En saga till jul…

Han stod utanför dörren i svart rock och tomteskägg. Luva hade han på sig också, men inte en tomtedito utan en stickad vanlig mössa i vitt och blått. Han hade portfölj i handen och han luktade sprit. Det var kvällen före julafton. Klockan var nio om aftonen och för cirka en timme sedan så hade Loket sparkat igång uppesittarkvällen. 

Snön låg meterdjup över nejden och plogbilarna hade gjort sitt jobb och drivorna utefter vägarna var dubbelt så höga som snötäcket var djupt. I husen i det lilla bostadsområdet lyste julens lyktor så varmt och ombonat men ute var det minus tjugo grader så det var kallt. Så kallt att det knirkade om skorna när du gick

”Får jag komma in?” Mullrade den berusade mannen när dörren öppnades. ”Jag fryser.”

Tonåringen i dörren såg skeptiskt på figuren utanför dörren. Kände sig osäker på vad han skulle göra och höll bara dörren på glänt, ja lite mer än på glänt men tillräckligt stängd för att markera att det fanns en barriär här.

”Känner du inte igen mig”, flinade den svartklädde tomten. ”Det är ju jag, Leffe. Släpp in mig nu grabben och ropa på pappa.

Dörren stängdes bakom tomten och mörkret utanför drog en suck av lättnad för att slippa ha honom i sin famn. Stjärnorna vågade återigen tindra och månens bleka sken syntes nu igen i den vita gnistrande snön. I den svarta natten vilade nu åter ett lugn som återspeglades i adventsstjärnor av plast och papp och mässing som hängde i fönstren på de identiska husen. Julefrid rådde, men i en av byggnaderna började något obehagligt att gro. Något som skulle krossa balansen mellan gott och ont, verkligt och tillgjort och vackert och fult.

I köket öppnades portföljen och istället för dokument och andra saker som vanligtvis förvarades i en dito så låg tre flaskor i sprit i formskurna fack av cellplast. Whisky, gin och vodka av utmärkt kvalitet hävdade”Tomteleffe”. Han hade tillverkat den själv sade han och stoltheten i hans röst gick inte att ta miste på. Ögonfransar fladdrade och näsborrar vidgades på dem som såg härligheten. Stora underbara literflaskor med sprit, det var i sanning en julklapp som hette duga.

Isbitarna i grogglasen gjorde att det klirrade som av diamanter när det  skålades och dracks och frun i huset satte sig i knäet på tomten och drog honom i skägget. Det skrattades rått och Leffe lade handen på fruns lår och varken hon eller hennes man såg ut att ha något emot det. Tomten blev djärvare och lät sin hand glida upp en bit, men då reste sig frun och gav honom en blick som han förstod och sedan så var det bra med det. Tonåringarna hade dragit sig tillbaka till sina rum och pratade med varandra via den trådburna snabbtelefon med lurar som de hade installerat. Den äldre brodern var arg och orolig.

”Förbannade jävla Tomteleffe, det var den julen det”, svor han och sparkade på den bruna teddynallen som låg på golvet. ”Varför ska han komma hit med sin jävla sprit varje år, du vet vad som kommer att hända nu va?” Frågade han sin bror.

”De kommer att bli fulla.”

”Ja, så inihelvete och den äckliga Leffe kommer att tafsa på morsan och hon kommer att vara så full att hon låter honom hållas och farsan kommer som vanligt inte att göra någonting för då går Leffe hem till sin fru och sedan är det slut på spritintaget, och så kan vi ju inte ha det”, sade han sarkastiskt. Den äldre brodern slog plastluren löst i skrivbordet några gånger. ”Vi måste göra någonting brorsan. Vi kan inte låta honom förstöra en jul till. I morgon är det julafton och om inte vi tar tag i det här så kommer det att gå som förra året”. Storebrodern vankade av och an i rummet. ” Jag vill inte ha Leffe här i år igen, jag vill inte ha hans jävla sprit. Jag vill ha en jul som den var förr om åren.”

”Vad ska vi ta oss till då?” Den yngre brodern lät lite rädd på rösten. ”Vi kan ju inte kasta ut honom bara.” Det knastrade i lurarna och förbindelsen var inte den bästa, men det kändes ändå bättre att prata på det här sättet än mellan fyra ögon av någon anledning tänkte lillebrorsan. Nästan som att vara med i en film. Det var inte verkligt, bara på låtsas. Han blev alltid lite ängslig när storebrorsan var arg och han hade redan  låst dörren om sig. Han satte sig ned på sängen och gnuggade dimman ur ögonen med ena handen. Det fanns något sorgligt i rummet kände han, ett vemod som var som en varm filt runt hans axlar och som fick tårarna i hans ögon att stiga. Den yngre brodern såg på sig själv i spegeln som var uppsatt mitt emot sängen. Han kände knappt igen sig själv och var tvungen att höja en handen och vinka för att förvissa sig om att det verkligen var han i spegelvärlden. Som tur var gjorde figuren i spegeln likadant.

”Jag hatar den där jävla Leffe”, väste hans bror i luren. ”Hur många jular har han sabbat egentligen?” Han snyftade en aning och lillebrodern hajade till. Var hans storebror ledsen?

”Är du ledsen?” Viskade han i luren. ”Ska jag komma in till dig?”

Nere i vardagsrummet hade nu spritvalsen tagit fart ordentligt och i takt med Loket och hans vänner i uppesittarkvällen dansade föräldrar och Leffe in i dumhetens salar där de i sina egna ögon framstod som genier och mirakler. Klänningens fåll låg alldeles för högt upp på låren och fel händer var där och de sista kvarvarande synapserna slogs mot dumheten och förlorade stort och Leffes fyllekåta ögon stod som röda lanternor i ett diffust ansikte och äntligen fick barnens pappa nog.

Han ställde sig hotfullt framför Leffe och tog tag i gästens skjorta och lyfte honom upp emot sitt ansikte och väste in i hans mun

”Du håller dina händer borta från min fru, förstår du det?” Han svajade lätt där han stod. ”Jag har fått nog av ditt kladdande är det klart?” Leffe flinade dumt men i hans ögon fanns rädsla. Han gjorde ett halvhjärtat försöka att ta bort den äkta makens händer men han satt i ett järngrepp. ”Och vad du tror att du håller på med kommer jag aldrig att förstå”, fortsatte han och vände sig mot sin fulla hustru. Förakt och avsky stod att läsa i hans blick och den spritförvirrade kvinnan började gråta när en normal synaps fick fäste i en neuron och det gick upp för henne vad som höll på att hända. Den äkta mannen släppte Leffe och han föll som en potatissäck tillbaka i soffan. Frun grät hejdlöst och kröp upp i ena änden av soffan bort från Leffes händer och Loket slutade skratta på teven och ”hej tomtegubbar” gick plötsligt i moll och skinkan smakade galt.

”Va fan gör du?” Försökte Tomteleffe och gjorde en ansträngning att resa sig resa sig upp men föll slappt tillbaka igen. Istället slog han i desperation upp en stor whisky och drack den i ett svep. Tio minuter senare sov han i soffan som det fyllsvin han var. Frun hade redan gråtande sprungit upp på övervåningen och låst in sig i sovrummet och låg där och ångesthulkade och var rädd för vad hennes man nu skulle ta sig till. Denne stod dock mitt i vardagsrummet och gjorde ingenting. Tusen nålar satt som taggarna på en igelkott i hans hjärna och en stor förvirring stod skriven i hans ögon. Han svor åt Loket och hans jävla jullekar. Han hade flaskan med vodka i handen och drack då och då stadiga klunkar och satte sig till slut ner i den andra soffan, den som stod under pendylklockan som nu slog elva på kvällen, och somnade även han.

Stjärnorna på himmelen grät bittra tårar  som blänkte på deras kinder och månen vände sin mörka sida mot jorden i skam och förtvivlan. Det blev kallare. Den råa kylan tog sig in i människornas själar och i det lilla bostadsområdet med husen som alla såg likadana ut huttrade män och kvinnor oförklarligt i några minuter. Det goda vek undan för övermakten och den fasansfulla verkligheten raderade det tillgjorda och om något hade varit vackert i huset där gråt och vansinne nu rådde så var det inte så längre.

Julen hade gjort sin entré.

En annan skepnad stod plötsligt i vardagsrummet i det lilla röda huset med två våningar, den hade ett svårtolkat leende på läpparna. En dunkel uppenbarelse med diffusa konturer som efter en stund sakta gick runt, runt i rummet och skrockade för sig själv och verkade nöjd med vad han såg. Han lyssnade på vansinnesgråten från övervåningen och kisade tillfredsställt med ögonen. Slog sig ner en stund i en av fåtöljerna och såg på teve och ruskade på huvudet åt upptågen. Hörde pojkarna tissla och tassla i storebroderns rum och visste vad som skulle komma. Öppnade, när han hörde dem komma ner för trappen, dörren som ledde ut till uteplatsen och satte sig ner i en av trädgårdsstolarna och väntade. Frun hade slutat att gråta.

De två bröderna tog på sig sina ytterkläder och vinterskor, vantar och mössa, och bar sedan in Leffes kläder och skor i vardagsrummet. De satte under tystnad och stort besvär på honom hans rock och hans skor. Han grymtade lite men vaknade inte och hans andedräkt var kväljande och bröderna höll på att spy men till slut så satt han i soffan färdigklädd med luvan på huvudet. Han var näst intill medvetslös och nu återstod det svåraste, att få ut honom ur huset utan att han skulle vakna. De två ställde sig på var sin sida om honom med ett varsitt knä i soffan. Lyfte upp hans armar på sina axlar och lyckades resa honom upp och halvt som halvt släpade och drog honom ut i hallen och ut på uppfarten där de hade ställt sparken. De fick ner honom på den och den äldre återvände in och packade ner det som återstod av spriten i hans portfölj. När han kom ut igen så stod hans yngre bror och grät och stirrade på Leffe som tydligen höll på att vakna. Den äldre lade resolut ner portföljen på marken och öppnade den. Tog fram vodkan, skruvade korken av flaskan och sade till sin lillebror:

”Håll i den jävelns huvud nu och se till att han öppnar munnen. Jag ska ge honom en färdknäpp. Han ska ut på en lång resa som han aldrig kommer att glömma och han ska fan aldrig komma tillbaka.”

Den yngre brodern gjorde som han blev tillsagd med tårarna rinnande nerför kinderna. Emellertid så var han stark och beslutsam och sakta men säkert fick de i honom spriten. Leffe spottade och fräste och kämpade emot så gott han kunde men han svalde snällt när den äldre brodern hällde spriten i hans hals och till slut så var det som om han vände ögonen in och ut och han sjönk ihop på sparken som en köttklump. Storebrodern satte tillbaka korken på flaskan, det var inte mycket kvar, och lade ner den i portföljen och stängde den. Med gemensamma ansträngningar sköt de sedan sparken framåt, såg till att Leffe satt kvar och lyckades med stora ansträngningar frakta honom fram till huset där han bodde. Det var svart därinne, hans fru sov tydligen, antagligen lika full hon, och de satte ner honom på marken med ryggen mot garageporten fullt synlig från entrén. Han föll sakta åt sidan och ingen av bröderna brydde sig om att resa upp honom. De stod sedan tysta och såg på Leffe där han låg. Ställde portföljen med spriten på marken bredvid honom. Storebrodern lade sedan armen om sin gråtande brors axlar och sade:

”Nu går vi hem brorsan och förhoppningsvis så har vi sett det här kräket för sista gången.”

”Men han kommer att frysa ihjäl.”

”So what! Kommer du att sakna honom eller?”

Den yngre brodern skakade på huvudet.

”Sätt dig på sparken så kör jag dig. Alla kommer att tro att han gick hem själv, somnade innan han lyckade ta sig in och frös till döds.” Han vände upp ansiktet på sin bror så att han såg honom i ögonen och pussade honom på pannan. ”I morgon, eller idag faktiskt sa han och tittade på klockan, så är det julafton och för en gångs skull så kanske vi kan fira jul utan sprit, utan Leffejäveln och hans fru, och utan skrik och gap och gräl.”

”Tror du det”, snyftade hans lillebror.

”Jag är övertygad.”

När de gick hem sedan under den bleka månens sken, som återigen hade vänt sin ljusa sida mot jorden, och de tindrande stjärnorna som inte grät längre. Så stod den svarta skepnaden bredvid Leffe och såg på honom. Den skrattade tyst för sig själv. Hämtade sopkvasten och suddade ut alla märken efter sparken och pojkarnas fotspår från garageuppfarten. Ställde tillbaka kvasten där den stått och ställde sig framför den döende Leffe och flinade. Mörkret och tystnaden svepte in det lilla bostadsområdet där alla hus såg likadana ut i någons lags trygghet och adventsstjärnorna lyste fortfarande i fönstren och trots kylan så föll snön och i morgon skulle hela världen vara inbäddad i ett mjukt, vitt förlåtande snötäcke. Den mörka gestalten ryckte på axlarna och började gå därifrån.

”Stilla natt, heliga natt,
Allt är frid, stjärnan blid
Skiner på barnet i stallets strå,
Och de vakande fromma två.
Kristus till jorden är kommen,
Oss är en frälsare född.”

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s