Jag kanske håller på att bli vansinnig. För just nu känner jag det som om jag lever i en teaterpjäs där de flesta av oss människor har blivit tilldelade roller och repliker och precis som i teatervärlden, så finns det bra och dåliga skådespelare.

Skrev han och lade ner pennan. Han lutade sig tillbaka i kontorsstolen och såg ut genom fönstret. Granskade sin egen spegelbild i fönsterrutan och drog handen genom sitt yviga skägg och hår. Suckade sedan djupt och fattade pennan igen och skrev.

Fastän då och då, inte så ofta dock, så råkar jag på män eller kvinnor som lärt sig sin roll så bra att du nästan skulle kunna tro att de är på riktigt. Att de verkligen är den de ger sig ut för att vara. Det är då det blir svårt. Finns det människor utan manér tänker jag då, som inte spelar en roll, som inte är uppgraderade och fyllda med måsten och invanda beteendemönster? Jag blir då, när jag träffar en sådan människa, en detektiv med förstoringsglas och Holmeshatt och jag synar och rannsakar på min jakt efter brister och rupturer i en förmodad fasad och utbrister i ett triumfatoriskt ha! ha! när jag finner en spricka där falskheten skiner igenom. ja, jag håller verkligen på att bli vansinnig.

Han reste sig upp från skrivbordet och gick ut i köket. Frukosten stod fortfarande framme och osten svettades och smöret rann som en flod av guld på det lilla fatet med grön kant. Kaffet i koppen var kallt men han drack det ändå. Utanför ven vindarna som jagade av vargar och i sin förtvivlan så bet vintervindarna alla som var ute i kinder och näsa. De flesta höll sig inomhus dock. Han gick fram till sin väderstation och läste av minus tjugo utomhus samt plus tjugoen grader inomhus. I vardagsrummet brann en brasa i braskaminen. Ralf Larsson slog sig ner i soffan framför teven och satte på den. Svor en stund över idiotiska reklaminslag och ondgjorde sig över språkmissbruk och tillgjorda intonationer. Fick nog till slut och stängde av och gick ut.

Han stod på toppen av det lilla berg som låg i närheten av hans hus. Fullt vinterriggad med pälsmössa och dunjacka och överdragsbyxor och rejäla vinterkängor stod han och kisade mot den bleka solen. Det rev och slet inte bara i hans kinder utan även i hans själ och Ralf längtade efter lugn och ro. Det satt en hare i snön inte långt ifrån honom. Den såg ut att frysa och verkade vara lika orolig som han var. Ralf började gå igen och haren fick panik och for iväg som ett vitt spöke in under granarna. Det var halt och brant och Ralf ramlade och gled nerför branten ett par meter. Reste sig upp och borstade av sig snön och log. Han tyckte om ensamheten och kylan kändes riktigt behaglig när du var rätt klädd. Han mindes när barnen var små och hur de var tillsammans i pulkabacken med matsäck, varm choklad och smörgåsar och kexchoklad, och hur trevligt de hade haft det och han saknade den tiden. Idag var han ensam och barnen var utflugna sedan länge. De mådde bra så vitt han visste. De sågs inte så ofta utan den kommunikation som fanns gick via sms eller messenger. Ralf hade vant sig vid detta.

Långa raska steg nu. Ökad andhämtning och luften stod som en plym ur hans mun och ju snabbare han gick desto behagligare till mods kände han sig. Han hade varit ute i nästan två timmar och började känna sig hungrig. Isterband och stuvad potatis stod på den sena lunchmenyn. När han närmade sig sitt hus så mötte han den idiotiske grannen som alltid ville prata så han tog på sig sin sociala kostym och bytte några artiga fraser med den gamle mannen med yvigt hår och stirriga ögon. Till slut så kapade han konverstionsbanden och gick in till sig. Hängde upp kläderna i tvättstugan och satte skorna på tork i torkmaskinen och satte igång med lunchen.

I sängen mätt och belåten låg han och läste en stund tills ögonen började rasa. Ralf lade ifrån sig boken och gick ut i vardagsrummet. Fyllde på med mer ved på brasan och gick in i sovrummet igen. Lade sig ner och drog över sig fleecefilten han köpt på Lidl, slöt ögonen och somnade efter fem minuter.

Han drömde om våld och mord och skoningslöst krig.

När han vaknade var det mörkt ute. Brasan hade slocknat och det första han gjorde när han klivit ur sängen var att tända upp den igen. Ralf bryggde sedan kaffe och när det var klart så drack han det i vardagsrummet framför teven och ännu en gång reklamterror, ännu en gång intelligensbefriade copywriterformuleringar som fick det att krypa i hela kroppen på honom. Han bytte till Sveriges television och Rapports nyhetssändningar och fick sig till livs ännu mera ond bråd död fast i verklighetsform denna gången. Nyhetsankaret med de stora ögonen förmedlade allt med påtagligt allvar och sorg i blicken och återigen tänkte han på om det var verkliga känslor eller spel för galleriet.

Ralf längtade efter sin fru. Han såg henne alltid framför sig och när hon togs ifrån honom så sörjde han, han fortsatte sörja och han skulle alltid ha ett svart hål inom sig och fastän det var många år sedan nu så kunde han fortfarande känna hennes doft i sina näsborrar när han klev upp på morgonen. Han reste sig och gick ut i köket och satte sig ner vid köksbordet. Tog fram sin anteckningsbok och började skriva igen.

Det är alltid en pusselbit som saknas, alltid ett penseldrag för lite i konstverket och en mening som romanen längtar efter. Ingenting är komplett för mig och hur jag än letar så står jag där med rynkad panna och frustrerat sinne och ju längre jag lever utan min hustru desto mer övertygad blir jag om att hon och jag till slut blev de enda ärliga människorna på jorden. Alla ljuger och alla har sina repliker som sagt och alla gömmer sig själva bakom broderade draperier och döljer sina verkliga uppsåt med vackra ord som inte betyder någonting. Hur ser verkligheten ut? För det kan ju inte vara den vi lever i nu väl? Hur skulle världen se ut om vi skalade den som ett ägg och satte tänderna däri och tuggade i oss renhet och ofördärvad sanning. Skulle vi klara av det? Är det kanske så att vi måste ha lögner och försåt och svek för att stå ut med oss själva? Jag skulle kunna ha gjort så många saker annorlunda om jag bara varit ärlig mot både mig själv och andra.  Om jag bara vågat säga som det var, stå naken och sårbar med enbart sanningen som vapen istället för att som jag gjorde, leva ett låtsasliv. Mitt liv innan min hustru var som en svagt upplyst väg i ett totalt mörker och ett enda felsteg utanför var ett fall ner i avgrunden och det kunde ta månader innan jag kom upp på banan igen. Lamporna tändes när hon kom och solen gick upp och jag kunde äntligen se horisonten och himlarna och de glittrande stjärnorna på natthimlen och de betydde något, och även om jag aldrig kommer att förstå vad. Så vet jag i alla fall att det finns en mening med allt det här. Du finns med mig min älskling, jag vet det och även om jag är desperat ibland och inte hittar öppningarna i stängslet så vet jag att du älskade mig och du är min regnbåge och jag hittade verkligen krukan med guld. För du höll den i din famn hela tiden.

Utanför på staketet runt uteplatsen glittrade julbelysningen fortfarande även om månaden hade blivit februari. Det kändes tryggt att ha den tänd tyckte Ralf för det var mörkt om vintern och även om ljuset var kallt och nätterna likaså så var det på något sätt ett löfte om ljusare tider. Hans fru tyckte likadant. Som de gjorde om det mesta. På den tiden då han arbetade, de sista åren, och när han inte längre stod ut med förljugenheten hos kunder och kollegor och alltid sade vad han tyckte och inte lindade  in sanningar, både obehagliga och behagliga, i något förskönande så blev han ansedd som en besvärlig fan. Emellertid, ingen kom åt honom och han var inte rädd för varken Gud eller Fan så de samtal som hans kvinnliga chef kallade in honom på resulterade bara i ännu större förakt för de petitesser som hon kallade regler. Han sade det också. Hans pensionsdag var som julafton för alla på hans arbete. Han fattade pennan igen.

Det fanns en tid då allt verkade vara mitt fel. Då jag tyckte mig ha del i allt som gick åt helvete och om någon led eller mådde dåligt så var det min skuld och tyvärr så är det så att om du hakar på dig det oket. Då märker din omgivning detta och istället för att lätta på din börda så lägger de än mer tyngd på dina axlar. Helt enkelt för att  göra det lättare  att bära sina egna kors. Jag var ett enkelt byte i min ungdom för jag bar rädsla och osäkerhet som en måltavla på min mage och jag bytte personlighet utefter vilket umgänge jag befann mig i. Ena dagen den revolutionära flummaren som mer än gärna tog en pipa eller två. Den andra den välklädde discodansaren på restaurang Humlan och min attityd var tuff och hård eller rolig och slagfärdig, medveten eller omedveten om allting och jag tittade på mig själv i spegeln och den enda som såg mina tårar var jag.

Skrev han och tänkte, är det verkligen sant det här som jag skriver? Eller är det bara efterkonstruktioner? Ralf trodde inte det utan var mer eller mindre övertygad om att han hade hittat hem. Att han verkligen var ärlig nu. Hade kastat alla förklädnader och att han var begåvad med en förmåga att se igenom skenhelighet och lismande. Icke desto mindre, han levde inte en dag utan att han avskydde sitt tidigare liv och det fanns en konflikt i att han, som han nu gjorde, hatade allt som hade med lögn och förbannad dikt att göra, varit likadan som dem som han föraktade en gång. Han skrev.

Min eld brinner ännu men jag är ett offer för villfarelse och en vilja att vara alla till lags och snart är veden slut och lågan kommer att slockna. Fastän jag kan i alla fall se tillbaka på den senare delen av mitt liv och vara relativt nöjd med vad jag åstadkommit.  Allt som är jag är du och allt som jag gör och gjort har jag dig att tacka för mitt hopp, min kraft, min hustru.  Jag ställer mig vid vägkanten nu med tummen i vädret och jag liftar mig hem till dig. Skylten som jag målat min destination på är sedan länge förstörd av väder och vind men jag vet att när rätt bil kommer så syns där vad som står. Det dröjer inte så länge till. Jag väntar bara på att det ska bli vår först.

”Vi ses.” Sade han och lade ifrån sig pennan, fällde ihop boken och lade tillbaka den på sin plats. gick in i vardagsrummet och lade mer ved i kaminen. Stoppade in en snus och slog på teven igen för att se på långfilm.