”The great giggle in the sky.”

enkel väg

Klockan var två på morgonen. Solen hade precis gått ner och var nu på väg upp igen. De satt i varsin stol på en gräsmatta framför ett hus i vilket den ena bodde och den andra var gäst i. De hade en kartong med rött vin emellan sig och ett varsitt glas i handen. Koltrastarna sjöng och det var tjugofem grader varmt ute.

”Om det nu finns någon högre makt”, sade den ena som hette Peder. ”Så kan du ge dig fan på att han håller på att skratta ihjäl sig.” Han drack djupt ur glaset.

”Ja, det har du rätt i”, mumlade den andra som hette John utan att lyssna egentligen. Han satt och fumlade med en cigarett och hade istället koncentrationen på att rulla papperet och samtidigt få tobaken och filtret att stanna kvar. Till slut lyckades det och han satte den i munnen och tände. ”Vad sa du förresten?”

Peder upprepade vad han sagt.

”Gråt vore väl en mer rimlig känsloyttring tycker jag”, sade John. ”Så mycket skit som vi ställt till med här på jorden.” Han pumpade upp mer vin i glaset. ”Högre makt förresten, tror du på Gud eller?”

”Tror och tror, jag vet inte vad jag ska tro, jag skulle vilja men jag törs inte. Fastän om vi tar och struntar i det nu och bara ponerar att det verkligen finns en Gud och att han har någon form av makt att styra och ställa över oss som bor här på jorden. Så tror jag också att han skulle blivit grymt besviken över hur hans skapelse betedde sig och säkert så skulle han till en början ha gråtit en skvätt, men sedan.” Peder gjorde en paus och pumpade även han upp mer vin i sitt glas. ”Sedan så är jag övertygad om att han skulle börja garva åt eländet.”

”Men vad skulle han skratta åt? Jag fattar inte.” John knäppte iväg fimpen ut över gräsmattan.

”Du får plocka upp den där sedan.”

John himlade med ögonen och gjorde en grimas

”I grund och botten så handlar det väl om att han inte begriper hur vi kan ta det här torftiga livet som vi skapat åt oss på så mycket på allvar.” Peder ruskade på huvudet och drack mer vin. ”Allvarligt talat, om du var Gud skulle du inte ha en lite högre ambitionsnivå för din skapelse än så som vi blev och är idag?”

”Och hur är vi då?”

”Ja, men för helvete, titta bara folks arbetsplatser. Hur män och kvinnor lever efter regler som är skapade av andra människor som säkert i sin tur lever efter andra regler skapade av folk över dem.” Peder stirrade upprört, framåtlutad på John. ”Det värsta  är”, sade han och lutade sig tillbaka igen. ”Det är att alla tar det här skitlivet så seriöst, som om allt står och faller med att alla ska göra likadant.” Han drog upp skjortan ur byxlinningen. ”Fan vad varmt det är alltså, och klockan är bara halv tre på morgonen. Vad jag menar är”, fortsatte Peder. ”Är att livet som vi människor lever här på jorden. Alla som strävar och sliter och gör samma saker varje dag och har åsikter och är otrevliga och trevliga och nickar och bockar och tar i hand. Det livet ter sig för mig så torftigt och onödigt. Det måste ju ha funnits en större idé med oss som skapelse betraktat.”

”För att inte tala om dem som super och knarkar och horar och stjäl och mördar”, sade John.

”För att inte tala om dem”, nickade Peder. ”Men fattar du vad jag är ute efter här? Den potential som vi besitter ödslas ju bort på idiotier dag ut och dag in och vad var det som gick fel? När tog dumheten över? Vid vilken tidpunkt lämnade vi den stig som skulle lett och till ett högre plan och vidare ut i ett oupptäckt medvetande för att istället börja koncentrera oss på att tjäna så mycket pengar som det bara går.”

”Jag tänkte på de här som knarkar och super igen”, sade John. ”Det kanske är så att de har insett det högre målet och söker saligheten i drogerna istället när alla vi andra är idioter och inte begriper vad livet egentligen går ut på?” Han drack ur sitt glas. ”Som du och jag Peder, vi super bort paniken och besvikelsen, eller hur?”

”Kanske det”, skrattade Peder. ”Men lyssna på det här nu. Jag vill inte släppa Gud riktigt. Tänk om det är så att det finns en enda allvetande och allsmäktig kraft som i ett anfall av lust att skapa något enastående gjorde oss, och sedan tillbakalutad sitter i sitt högsäte för att betrakta sitt verk och istället får se oss springa omkring som yra höns och slå ihjäl varandra för att vi inte tror på rätt Gud. Det måste ju vara hysteriskt roligt.” Peder skrattade högt och några cyklister på vägen nedanför vinkade och log. John och Peder vinkade tillbaka och lyfte sina glas och skålade tyst.

”Eller också förbannat sorgligt”, sade John och rullade en ny cigarett.

”Jag tror ändå att han, eller hon förstås, står över sådant. Han eller hon är så förbannat gudomliga att de ser oss som ett slags experiment som gick åt helvete och nu kollar de på oss om kvällarna istället för att se på teve och håller på att skratta ihjäl sig som sagt.”

”På teve, har de teve i himlen?”

”Det är klart de har.” Peder sträckte fram handen mot John och vinkade uppfodrande med fingrarna. ”Rulla mig en cigg är du snäll.”

”Jag trodde du hade slutat.”

”Jag började just igen för jag insåg att det inte spelar någon roll om jag dör av lungcancer  eller ålder. Jag såg tillbaka nu och insåg att det här livet som jag kunde gjort så mycket av. Har ägnats åt att dansa efter andras pipor och mandoliner och jag fattar inte varför jag har levt alla de här åren på det sättet. Det känns just nu helt meningslöst, och jag vet att du sitter där uppe och asgarvar åt mig din jävel”, sade han och gav fingret åt sommarhimlen.

”Det är väl inte försent än”, sade John och räckte över cigaretten. ”Det är väl bara att säga upp sig imorgon, sälja huset och ge dig ut på en resa utan slut.” Han flinade. ”Du kanske träffar Bob Dylan igen och så kan du hänga med på hans never ending tour och så kan ni kanske tillsammans hitta den hemliga dörren.

”Och så kan jag slå på kopparbunken då menar du.”

”Du kommer aldrig att glömma det där va?”

Peder skakade på huvudet.

”Men vad fan, vad jag menade var ju bara att eftersom pappa spelade fiol, Leffe dragspel och jag gitarr så fanns det ju inga instrument kvar så kopparbunken skulle ju bli ett utmärkt rytminstrument, som en tamburin nästan.” John skrattade hjärtligt och klappade sin bror på axeln.

”Ja eller hur.” Peder flinade dock. ”Men du, nu dricker vi upp den här skiten och går och lägger oss och sedan sticker vi när vi vaknar, ska vi säga så då?”

”Topp!” Sade John och de klingade sina glas och rökte sina cigaretter.

Högt uppe i himlarna hade någon legat och lyssnat och tittat över kanten på ett guldkantat moln ner på de diskuterande bröderna. Han flinade och drog sig i skägget. Vinkade på sin fru som kom fram och tittade hon också. Han tittade på henne, berättade vad de sagt och gjort och nickade förnöjt, gjorde tummen upp och flinade. Hon gjorde likadant och pussade sin man på munnen. Tog honom under armen och skuttade glatt vidare till nästa moln och nästa program. Det var bråttom för det började när som helst.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s