Jerker.”

”Jag heter Hanna.” Hon sträckte fram sin hand och han tog den. ”Du är inte från Strömstad va?”

”Syns det eller?”

”Stockholm eller hur?” Hon skrattade till. ”Ja det syns.”

Jerker ryckte på axlarna och brydde sig egentligen inte om vad hon menade. Skit samma om hon kunde se att han var från Stockholm eller inte. Hon skulle bara veta tänkte han men sade ingenting och svek därigenom sitt ursprung. Istället så tittade han bara på henne och log

”Du då?” Frågade han. ”Är du en local girl eller?

Hon kastade med håret som flickor och gör och tittade under den där luggen hon hade och tyget i hennes klänning var verkligen tunt tänkte Jerker och hade  problem med att hålla ögonen från attributen.

”Ta lite vin om du vill”, sade hon och pekade på vinkylaren som stod på bordet.

”Jag har inget glas.”

Hon sköt över sitt eget åt hans håll.

”Ta mitt. Vi kan väl dela. Vi kan dricka ur samma glas Jerker.” Hon log igen och plutade med läpparna och körde tydligen hela programmet här tänkte den stackars förvirrade Jerker. ”Har du något emot det?” Frågade hon

Han skakade nekande på huvudet och tog flaskan och hällde vin i glaset.

”Jag gillar trutarna”, sade Jerker och pekade på de stora fåglarna som slogs om glassen nere på gatan. Han sade det mer för att ha något att säga. Han förstod inte situationen riktigt.

”Ska du gå på stadt ikväll?” Frågade Hanna och kastade en jordnöt åt måsfåglarna till.

Han snurrade på glaset mellan två fingrar och drack en klunk och räckte sedan över det till henne.

”Det är därför jag är här”, sade han och tog emot glaset igen när hon druckit en knappt märkbar mängd. ”Jag älskar M.R. Har alltid gjort det.” Han skrattade högt och lite berusat. ”Jag är fan i mig kär i karln.”

Sedan satt de och småpratade om ditten och datten och sommaren och solen och Strömstad som hon inte var i från utan från Göteborg. Samtalet var lite trögt men det flöt på hyfsat bra och skuttade till och med då och då som en liten vårbäck och hennes skratt var pärlande. Jerker tyckte att hon var synnerligen angenäm, för att inte säga skitläcker, och han försökte gissa hennes ålder. Hon hade lite kråkfötter i ögonvrårna och kråkorna hade nog gått där ett tag så han gissade på några och trettio. Fastän hon ville nog vara tjugofem tänkte han och småflinade åt denna jävla ålderspanik som så många drogs med. Han kände sig säkrare nu och den misstänksamhet som han alltid drogs med och som var som hans andra jag bestämde sig för att hålla sig i skymundan för en stund. Det var inte så att han inte var på sin vakt, det var han alltid. Att leta efter dubbla bottnar i allt som sades till honom var som en drog och han kunde inte låta bli att göra så. Emellertid så hade han sänkt garden en aning nu och han hade tagit av sig sina solglasögon.

Till slut så reste sig Hanna och gick runt bordet och ställde sig bakom honom och lade armarna runt hans hals med händerna ner på hans bröstkorg. Hon böjde sig fram och lade sina bröst på hans nacke och munnen intill hans öra och viskade:

”Då ses vi ikväll då, jag ser till att du hamnar på gästlistan.” Hon gjorde en konstpaus och lät kommentaren sjunka in. När hon inte fick någon reaktion så sa hon:  ”Jag gillar dig Jerker, tycker om vad jag ser men ta det lite lugnt med alkoholen nu, kvällen är lång och klockan är bara fyra på eftermiddagen. Gå och bada eller något.” Hon rufsade honom i håret. ”Var bor du förresten?”

”På campingplatsen.”

”Tältar du?” Hon skrattade. ”Ett verkligt fan eller hur”, sade hon sedan. Hanna pussade honom på kinden och gick. ”Jamen då ses vi ikväll då, eller hur?”

Jerker nickade och satt sedan länge och tittade efter henne och undrade vad som hade hänt. Han hade blivit uppraggad, det var vad som hade inträffat insåg han och han flinade brett och som den bekräftelseknarkare han var så ville han ha mer. Han lyfte upp flaskan ur vinkylaren för att kolla hur mycket det var kvar. Såg att den nästan var slut. Hällde upp det sista och svepte det och gjorde som hon sa. Han gick och badade.

Det glittrade som av diamanter i vattenytan och Jerker var ett med havet kände han när han låg och guppade som en säl i vattnet. Berusningen sköljdes av honom i vågorna och när han väl kom upp på klipphällen och tände en cigarett i solens sken så kände han att det tåg som han impulstagit hit till Strömstad trots allt hade varit ett glädjetåg. Han låg på rygg och tänkte på denna Hanna som han träffat. Hennes uppenbarelse dansade på hans mage. Det nötbruna håret stod som en sky i sommarhimlen och Hannas leende färgade hans kinder röda och när han sträckte ut sin hand så klättrade hon upp på den och han förde handen till sin mun och kysste hennes röda läppar. Ute på vattnet kom en båt. En stor båt, längre än en långtradare och vid rodret stod en man med skepparmössa. Han hade uniform med guldgaloner. Nej, det hade han inte, men han borde ha haft det tyckte Jerker och såg sig själv stå där istället, med Hanna som ett kuttersmycke i minimal bikini och ett glas champagne i handen. Han hoppade i vattnet igen och försökte njuta av tillvaron så mycket det var möjligt. Jerker försökte hålla sig borta ifrån de dunkla och skrämmande gränderna han hade i sitt sinne.

Jerker Larsson tog bussen tillbaka till sitt tält sedan. Duschade i den allmänna duschanordningen och bytte om. Drack kaffe på  tältplatsens servering och hoppade sedan på samma buss tillbaka till Strömstad city. Strosade sedan runt i kvarteren runt stadshotellet. Satte sig ner på en bänk i en park mitt framför hotellet och tittade slött på några män som spelade boule, tills han såg att en av dem var M.R. Då reste han sig snabbt och gick därifrån. Varför visste han inte riktigt. Ville väl inte tränga sig på, inte vara en jobbig beundrare som störde. Jerker var en ödmjuk man, försynt, eller helt enkelt livrädd. Han gick ner till hamnen och satte sig på en utebar där, beställde in en öl och lite nötter. tittade på klockan såg att den var strax efter halvåtta och solen var varm och himlen var så blå så blå och luften stod nästan still. I ett fönster mittemot där han satt gungade vita gardiner i den svaga vinden och han mindes sitt barndomshem. Vita nylongardiner som satt i vardagsrumsfönstret och de luktade alltid cigarettrök. Vid närmare eftertanke så var nog gardinerna i fönstret han satt och tittade på inte av nylon utan av siden. Han log över associationen han haft. Nylongardiner hörde sjuttiotalet till, även detta att föräldrar rökte inomhus.

Hans barndom var både skuggor ljus. Det var svårt att komma ihåg om han var lycklig eller inte. Alla barn vill väl minnas sina år i ljusa färger men i hans eget fall så visste han inte riktigt. Vad han var säker på dock var att hans mor var en säregen kvinna och att de hade de mest välkammade mattfransarna i grannskapet och han kunde fortfarande känna hur kalla hans fingrar och fötter var om vintern när han fick stå på förstutrappan och vänta på att bli insläppt av sin mamma. Vad som gjorde att hon lät honom stå där och frysa fick han aldrig klart för sig. Det fanns en del svart och grått i hans barndoms färgskala det förstod han och att det fanns mindre kärlek och värme än vad han skulle han önskat fanns också någonstans i hans begreppsvärld. Dock, det finns de som haft det värre tänkte han och beställde in en öl till.

Han såg henne nere vid båtarna sedan. Hon stod med en långhårig man som hade håret uppsatt i en hästsvans och hon höll honom under armen. Ett sting av svartsjuka sved som en nål i hans hjärta. En mörk skugga hasade sig sakta över hans ansikte och han ville gå därifrån. Vem trodde du att du var? Frågade han sig och plötsligt kom det dåliga självförtroendet som en kall våg från havet och precis när han skulle resa sig och lämna baren kom hans öl och Hanna såg honom och vinkade och kom som en leende ängel emot den desillusionerade Jerker. Han satt kvar. Lyfte sin hand till hälsning även han och höll masken.

”Det här är Harry,” sade hon och den nämnde sträckte fram sin hand över staketet. ”Vi bor tillsammans”, sade hon och Jerker sjönk som en gråsten i vatten och det blev varmt i hans ögon. ”På kollektivet”, log hon sedan när hon såg hans reaktion. ”Vi bor på ett kollektiv ett par mil ifrån Strömstad på somrarna. Vi är åtta stycken vuxna och fyra barn.” Hon skrattade. ”Jag antar att vi av de flesta skulle ses som ett gäng övervintrade hippies”, sade hon och förde handen till sitt hår och visade på en fjäder som satt fast i hårsvallet. ”Men det är fint för barnen och djuren.”

”Djuren? Frågade Jerker.

”Ja getterna och hundarna”, sade hon med ett brett leende. ”Du skulle se din min nu Jerker, obetalbar.” Och hennes skratt var som studsande pärlor på ett marmorbord tänkte han. ”Oroa dig inte det är inte så jordnära som du tror”, sade hon sedan. Hon smekte honom lätt på kinden. ”Får vi göra dig sällskap? Bordet på Stadt är beställt till nio så vi hinner med ett glas vin, är du med på det Harry?” Frågade hon och vände sig mot den store tyste mannen. Han nickade.

När de promenerade mot stadshotellet några minuter efter nio så gick hon mitt emellan dem med sina armar under deras och hon var underbart vacker och det där håret var som en våg på havet och Jerker ville segla där och drunkna där och Harry, tänkte han, du är på fel plats.

De gick förbi kön som hade bildats och vakten log igenkännande och släppte in dem men såg en aning misstänksamt på Jerker.

”Han står på listan”, sade Hanna. ”Precis som jag gör. Hanna plus en, behöver du kolla?”

Dörrvakten flinade och skakade huvudet.

”Välkomna.”

De satt vid ett bord mitt i lokalen och åt. De var där, Hannas vänner, och den ena var mer hippielik än den andra. Där var fransiga mockajackor och virkade halsdukar och sandaler och flätade hårslingor och pannband och någon som var klädd i en blus med stjärnor och månar på.

”Han är Astrolog”, viskade Hanna. ”Han går inte utanför dörren utan att kolla hur stjärnorna står.

Kvällen sedan efter middagen var blinkande ljus svett och värme och berusning och folk. Så mycket folk och väggarna var hala och golvet också och Jerker halkade omkring därinne och konserten var fantastisk och allt var ljud och dunkande basar och Hanna. Hanna var överallt. Ena minuten i hans armar och nästa i en virvlande tornado av yster likgiltighet hos M och Jerker förstod nu orsaken till särbehandlingen i dörren och till varför de fått det bästa bordet. Svartsjukan gav feber och så var hon plötsligt tillbaka till honom och till djupa längtande blickar och en kyss och ett glas vitt vin till tack! Jerker fattade ingenting av det som hände och kände sig som en vindflöjel i halv storm och fick till slut nog och kämpade sig fram till Hanna där hon stod med M och hans följe plus ett par av hippievännerna. Han böjde sig fram och fick sin ögonkontakt och sade:

”Ja, hejdå. Jag går nu, pallar inte mer.

”Va?” Sade Hanna och såg perplex ut.

”Min hjärna håller på att gå i bitar, måste ner till havet och få lite lugn och ro.”

Hanna tittade på honom, såg på M, pussade rockstjärnan på kinden och sa:

”Du, jag måste gå nu, min lille Jerker behöver mig, hans hjärna håller på att sprängas, men vi ses kanske i morgon eller hur?”

M flinade brett men i Jerkers ögon något snopet, och försvann, upplöstes, som en vålnad i vimlet.

”Förvånad”, sade Jerker när de tillsammans gick ner mot havet. ”Jag är jävligt förvånad.”

”Varför då?”

”Ja, att du följde med mig. Jag trodde du och M.” Han avslutade inte meningen.

Hon skrattade och tog honom under armen och lutade sitt huvud mot hans axel. ”Jag är din flicka ikväll Jerker, och alla andra kvällar om du vill ha mig.”

”Jaha, och M då?”

”M.R. är M.R. och vi hade en natt tillsammans och vi gillar varandra men mer än så är det inte. Är du svartsjuk redan, vi har ju knappt träffats?” Hon stannade och ställde sig framför honom och såg honom i ögonen. ”Det är något särskilt med dig Jerker. Jag vet inte riktigt vad det är men något hände med mig när jag såg dig sitta där på uteserveringen i dina jeansshorts och stora vita skjorta.” Hon lade pannan mot hans. ”Jag tror jag blev kär Jerker. Är du kär i mig?”

”Glöm det!” Skrattade Jerker. ”Jag gillar inte Göteborgsbrudar.”

Under den ljusnande himlen med en och annan blek stjärna satt de tillsammans och såg ut över havet. Tystnaden var som sammet omkring dem och det satt en och annan trut på stenar bara några meter ifrån dem och studerade dem ingående. Klipphällen var ännu varm efter den soliga dagen och Jerker plockade fram sin lilla plastpåse med hemodlat gräs. Hanna tittade på honom medan han rullade en cigarett. Jerker vågade inte titta upp och möta hennes blick utan frågade med ögonen på det han höll på med.

”Röker du gräs eller?”

”Jag gjorde i alla fall, inte så ofta nu för tiden. Men du gör det tydligen efter vad jag kan se”, sa hon och fnittrade.

”Vill du ha en joint då?”

”Vi kan väl dela.”

Så då gjorde de det och världen blev en än mer behaglig plats att leva på och de beslöt att ta en promenad tillsammans hem till hans tält. Det var en relativt lång vandring och sommarmorgonen kom med måsskrik och enstaka bilar och bussar och havet vaknade efter nattens vila och vågorna slog emot stranden. De höll varandras händer och när de till slut kom fram och kröp in i hans tält så somnade de i varandras armar ovanpå liggunderlaget och under hans öppnade sovsäck som de använde som täcke. Det sista Jerker tänkte innan han somnade var hur gott Hannas hår luktade.

Varje minut är ett liv tänkte Jerker när han vaknade. Varenda sekund är som en evighet och varje andetag är ett rop på hjälp. Han stirrade rakt upp i tälttaket och såg soljuset som små stjärnor som letade sig in igenom väven. Det var varmt och han var svettig och Hanna var inte där. Syrebristen i tältet och att hans flicka inte var där skapade en lätt panik i hans kropp och han kastade sig mot öppningen och fick till slut upp blixtlåset och kunde sätta ut huvudet genom öppningen. Hon satt utanför i en av hans lånade solstolar insvept i en handduk. Hon var våt i håret efter att ha duschat, eller badat, vilket visste han inte och han drog en suck av lättnad.

”God morgon!” Sade Jerker och ålade sig ut ur tältöppningen. ”Har du duschat eller badat?”

”Duschat, och det vore nog något för dig”, log hon. ”Du ser varm ut.” Hon skakade på huvudet och försökte reda ut trasslet, som inte var något trassel, utan mer som håret på en huldra ifrån någon stor skog. ”Har du sovit gott?” Hon reste sig upp sedan utan att vänta på något svar och gick fram till honom och satte sig på huk. Pussade honom på pannan och hängde av sig badhanduken på en tältlina och kröp naken in i tältet. ”Kom in till mig när du har duschat.”

Ett par timmar senare satt de i Harrys bil på väg till kollektivet. Hanna hade övertalat Jerker att checka ut från campingplatsen och istället bo med henne. Han var inte särskilt svårövertalad efter sejouren i tältet på förmiddagen så här satt han i baksätet med alla sina prylar i bagageluckan. Hanna viskade:

”Det är något jag måste tala om för dig Jerker.” Hon såg orolig ut. ”Jag borde förstås ha sagt det här förut men då hade du nog inte följt med mig”, sade hon och tog hans ansikte i sina händer.

Okej tänkte Jerker. Nu kommer det. Jag visste att det här var för bra för att vara sant.

”Säg det bara”, sade han och gjorde sig beredd på det värsta.

”Jag har ett barn, en son.”

”Va?” Jerker kände det som om luften gick ur honom. ”Var är han då?” Var det första han fick ur sig.

”På kollektivet, med sin pappa.” Hon höll kvar hans ansikte när han försökte vända sig bort.

”Med sin pappa!” Sade han bestört. ”Och så släpar du med dig mig ut dit, är du galen eller? Han kommer ju att slå ihjäl mig!”

Hanna skrattade försiktigt och Harry frustade i framsätet. Jerker fattade ingenting och kände sig som en idiot och såg väl antagligen ut som en sådan också för Hanna slutade skratta och såg allvarlig ut.

”Vi är inget par längre. Det var flera år sedan vi separerade och vi gör så här på somrarna för Andrés skull. Andrés pappa har sin flickvän med sig också och de har en dotter tillsammans. Hanna log och pussade honom på munnen. ”Verkar det konstigt tycker du?”

Jerker ruskade på huvudet

”Nej absolut inte konstigt, bara helt skruvat.” Jerker tog bort hennes händer och satt tyst en stund. Sedan sa han. ”Fan vet om jag har lust att ställa upp på det här Hanna. Det är ju en sak att du accepterar att han har en ny dam men eftersom jag är man, eller i alla fall något åt det hållet”, sade han och gjorde en paus. ”Jag vet åtminstone hur män tänker, du måste fatta det här”, fortsatte han och såg uppbragt ut. ”Jag skulle få ett smärre spel om mitt ex kom med en ny snubbe oavsett om jag hade en ny relation eller inte. Så därför kan du vara övertygad om att det här kommer att gå åt helvete rejält” Jerker skruvade på sig i baksätet. ”Fan Harry, släpp av mig här”, sade han och tog tag i förarens axel.

Hanna började gråta. Harry stannade inte bilen.

”Du har fel Jerker”, sade Harry och såg på honom i backspegeln.

”Har jag? Är du säker på det Harry?” Jerker mötte hans blick och han tyckte att han såg tvivel däri. Han suckade och lutade sig uppgivet tillbaka. ”Jag hoppas att du har rätt. Jag känner mig fan i mig kidnappad här.” Han skrattade till efter en stunds kontemplation och lade armen om Hanna och drog henne intill sig. ”Hur gammal är André då?” Frågade han.

”Han är tio. Vill du se ett foto?” Snyftade Hanna, som såg gladare ut nu.

 

På Kollektivet…

 

Det stod en hund och åt barnskit ur en potta. Det var det första Jerker såg när han klev ur bilen på parkeringen framför det röda gamla tvåvåningshuset med vita knutar. När hunden fick syn på Hanna och Harry skuttade den fram med tungan hängande utanför och skulle upp och slicka dem i ansiktet vilket den fick. Jerker försökte säga något, varna, men fick inte ur sig ett ord för han höll på att kräkas. Han höll sig ur vägen för de där jävla hundarna sedan för han antog att alla åt barnskit eftersom det stod pottor lite varstans på gräsmattan för småbarnen att bajsa i. Barnbajshundar kallade han dem. Berner Sennen jävla äckelhundar tänkte Jerker och han tyckte sig känna lukten av barnskit så fort de kom i närheten och det fanns tre stycken. Så det gällde att hålla sig ur vägen. Han berättade senare för Hanna om hundarnas matvanor vilket nästan fick henne också att spy och de bildade en pakt mot barnbajshundarna som jyckarnas epitet blev fortsättningsvis.

De packade ur bilen och lade in Jerkers tält och sovsäck i ett förråd. Jerker fick träffa André som var lite misstänksam och avvaktande. Han sade hej och sprang tillbaka in i huset och Hanna följde efter

”Så du är Hannas nya kille?” Frågade en välbyggd, långhårig, blond kille som kom fram till Jerker. Han bar pannband och hade ingenting på överkroppen och sladdriga, vita bomullsshorts.  Troligen Andrés pappa tänkte Jerker. Den förmodade fadern sträckte fram handen för att hälsa och klämde till hårt och obevekligt när Jerker tog hans hand. Jag visste det tänkte Jerker. Så mycket för den accepterande före detta pojkvännen. Muskelknutten log, men det fanns något hårt i hans blick, som granit.

”Nya kille var väl att ta i”, sade Jerker och grinade illa och drog åt sig handen snabbt. ”Vi har precis träffats och jag hängde med ut hit bara för att kolla hur hon bodde. Tänkte stanna ett par dagar om det är ok?” Den blonde bara glodde på honom. ”Du är pappa till André antar jag”, sade Jerker vänligt.

”Fick du ont i handen eller?” Frågade han och nickade åt Jerkers högernäve som han gned med vänster.

Jerker såg honom i ögonen. Jag är inte rädd för dig din lilla, jävla neandertalidiot tänkte han, spottade upp sig och sade:

”Känns det bra för dig att krossa händerna på folk som du hälsar på. Är det din grej kanske?” Han gjorde en grimas av smärta. ”Får du någon sjuk tillfredsställelse av att göra människor illa?” Han höll upp handen mellan sig och honom. ”Ja det gjorde skitont”, sade han och sträckte återigen fram handen i en hälsningsgest. ”Vill du prova igen? Kom igen då muskelbyggarn.”

Neandertalmänniskan flinade bara

”Hanna!” Skrek han. ”Din nya kille har fått lite ont i handen.” Han skrattade och rättade till pannbandet. ”Du måste komma och hjälpa honom, han behöver plåster. Du kan ta Andrés bamseplåster de ligger i köket. Sedan gick han skrattande därifrån. När Hanna kom ut ur huset och fram till Jerker och undrade vad som hade hänt så skakade han bara på huvudet.

”Vad såg du hos den där idioten egentligen? Han klämde nästan sönder handen på mig när vi hälsade”, sade han. ”Det var ju det jag sa, han hatar mig redan. Jag tar bussen tillbaka. Går det några bussar hit ut förresten?”

”Kom, vi tar en promenad”, sade Hanna och tog honom under armen och drog honom därifrån.

De gick ner emot hamnen som låg ett par kilometer ifrån kollektivet. Hans irritation lade sig till slut när han fick vara ensam med henne och han började känna sig glad igen. De hade en båt i hamnen sade Hanna. En gammal träbåt som sprungit läck en aning under vintern och behövde fixas så småningom. Kunde Jerker sådant? Han skrattade och svarade nej. Båten låg trots läckan i vattnet och på akterdäck öppnade Hanna en flaska vin hon haft med sig, knäppte upp en knapp i blusen för att det var så varmt som hon sa och så drack de ur flaskan för hon hade inga glas med sig. Jerker lutade sig tillbaka mot relingen och såg på henne. Hon var vacker.

”Vem är Jerker då?” Frågade  hon och lade huvudet på sned. ”Vem är du som gör mig så konstig, som till en tonårsflicka?”

Han satte sig upp och drack djupt ur flaskan.

”Vem jag är?” Sade han och i hennes ögon så såg han fascination och beundran. Så han lutade sig tillbaka igen, lade upp armarna på relingen och log sitt mest mystiska leende. ”Jag är en sökare tror jag”, sade han och visste hur korkat det lät. ”Jag söker efter en högre mening, en tillvaro som gör att jag inte behöver bry mig om någon annan än mig själv.” Fortsatte han och klampade på i flosklernas förlovade land.

”Det låter själviskt tycker jag”, sade Hanna och såg bekymrad ut. ”Det är inte det intryck jag fått av dig och jag brukar vara en rätt så god människokännare. Jag tror att du ljuger”, sade hon rättframt och log.

”Var det därför du skaffade barn med den där psykopaten då, för att du är en sådan god människokännare?”

Det uppstod en paus, en talande tystnad.

”Varför är du elak?” Frågade Hanna efter en stund

Jerker svarade inte. Han visste inte. Hon hade rätt, han hade ett elakt drag som säkert bottnade i den rädsla som han haft i hela sitt liv och som han dolde med att försöka vara en mystisk och väldigt speciell typ av människa. Kolla! Jag har på mig den här säregna attityden nu, och säger kryptiska saker som jag knappt förstår själv för att ni inte ska fatta hur osäker och vilsen jag är egentligen. Han suckade och tittade på Hanna och såg att hon var ledsen.

”Förlåt”, sade han till slut.

”Du ska vara snäll mot mig”, sade hon.

”Jag vet”, sade Jerker.

De drack upp vinet och Hanna ville att de skulle ta en liten tripp ner i kajutan men av olika anledningar så hade inte Jerker någon lust. Vinet kanske? Eller den situation han befann sig i? Eller att han glömt kondomerna i sin väska? Hanna blev lite putt märkte han men valde att inte visa det. Istället så gick de tillbaka till huset och alla barnen och getterna och de förbannade barnbajshundarna som officiellt ännu inte hade fått sitt nya namn. Andrés pappa, som för övrigt hette Lars Olov, mötte dem. Full nu, och lika full av ånger som hans vinflaska som nästan var tom och han lade armen om Hanna för att markera revir. Kysste henne blött och utstuderat på kinden samtidigt som han sneglade på Jerker.

Du är bara en idiot tänkte Jerker. Sådana som du äter jag till frukost. Hanna såg på honom över axeln när Lars Olov drog henne bort och himlade med ögonen och Jerker gick därifrån och satte sig i hammocken som stod mitt på gräsmattan för att slippa se eländet. Någon kom fram och gav honom en flaska kall Carlsberg. En blond liten sak med en flicka på armen och Jerker visste redan vem hon var innan hon öppnat munnen.

”Hej, jag är Liselott. Lars Olovs sambo, och det här vår dotter Amelie.

”Hej”, sade Jerker och log. ”Hej Amelie, du var mig en söt liten rackare, hur gammal är du?

”Fyra.”

De satt där sedan en stund och småpratade om allt från barn till barn och sedan talade de lite grann om barn och sedan var det dags för Jerker att gå på toaletten. Han gick över gräsmattan med ölflaskan i handen och han mådde rätt bra nu faktiskt och när Hanna kom fram och sa att hon inte kunde åka in till Strömstad i afton eftersom det tydligen var Lars Olovs tur så blev han glad. Det betydde att han  skulle få henne för sig själv hela kvällen och han hade ingenting emot att få leka pappa ett tag. Astrologen kom fram och deklamerade att han minsann inte heller skulle åka någonstans ikväll. Stjärnornas konstellationer var synnerligen olyckliga ikväll och om han fick råda så skulle alla stanna kvar här på kollektivet. Det var något med Orion och Jupiter. Jerker fattade inte riktigt allt vad det var han pratade om för även stjärntydaren hade varit svår på flaskan och när han vinglade vidare med djupa, fundersamma veck i pannan så hade Jerker svårt att hålla sig för skratt. Hanna log bara, hon var van sa hon.

”Vänta du bara”, sade hon. ”Tills han går på pipan för då kommer det verkligen att bära iväg upp till stjärnorna.” Hon fnittrade till. ”Elias, eat your heart out.”

Hon berättade att förra året så var han försvunnen i två dagar och till slut så hittade de honom i en låda ute i skogen där han låg som på lit de parade med ögon stora som glänsande glaskulor och han mumlade även då om Orion om och om igen. Det tog en vecka innan han var sig själv igen.

”Skum kille”, sade Jerker.

”Jag säger som du säger”, skrattade Hanna. ”Det är bara förnamnet.”

Kvällen kom och de som skulle in till Strömstad for iväg i en folkvagnsbuss, förstås, och de andra stannade kvar och det skulle grillas i sommarkvällen. Jerker tog en tripp ner till getternas inhägnad och klev in och gick omkring och bääade en stund tillsammans med kritterna medan de andra tände grillarna och dukade ett långbord. Han tyckte om getter, gillade deras läte för det mänskliga draget i det. Det lät verkligen som om en människa frambringade ljudet, härmade en get liksom, och lät precis likadant som djuret självt. Han försökte förklara för Hanna vad han menade men hon skrattade bara och sneglade på ölen han höll i handen.

”Kom upp hjälp till lite nu och gå inte omkring för dig själv hela tiden, delta lite. Du är ju min nya kille som Lars Olov sa. ” Hon flinade. ”Du måste göra ett gott intryck. Det duger inte att bara gå omkring och vara snygg och tyst hela tiden.”

”Nej, eller hur? För det är ju precis det jag är, snygg och tyst.”

”För mig i alla fall, snygg menar jag.” Hon kastade med håret och klappade honom i rumpan. ”Kom nu Jerker, vill du ha kyckling eller fläskkarré?”

”Fläsk blir bra.”

Kvällen blev trevlig och avspänd och bit för bit så växte Jerker in i gemenskapen och han kände hur han blev accepterad och när han berättade för astrologen om sitt hemodlade gräs. Så öppnades åtminstone hans dörr för nykomlingen och nere vid getternas inhägnad delade de en joint och gick tillbaka till de andra som bröder med armarna om varandra.

När barnen somnat och lugnet lade sig över nejden så flyttade sällskapet in i huset och det kokades te för de som ville ha och mer vin till dem som föredrog det. Det tändes en brasa i öppna spisen, inte för att det var kallt utan för att det höjde mysfaktorn sades det, och de satt sedan på mattor framför den sprakande elden och samtalade. Jerker hade till en början problem med hela den här i hans ögon tillkämpade naturligheten och mildheten i attityden till varandra som de hade, tills han förstod att det inte alls var tilltvingat utan naturligt och välment. De var helt enkelt snälla människor med en avspänd syn på tillvaron och han flöt liksom in i de jordnära färger som omslöt alla här och han kände ett lugn som han inte känt på många år.

Harry gled omkring som en hustomte och fyllde på mer ved och kokade mer te och bakade till och med scones. Jerker log för sig själv när han tänkte på sin tidigare svartsjuka visavi den här godmodige, tyste mannen med hästsvans. Harry  flinade också. Han gjorde så för det mesta, plirade med ögonen och så stenad ut. Antagligen så var han det också tänkte Jerker.

Hanna berättade sitt liv för honom där framför brasan och det var ingenting särskilt med det. Jobb på tvätteri efter gymnasiet och sedan allehanda diversejobb på sjukhus, ålderdomshem och hemtjänsten tills hon hamnade på Åhléns sminkavdelning vars chef tyckte att hon var duktig och lät henne gå en kurs så att hon blev makeupartist. Mitt i allt sminkande och parfymerande så träffade hon Lars Olov på en hippiefest i det gröna och hon blev blixtförälskad och gravid och födde André. Lars Olov var konstnär och rökte väldigt mycket gräs och drack en hel del vin på den tiden och när han inte fick några tavlor sålda så körde han lastbil för att dra in pengar till hushållet. Hanna fortsatte på Åhléns när André var ett och ett halvt år och började gå på dagis. Lars Olov åkte fast för rattfylleri och blev av med körkortet och började dricka ännu mera och till slut så fick Hanna nog och bad honom dra åt helvete, vilket han gjorde. Hanna fick därför ensam vårdnad om André men de sista åren så hade Lars Olov skärpt till sig och fick nu träffa sonen lite oftare.

Jerker berättade i sin tur kortfattat om sina år i restaurangbranschen som höll på att ta livet av honom både vad det gällde arbetstider och detta eviga festande med artister som spelade på restaurangen han jobbade på. Fastän det som verkligen fick honom att lämna alltihop var förhållandet med den kvinna som han jobbade ihop med och som tillika blev hans partner efter ett tag. De drog åt olika håll hävdade Jerker och den ambition som hon hade motsvarades bara av den antipati för allt som hade med service att göra som Jerker under åren på krogen byggde upp. Han skrev poesi och noveller. Sjöng och spelade gitarr och hade ett antal oavslutade romaner i en byrålåda någonstans berättade han och på flera år så hade han inte fått en vettig rad skriven och den odödliga litteratur som fanns inom honom höll på att spränga honom i bitar och det enda sättet  att öppna ventilerna på var att dricka vin och röka gräs. Så där kunde han förstå Lars Olov sade han. Nåväl, till slut så fick bägge nog av varandra och Jerker flyttade in i en lägenhet på Södermalm. Jobbade som trubadur på en krog ett par säsonger och varvade med jobb på ett bageri utanför stan. Han var en jävel på att baka semlor skulle Hanna veta och om hon kom och hälsade på honom i Stockholm så skulle han bjuda henne på hembakta dito, sade han.

De satt bredvid varandra sedan och sade inte så mycket mer, småpratade om världsläget med de andra och om miljön och vad som borde göras för att förhindra att isbjörnarnas land smälte bort. De drack inte mycket vin längre, sippade bara på varsitt glas och när Jerker gick ut och rökte så var det Marlboro som han tände

André vaknade och skrek hjärtskärande  och på gränsen till hysteriskt och Hanna skuttade som en hind uppför trapporna till sitt barn. Liselott berättade för den chockade Jerker att han hade något som kallades för nattskräck och för den oinvigde så var det något väldigt skrämmande att vara med om. Jerker kände till diagnosen sade han och mindes en av hans bekanta som hade ett barn med den åkomman och den mamman var under en längre tid övertygad om att hennes barn var psykiskt sjukt.

När Hanna kom ner igen så satte hon sig ner bredvid honom och viskade i hans öra att hon ville gå ut ett slag. Jerker reste sig och följde med henne och de gick en stund tills de kom till ett litet härbre. De sa ingenting. Ord var överflödiga och Hanna öppnade dörren och tände en fotogenlampa, drog klänningen över huvudet och hon var naken under och kröp sedan ner i den enda säng som fanns i rummet. Jerker tog av sig sina kläder, fumlade med sitt gummi, och gjorde henne sedan sällskap och sedan var det varmt och hett och innerligt en stund. Det var fint tyckte Jerker. Hennes hår doftade henna.

Efteråt satt de på den lilla förstutrappan och rökte varsin cigarett och Hanna sa att hon hade pessar och att han inte behövde det där som han satte på. Jerker sa att det nog var bäst ändå för dem bägge, för säkerhets skull. Hanna ryckte på axlarna och pussade honom på munnen. Sommaren blev lite svalare sedan och det började bli mörkt och koltrasten drog sina sista strofer och fötterna blev våta av daggen i gräset när de gick tillbaka till huset.

På morgonen berättade Jerker om hundarnas diet för Hanna och pakten var därigenom bildad och det var naturligtvis Liselotts och Lars Olovs hundar och André älskade dem förstås. Inte så mycket att göra åt det dock annat än att se åt ett annat håll när det gosades med hundar.

”Gillar du inte hundar eller?” Frågade Lars Olov en dag. ”Har du hundskräck kanske?”

”Ja, jag blev biten när jag var liten”, ljög Jerker. ”Hurså?

”Jag har sett hur du undviker dem, och nu har du fått Hanna att göra samma sak. Det är snälla hundar, de biter ingen” sade han och stirrade på honom med de där granitögonen igen.”

Jerker stirrade tillbaka och funderade på vad han skulle säga. Beslöt sig sedan för att vara ärlig och sade:

”De äter barnskit.”

”Vad sade du?”

”De äter barnskiten ur pottorna som står på gården och de luktar barnbajs ur sina munnar och jag håller på att spy varje gång jag ser hur du eller någon annan rullar runt i gräset med barnbajshundarna och låter dem slicka er i ansiktena”, sade Jerker och  gjorde en grimas av vämjelse.

Lars Olov sade ingenting. vände sig bara om och gick resolut runt på gården och samlade ihop alla pottorna och sedan ställde han sig på en stol och skrek:

”Inget mer jävla skitande i pottor på gården, är det klart!” Alla stirrade häpet på honom men nickade undergivet

”Det är han som bestämmer va?” Frågade Jerker Hanna som kommit fram till honom.

”Han äger huset.”

Dagarna gick och Jerker hade bott på kollektivet i många dagar nu. De hade varit in på Stadt en gång till och då hade Hanna tydligt och klart visat  för omgivningen att hon var Jerkers flicka nu och M hade blivit sur och full och otrevlig och efter det så ville inte Hanna fara in till Strömstad mer. Jerker hade inga problem med det. Han trivdes bra där ute på kollektivet och började mer och mer känna sig som någon slags hippieliknande figur. Jerker och Lars Olov hittade så småningom fram till varandra och bortsett från hunddilemmat och handslaget första dagen så hade han visat sig vara en idiot visserligen, men en trevlig och relativt snäll idiot.

Tänkte Jerker där han gick för sig själv efter strandkanten. Hanna hade åkt med André för att köpa nya skor och Jerker hade inte haft någon lust att följa med. André och han hade blivit kompisar nu och tioåringen blev ledsen när Jerker valde att stanna hemma. Jerker hade gett honom en kram och lovat att de skulle gå och fiska när han kom tillbaka. Hanna hade stått bredvid och lagt huvudet på sned och Jerker visste vad hon såg och han var inte säker på att han ville se samma sak. Jag måste tänka på mig själv tänkte han.

Det kändes viktigt för honom nu med lite tid för sig själv. Han såg någonstans som i ett töcken ett nytt liv som hägrade och han var inte säker på om det gick ihop med hans planer och krystade visioner och osäkra framtid. Saker och ting hade nått ett läge där han var tvungen att bestämma sig för om han skulle stanna kvar i Strömstad och liera sig än mer med Hanna. Eller om han skulle ta tåget därifrån och vidare ut i vida världen. Så hade ju planen varit, ända sedan han fick beskedet och sin slutlön från bageriet. Ut i världen med dig hade han tänkt. Bort från onda tankar och dunkla framtidsutsikter. Slå dig fri och kasta bojorna. Vad har du att förlora annat än tid?

Han satte sig ner på en sten och rullade en joint. Rökte den stilla och kände ruset fortplanta sig från huvudet ända ner till fötterna och ljuset blev vackrare och det glittrande havet än mer glittrande. Jerker hakade av sig ryggsäcken han bar och tog fram det vita kuvertet från Karolinska som låg däri. Tog ut brevet och läste det om och om igen. Det var svårt att ta in att han kanske bar på en förbannelse. Han hade sökt husläkare för att han var så förbannat trött, att han gått ner i vikt utan att han gjort något särskilt för att han skulle göra det. De hade tagit en helvetes massa prover och han hade fått ett positivt resultat som för honom var något av det mest negativa som kunde hända. De ville att han skulle komma tillbaka för ytterligare tester och han hade fått en tid. Jerker skulle ha varit där för tre veckor sedan. Förnekelse och uppgivenhet var de känslor som valsade omkring tillsammans i hans hjärna. Den ena minuten var han frisk och allt var ett missförstånd. I den andra  var han död och begraven.

Det kändes konstigt att tänka på döden när havet låg så nära intill och livet var så påtagligt att det nästan gjorde ont. Jerker kisade ut över vattnet och tänkte på Hanna och hennes barn. Om det nu var så att han verkligen bar på något elakt så vore det omoraliskt att inleda ett allvarligare förhållande med henne tänkte han. Inte bara omoraliskt förresten, snarare omänskligt skulle det vara.

Jag skulle vilja skriva något, tänkte han. Något som skulle förklara allting för alla människor en gång för alla. Eller kunna spela ett instrument så bra och så tekniskt fulländat att alla melodier som fanns skulle vara överflödiga. Sjunga en sista sång så innerligt att alla förhärdade hjärtan i den här iskalla världen skulle mjukna, som mjukost. Det skulle vara ett värdigt slut för en sökare utan mål log han och reste sig upp. Hängde på sig sin ryggsäck och började gå igen. När han kom fram till hamnen så var han synlig för världen och det blev så uppenbart vad han kanske skulle komma att förlora när han såg på båtarna som låg och guppade och slet i sina bojor. De är som jag tänkte han. De vill ut och bort mot okända mål och den där horisonten där borta den förändras hela tiden. En himlarand är bara början på en ny och nya besvikelser och nya hopp och hårda stöveltramp eller det mjuka tassande av barnfötter i tofflor. Han klev på kollektivets båt och satte sig i fören och tänkte på varför han aldrig fått några barn. Han var fyrtiotvå år nu och hade ungefär fyra fasta förhållanden bakom sig och det enda som han lämnat bakom sig var fyra hundar, tre katter och ett missfall.

Han fattade ett beslut och låste upp hänglåsen till kättingarna med en av nycklarna som han lånat, sköt ut båten från kajen och satte sig vid rodret. Satte i tändningsnyckeln och startade motorn. Det låg en vit skepparmössa på en hylla till vänster om motorreglaget. Han satte den på sig. Rotade i sin ryggsäck, hittade sina solglasögon och tog även  dem på sig. Fäste sedan blicken rakt fram och såg sin väg som en guldpläterad autostrada rakt in i solen. 

On a great big clipper ship
Going from this land here to that
In a sailor’s suit and cap

Sjöng han tyst för sig själv när han styrde ut från hamnen.

Ett tiotal svartvita havstrutar satt på rad på en kobbe och gjorde honnör och sjöng med i refrängen när han stävade förbi med vitt skum runt bogen. Han var på väg. Vart visste han inte bara ut i havet för att försöka hitta någon mening med tillvaron. Han tänkte på Hanna och han saknade henne redan. Jag kommer tillbaka tänkte han. Behöver bara några dagar för mig själv och det här är ingen jävla flykt mumlade han för sig själv.

”Det är det visst det! Det är det visst det!” Skrek trutarna och gav honom fingret. ”Du är En fegis Jerker! En riktig ärkefegis!”

Jerker tittade på dem, flinade, lyfte sin hand och gjorde honnör.

”Jag är modigare än ni tror!” Ropade han och ökade farten

 

När stormen som det varnats för, om du lyssnat på sjörapporten, bedarrat och båten hade sköljts upp på ett skär mitt ute i havet tre dagar senare hittades den av kustbevakningen. Det låg en drunknad man i kajutan och det verkade som om den korta masten av trä på båten brutits av i de hårda vindarna och olyckligt nog fallit ner och spärrat luckan till kojen. När båten började sjunka och vattenfyllas så kom den stackars mannen inte ut. Det fanns klösmärken på insidan av dörren och någon form av tillhygge hade använts utan resultat. De tre männen från kustbevakningen stod tysta och begrundade tragedin. De såg vilket skick båten var i och tänkte tankar som de tänkt så många gånger tidigare. De kontaktade sina kollegor i hamn och avbröt därigenom sökandet efter den saknade båten. De lade den döde i en svart plastsäck och placerade kollit i lastutrymmet akterut och vände hemåt.

Om aftonen i en torrake på en liten ö strax utanför Strömstad satt en luggsliten havsörn och stirrade ut över det spegelblanka havet och det hördes musik  från Stadt och det skrålades och skrattades från barer och båtar i hamnen.

Allt var som vanligt för de flesta.

Men i sitt rum i en röd tvåvåningsvilla med vita knutar ett par mil utanför Strömstad satt en kvinna och höll hårt i sin lille pojke och gjorde sitt bästa för att förklara livets förgänglighet medan hennes tårar trillade ner i hans hår.

”Men varför tog han båten mamma? Jag trodde han ville vara med oss.”

Hanna tittade honom djupt i ögonen och hade inget svar så hon satt tyst. Hon tänkte på den sista natten hon och Jerker haft tillsammans då hans extra skydd för dem bägge gått sönder och hon lade tyst sina händer på sin mage och bad en stilla bön om nåd och om ett dåligt fungerande pessar. André begravde sitt ansikte i hennes hår när han inte fick något svar och kramade sin mamma hårt.

Barnbajshundarna skällde när maten serverades och Astrologen och Harry rökte på och studerade stjärnhimlen.

Orion lyste extra starkt den här kvällen.

 

SLUT.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I med eller motvind, hård snö och kalla fötter och en näsa av is, eller i solsken med vinden i sitt hår, gick han. Han plutade med läpparna av någon anledning som han alltid gjorde när han var koncentrerad. Det såg ut som om han ville pussas. Ögonen var ihopknipna till tunna springor eller öppna för världen och han såg knappt två meter framför sig eller hur långt som helst. Han strävade  och svävade om vart annat och så länge som han levde skulle han vara på väg, och skulle väl snart komma fram hoppades han.

Förståndet var förlorat, så mycket var klart. De värderingar och uppfattningar han tidigare haft hade lämnat scenen och kvar stod bara kulisser från en annan pjäs och han hade glömt alla sina repliker. Publiken hade gått hem och det tomma eko som fanns i lokalen var det bara han som hörde. Han hade en historia att berätta men ingen var där för att lyssna och hans mumlande var entonigt. Mannen letade i sitt minne, röjde runt bland gammal bråte och skräp som han lämnat efter sig och fann allt och ingenting. Han ville måla en bild av sitt liv men alla färger föreföll grå.

Det hade börjat sakta. Som om en osynlig dimma steg upp i hans hjärna och minne och sakta men säkert suddade ut allt som skett de senaste tio åren. Nja, inte allt förstås men mycket, och sådant som försvann först var namn. Dessa namn, det gjorde honom galen att inte komma ihåg vad en skådespelare hette till exempel, eller en gitarrist eller en sångare i ett band eller namnet på bandet också för den sakens skull. Filmnamn var som förgjort och utan Google så hade han stått sig slätt. Jag trampar runt i meterdjup snö och ljusen brinner ner och mörkret kommer närmare, står och bankar på dörren och månen skrattar ihjäl sig, tänkte han. Fast å andra sidan så var det inte alls konstigt. Inte enligt hans kollegor och vänner i alla fall som gladeligen berättade om samma problem. Det som dock var lite underligt var att minnet hade flyttat sig trettio år tillbaka i tiden och det som skedde då i hans liv hade han inga som helst bekymmer att minnas. Lekar i skogen med pilbågar och slangbella, gräsbränder och arga brandmän och en risbastu från en ond pappa. Emellertid, ytterligare ett exempel på att allt inte stod rätt till var att när han bestämde sig för att se om en film som han visste att han sett förut. Så var det som om han såg den för första gången.

När han till slut inte kom ihåg namnen på sina arbetskamrater utan att titta på deras namnskyltar så insåg han att det var fara och färde. Att förståndet verkligen var förlorat förstod han när en av hans söner ringde och han inte för sitt liv kunde komma ihåg vad sonen hette eller var han bodde. Gränserna har suddats ut och vad som var då och nu var ett enda sammelsurium och han tog på sig sina ytterkläder och gick ut på promenad. Gick där och såg på världen, såg den som på nytt och det som varit rädsla övergick i nyfikenhet. När vindarna vände och kom bakifrån och pushade honom framåt ökade han på stegen och blåste liv i något som legat gömt och han svävade i det blå för en stund.

När han till slut hittade hem igen, och det var som att komma till en annan människas hem, så kokade han kaffe och han gjorde som han alltid gjort men det kändes som att vara med i en spelfilm. Som om någon stod bredvid och filmade det han gjorde. Hjärtat slog sina slag och hans händer vibrerade  när han hällde upp kaffet och han hade allt du kan önska dig, förutom förståndet. Han gick ut på sin uteplats och såg sina minnen flyga bort tillsammans med snöskator, sparvar och kråkor och skatorna satt på parad i den stora björken och kärlek och liv fanns där men var på något sätt overkliga. Som en saga som någon berättat för honom. Han var i en annan del av verkligheten och vilken som var reell eller fiktiv gick inte längre att avgöra och hade han någonsin kunnat det?

Det kändes som om han mötte sig själv för första gången och det var en fascinerande känsla och inte alls obehaglig utan snarare tvärtom. Han stod  där tyst och såg hur solen gick ner och en röst i hans inre viskade, tisslade och tasslade om vad visste han inte men det var skönt med sällskapet. Hans kropp längtade efter något och han kände att det liv som han levt bara hade varit en transportsträcka fram till den här stunden och att det var dags att ta klivet, öppna en dörr, dra undan draperiet och fångas av det nya, det spännande och obegripliga.

Mannen tände en cigarett, vände sig om och såg på sig själv i vardagsrumsfönstret. Såg en spegelbild av någon som inte längre var han. En skuggfigur med suddiga konturer och han visste att det var dags nu. Han kände en närhet av någonting, som om någon höll en trygg hand på hans axel och hans andetag blev djupare och lugnet sänkte sig i hans kropp och vågorna som alltid gått höga stillade sig och lade sig till ro.

Hin gick in sitt hus igen och tog på sig sin parkas och sina snyggaste skor och även om mörkret fanns i världen så satte han på sig sina solglasögon och gick ut. Ut till en civilisation som han inte hade förstått sig på den sista tiden och han låste och larmade dörren och gick sedan upp till garaget och körde ut bilen.  På vägen, den stora och breda och upplysta vägen, tryckte han gaspedalen i botten och han hade ingen aning om vart han var på väg men det spelade inte längre någon roll. Han kände en tillförsikt och han hade aldrig älskat och han hade aldrig förstått vad känslor var på riktigt. Han hade varit nära dock men alltid känt att det fanns mer att hämta, att det saknades en pusselbit och att den där sista meningen som skulle göra hans roman till ett odödligt verk aldrig skulle komma att skrivas.

Jag är på väg tänkte han. Om några timmar är det gryning och Gud vet var jag befinner mig då och det har egentligen ingen betydelse för jag vet att det var dags att gå vidare och om jag börjar om eller om det här är slutet det går inte att se. Jag är inte rädd och det doftar vår och sommar och det finns en känsla i min kropp som jag inte förstår på något annat sätt än att jag tycker om den.

Han tog sin älskades hand och han tryckte den hårt och hon böjde sig fram och kysste honom lätt på halsen och det fanns ingen tid, inget rum, och om du bara kunde förstå, tänkte han, vad du har betytt för mig. Han släppte vägen med blicken för några sekunder och såg henne i ögonen och han kände hennes leende, hur det letade sig in i hans medvetande och han skymtade för en sekund slutet på filmen och han frågade henne och hon svarade.

”Alltid älskling, alltid.”

Klockan var två på morgonen. Solen hade precis gått ner och var nu på väg upp igen. De satt i varsin stol på en gräsmatta framför ett hus i vilket den ena bodde och den andra var gäst i. De hade en kartong med rött vin emellan sig och ett varsitt glas i handen. Koltrastarna sjöng och det var tjugofem grader varmt ute.

”Om det nu finns någon högre makt”, sade den ena som hette Peder. ”Så kan du ge dig fan på att han håller på att skratta ihjäl sig.” Han drack djupt ur glaset.

”Ja, det har du rätt i”, mumlade den andra som hette John utan att lyssna egentligen. Han satt och fumlade med en cigarett och hade istället koncentrationen på att rulla papperet och samtidigt få tobaken och filtret att stanna kvar. Till slut lyckades det och han satte den i munnen och tände. ”Vad sa du förresten?”

Peder upprepade vad han sagt.

”Gråt vore väl en mer rimlig känsloyttring tycker jag”, sade John. ”Så mycket skit som vi ställt till med här på jorden.” Han pumpade upp mer vin i glaset. ”Högre makt förresten, tror du på Gud eller?”

”Tror och tror, jag vet inte vad jag ska tro, jag skulle vilja men jag törs inte. Fastän om vi tar och struntar i det nu och bara ponerar att det verkligen finns en Gud och att han har någon form av makt att styra och ställa över oss som bor här på jorden. Så tror jag också att han skulle blivit grymt besviken över hur hans skapelse betedde sig och säkert så skulle han till en början ha gråtit en skvätt, men sedan.” Peder gjorde en paus och pumpade även han upp mer vin i sitt glas. ”Sedan så är jag övertygad om att han skulle börja garva åt eländet.”

”Men vad skulle han skratta åt? Jag fattar inte.” John knäppte iväg fimpen ut över gräsmattan.

”Du får plocka upp den där sedan.”

John himlade med ögonen och gjorde en grimas

”I grund och botten så handlar det väl om att han inte begriper hur vi kan ta det här torftiga livet som vi skapat åt oss på så mycket på allvar.” Peder ruskade på huvudet och drack mer vin. ”Allvarligt talat, om du var Gud skulle du inte ha en lite högre ambitionsnivå för din skapelse än så som vi blev och är idag?”

”Och hur är vi då?”

”Ja, men för helvete, titta bara folks arbetsplatser. Hur män och kvinnor lever efter regler som är skapade av andra människor som säkert i sin tur lever efter andra regler skapade av folk över dem.” Peder stirrade upprört, framåtlutad på John. ”Det värsta  är”, sade han och lutade sig tillbaka igen. ”Det är att alla tar det här skitlivet så seriöst, som om allt står och faller med att alla ska göra likadant.” Han drog upp skjortan ur byxlinningen. ”Fan vad varmt det är alltså, och klockan är bara halv tre på morgonen. Vad jag menar är”, fortsatte Peder. ”Är att livet som vi människor lever här på jorden. Alla som strävar och sliter och gör samma saker varje dag och har åsikter och är otrevliga och trevliga och nickar och bockar och tar i hand. Det livet ter sig för mig så torftigt och onödigt. Det måste ju ha funnits en större idé med oss som skapelse betraktat.”

”För att inte tala om dem som super och knarkar och horar och stjäl och mördar”, sade John.

”För att inte tala om dem”, nickade Peder. ”Men fattar du vad jag är ute efter här? Den potential som vi besitter ödslas ju bort på idiotier dag ut och dag in och vad var det som gick fel? När tog dumheten över? Vid vilken tidpunkt lämnade vi den stig som skulle lett och till ett högre plan och vidare ut i ett oupptäckt medvetande för att istället börja koncentrera oss på att tjäna så mycket pengar som det bara går.”

”Jag tänkte på de här som knarkar och super igen”, sade John. ”Det kanske är så att de har insett det högre målet och söker saligheten i drogerna istället när alla vi andra är idioter och inte begriper vad livet egentligen går ut på?” Han drack ur sitt glas. ”Som du och jag Peder, vi super bort paniken och besvikelsen, eller hur?”

”Kanske det”, skrattade Peder. ”Men lyssna på det här nu. Jag vill inte släppa Gud riktigt. Tänk om det är så att det finns en enda allvetande och allsmäktig kraft som i ett anfall av lust att skapa något enastående gjorde oss, och sedan tillbakalutad sitter i sitt högsäte för att betrakta sitt verk och istället får se oss springa omkring som yra höns och slå ihjäl varandra för att vi inte tror på rätt Gud. Det måste ju vara hysteriskt roligt.” Peder skrattade högt och några cyklister på vägen nedanför vinkade och log. John och Peder vinkade tillbaka och lyfte sina glas och skålade tyst.

”Eller också förbannat sorgligt”, sade John och rullade en ny cigarett.

”Jag tror ändå att han, eller hon förstås, står över sådant. Han eller hon är så förbannat gudomliga att de ser oss som ett slags experiment som gick åt helvete och nu kollar de på oss om kvällarna istället för att se på teve och håller på att skratta ihjäl sig som sagt.”

”På teve, har de teve i himlen?”

”Det är klart de har.” Peder sträckte fram handen mot John och vinkade uppfodrande med fingrarna. ”Rulla mig en cigg är du snäll.”

”Jag trodde du hade slutat.”

”Jag började just igen för jag insåg att det inte spelar någon roll om jag dör av lungcancer  eller ålder. Jag såg tillbaka nu och insåg att det här livet som jag kunde gjort så mycket av. Har ägnats åt att dansa efter andras pipor och mandoliner och jag fattar inte varför jag har levt alla de här åren på det sättet. Det känns just nu helt meningslöst, och jag vet att du sitter där uppe och asgarvar åt mig din jävel”, sade han och gav fingret åt sommarhimlen.

”Det är väl inte försent än”, sade John och räckte över cigaretten. ”Det är väl bara att säga upp sig imorgon, sälja huset och ge dig ut på en resa utan slut.” Han flinade. ”Du kanske träffar Bob Dylan igen och så kan du hänga med på hans never ending tour och så kan ni kanske tillsammans hitta den hemliga dörren.

”Och så kan jag slå på kopparbunken då menar du.”

”Du kommer aldrig att glömma det där va?”

Peder skakade på huvudet.

”Men vad fan, vad jag menade var ju bara att eftersom pappa spelade fiol, Leffe dragspel och jag gitarr så fanns det ju inga instrument kvar så kopparbunken skulle ju bli ett utmärkt rytminstrument, som en tamburin nästan.” John skrattade hjärtligt och klappade sin bror på axeln.

”Ja eller hur.” Peder flinade dock. ”Men du, nu dricker vi upp den här skiten och går och lägger oss och sedan sticker vi när vi vaknar, ska vi säga så då?”

”Topp!” Sade John och de klingade sina glas och rökte sina cigaretter.

Högt uppe i himlarna hade någon legat och lyssnat och tittat över kanten på ett guldkantat moln ner på de diskuterande bröderna. Han flinade och drog sig i skägget. Vinkade på sin fru som kom fram och tittade hon också. Han tittade på henne, berättade vad de sagt och gjort och nickade förnöjt, gjorde tummen upp och flinade. Hon gjorde likadant och pussade sin man på munnen. Tog honom under armen och skuttade glatt vidare till nästa moln och nästa program. Det var bråttom för det började när som helst.

 

Jag kanske håller på att bli vansinnig. För just nu känner jag det som om jag lever i en teaterpjäs där de flesta av oss människor har blivit tilldelade roller och repliker och precis som i teatervärlden, så finns det bra och dåliga skådespelare.

Skrev han och lade ner pennan. Han lutade sig tillbaka i kontorsstolen och såg ut genom fönstret. Granskade sin egen spegelbild i fönsterrutan och drog handen genom sitt yviga skägg och hår. Suckade sedan djupt och fattade pennan igen och skrev.

Fastän då och då, inte så ofta dock, så råkar jag på män eller kvinnor som lärt sig sin roll så bra att du nästan skulle kunna tro att de är på riktigt. Att de verkligen är den de ger sig ut för att vara. Det är då det blir svårt. Finns det människor utan manér tänker jag då, som inte spelar en roll, som inte är uppgraderade och fyllda med måsten och invanda beteendemönster? Jag blir då, när jag träffar en sådan människa, en detektiv med förstoringsglas och Holmeshatt och jag synar och rannsakar på min jakt efter brister och rupturer i en förmodad fasad och utbrister i ett triumfatoriskt ha! ha! när jag finner en spricka där falskheten skiner igenom. ja, jag håller verkligen på att bli vansinnig.

Han reste sig upp från skrivbordet och gick ut i köket. Frukosten stod fortfarande framme och osten svettades och smöret rann som en flod av guld på det lilla fatet med grön kant. Kaffet i koppen var kallt men han drack det ändå. Utanför ven vindarna som jagade av vargar och i sin förtvivlan så bet vintervindarna alla som var ute i kinder och näsa. De flesta höll sig inomhus dock. Han gick fram till sin väderstation och läste av minus tjugo utomhus samt plus tjugoen grader inomhus. I vardagsrummet brann en brasa i braskaminen. Ralf Larsson slog sig ner i soffan framför teven och satte på den. Svor en stund över idiotiska reklaminslag och ondgjorde sig över språkmissbruk och tillgjorda intonationer. Fick nog till slut och stängde av och gick ut.

Han stod på toppen av det lilla berg som låg i närheten av hans hus. Fullt vinterriggad med pälsmössa och dunjacka och överdragsbyxor och rejäla vinterkängor stod han och kisade mot den bleka solen. Det rev och slet inte bara i hans kinder utan även i hans själ och Ralf längtade efter lugn och ro. Det satt en hare i snön inte långt ifrån honom. Den såg ut att frysa och verkade vara lika orolig som han var. Ralf började gå igen och haren fick panik och for iväg som ett vitt spöke in under granarna. Det var halt och brant och Ralf ramlade och gled nerför branten ett par meter. Reste sig upp och borstade av sig snön och log. Han tyckte om ensamheten och kylan kändes riktigt behaglig när du var rätt klädd. Han mindes när barnen var små och hur de var tillsammans i pulkabacken med matsäck, varm choklad och smörgåsar och kexchoklad, och hur trevligt de hade haft det och han saknade den tiden. Idag var han ensam och barnen var utflugna sedan länge. De mådde bra så vitt han visste. De sågs inte så ofta utan den kommunikation som fanns gick via sms eller messenger. Ralf hade vant sig vid detta.

Långa raska steg nu. Ökad andhämtning och luften stod som en plym ur hans mun och ju snabbare han gick desto behagligare till mods kände han sig. Han hade varit ute i nästan två timmar och började känna sig hungrig. Isterband och stuvad potatis stod på den sena lunchmenyn. När han närmade sig sitt hus så mötte han den idiotiske grannen som alltid ville prata så han tog på sig sin sociala kostym och bytte några artiga fraser med den gamle mannen med yvigt hår och stirriga ögon. Till slut så kapade han konverstionsbanden och gick in till sig. Hängde upp kläderna i tvättstugan och satte skorna på tork i torkmaskinen och satte igång med lunchen.

I sängen mätt och belåten låg han och läste en stund tills ögonen började rasa. Ralf lade ifrån sig boken och gick ut i vardagsrummet. Fyllde på med mer ved på brasan och gick in i sovrummet igen. Lade sig ner och drog över sig fleecefilten han köpt på Lidl, slöt ögonen och somnade efter fem minuter.

Han drömde om våld och mord och skoningslöst krig.

När han vaknade var det mörkt ute. Brasan hade slocknat och det första han gjorde när han klivit ur sängen var att tända upp den igen. Ralf bryggde sedan kaffe och när det var klart så drack han det i vardagsrummet framför teven och ännu en gång reklamterror, ännu en gång intelligensbefriade copywriterformuleringar som fick det att krypa i hela kroppen på honom. Han bytte till Sveriges television och Rapports nyhetssändningar och fick sig till livs ännu mera ond bråd död fast i verklighetsform denna gången. Nyhetsankaret med de stora ögonen förmedlade allt med påtagligt allvar och sorg i blicken och återigen tänkte han på om det var verkliga känslor eller spel för galleriet.

Ralf längtade efter sin fru. Han såg henne alltid framför sig och när hon togs ifrån honom så sörjde han, han fortsatte sörja och han skulle alltid ha ett svart hål inom sig och fastän det var många år sedan nu så kunde han fortfarande känna hennes doft i sina näsborrar när han klev upp på morgonen. Han reste sig och gick ut i köket och satte sig ner vid köksbordet. Tog fram sin anteckningsbok och började skriva igen.

Det är alltid en pusselbit som saknas, alltid ett penseldrag för lite i konstverket och en mening som romanen längtar efter. Ingenting är komplett för mig och hur jag än letar så står jag där med rynkad panna och frustrerat sinne och ju längre jag lever utan min hustru desto mer övertygad blir jag om att hon och jag till slut blev de enda ärliga människorna på jorden. Alla ljuger och alla har sina repliker som sagt och alla gömmer sig själva bakom broderade draperier och döljer sina verkliga uppsåt med vackra ord som inte betyder någonting. Hur ser verkligheten ut? För det kan ju inte vara den vi lever i nu väl? Hur skulle världen se ut om vi skalade den som ett ägg och satte tänderna däri och tuggade i oss renhet och ofördärvad sanning. Skulle vi klara av det? Är det kanske så att vi måste ha lögner och försåt och svek för att stå ut med oss själva? Jag skulle kunna ha gjort så många saker annorlunda om jag bara varit ärlig mot både mig själv och andra.  Om jag bara vågat säga som det var, stå naken och sårbar med enbart sanningen som vapen istället för att som jag gjorde, leva ett låtsasliv. Mitt liv innan min hustru var som en svagt upplyst väg i ett totalt mörker och ett enda felsteg utanför var ett fall ner i avgrunden och det kunde ta månader innan jag kom upp på banan igen. Lamporna tändes när hon kom och solen gick upp och jag kunde äntligen se horisonten och himlarna och de glittrande stjärnorna på natthimlen och de betydde något, och även om jag aldrig kommer att förstå vad. Så vet jag i alla fall att det finns en mening med allt det här. Du finns med mig min älskling, jag vet det och även om jag är desperat ibland och inte hittar öppningarna i stängslet så vet jag att du älskade mig och du är min regnbåge och jag hittade verkligen krukan med guld. För du höll den i din famn hela tiden.

Utanför på staketet runt uteplatsen glittrade julbelysningen fortfarande även om månaden hade blivit februari. Det kändes tryggt att ha den tänd tyckte Ralf för det var mörkt om vintern och även om ljuset var kallt och nätterna likaså så var det på något sätt ett löfte om ljusare tider. Hans fru tyckte likadant. Som de gjorde om det mesta. På den tiden då han arbetade, de sista åren, och när han inte längre stod ut med förljugenheten hos kunder och kollegor och alltid sade vad han tyckte och inte lindade  in sanningar, både obehagliga och behagliga, i något förskönande så blev han ansedd som en besvärlig fan. Emellertid, ingen kom åt honom och han var inte rädd för varken Gud eller Fan så de samtal som hans kvinnliga chef kallade in honom på resulterade bara i ännu större förakt för de petitesser som hon kallade regler. Han sade det också. Hans pensionsdag var som julafton för alla på hans arbete. Han fattade pennan igen.

Det fanns en tid då allt verkade vara mitt fel. Då jag tyckte mig ha del i allt som gick åt helvete och om någon led eller mådde dåligt så var det min skuld och tyvärr så är det så att om du hakar på dig det oket. Då märker din omgivning detta och istället för att lätta på din börda så lägger de än mer tyngd på dina axlar. Helt enkelt för att  göra det lättare  att bära sina egna kors. Jag var ett enkelt byte i min ungdom för jag bar rädsla och osäkerhet som en måltavla på min mage och jag bytte personlighet utefter vilket umgänge jag befann mig i. Ena dagen den revolutionära flummaren som mer än gärna tog en pipa eller två. Den andra den välklädde discodansaren på restaurang Humlan och min attityd var tuff och hård eller rolig och slagfärdig, medveten eller omedveten om allting och jag tittade på mig själv i spegeln och den enda som såg mina tårar var jag.

Skrev han och tänkte, är det verkligen sant det här som jag skriver? Eller är det bara efterkonstruktioner? Ralf trodde inte det utan var mer eller mindre övertygad om att han hade hittat hem. Att han verkligen var ärlig nu. Hade kastat alla förklädnader och att han var begåvad med en förmåga att se igenom skenhelighet och lismande. Icke desto mindre, han levde inte en dag utan att han avskydde sitt tidigare liv och det fanns en konflikt i att han, som han nu gjorde, hatade allt som hade med lögn och förbannad dikt att göra, varit likadan som dem som han föraktade en gång. Han skrev.

Min eld brinner ännu men jag är ett offer för villfarelse och en vilja att vara alla till lags och snart är veden slut och lågan kommer att slockna. Fastän jag kan i alla fall se tillbaka på den senare delen av mitt liv och vara relativt nöjd med vad jag åstadkommit.  Allt som är jag är du och allt som jag gör och gjort har jag dig att tacka för mitt hopp, min kraft, min hustru.  Jag ställer mig vid vägkanten nu med tummen i vädret och jag liftar mig hem till dig. Skylten som jag målat min destination på är sedan länge förstörd av väder och vind men jag vet att när rätt bil kommer så syns där vad som står. Det dröjer inte så länge till. Jag väntar bara på att det ska bli vår först.

”Vi ses.” Sade han och lade ifrån sig pennan, fällde ihop boken och lade tillbaka den på sin plats. gick in i vardagsrummet och lade mer ved i kaminen. Stoppade in en snus och slog på teven igen för att se på långfilm.

 

Han stod utanför dörren i svart rock och tomteskägg. Luva hade han på sig också, men inte en tomtedito utan en stickad vanlig mössa i vitt och blått. Han hade portfölj i handen och han luktade sprit. Det var kvällen före julafton. Klockan var nio om aftonen och för cirka en timme sedan så hade Loket sparkat igång uppesittarkvällen. 

Snön låg meterdjup över nejden och plogbilarna hade gjort sitt jobb och drivorna utefter vägarna var dubbelt så höga som snötäcket var djupt. I husen i det lilla bostadsområdet lyste julens lyktor så varmt och ombonat men ute var det minus tjugo grader så det var kallt. Så kallt att det knirkade om skorna när du gick

”Får jag komma in?” Mullrade den berusade mannen när dörren öppnades. ”Jag fryser.”

Tonåringen i dörren såg skeptiskt på figuren utanför dörren. Kände sig osäker på vad han skulle göra och höll bara dörren på glänt, ja lite mer än på glänt men tillräckligt stängd för att markera att det fanns en barriär här.

”Känner du inte igen mig”, flinade den svartklädde tomten. ”Det är ju jag, Leffe. Släpp in mig nu grabben och ropa på pappa.

Dörren stängdes bakom tomten och mörkret utanför drog en suck av lättnad för att slippa ha honom i sin famn. Stjärnorna vågade återigen tindra och månens bleka sken syntes nu igen i den vita gnistrande snön. I den svarta natten vilade nu åter ett lugn som återspeglades i adventsstjärnor av plast och papp och mässing som hängde i fönstren på de identiska husen. Julefrid rådde, men i en av byggnaderna började något obehagligt att gro. Något som skulle krossa balansen mellan gott och ont, verkligt och tillgjort och vackert och fult.

I köket öppnades portföljen och istället för dokument och andra saker som vanligtvis förvarades i en dito så låg tre flaskor i sprit i formskurna fack av cellplast. Whisky, gin och vodka av utmärkt kvalitet hävdade”Tomteleffe”. Han hade tillverkat den själv sade han och stoltheten i hans röst gick inte att ta miste på. Ögonfransar fladdrade och näsborrar vidgades på dem som såg härligheten. Stora underbara literflaskor med sprit, det var i sanning en julklapp som hette duga.

Isbitarna i grogglasen gjorde att det klirrade som av diamanter när det  skålades och dracks och frun i huset satte sig i knäet på tomten och drog honom i skägget. Det skrattades rått och Leffe lade handen på fruns lår och varken hon eller hennes man såg ut att ha något emot det. Tomten blev djärvare och lät sin hand glida upp en bit, men då reste sig frun och gav honom en blick som han förstod och sedan så var det bra med det. Tonåringarna hade dragit sig tillbaka till sina rum och pratade med varandra via den trådburna snabbtelefon med lurar som de hade installerat. Den äldre brodern var arg och orolig.

”Förbannade jävla Tomteleffe, det var den julen det”, svor han och sparkade på den bruna teddynallen som låg på golvet. ”Varför ska han komma hit med sin jävla sprit varje år, du vet vad som kommer att hända nu va?” Frågade han sin bror.

”De kommer att bli fulla.”

”Ja, så inihelvete och den äckliga Leffe kommer att tafsa på morsan och hon kommer att vara så full att hon låter honom hållas och farsan kommer som vanligt inte att göra någonting för då går Leffe hem till sin fru och sedan är det slut på spritintaget, och så kan vi ju inte ha det”, sade han sarkastiskt. Den äldre brodern slog plastluren löst i skrivbordet några gånger. ”Vi måste göra någonting brorsan. Vi kan inte låta honom förstöra en jul till. I morgon är det julafton och om inte vi tar tag i det här så kommer det att gå som förra året”. Storebrodern vankade av och an i rummet. ” Jag vill inte ha Leffe här i år igen, jag vill inte ha hans jävla sprit. Jag vill ha en jul som den var förr om åren.”

”Vad ska vi ta oss till då?” Den yngre brodern lät lite rädd på rösten. ”Vi kan ju inte kasta ut honom bara.” Det knastrade i lurarna och förbindelsen var inte den bästa, men det kändes ändå bättre att prata på det här sättet än mellan fyra ögon av någon anledning tänkte lillebrorsan. Nästan som att vara med i en film. Det var inte verkligt, bara på låtsas. Han blev alltid lite ängslig när storebrorsan var arg och han hade redan  låst dörren om sig. Han satte sig ned på sängen och gnuggade dimman ur ögonen med ena handen. Det fanns något sorgligt i rummet kände han, ett vemod som var som en varm filt runt hans axlar och som fick tårarna i hans ögon att stiga. Den yngre brodern såg på sig själv i spegeln som var uppsatt mitt emot sängen. Han kände knappt igen sig själv och var tvungen att höja en handen och vinka för att förvissa sig om att det verkligen var han i spegelvärlden. Som tur var gjorde figuren i spegeln likadant.

”Jag hatar den där jävla Leffe”, väste hans bror i luren. ”Hur många jular har han sabbat egentligen?” Han snyftade en aning och lillebrodern hajade till. Var hans storebror ledsen?

”Är du ledsen?” Viskade han i luren. ”Ska jag komma in till dig?”

Nere i vardagsrummet hade nu spritvalsen tagit fart ordentligt och i takt med Loket och hans vänner i uppesittarkvällen dansade föräldrar och Leffe in i dumhetens salar där de i sina egna ögon framstod som genier och mirakler. Klänningens fåll låg alldeles för högt upp på låren och fel händer var där och de sista kvarvarande synapserna slogs mot dumheten och förlorade stort och Leffes fyllekåta ögon stod som röda lanternor i ett diffust ansikte och äntligen fick barnens pappa nog.

Han ställde sig hotfullt framför Leffe och tog tag i gästens skjorta och lyfte honom upp emot sitt ansikte och väste in i hans mun

”Du håller dina händer borta från min fru, förstår du det?” Han svajade lätt där han stod. ”Jag har fått nog av ditt kladdande är det klart?” Leffe flinade dumt men i hans ögon fanns rädsla. Han gjorde ett halvhjärtat försöka att ta bort den äkta makens händer men han satt i ett järngrepp. ”Och vad du tror att du håller på med kommer jag aldrig att förstå”, fortsatte han och vände sig mot sin fulla hustru. Förakt och avsky stod att läsa i hans blick och den spritförvirrade kvinnan började gråta när en normal synaps fick fäste i en neuron och det gick upp för henne vad som höll på att hända. Den äkta mannen släppte Leffe och han föll som en potatissäck tillbaka i soffan. Frun grät hejdlöst och kröp upp i ena änden av soffan bort från Leffes händer och Loket slutade skratta på teven och ”hej tomtegubbar” gick plötsligt i moll och skinkan smakade galt.

”Va fan gör du?” Försökte Tomteleffe och gjorde en ansträngning att resa sig resa sig upp men föll slappt tillbaka igen. Istället slog han i desperation upp en stor whisky och drack den i ett svep. Tio minuter senare sov han i soffan som det fyllsvin han var. Frun hade redan gråtande sprungit upp på övervåningen och låst in sig i sovrummet och låg där och ångesthulkade och var rädd för vad hennes man nu skulle ta sig till. Denne stod dock mitt i vardagsrummet och gjorde ingenting. Tusen nålar satt som taggarna på en igelkott i hans hjärna och en stor förvirring stod skriven i hans ögon. Han svor åt Loket och hans jävla jullekar. Han hade flaskan med vodka i handen och drack då och då stadiga klunkar och satte sig till slut ner i den andra soffan, den som stod under pendylklockan som nu slog elva på kvällen, och somnade även han.

Stjärnorna på himmelen grät bittra tårar  som blänkte på deras kinder och månen vände sin mörka sida mot jorden i skam och förtvivlan. Det blev kallare. Den råa kylan tog sig in i människornas själar och i det lilla bostadsområdet med husen som alla såg likadana ut huttrade män och kvinnor oförklarligt i några minuter. Det goda vek undan för övermakten och den fasansfulla verkligheten raderade det tillgjorda och om något hade varit vackert i huset där gråt och vansinne nu rådde så var det inte så längre.

Julen hade gjort sin entré.

En annan skepnad stod plötsligt i vardagsrummet i det lilla röda huset med två våningar, den hade ett svårtolkat leende på läpparna. En dunkel uppenbarelse med diffusa konturer som efter en stund sakta gick runt, runt i rummet och skrockade för sig själv och verkade nöjd med vad han såg. Han lyssnade på vansinnesgråten från övervåningen och kisade tillfredsställt med ögonen. Slog sig ner en stund i en av fåtöljerna och såg på teve och ruskade på huvudet åt upptågen. Hörde pojkarna tissla och tassla i storebroderns rum och visste vad som skulle komma. Öppnade, när han hörde dem komma ner för trappen, dörren som ledde ut till uteplatsen och satte sig ner i en av trädgårdsstolarna och väntade. Frun hade slutat att gråta.

De två bröderna tog på sig sina ytterkläder och vinterskor, vantar och mössa, och bar sedan in Leffes kläder och skor i vardagsrummet. De satte under tystnad och stort besvär på honom hans rock och hans skor. Han grymtade lite men vaknade inte och hans andedräkt var kväljande och bröderna höll på att spy men till slut så satt han i soffan färdigklädd med luvan på huvudet. Han var näst intill medvetslös och nu återstod det svåraste, att få ut honom ur huset utan att han skulle vakna. De två ställde sig på var sin sida om honom med ett varsitt knä i soffan. Lyfte upp hans armar på sina axlar och lyckades resa honom upp och halvt som halvt släpade och drog honom ut i hallen och ut på uppfarten där de hade ställt sparken. De fick ner honom på den och den äldre återvände in och packade ner det som återstod av spriten i hans portfölj. När han kom ut igen så stod hans yngre bror och grät och stirrade på Leffe som tydligen höll på att vakna. Den äldre lade resolut ner portföljen på marken och öppnade den. Tog fram vodkan, skruvade korken av flaskan och sade till sin lillebror:

”Håll i den jävelns huvud nu och se till att han öppnar munnen. Jag ska ge honom en färdknäpp. Han ska ut på en lång resa som han aldrig kommer att glömma och han ska fan aldrig komma tillbaka.”

Den yngre brodern gjorde som han blev tillsagd med tårarna rinnande nerför kinderna. Emellertid så var han stark och beslutsam och sakta men säkert fick de i honom spriten. Leffe spottade och fräste och kämpade emot så gott han kunde men han svalde snällt när den äldre brodern hällde spriten i hans hals och till slut så var det som om han vände ögonen in och ut och han sjönk ihop på sparken som en köttklump. Storebrodern satte tillbaka korken på flaskan, det var inte mycket kvar, och lade ner den i portföljen och stängde den. Med gemensamma ansträngningar sköt de sedan sparken framåt, såg till att Leffe satt kvar och lyckades med stora ansträngningar frakta honom fram till huset där han bodde. Det var svart därinne, hans fru sov tydligen, antagligen lika full hon, och de satte ner honom på marken med ryggen mot garageporten fullt synlig från entrén. Han föll sakta åt sidan och ingen av bröderna brydde sig om att resa upp honom. De stod sedan tysta och såg på Leffe där han låg. Ställde portföljen med spriten på marken bredvid honom. Storebrodern lade sedan armen om sin gråtande brors axlar och sade:

”Nu går vi hem brorsan och förhoppningsvis så har vi sett det här kräket för sista gången.”

”Men han kommer att frysa ihjäl.”

”So what! Kommer du att sakna honom eller?”

Den yngre brodern skakade på huvudet.

”Sätt dig på sparken så kör jag dig. Alla kommer att tro att han gick hem själv, somnade innan han lyckade ta sig in och frös till döds.” Han vände upp ansiktet på sin bror så att han såg honom i ögonen och pussade honom på pannan. ”I morgon, eller idag faktiskt sa han och tittade på klockan, så är det julafton och för en gångs skull så kanske vi kan fira jul utan sprit, utan Leffejäveln och hans fru, och utan skrik och gap och gräl.”

”Tror du det”, snyftade hans lillebror.

”Jag är övertygad.”

När de gick hem sedan under den bleka månens sken, som återigen hade vänt sin ljusa sida mot jorden, och de tindrande stjärnorna som inte grät längre. Så stod den svarta skepnaden bredvid Leffe och såg på honom. Den skrattade tyst för sig själv. Hämtade sopkvasten och suddade ut alla märken efter sparken och pojkarnas fotspår från garageuppfarten. Ställde tillbaka kvasten där den stått och ställde sig framför den döende Leffe och flinade. Mörkret och tystnaden svepte in det lilla bostadsområdet där alla hus såg likadana ut i någons lags trygghet och adventsstjärnorna lyste fortfarande i fönstren och trots kylan så föll snön och i morgon skulle hela världen vara inbäddad i ett mjukt, vitt förlåtande snötäcke. Den mörka gestalten ryckte på axlarna och började gå därifrån.

”Stilla natt, heliga natt,
Allt är frid, stjärnan blid
Skiner på barnet i stallets strå,
Och de vakande fromma två.
Kristus till jorden är kommen,
Oss är en frälsare född.”

 

 

Han stod på utanför avgångshallen med sin ryggsäck i handen och rökte. Taxin hade lämnat honom och han hade lämnat vardagslivet bakom sig för det var dags kände han. Det gick inte att leva som en vanlig människa längre. Med arbete och plikter och en inrutad tillvaro utan vare sig toppar eller dalar kände han sig låst och fjättrad. Han var tvungen att dra iväg, verkligen tvungen till detta.

Hans blick föll på några gråsparvar som höll på att picka i sig resterna från en tappad bulle. Det var så han hade känt sig de sista åren. Som någon som vackert fick peta i sig resterna från den rikes bord och som förväntades att göra det utan knot och dessutom ha ett lyckligt leende på läpparna under processen. Han led i tysthet och tog understundom tåget till lyckans land för några timmar men någon löste alltid returbiljet. Så när han vaknade stod han på samma perrong igen och allting började om.

Han var medveten om att det inte var något hälsosamt liv men det var svårt att låta bli när vardagens gråa mur växte sig alltför hög. Hans bror kallade det för en flykt, och det var väl vad det var, men det där med att leva ett vanligt liv med arbete varje vardag, lediga helger och en semester på fem veckor per år var ingenting för honom. Han hade försökt i många år men det höll på att kosta honom förståndet och det hans liv nu gick ut på var att resa, byta miljö, komma tillbaka för att fylla på förråden och sedan ge sig iväg igen. Den dröm som han närde var att kunna flytta permanent till ett land där inga krav fanns, där du kunde göra som du ville utan att ha något ansvar annat än för dig själv. Hans bror brukade säga att vardagen finns även i paradiset, dit han var på väg nu, och det är vinter där också och till slut så tar pengarna slut och hur länge kommer du att tycka att det är häftigt att stå på en strand och se på en solnedgång med en vinflaska i handen egentligen? Människan behöver rutiner, sade hans bror. Det förlovade landet, anser jag,  ligger där du kan hitta en djupare mening i vardagen och du har alltid dig själv med dig vart du än reser, brukade han fortsätta. Du blir inte av med dig själv hur du än försöker.

Han hade säkert rätt, hans bror, tänkte Jerker. Fastän jag kommer aldrig att bli som han är suckade han. Och jag vill inte heller bli sådan. Det är mycket möjligt att jag flyr och att jag har gjort det i hela mitt liv, men hellre det än ett enahanda liv i det här kalla landet och visst, jag har längtat efter familj, men nu är det försent och jag är för gammal för att börja om. Så jag drar helt enkelt. Det är mitt liv, och det är så här jag vill ha det. Till slut så kommer jag säkert att hitta det jag söker.

Han fimpade cigaretten och gick in i avgångshallen.

Utanför sken en vinterblek sol och på ett tak satt ett gäng kajor och tjattrade i munnen på varandra. Det hängde en råfuktig kyla över nejden och det ångade ur munnarna på resenärer som kom till och lämnade flygplatsen. Avgaser från bussar och taxibilar låg som en dimma utanför entrén till avgångshallen och blandades med cigarettrök från framhärdande rökare. Klockan var halvtre på eftermiddagen och det började redan skymma lätt. Det var den nittonde december och julen var nära.

Jerker satt i baren och sippade på en Guinness. Det smakade kola och lakrits och det var som att äta en sen lunch nästan, så mastig var ölen. Han tänkte på sina brorsbarn. Det var inte mycket han sett av dem sen de föddes och en lätt ångest gjorde sig påmind när han tillät sig själv att tänka på det. Fast å andra sidan så hade han jobbat otroligt hårt de senaste åren och det var långt från hans arbetsplats till där hans bror bodde urskuldade han sig med. Fastän visst hade han kunnat träffa dem mer om han hade velat, det var inte tu tal om den saken och han kunde inte riktigt förklara varför han inte gjort det. Det fanns visserligen tusen ursäkter för honom själv, några som han trodde på och några som han visste var lögn. På något sätt så kändes det så svårt att komma sig för. Han vägde alltid för eller emot. Skulle han ödsla sin ledighet på att sitta och åka fem mil för att träffa sina borsbarn och deras far. Eller skulle han tänka på sig själv och strunta i sin inre röst som tyst uppmanade honom att göra det rätta. Han valde nästan alltid det sistnämna. Att hans äldre bror såg till att ge honom dåligt samvete för att han gjorde just det valet fick honom inte att göra något annorlunda nästa gång direkt.

Jerker visste att hans bror helst skulle vilja att han stannade hemma. Han hade någon idé om att gräva där du stod. Om han bara kunde fatta att det var precis det han hade gjort alldeles för länge och att det inte var troligt att han skulle hitta något hur djupt han än grävde. På sista tiden så hade det mest känt som om han grävde sin egen grav.

Jag är nu för en gångs skull den jag är och jag skiter i vad som förväntas av mig och att de flesta runt omkring mig, gamla vänner och andra, har ordnade familjeförhållanden, tänkte han och beställde in en ny öl. Jag önskar att brorsan kunde fatta det någon gång och acceptera mig för den jag är, fortsatte han sina funderingar. Jag älskar honom, men ibland är han rätt trög och lite för rättrådig för min smak. Han betalade för sin öl och tittade samtidigt på boardingtavlan för att se hur hans flight låg till. Det var en timme kvar.

Jerker tog upp telefonen och kollade sina meddelanden.

Lycklig resa stod det i ett sms från Sture, brorsan, och han tillönskade honom även en riktigt god jul i samma meddelande. Tack för det tänkte Jerker och skrev det som ett svar och bifogade en glad gubbe med tomteluva. Längst därinne i hans hjärterot så tror jag att Sture skulle vilja följa med, tänkte Jerker. Han hävdar alltid att han trivs så bra hemma och att hans familj är hans borg och att han inte har någon längtan efter något annat. Fastän jag undrar hur det är med den saken jag, funderade Jerker och stoppade in en snus. Det fanns en tid då han nästan var som jag är. Gillade att resa. Stod inte ut med för mycket vardag och jag minns, tänkte Jerker, hur vi studsade som två ystra zebror över nöjessavannen i Stockholm och hur konvenansen betydde mindre än ett höstlöv i vinden när vi satt i Vita bergsparken eller på hans balkong och drack vin. Jerker log åt minnena och sög på snusen.

Han reste sig när ölen var slut och gick på toaletten. Strosade sedan runt en stund bland affärerna. Övervägde om han skulle köpa en flaska whisky att ta med sig, men avstod. Han tog det lugnare med spriten nu för tiden för han visste hur lätt det kunde bära iväg och det är bara ett fingerknäpp mellan atmosfär och misär brukade Sture säga, och han borde ju veta, tänkte Jerker och köpte en chokladbit istället. Han satte sig sedan ned på en bänk och tittade på folk. Ett lätt vemod sköljde över honom när han såg alla juldekorationerna och alla barnen som julprilliga höll på att driva sina föräldrar till vansinne och tänkte att han kanske skulle ha stannat hemma över jul och firat med Sture och hans familj. Emellertid, nu var det som det var och han fick väl tomta för sig själv i lyckans land, skrockade han.

”Ho! Ho! Ho!” Sade han till två små flickor som stannade framför honom. De stirrade på honom som om de sett ett spöke.

”Är du tomten eller?” Frågade den ena.

Jerker drog sig i sitt gråa skägg och flinade. ”Du tänker på skägget förstår jag”, sade han.

”Jaaa.”

”Japp! Det är riktigt. Det är jag som är tomten och jag är på väg till Nordpolen för att hämta mina renar, sade han och såg allvarlig ut. ”Jag hoppas att ni har varit snälla nu för annars så blir det inga julklappar i år för er del.”

”Du är inte tomten.”

”Är jag inte?”

”Nä för du är inte tjock. Du är jättesmal.” Sade den andra flickan som gömde sig bakom sin väninna.

”Jag kan ha bantat.” Skrattade Jerker.

”Tomten bantar inte”, fnittrade flickorna och sprang iväg.

Nä han gör väl inte det tänkte Jerker och såg på sin spegelbild i fönstret mitt emot bänken där han satt. Han var verkligen smal nu för tiden. Sture trodde att han hade cancer. Han skämtade om det men Jerker såg i hans ögon att han menade allvar, att han på riktigt hyste en allvarlig oro för att hans lillebror snart skulle dö. Tjat, och återigen tjat om att han skulle gå till läkare kom från storebror. Tröttsamt tyckte Jerker och tänkte att ”jag märker väl själv om jag är sjuk”. Innerst inne dock så gnagde en lite orosekorre på hans nerver och gjorde honom nervös och rädd. Men vad fan tänkte han. Dör jag så dör jag och vi ska alla en gång dö sjunger Jocke Berg. Inte så mycket att bråka om.

Jerker sneglade upp mot boardingtavlan och såg att det var dags att gå till gaten. Han hängde handbagaget på ena axeln och började gå. På vägen så spottade han ut snusen i en papperskorg av rostfritt stål. Han blåste liksom upp luft mellan läppen och prillan så att den lossnade och sedan for den bara ut av sig själv. Sture sa alltid att han såg ut som ett spottande lamadjur när han gjorde så. Jerker log.

 

Sture gick ut från den minsta pojkens rum efter att han sagt god natt. Han tittade på klockan.

”Undrar om han är framme nu?” Frågade han sin fru när han kom in i vardagsrummet

Hon tittade i sin tur på sitt armbandsur och nickade. ”Det är han nog”, sade hon och lade sitt huvud på sned. ”Är du orolig?”

Sture satte sig ner i soffan och lade in en snus. ”Nja inte direkt. En flygresa är ju som att åka buss nu för tiden”, sade han och visste att det inte var det hon avsåg med sin fråga.  Hon tittade mycket riktigt på honom och log menande. Sture skrattade till och lutade sig fram och lade händerna på vardagsrumsbordet. ”Jag hoppas bara att han håller sig i skinnet.” Han tittade nästan bedjande på henne.

”Det vet du att han gör, och du vet också att han måste göra det här. Du kan inte göra om honom Sture, även om jag vet att det är det du vill.” Hon reste sig upp och satte sig bredvid honom och lade armen om hans axlar. ”Du kanske skulle ha följt med som han ville att du skulle göra?”

”Jag kanske gör det nästa gång”, sade han och pussade henne på munnen. ”Vill du ha lite choklad?” Frågade han och reste sig upp för att gå ut i köket och hämta.

 

 

 

 

Det skulle vara så mycket enklare att inte ha några känslor överhuvudtaget. Så känner jag det ibland. Att inte behöva oroa mig, inte bli upprörd eller arg, inte bli ledsen eller glad eller ens lycklig om det nu finns ett sådant epitet. Att gå längs en snitslad bana, fötterna i ett spår i marken, som en Scalextricbil, fullständigt befriad ifrån alla egna beslut. Styrd av någon annan som vet bättre.

Att vara robotomerad.

Vi människor är komplicerade. Åsikter har vi alla. Vi styr och ställer med våra egna liv och med andras och vi arkiverar våra känslor och åsikter och försöker så gott det går att placera in våra vänner och bekanta i samma fack så att det ska passa våra syften. Vi är  tillvarons arkivarier och om oordning uppstår så faller våra korthus och vi står perplexa, handfallna och försöker efter bästa förmåga att bygga upp allt igen.

Minns ni filmen ”världsrymden anfaller”? Det finns en äldre, svartvit variant och så finns det en modernare med Donald Sutherland i huvudrollen. I vilket fall som helst så går det ut på att något okänt väsen från yttre världsrymden placerar gigantiska frökapslar under din säng när du sover så att en perfekt, men känslolös kopia tar över din plats i livet. Enda sättet att komma undan förvandlingen är att hålla sig vaken, och ni kan ju tänka er hur bra det går för våra hjältar. De som är förvandlade går stelt på stadens gator. Blicken rakt fram och stirrande. Totalt okänsliga för hundar eller barn som håller på att bli överkörda och enda sättet att undgå upptäckt är att agera likadant. När du blir upptäckt och faller utanför ramen så ställer sig de omgjorda vända emot dig, höjer en arm i en pekande gest och öppnar sin mun på vid gavel och utstöter ett vrål som är svårt att beskriva i text men det låter ungefär som ett utdraget grisskrik på inandning.

Nåväl, som alltid så slutar det bra för de goda, eller? Jag minns inte riktigt. Det kan vara så att de känslokalla rymdvarelserna vinner i version två. Jag får kolla upp det.

Allt som oftast så känner jag mig dock som en av de som lyckats hålla mig vaken och att människor runt omkring mig står med gapande munnar och pekar på mig och skriker sitt grisskrik. Det är då jag har en önskan att ingå i dumma familjen. Tillhöra kretsen som inte begriper bättre, som inte inser att de är fast i ett beteende som inte leder någonvart och även om jag är i grund och botten anser mig annorlunda, så vill jag också vandra på livets stig då med stirrande, oseende blick  utan att bry mig så mycket mer än om mig själv och mina basala behov. Vilken fröjd att slippa uppröras över att folk beter sig som idioter. Att inte behöva bry sig om någonting överhuvudtaget. Att vara så hal och våt att ingen kan få tag i dig. Att ingå i ett idiotiskt kollektiv vars främsta mål är att göra som alla andra samt att se till att ingen faller utanför regelverket. Att äntligen få ställa sig med handen utsträckt med ett spikrakt pekfinger pekandes mot den som är avvikande och skrika grisskriket på inandning. Jag blir riktigt lycklig bara av att tänka tanken känner jag.

Isen som jag går på är tunn. Det knakar oroväckande för varje steg jag tar men jag är lätt som en fjäder nu och det finns ett svävande över min uppenbarelse. Jag ser tillbaka och jag ser framåt och spöken och änglar finns i min närhet. De hjälper mig, både spökena och änglarna, och ju äldre jag blir desto mer påtagliga blir dessa uppenbarelser från förr. De skrämmer mig emellertid inte längre och jag kan handskas med de svarta scenarier som gastarna spelar upp. Ty mina skyddsandar, mina vingbeprydda vänner som går vid min sida,  spelar vackert på sin harpor och dunklet upplöses plötsligt som om Mandrake gjort en magisk gest, och vips så står Lothar där och ler sitt kritvita leende och solen bryter likt Hugin, isbrytaren, igenom det tjocka istäcke som ibland omsluter mitt hjärta och allt blir underbart igen.

Det finns toner i tillvaron som tränger igenom det vardagliga och invanda och tillgjorda och jag hör dem starkt nu för tiden. De säger mig att jag borde vända blad. Att det är dags för en förändring nu. Jag har hört de här klangerna  förr men allt för ofta slagit bort dem som om vore de  irriterande flugor. Idag så anammar jag dem. Målar tavlor med den klangfärgen och jag går omkring med dessa målningar på mig som en sådan där man med reklamskyltar. Ja ni vet vad jag menar. En skylt fram och en bak och huvudet mitt emellan. Jag sänder ut ett budskap inbillar jag mig. Ett lågmält, krypterat budskap och de enda som kan dechiffrera det är de som är invigda, som har örat, som känner vibrationerna i luften.

Hör ni någonting? Inte? Lyssna en gång till. Ja just det nu hör ni eller hur? Nu förstår ni vad jag menar, visst gör ni?

Idag går tonerna i dur. I morgon kanske de förklingar i moll. Det viktigaste är dock att ni hör dem.

Tycker jag i alla fall.