Så är det kanske. Ingen är nöjd. alla strävar efter något annat, något nytt, en annan situation än den de befinner sig i. Så även jag har jag märkt, trots att jag vid flera tillfällen med bestämdhet hävdat motsatsen.

Det är därför sprit finns anser jag, och droger, och andra substitut för vanligt liv för att så många av någon underlig anledning inte är tillfreds med den ordinära livslunken.

För vissa så är visserligen drogen motion, nyttig kost och överhuvudtaget en giftfri tillvaro och det är väl bra och sunt och bra och hälsosamt i normala doser. Andra dock, sätter sin tillit till religion och Gud eller andra övernaturliga väsen för att nå sina mål. Emellertid för många av oss andra, vanliga människor som inte orkar med att jogga, gå på gym, eller simma var och varannan dag eller gå i kyrkan eller på annat sätt tillbe gudar vi tror på. Där handlar det istället om att vi tar till vinet, spriten, de kalla ölen eller kanske till och med marijuana eller andra tyngre droger för att hitta det där lilla extra i livet, eller hur? Håller ni med?

Jag undrar bara varför? Vad är det för slags skapelse vi är som måste ha andra stimuli än det som naturen föresett oss med. Varför är ingen tillfredsställd med att bara vara mitt i livet, finnas till, existera? Stå på jorden och låta vindarna vina, solen skina, regnet strila och snön falla behagfullt en vinterdag, ska inte det räcka?

Eller att gifta sig till exempel, skaffa barn, ha ett trevligt arbete att gå till det borde väl för helvete var nog för att människan ska må bra. Visst, jag kan förstå att de som inte har ett jobb eller en tillvaro som av olika anledningar inte uppfyller normkraven tar till sprit och droger. Det är inte så konstigt. Osunt och dumt visserligen, men inte särskilt förvånande.

Vad jag dock har svårt för att förstå är varför så många av oss andra som till synes verkar ha det bra med våra familjer och vår livssituation måste häva i oss sprit och vin och öl för att stå ut. Vad är det som är så jobbigt i vardagen att vi måste koppla av med några glas vin, eller en whisky, eller några kalla pilsner på uteplatsen så fort vi kommer hem en fredag, eller vilken annan dag som helst förresten? Vad är det i den mänskliga hjärnan som gör att vi måste berusa oss?

Som jag till exempel. Jag gjorde likadant. Satt där med mina burkar eller glas och tyckte att livet inte var värt att leva om jag inte fick bli lite yr. Det var inte helg om inte kylskåpet var laddat med allehanda alkoholhaltiga drycker. Det var som om solen sken behagligare, vinden blev ljummare och regnet var inte längre nedslående utan uppfriskande när kroppen och skallen var bedövade. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan alkohol, inte ens när den inte var ett problem utan bara någonting som jag tyckte att jag behövde för att sätt guldkant på tillvaron. Jag pratade om hur gott det var med en kall öl. Hur ytterst välsmakande en rökig whisky kunde vara och hur just det här rödvinet var som en våt dröm tillsammans med maten du åt. Det kalla krispiga, vita vinet i det immiga kristallglaset, hur skulle jag kunna leva utan den dans som det bjöd upp smaklökarna till.

Hå, hå, ja, ja, vilket kvalificerat skitprat det var, och är fortfarande.

Varje gång jag hör någon lägga ut texten om hur fantastiskt gott det är med en Gin och Tonic till exempel så småler jag och vet att det inte är smaken han eller hon är ute efter utan ruset. Oavsett hur många GT du dricker, om det är en halv eller en eller fem, så är min övertygelse att det i slutändan bara är yrseln du är ute efter. Stor eller liten yrsel? Det spelar ingen roll. Det handlar i alla fall definitivt inte om hur det smakar. Smaken är bara något du hävdar att du älskar för att få tillåtelse att ta dina hjärnceller på en liten svängom anser jag, och jag vet att det många därute nu som tycker att jag är en idiot och som med bestämdhet hävdar att jag har fel.

Ok då, vi gör ett litet experiment. Vi säger att vi kan blanda två GT som smakar exakt likadant. Det är omöjligt att skilja dem åt smakmässigt, och säg nu inte att det är omöjligt, vi ponerar helt enkelt att det ligger inom möjligheternas gräns, och så serveras de under samma premisser, fredag kväll till exempel. Med samma isbitar och samma höga glas och med samma citronskiva, varsågod! Vilken väljer du, den med alkohol eller den utan?

Svaret är ganska givet eller hur?

Hur som haver, jag struntar i det nu och frågar mig istället varför det är på det sättet. Varför är vi människor så benägna att berusa oss? Är det samhällets fel? Nja det stämmer ju inte för redan när vi gick omkring i djurhudar så sökte vi ju efter droger. Fann vi en växt som vi åt och som gav ett rus så blev den ett givet inslag i den tidens kostcirkel. Ta vikingar och deras mjöd som ett annat exempel på människors vurm för ruset.  Romare och vin hör ju ihop, det vet ju alla. Ryssar och vodka går ju hand i hand och vi svenskar har ju alltid gillat att dricka sprit. För att inte tala om våra grannar finnarna. Således, det finns tusentals exempel på hur viktiga droger har varit för människors så kallade utveckling. Inte minst inom musiken och det hävdas ju att musik upplevs starkare och djupare om du har en sinnesförändrande substans i kroppen. Hur det är med den saken låter jag vara osagt men även jag har suttit i dunkla rum med svarta glaskulor till ögon och skickat en pipa fram och tillbaka och viskat ”asflummigt” En Pink Floyd platta var ingen Pink Floyd platta utan lite puff i pipan så tyckte vi alla och många tycker så även idag.

Hur det nu än är. Människan förefaller helt enkelt klart och tydligt drogbenägen. Allt som kan berusa bör intagas och allt är bättre än att behöva leva i den eländiga verklighet som ett liv utan det där lilla extra tycks erbjuda och återigen, varför förhåller det sig på det sättet?

Borde det inte vara så att om vi kan uppnå en högre nivå i vårt medvetande med hjälp av droger. Är det inte då rimligt att tro att det läget finns slumrande i våra hjärnor och att det går att nå dit utan konstgjorda medel? Att våra fåfänga försöka att nå ett högre medvetande med hjälp av sprit eller hasch bara är ett uttryck för att vi inte är framme ännu? Att det som vi kallar för rus bara är något vi nosar på? Ett tillstånd som kommer att vara vårt naturliga när vi klättrat tillräckligt högt på utvecklingsstegen.

Min övertygelse är den att om alla sinnesförvirrande epitet, såsom droger, religion och aktiviteter som övergår i överdimensionerad form såsom maniskt tränande av alla former förbjöds eller snarare övergick till en djupare insikt om vad livet egentligen handlar om. Så skulle det som vi kallar vårt universum plötsligt framstå som något helt annat. Vad? Har inte en aning. Tids nog så får vi se.

Vi människor är en produkt som helt klart är i stort behov av en uppdatering och har varit så länge.

När kommer människan 2.0?