”Jag är en sökare”, sa han. ”Jag söker efter en högre mening, en tillvaro som gör att jag inte behöver bry mig om någon annan än mig själv.” Han lutade sig tillbaka mot relingen och tog en klunk ur vinflaskan. Han såg kvinnan som satt mitt emot honom i ögonen. Såg hennes fascination och ohöljda beundran och han fylldes av en beskyddande känsla, en förträfflighet och han fick en förnimmelse av skräck och förtvivlan och han log sitt mest mystiska leende.

På ett stadshotells uteservering någonstans på västkusten klockan tre på eftermiddagen satt Jerker Larsson och drack öl. Nedanför på gatan struttade trutar omkring och såg uppkäftiga ut. De åt glass. Jerker hade pengar på fickan då han för ett par dagar sedan slutat sitt arbete och nu var en lös och ledig man med stora mål och meningar. Han satt och filosoferade över livet och dess vedermödor, det gjorde han för det mesta, och han kom alltid fram till samma sak. Såsom att det alltid finns en annan del av världen som är bättre än den del jag befinner mig i. Gräset är alltid grönare på andra sidan staketet och grannens fru är snyggare än min. Nu hade han visserligen ingen fru, men om han hade haft det så skulle förhållandet ha varit som tidigare nämnt var.

Jerker var en föga lycklig man. Han hade problem med att förlika sig med vanligheter och hade stora svårigheter att acceptera repetitioner. Det vill säga att göra samma sak dag ut och dag in. Han såg en sökare i spegeln. Hade en bild av sig själv som väldigt speciell, en man med särskilda krav på livet. Ansåg sig som lite förmer än de där andra som likt förblindade åsnor drog kvarnhjulet runt, runt i en evig cirkel utan slut. Jerker hade verkligen försökt att inrätta sig i ledet men det var omöjligt tyckte han. Han kände det som om livet hade högre ändamål för honom. En djupare mening i tillvaron, något att leta efter. Fastän allt som oftast så önskade han att det inte var på det sättet. Att han istället skulle våga vara som en vanlig man och inte ge sig ut för att vara någon annan än den han var. Samt som ett substitut för vanligt, hederligt liv leta efter kickar hela tiden. Emellertid, nu var det som det var, och han beställde in en öl till och kisade mot solen och mådde gott.

De vänner och bekanta som fanns runt omkring honom och som med jämna mellanrum kom med goda råd om hur någon borde bete sig som man i hans ålder struntade han blankt i. Han var sig själv närmast och föraktade rättrådigheter från omgivningen. Livet var till för att levas ansåg han och upplevde sig själv som en hund med nosen i marken på jakt efter något slags modifierad nirvana designad för honom allena och han viftade då och då på svansen. För det mesta var det tungt dock. Han kände sig ofta ensam och missförstådd och han skyllde sin situation på andra. Han var på flykt. Från vad visste han inte riktigt, men att han var en flykting det var han klar över, ibland

Jerker hade hemligheter. Saker och ting som han inte yppat för någon, som han gömde som ett ljus under skäppa och som han knappt ville erkänna för sig själv när han var yngre. Nu när han var äldre så spelade det ingen roll tyckte han. Han var tillräckligt mycket man för att bejaka andra sidor av sin personlighet.

Vår man reste sig upp, vinglade till en aning efter de fyra öl som han intagit, tog tag i staketet runt uteserveringen och hörde ett fniss bakom sig. Han vände sig om och såg rakt in i ett par av de blåaste ögon han sett på en kvinna. Säkert kontaktlinser tänkte han. Hon var vacker dock, trots den artificiella ögonfärgen. Hade hasselbrunt hår  och en tunn, vit sommarklänning på sig som visade mer än vad den dolde. Hon gav honom ett intagande leende och blinkade åt honom. Han gjorde honnör, log urskuldande och började gå därifrån.

”Vänta!”

Jerker vände sig om och såg på henne. Hon log än mer betagande och lade huvudet på sned och vinkade åt honom att han skulle komma. Jerker såg sig omkring för att göra sig viss om att det verkligen var honom hon avsåg. När han var säker på att så var fallet så släntrade, så gott han nu kunde släntra, över till hennes bord.

”Sätt dig ner”, sade hon och slog ut med ena handen. ”Hej, vad heter du?” Sade hon sedan när han tagit plats i stolen.

Jerker kände sig lite rädd inför det här plötsliga intresset och den intensiva attityd som den här damen visade upp och funderade på om han skulle resa sig upp och gå igen. Istället så svarade han:

”Jerker.”

”Jag heter Hanna.” Hon sträckte fram sin hand och han tog den. ”Du är inte från Strömstad va?”

”Syns det eller?”

”Stockholm eller hur?” Hon skrattade till. ”Ja det syns.”

Jerker ryckte på axlarna och brydde sig egentligen inte om vad hon menade. Skit samma om hon kunde se att han var från Stockholm eller inte. Hon skulle bara veta tänkte han men sade ingenting och svek därigenom sitt ursprung. Istället så tittade han bara på henne och log

”Du då?” Frågade han. ”Är du en local girl eller?

Hon kastade med håret som flickor och gör och tittade under den där luggen hon hade och tyget i hennes klänning var verkligen tunt tänkte Jerker och hade  problem med att hålla ögonen från attributen.

”Ta lite vin om du vill”, sade hon och pekade på vinkylaren som stod på bordet.

”Jag har inget glas.”

Hon sköt över sitt eget åt hans håll.

”Ta mitt. Vi kan väl dela. Vi kan dricka ur samma glas Jerker.” Hon log igen och plutade med läpparna och körde tydligen hela programmet här tänkte den stackars förvirrade Jerker. ”Har du något emot det?” Frågade hon

Han skakade nekande på huvudet och tog flaskan och hällde vin i glaset.

”Jag gillar trutarna”, sade Jerker och pekade på de stora fåglarna som slogs om glassen nere på gatan. Han sade det mer för att ha något att säga. Han förstod inte situationen riktigt.

”Ska du gå på stadt ikväll?” Frågade Hanna och kastade en jordnöt åt måsfåglarna till.

Han snurrade på glaset mellan två fingrar och drack en klunk och räckte sedan över det till henne.

”Det är därför jag är här”, sade han och tog emot glaset igen när hon druckit en knappt märkbar mängd. ”Jag älskar M.R. Har alltid gjort det.” Han skrattade högt och lite berusat. ”Jag är fan i mig kär i karln.”

Sedan satt de och småpratade om ditten och datten och sommaren och solen och Strömstad som hon inte var i från utan från Göteborg. Samtalet var lite trögt men det flöt på hyfsat bra och skuttade till och med då och då som en liten vårbäck och hennes skratt var pärlande. Jerker tyckte att hon var synnerligen angenäm, för att inte säga skitläcker, och han försökte gissa hennes ålder. Hon hade lite kråkfötter i ögonvrårna och kråkorna hade nog gått där ett tag så han gissade på några och trettio. Fastän hon ville nog vara tjugofem tänkte han och småflinade åt denna jävla ålderspanik som så många drogs med. Han kände sig säkrare nu och den misstänksamhet som han alltid drogs med och som var som hans andra jag bestämde sig för att hålla sig i skymundan för en stund. Det var inte så att han inte var på sin vakt, det var han alltid. Att leta efter dubbla bottnar i allt som sades till honom var som en drog och han kunde inte låta bli att göra så. Emellertid så hade han sänkt garden en aning nu och han hade tagit av sig sina solglasögon.

Till slut så reste sig Hanna och gick runt bordet och ställde sig bakom honom och lade armarna runt hans hals med händerna ner på hans bröstkorg. Hon böjde sig fram och lade sina bröst på hans nacke och munnen intill hans öra och viskade:

”Då ses vi ikväll då, jag ser till att du hamnar på gästlistan.” Hon gjorde en konstpaus och lät kommentaren sjunka in. När hon inte fick någon reaktion så sa hon:  ”Jag gillar dig Jerker, tycker om vad jag ser men ta det lite lugnt med alkoholen nu, kvällen är lång och klockan är bara fyra på eftermiddagen. Gå och bada eller något.” Hon rufsade honom i håret. ”Var bor du förresten?”

”På campingplatsen.”

”Tältar du?” Hon skrattade. ”Ett verkligt fan eller hur”, sade hon sedan. Hanna pussade honom på kinden och gick. ”Jamen då ses vi ikväll då, eller hur?”

Jerker nickade och satt sedan länge och tittade efter henne och undrade vad som hade hänt. Han hade blivit uppraggad, det var vad som hade inträffat insåg han och han flinade brett och som den bekräftelseknarkare han var så ville han ha mer. Han lyfte upp flaskan ur vinkylaren för att kolla hur mycket det var kvar. Såg att den nästan var slut. Hällde upp det sista och svepte det och gjorde som hon sa. Han gick och badade.

Det glittrade som av diamanter i vattenytan och Jerker var ett med havet kände han när han låg och guppade som en säl i vattnet. Berusningen sköljdes av honom i vågorna och när han väl kom upp på klipphällen och tände en cigarett i solens sken så kände han att det tåg som han impulstagit hit till Strömstad trots allt hade varit ett glädjetåg. Han låg på rygg och tänkte på denna Hanna som han träffat. Hennes uppenbarelse dansade på hans mage. Det nötbruna håret stod som en sky i sommarhimlen och Hannas leende färgade hans kinder röda och när han sträckte ut sin hand så klättrade hon upp på den och han förde handen till sin mun och kysste hennes röda läppar. Ute på vattnet kom en båt. En stor båt, längre än en långtradare och vid rodret stod en man med skepparmössa. Han hade uniform med guldgaloner. Nej, det hade han inte, men han borde ha haft det tyckte Jerker och såg sig själv stå där istället, med Hanna som ett kuttersmycke i minimal bikini och ett glas champagne i handen. Han hoppade i vattnet igen och försökte njuta av tillvaron så mycket det var möjligt. Jerker försökte hålla sig borta ifrån de dunkla och skrämmande gränderna han hade i sitt sinne.

Jerker Larsson tog bussen tillbaka till sitt tält sedan. Duschade i den allmänna duschanordningen och bytte om. Drack kaffe på  tältplatsens servering och hoppade sedan på samma buss tillbaka till Strömstad city. Strosade sedan runt i kvarteren runt stadshotellet. Satte sig ner på en bänk i en park mitt framför hotellet och tittade slött på några män som spelade boule, tills han såg att en av dem var M.R. Då reste han sig snabbt och gick därifrån. Varför visste han inte riktigt. Ville väl inte tränga sig på, inte vara en jobbig beundrare som störde. Jerker var en ödmjuk man, försynt, eller helt enkelt livrädd. Han gick ner till hamnen och satte sig på en utebar där, beställde in en öl och lite nötter. tittade på klockan såg att den var strax efter halvåtta och solen var varm och himlen var så blå så blå och luften stod nästan still. I ett fönster mittemot där han satt gungade vita gardiner i den svaga vinden och han mindes sitt barndomshem. Vita nylongardiner som satt i vardagsrumsfönstret och de luktade alltid cigarettrök. Vid närmare eftertanke så var nog gardinerna i fönstret han satt och tittade på inte av nylon utan av siden. Han log över associationen han haft. Nylongardiner hörde sjuttiotalet till, även detta att föräldrar rökte inomhus.

Hans barndom var både skuggor ljus. Det var svårt att komma ihåg om han var lycklig eller inte. Alla barn vill väl minnas sina år i ljusa färger men i hans eget fall så visste han inte riktigt. Vad han var säker på dock var att hans mor var en säregen kvinna och att de hade de mest välkammade mattfransarna i grannskapet och han kunde fortfarande känna hur kalla hans fingrar och fötter var om vintern när han fick stå på förstutrappan och vänta på att bli insläppt av sin mamma. Vad som gjorde att hon lät honom stå där och frysa fick han aldrig klart för sig. Det fanns en del svart och grått i hans barndoms färgskala det förstod han och att det fanns mindre kärlek och värme än vad han skulle han önskat fanns också någonstans i hans begreppsvärld. Dock, det finns de som haft det värre tänkte han och beställde in en öl till.

Han såg henne nere vid båtarna sedan. Hon stod med en långhårig man som hade håret uppsatt i en hästsvans och hon höll honom under armen. Ett sting av svartsjuka sved som en nål i hans hjärta. En mörk skugga hasade sig sakta över hans ansikte och han ville gå därifrån. Vem trodde du att du var? Frågade han sig och plötsligt kom det dåliga självförtroendet som en kall våg från havet och precis när han skulle resa sig och lämna baren kom hans öl och Hanna såg honom och vinkade och kom som en leende ängel emot den desillusionerade Jerker. Han satt kvar. Lyfte sin hand till hälsning även han och höll masken.

”Det här är Harry,” sade hon och den nämnde sträckte fram sin hand över staketet. ”Vi bor tillsammans”, sade hon och Jerker sjönk som en gråsten i vatten och det blev varmt i hans ögon. ”På kollektivet”, log hon sedan när hon såg hans reaktion. ”Vi bor på ett kollektiv ett par mil ifrån Strömstad på somrarna. Vi är åtta stycken vuxna och fyra barn.” Hon skrattade. ”Jag antar att vi av de flesta skulle ses som ett gäng övervintrade hippies”, sade hon och förde handen till sitt hår och visade på en fjäder som satt fast i hårsvallet. ”Men det är fint för barnen och djuren.”

”Djuren? Frågade Jerker.

”Ja getterna och hundarna”, sade hon med ett brett leende. ”Du skulle se din min nu Jerker, obetalbar.” Och hennes skratt var som studsande pärlor på ett marmorbord tänkte han. ”Oroa dig inte det är inte så jordnära som du tror”, sade hon sedan. Hon smekte honom lätt på kinden. ”Får vi göra dig sällskap? Bordet på Stadt är beställt till nio så vi hinner med ett glas vin, är du med på det Harry?” Frågade hon och vände sig mot den store tyste mannen. Han nickade.

När de promenerade mot stadshotellet några minuter efter nio så gick hon mitt emellan dem med sina armar under deras och hon var underbart vacker och det där håret var som en våg på havet och Jerker ville segla där och drunkna där och Harry, tänkte han, du är på fel plats.

De gick förbi kön som hade bildats och vakten log igenkännande och släppte in dem men såg en aning misstänksamt på Jerker.

”Han står på listan”, sade Hanna. ”Precis som jag gör. Hanna plus en, behöver du kolla?”

Dörrvakten flinade och skakade huvudet.

”Välkomna.”

De satt vid ett bord mitt i lokalen och åt. De var där, Hannas vänner, och den ena var mer hippielik än den andra. Där var fransiga mockajackor och virkade halsdukar och sandaler och flätade hårslingor och pannband och någon som var klädd i en blus med stjärnor och månar på.

”Han är Astrolog”, viskade Hanna. ”Han går inte utanför dörren utan att kolla hur stjärnorna står.

Kvällen sedan efter middagen var blinkande ljus svett och värme och berusning och folk. Så mycket folk och väggarna var hala och golvet också och Jerker halkade omkring därinne och konserten var fantastisk och allt var ljud och dunkande basar och Hanna. Hanna var överallt. Ena minuten i hans armar och nästa i en virvlande tornado av yster likgiltighet hos M och Jerker förstod nu orsaken till särbehandlingen i dörren och till varför de fått det bästa bordet. Svartsjukan gav feber och så var hon plötsligt tillbaka till honom och till djupa längtande blickar och en kyss och ett glas vitt vin till tack! Jerker fattade ingenting av det som hände och kände sig som en vindflöjel i halv storm och fick till slut nog och kämpade sig fram till Hanna där hon stod med M och hans följe plus ett par av hippievännerna. Han böjde sig fram och fick sin ögonkontakt och sade:

”Ja, hejdå. Jag går nu, pallar inte mer.

”Va?” Sade Hanna och såg perplex ut.

”Min hjärna håller på att gå i bitar, måste ner till havet och få lite lugn och ro.”

Hanna tittade på honom, såg på M, pussade rockstjärnan på kinden och sa:

”Du, jag måste gå nu, min lille Jerker behöver mig, hans hjärna håller på att sprängas, men vi ses kanske i morgon eller hur?”

M flinade brett men i Jerkers ögon något snopet, och försvann, upplöstes, som en vålnad i vimlet.

”Förvånad”, sade Jerker när de tillsammans gick ner mot havet. ”Jag är jävligt förvånad.”

”Varför då?”

”Ja, att du följde med mig. Jag trodde du och M.” Han avslutade inte meningen.

Hon skrattade och tog honom under armen och lutade sitt huvud mot hans axel. ”Jag är din flicka ikväll Jerker, och alla andra kvällar om du vill ha mig.”

”Jaha, och M då?”

”M.R. är M.R. och vi hade en natt tillsammans och vi gillar varandra men mer än så är det inte. Är du svartsjuk redan, vi har ju knappt träffats?” Hon stannade och ställde sig framför honom och såg honom i ögonen. ”Det är något särskilt med dig Jerker. Jag vet inte riktigt vad det är men något hände med mig när jag såg dig sitta där på uteserveringen i dina jeansshorts och stora vita skjorta.” Hon lade pannan mot hans. ”Jag tror jag blev kär Jerker. Är du kär i mig?”

”Glöm det!” Skrattade Jerker. ”Jag gillar inte Göteborgsbrudar.”

Under den ljusnande himlen med en och annan blek stjärna satt de tillsammans och såg ut över havet. Tystnaden var som sammet omkring dem och det satt en och annan trut på stenar bara några meter ifrån dem och studerade dem ingående. Klipphällen var ännu varm efter den soliga dagen och Jerker plockade fram sin lilla plastpåse med hemodlat gräs. Hanna tittade på honom medan han rullade en cigarett. Jerker vågade inte titta upp och möta hennes blick utan frågade med ögonen på det han höll på med.

”Röker du gräs eller?”

”Jag gjorde i alla fall, inte så ofta nu för tiden. Men du gör det tydligen efter vad jag kan se”, sa hon och fnittrade.

”Vill du ha en joint då?”

”Vi kan väl dela.”

Så då gjorde de det och världen blev en än mer behaglig plats att leva på och de beslöt att ta en promenad tillsammans hem till hans tält. Det var en relativt lång vandring och sommarmorgonen kom med måsskrik och enstaka bilar och bussar och havet vaknade efter nattens vila och vågorna slog emot stranden. De höll varandras händer och när de till slut kom fram och kröp in i hans tält så somnade de i varandras armar ovanpå liggunderlaget och under hans öppnade sovsäck som de använde som täcke. Det sista Jerker tänkte innan han somnade var hur gott Hannas hår luktade.

Varje minut är ett liv tänkte Jerker när han vaknade. Varenda sekund är som en evighet och varje andetag är ett rop på hjälp. Han stirrade rakt upp i tälttaket och såg soljuset som små stjärnor som letade sig in igenom väven. Det var varmt och han var svettig och Hanna var inte där. Syrebristen i tältet och att hans flicka inte var där skapade en lätt panik i hans kropp och han kastade sig mot öppningen och fick till slut upp blixtlåset och kunde sätta ut huvudet genom öppningen. Hon satt utanför i en av hans lånade solstolar insvept i en handduk. Hon var våt i håret efter att ha duschat, eller badat, vilket visste han inte och han drog en suck av lättnad.

”God morgon!” Sade Jerker och ålade sig ut ur tältöppningen. ”Har du duschat eller badat?”

”Duschat, och det vore nog något för dig”, log hon. ”Du ser varm ut.” Hon skakade på huvudet och försökte reda ut trasslet, som inte var något trassel, utan mer som håret på en huldra ifrån någon stor skog. ”Har du sovit gott?” Hon reste sig upp sedan utan att vänta på något svar och gick fram till honom och satte sig på huk. Pussade honom på pannan och hängde av sig badhanduken på en tältlina och kröp naken in i tältet. ”Kom in till mig när du har duschat.”

Ett par timmar senare satt de i Harrys bil på väg till kollektivet. Hanna hade övertalat Jerker att checka ut från campingplatsen och istället bo med henne. Han var inte särskilt svårövertalad efter sejouren i tältet på förmiddagen så här satt han i baksätet med alla sina prylar i bagageluckan. Hanna viskade:

”Det är något jag måste tala om för dig Jerker.” Hon såg orolig ut. ”Jag borde förstås ha sagt det här förut men då hade du nog inte följt med mig”, sade hon och tog hans ansikte i sina händer.

Okej tänkte Jerker. Nu kommer det. Jag visste att det här var för bra för att vara sant.

”Säg det bara”, sade han och gjorde sig beredd på det värsta.

”Jag har ett barn, en son.”

”Va?” Jerker kände det som om luften gick ur honom. ”Var är han då?” Var det första han fick ur sig.

”På kollektivet, med sin pappa.” Hon höll kvar hans ansikte när han försökte vända sig bort.

”Med sin pappa!” Sade han bestört. ”Och så släpar du med dig mig ut dit, är du galen eller? Han kommer ju att slå ihjäl mig!”

Hanna skrattade försiktigt och Harry frustade i framsätet. Jerker fattade ingenting och kände sig som en idiot och såg väl antagligen ut som en sådan också för Hanna slutade skratta och såg allvarlig ut.

”Vi är inget par längre. Det var flera år sedan vi separerade och vi gör så här på somrarna för Andrés skull. Andrés pappa har sin flickvän med sig också och de har en dotter tillsammans. Hanna log och pussade honom på munnen. ”Verkar det konstigt tycker du?”

Jerker ruskade på huvudet

”Nej absolut inte konstigt, bara helt skruvat.” Jerker tog bort hennes händer och satt tyst en stund. Sedan sa han. ”Fan vet om jag har lust att ställa upp på det här Hanna. Det är ju en sak att du accepterar att han har en ny dam men eftersom jag är man, eller i alla fall något åt det hållet”, sade han och gjorde en paus. ”Jag vet åtminstone hur män tänker, du måste fatta det här”, fortsatte han och såg uppbragt ut. ”Jag skulle få ett smärre spel om mitt ex kom med en ny snubbe oavsett om jag hade en ny relation eller inte. Så därför kan du vara övertygad om att det här kommer att gå åt helvete rejält” Jerker skruvade på sig i baksätet. ”Fan Harry, släpp av mig här”, sade han och tog tag i förarens axel.

Hanna började gråta. Harry stannade inte bilen.

”Du har fel Jerker”, sade Harry och såg på honom i backspegeln.

”Har jag? Är du säker på det Harry?” Jerker mötte hans blick och han tyckte att han såg tvivel däri. Han suckade och lutade sig uppgivet tillbaka. ”Jag hoppas att du har rätt. Jag känner mig fan i mig kidnappad här.” Han skrattade till efter en stunds kontemplation och lade armen om Hanna och drog henne intill sig. ”Hur gammal är André då?” Frågade han.

”Han är tio. Vill du se ett foto?” Snyftade Hanna, som såg gladare ut nu.

 

På Kollektivet…

 

Det stod en hund och åt barnskit ur en potta. Det var det första Jerker såg när han klev ur bilen på parkeringen framför det röda gamla tvåvåningshuset med vita knutar. När hunden fick syn på Hanna och Harry skuttade den fram med tungan hängande utanför och skulle upp och slicka dem i ansiktet vilket den fick. Jerker försökte säga något, varna, men fick inte ur sig ett ord för han höll på att kräkas. Han höll sig ur vägen för de där jävla hundarna sedan för han antog att alla åt barnskit eftersom det stod pottor lite varstans på gräsmattan för småbarnen att bajsa i. Barnbajshundar kallade han dem. Berner Sennen jävla äckelhundar tänkte Jerker och han tyckte sig känna lukten av barnskit så fort de kom i närheten och det fanns tre stycken. Så det gällde att hålla sig ur vägen. Han berättade senare för Hanna om hundarnas matvanor vilket nästan fick henne också att spy och de bildade en pakt mot barnbajshundarna som jyckarnas epitet blev fortsättningsvis.

De packade ur bilen och lade in Jerkers tält och sovsäck i ett förråd. Jerker fick träffa André som var lite misstänksam och avvaktande. Han sade hej och sprang tillbaka in i huset och Hanna följde efter

”Så du är Hannas nya kille?” Frågade en välbyggd, långhårig, blond kille som kom fram till Jerker. Han bar pannband och hade ingenting på överkroppen och sladdriga, vita bomullsshorts.  Troligen Andrés pappa tänkte Jerker. Den förmodade fadern sträckte fram handen för att hälsa och klämde till hårt och obevekligt när Jerker tog hans hand. Jag visste det tänkte Jerker. Så mycket för den accepterande före detta pojkvännen. Muskelknutten log, men det fanns något hårt i hans blick, som granit.

”Nya kille var väl att ta i”, sade Jerker och grinade illa och drog åt sig handen snabbt. ”Vi har precis träffats och jag hängde med ut hit bara för att kolla hur hon bodde. Tänkte stanna ett par dagar om det är ok?” Den blonde bara glodde på honom. ”Du är pappa till André antar jag”, sade Jerker vänligt.

”Fick du ont i handen eller?” Frågade han och nickade åt Jerkers högernäve som han gned med vänster.

Jerker såg honom i ögonen. Jag är inte rädd för dig din lilla, jävla neandertalidiot tänkte han, spottade upp sig och sade:

”Känns det bra för dig att krossa händerna på folk som du hälsar på. Är det din grej kanske?” Han gjorde en grimas av smärta. ”Får du någon sjuk tillfredsställelse av att göra människor illa?” Han höll upp handen mellan sig och honom. ”Ja det gjorde skitont”, sade han och sträckte återigen fram handen i en hälsningsgest. ”Vill du prova igen? Kom igen då muskelbyggarn.”

Neandertalmänniskan flinade bara

”Hanna!” Skrek han. ”Din nya kille har fått lite ont i handen.” Han skrattade och rättade till pannbandet. ”Du måste komma och hjälpa honom, han behöver plåster. Du kan ta Andrés bamseplåster de ligger i köket. Sedan gick han skrattande därifrån. När Hanna kom ut ur huset och fram till Jerker och undrade vad som hade hänt så skakade han bara på huvudet.

”Vad såg du hos den där idioten egentligen? Han klämde nästan sönder handen på mig när vi hälsade”, sade han. ”Det var ju det jag sa, han hatar mig redan. Jag tar bussen tillbaka. Går det några bussar hit ut förresten?”

”Kom, vi tar en promenad”, sade Hanna och tog honom under armen och drog honom därifrån.

De gick ner emot hamnen som låg ett par kilometer ifrån kollektivet. Hans irritation lade sig till slut när han fick vara ensam med henne och han började känna sig glad igen. De hade en båt i hamnen sade Hanna. En gammal träbåt som sprungit läck en aning under vintern och behövde fixas så småningom. Kunde Jerker sådant? Han skrattade och svarade nej. Båten låg trots läckan i vattnet och på akterdäck öppnade Hanna en flaska vin hon haft med sig, knäppte upp en knapp i blusen för att det var så varmt som hon sa och så drack de ur flaskan för hon hade inga glas med sig. Jerker lutade sig tillbaka mot relingen och såg på henne. Hon var vacker.

”Vem är Jerker då?” Frågade  hon och lade huvudet på sned. ”Vem är du som gör mig så konstig, som till en tonårsflicka?”

Han satte sig upp och drack djupt ur flaskan.

”Vem jag är?” Sade han och i hennes ögon så såg han fascination och beundran. Så han lutade sig tillbaka igen, lade upp armarna på relingen och log sitt mest mystiska leende. ”Jag är en sökare tror jag”, sade han och visste hur korkat det lät. ”Jag söker efter en högre mening, en tillvaro som gör att jag inte behöver bry mig om någon annan än mig själv.” Fortsatte han och klampade på i flosklernas förlovade land.

”Det låter själviskt tycker jag”, sade Hanna och såg bekymrad ut. ”Det är inte det intryck jag fått av dig och jag brukar vara en rätt så god människokännare. Jag tror att du ljuger”, sade hon rättframt och log.

”Var det därför du skaffade barn med den där psykopaten då, för att du är en sådan god människokännare?”

Det uppstod en paus, en talande tystnad.

”Varför är du elak?” Frågade Hanna efter en stund

Jerker svarade inte. Han visste inte. Hon hade rätt, han hade ett elakt drag som säkert bottnade i den rädsla som han haft i hela sitt liv och som han dolde med att försöka vara en mystisk och väldigt speciell typ av människa. Kolla! Jag har på mig den här säregna attityden nu, och säger kryptiska saker som jag knappt förstår själv för att ni inte ska fatta hur osäker och vilsen jag är egentligen. Han suckade och tittade på Hanna och såg att hon var ledsen.

”Förlåt”, sade han till slut.

”Du ska vara snäll mot mig”, sade hon.

”Jag vet”, sade Jerker.

De drack upp vinet och Hanna ville att de skulle ta en liten tripp ner i kajutan men av olika anledningar så hade inte Jerker någon lust. Vinet kanske? Eller den situation han befann sig i? Eller att han glömt kondomerna i sin väska? Hanna blev lite putt märkte han men valde att inte visa det. Istället så gick de tillbaka till huset och alla barnen och getterna och de förbannade barnbajshundarna som officiellt ännu inte hade fått sitt nya namn. Andrés pappa, som för övrigt hette Lars Olov, mötte dem. Full nu, och lika full av ånger som hans vinflaska som nästan var tom och han lade armen om Hanna för att markera revir. Kysste henne blött och utstuderat på kinden samtidigt som han sneglade på Jerker.

Du är bara en idiot tänkte Jerker. Sådana som du äter jag till frukost. Hanna såg på honom över axeln när Lars Olov drog henne bort och himlade med ögonen och Jerker gick därifrån och satte sig i hammocken som stod mitt på gräsmattan för att slippa se eländet. Någon kom fram och gav honom en flaska kall Carlsberg. En blond liten sak med en flicka på armen och Jerker visste redan vem hon var innan hon öppnat munnen.

”Hej, jag är Liselott. Lars Olovs sambo, och det här vår dotter Amelie.

”Hej”, sade Jerker och log. ”Hej Amelie, du var mig en söt liten rackare, hur gammal är du?

”Fyra.”

De satt där sedan en stund och småpratade om allt från barn till barn och sedan talade de lite grann om barn och sedan var det dags för Jerker att gå på toaletten. Han gick över gräsmattan med ölflaskan i handen och han mådde rätt bra nu faktiskt och när Hanna kom fram och sa att hon inte kunde åka in till Strömstad i afton eftersom det tydligen var Lars Olovs tur så blev han glad. Det betydde att han  skulle få henne för sig själv hela kvällen och han hade ingenting emot att få leka pappa ett tag. Astrologen kom fram och deklamerade att han minsann inte heller skulle åka någonstans ikväll. Stjärnornas konstellationer var synnerligen olyckliga ikväll och om han fick råda så skulle alla stanna kvar här på kollektivet. Det var något med Orion och Jupiter. Jerker fattade inte riktigt allt vad det var han pratade om för även stjärntydaren hade varit svår på flaskan och när han vinglade vidare med djupa, fundersamma veck i pannan så hade Jerker svårt att hålla sig för skratt. Hanna log bara, hon var van sa hon.

”Vänta du bara”, sade hon. ”Tills han går på pipan för då kommer det verkligen att bära iväg upp till stjärnorna.” Hon fnittrade till. ”Elias, eat your heart out.”

Hon berättade att förra året så var han försvunnen i två dagar och till slut så hittade de honom i en låda ute i skogen där han låg som på lit de parade med ögon stora som glänsande glaskulor och han mumlade även då om Orion om och om igen. Det tog en vecka innan han var sig själv igen.

”Skum kille”, sade Jerker.

”Jag säger som du säger”, skrattade Hanna. ”Det är bara förnamnet.”

Kvällen kom och de som skulle in till Strömstad for iväg i en folkvagnsbuss, förstås, och de andra stannade kvar och det skulle grillas i sommarkvällen. Jerker tog en tripp ner till getternas inhägnad och klev in och gick omkring och bääade en stund tillsammans med kritterna medan de andra tände grillarna och dukade ett långbord. Han tyckte om getter, gillade deras läte för det mänskliga draget i det. Det lät verkligen som om en människa frambringade ljudet, härmade en get liksom, och lät precis likadant som djuret självt. Han försökte förklara för Hanna vad han menade men hon skrattade bara och sneglade på ölen han höll i handen.

”Kom upp hjälp till lite nu och gå inte omkring för dig själv hela tiden, delta lite. Du är ju min nya kille som Lars Olov sa. ” Hon flinade. ”Du måste göra ett gott intryck. Det duger inte att bara gå omkring och vara snygg och tyst hela tiden.”

”Nej, eller hur? För det är ju precis det jag är, snygg och tyst.”

”För mig i alla fall, snygg menar jag.” Hon kastade med håret och klappade honom i rumpan. ”Kom nu Jerker, vill du ha kyckling eller fläskkarré?”

”Fläsk blir bra.”

Kvällen blev trevlig och avspänd och bit för bit så växte Jerker in i gemenskapen och han kände hur han blev accepterad och när han berättade för astrologen om sitt hemodlade gräs. Så öppnades åtminstone hans dörr för nykomlingen och nere vid getternas inhägnad delade de en joint och gick tillbaka till de andra som bröder med armarna om varandra.

När barnen somnat och lugnet lade sig över nejden så flyttade sällskapet in i huset och det kokades te för de som ville ha och mer vin till dem som föredrog det. Det tändes en brasa i öppna spisen, inte för att det var kallt utan för att det höjde mysfaktorn sades det, och de satt sedan på mattor framför den sprakande elden och samtalade. Jerker hade till en början problem med hela den här i hans ögon tillkämpade naturligheten och mildheten i attityden till varandra som de hade, tills han förstod att det inte alls var tilltvingat utan naturligt och välment. De var helt enkelt snälla människor med en avspänd syn på tillvaron och han flöt liksom in i de jordnära färger som omslöt alla här och han kände ett lugn som han inte känt på många år.

Harry gled omkring som en hustomte och fyllde på mer ved och kokade mer te och bakade till och med scones. Jerker log för sig själv när han tänkte på sin tidigare svartsjuka visavi den här godmodige, tyste mannen med hästsvans. Harry  flinade också. Han gjorde så för det mesta, plirade med ögonen och så stenad ut. Antagligen så var han det också tänkte Jerker.

Hanna berättade sitt liv för honom där framför brasan och det var ingenting särskilt med det. Jobb på tvätteri efter gymnasiet och sedan allehanda diversejobb på sjukhus, ålderdomshem och hemtjänsten tills hon hamnade på Åhléns sminkavdelning vars chef tyckte att hon var duktig och lät henne gå en kurs så att hon blev makeupartist. Mitt i allt sminkande och parfymerande så träffade hon Lars Olov på en hippiefest i det gröna och hon blev blixtförälskad och gravid och födde André. Lars Olov var konstnär och rökte väldigt mycket gräs och drack en hel del vin på den tiden och när han inte fick några tavlor sålda så körde han lastbil för att dra in pengar till hushållet. Hanna fortsatte på Åhléns när André var ett och ett halvt år och började gå på dagis. Lars Olov åkte fast för rattfylleri och blev av med körkortet och började dricka ännu mera och till slut så fick Hanna nog och bad honom dra åt helvete, vilket han gjorde. Hanna fick därför ensam vårdnad om André men de sista åren så hade Lars Olov skärpt till sig och fick nu träffa sonen lite oftare.

Jerker berättade i sin tur kortfattat om sina år i restaurangbranschen som höll på att ta livet av honom både vad det gällde arbetstider och detta eviga festande med artister som spelade på restaurangen han jobbade på. Fastän det som verkligen fick honom att lämna alltihop var förhållandet med den kvinna som han jobbade ihop med och som tillika blev hans partner efter ett tag. De drog åt olika håll hävdade Jerker och den ambition som hon hade motsvarades bara av den antipati för allt som hade med service att göra som Jerker under åren på krogen byggde upp. Han skrev poesi och noveller. Sjöng och spelade gitarr och hade ett antal oavslutade romaner i en byrålåda någonstans berättade han och på flera år så hade han inte fått en vettig rad skriven och den odödliga litteratur som fanns inom honom höll på att spränga honom i bitar och det enda sättet  att öppna ventilerna på var att dricka vin och röka gräs. Så där kunde han förstå Lars Olov sade han. Nåväl, till slut så fick bägge nog av varandra och Jerker flyttade in i en lägenhet på Södermalm. Jobbade som trubadur på en krog ett par säsonger och varvade med jobb på ett bageri utanför stan. Han var en jävel på att baka semlor skulle Hanna veta och om hon kom och hälsade på honom i Stockholm så skulle han bjuda henne på hembakta dito, sade han.

De satt bredvid varandra sedan och sade inte så mycket mer, småpratade om världsläget med de andra och om miljön och vad som borde göras för att förhindra att isbjörnarnas land smälte bort. De drack inte mycket vin längre, sippade bara på varsitt glas och när Jerker gick ut och rökte så var det Marlboro som han tände

André vaknade och skrek hjärtskärande  och på gränsen till hysteriskt och Hanna skuttade som en hind uppför trapporna till sitt barn. Liselott berättade för den chockade Jerker att han hade något som kallades för nattskräck och för den oinvigde så var det något väldigt skrämmande att vara med om. Jerker kände till diagnosen sade han och mindes en av hans bekanta som hade ett barn med den åkomman och den mamman var under en längre tid övertygad om att hennes barn var psykiskt sjukt.

När Hanna kom ner igen så satte hon sig ner bredvid honom och viskade i hans öra att hon ville gå ut ett slag. Jerker reste sig och följde med henne och de gick en stund tills de kom till ett litet härbre. De sa ingenting. Ord var överflödiga och Hanna öppnade dörren och tände en fotogenlampa, drog klänningen över huvudet och hon var naken under och kröp sedan ner i den enda säng som fanns i rummet. Jerker tog av sig sina kläder, fumlade med sitt gummi, och gjorde henne sedan sällskap och sedan var det varmt och hett och innerligt en stund. Det var fint tyckte Jerker. Hennes hår doftade henna.

Efteråt satt de på den lilla förstutrappan och rökte varsin cigarett och Hanna sa att hon hade pessar och att han inte behövde det där som han satte på. Jerker sa att det nog var bäst ändå för dem bägge, för säkerhets skull. Hanna ryckte på axlarna och pussade honom på munnen. Sommaren blev lite svalare sedan och det började bli mörkt och koltrasten drog sina sista strofer och fötterna blev våta av daggen i gräset när de gick tillbaka till huset.

På morgonen berättade Jerker om hundarnas diet för Hanna och pakten var därigenom bildad och det var naturligtvis Liselotts och Lars Olovs hundar och André älskade dem förstås. Inte så mycket att göra åt det dock annat än att se åt ett annat håll när det gosades med hundar.

”Gillar du inte hundar eller?” Frågade Lars Olov en dag. ”Har du hundskräck kanske?”

”Ja, jag blev biten när jag var liten”, ljög Jerker. ”Hurså?

”Jag har sett hur du undviker dem, och nu har du fått Hanna att göra samma sak. Det är snälla hundar, de biter ingen” sade han och stirrade på honom med de där granitögonen igen.”

Jerker stirrade tillbaka och funderade på vad han skulle säga. Beslöt sig sedan för att vara ärlig och sade:

”De äter barnskit.”

”Vad sade du?”

”De äter barnskiten ur pottorna som står på gården och de luktar barnbajs ur sina munnar och jag håller på att spy varje gång jag ser hur du eller någon annan rullar runt i gräset med barnbajshundarna och låter dem slicka er i ansiktena”, sade Jerker och  gjorde en grimas av vämjelse.

Lars Olov sade ingenting. vände sig bara om och gick resolut runt på gården och samlade ihop alla pottorna och sedan ställde han sig på en stol och skrek:

”Inget mer jävla skitande i pottor på gården, är det klart!” Alla stirrade häpet på honom men nickade undergivet

”Det är han som bestämmer va?” Frågade Jerker Hanna som kommit fram till honom.

”Han äger huset.”

Dagarna gick och Jerker hade bott på kollektivet i många dagar nu. De hade varit in på Stadt en gång till och då hade Hanna tydligt och klart visat  för omgivningen att hon var Jerkers flicka nu och M hade blivit sur och full och otrevlig och efter det så ville inte Hanna fara in till Strömstad mer. Jerker hade inga problem med det. Han trivdes bra där ute på kollektivet och började mer och mer känna sig som någon slags hippieliknande figur. Jerker och Lars Olov hittade så småningom fram till varandra och bortsett från hunddilemmat och handslaget första dagen så hade han visat sig vara en idiot visserligen, men en trevlig och relativt snäll idiot.

Tänkte Jerker där han gick för sig själv efter strandkanten. Hanna hade åkt med André för att köpa nya skor och Jerker hade inte haft någon lust att följa med. André och han hade blivit kompisar nu och tioåringen blev ledsen när Jerker valde att stanna hemma. Jerker hade gett honom en kram och lovat att de skulle gå och fiska när han kom tillbaka. Hanna hade stått bredvid och lagt huvudet på sned och Jerker visste vad hon såg och han var inte säker på att han ville se samma sak. Jag måste tänka på mig själv tänkte han.

Det kändes viktigt för honom nu med lite tid för sig själv. Han såg någonstans som i ett töcken ett nytt liv som hägrade och han var inte säker på om det gick ihop med hans planer och krystade visioner och osäkra framtid. Saker och ting hade nått ett läge där han var tvungen att bestämma sig för om han skulle stanna kvar i Strömstad och liera sig än mer med Hanna. Eller om han skulle ta tåget därifrån och vidare ut i vida världen. Så hade ju planen varit, ända sedan han fick beskedet och sin slutlön från bageriet. Ut i världen med dig hade han tänkt. Bort från onda tankar och dunkla framtidsutsikter. Slå dig fri och kasta bojorna. Vad har du att förlora annat än tid?

Han satte sig ner på en sten och rullade en joint. Rökte den stilla och kände ruset fortplanta sig från huvudet ända ner till fötterna och ljuset blev vackrare och det glittrande havet än mer glittrande. Jerker hakade av sig ryggsäcken han bar och tog fram det vita kuvertet från Karolinska som låg däri. Tog ut brevet och läste det om och om igen. Det var svårt att ta in att han kanske bar på en förbannelse. Han hade sökt husläkare för att han var så förbannat trött, att han gått ner i vikt utan att han gjort något särskilt för att han skulle göra det. De hade tagit en helvetes massa prover och han hade fått ett positivt resultat som för honom var något av det mest negativa som kunde hända. De ville att han skulle komma tillbaka för ytterligare tester och han hade fått en tid. Jerker skulle ha varit där för tre veckor sedan. Förnekelse och uppgivenhet var de känslor som valsade omkring tillsammans i hans hjärna. Den ena minuten var han frisk och allt var ett missförstånd. I den andra  var han död och begraven.

Det kändes konstigt att tänka på döden när havet låg så nära intill och livet var så påtagligt att det nästan gjorde ont. Jerker kisade ut över vattnet och tänkte på Hanna och hennes barn. Om det nu var så att han verkligen bar på något elakt så vore det omoraliskt att inleda ett allvarligare förhållande med henne tänkte han. Inte bara omoraliskt förresten, snarare omänskligt skulle det vara.

Jag skulle vilja skriva något, tänkte han. Något som skulle förklara allting för alla människor en gång för alla. Eller kunna spela ett instrument så bra och så tekniskt fulländat att alla melodier som fanns skulle vara överflödiga. Sjunga en sista sång så innerligt att alla förhärdade hjärtan i den här iskalla världen skulle mjukna, som mjukost. Det skulle vara ett värdigt slut för en sökare utan mål log han och reste sig upp. Hängde på sig sin ryggsäck och började gå igen. När han kom fram till hamnen så var han synlig för världen och det blev så uppenbart vad han kanske skulle komma att förlora när han såg på båtarna som låg och guppade och slet i sina bojor. De är som jag tänkte han. De vill ut och bort mot okända mål och den där horisonten där borta den förändras hela tiden. En himlarand är bara början på en ny och nya besvikelser och nya hopp och hårda stöveltramp eller det mjuka tassande av barnfötter i tofflor. Han klev på kollektivets båt och satte sig i fören och tänkte på varför han aldrig fått några barn. Han var fyrtiotvå år nu och hade ungefär fyra fasta förhållanden bakom sig och det enda som han lämnat bakom sig var fyra hundar, tre katter och ett missfall.

Han fattade ett beslut och låste upp hänglåsen till kättingarna med en av nycklarna som han lånat, sköt ut båten från kajen och satte sig vid rodret. Satte i tändningsnyckeln och startade motorn. Det låg en vit skepparmössa på en hylla till vänster om motorreglaget. Han satte den på sig. Rotade i sin ryggsäck, hittade sina solglasögon och tog även  dem på sig. Fäste sedan blicken rakt fram och såg sin väg som en guldpläterad autostrada rakt in i solen. 

On a great big clipper ship
Going from this land here to that
In a sailor’s suit and cap

Sjöng han tyst för sig själv när han styrde ut från hamnen.

Ett tiotal svartvita havstrutar satt på rad på en kobbe och gjorde honnör och sjöng med i refrängen när han stävade förbi med vitt skum runt bogen. Han var på väg. Vart visste han inte bara ut i havet för att försöka hitta någon mening med tillvaron. Han tänkte på Hanna och han saknade henne redan. Jag kommer tillbaka tänkte han. Behöver bara några dagar för mig själv och det här är ingen jävla flykt mumlade han för sig själv.

”Det är det visst det! Det är det visst det!” Skrek trutarna och gav honom fingret. ”Du är En fegis Jerker! En riktig ärkefegis!”

Jerker tittade på dem, flinade, lyfte sin hand och gjorde honnör.

”Jag är modigare än ni tror!” Ropade han och ökade farten

 

När stormen som det varnats för, om du lyssnat på sjörapporten, bedarrat och båten hade sköljts upp på ett skär mitt ute i havet tre dagar senare hittades den av kustbevakningen. Det låg en drunknad man i kajutan och det verkade som om den korta masten av trä på båten brutits av i de hårda vindarna och olyckligt nog fallit ner och spärrat luckan till kojen. När båten började sjunka och vattenfyllas så kom den stackars mannen inte ut. Det fanns klösmärken på insidan av dörren och någon form av tillhygge hade använts utan resultat. De tre männen från kustbevakningen stod tysta och begrundade tragedin. De såg vilket skick båten var i och tänkte tankar som de tänkt så många gånger tidigare. De kontaktade sina kollegor i hamn och avbröt därigenom sökandet efter den saknade båten. De lade den döde i en svart plastsäck och placerade kollit i lastutrymmet akterut och vände hemåt.

Om aftonen i en torrake på en liten ö strax utanför Strömstad satt en luggsliten havsörn och stirrade ut över det spegelblanka havet och det hördes musik  från Stadt och det skrålades och skrattades från barer och båtar i hamnen.

Allt var som vanligt för de flesta.

Men i sitt rum i en röd tvåvåningsvilla med vita knutar ett par mil utanför Strömstad satt en kvinna och höll hårt i sin lille pojke och gjorde sitt bästa för att förklara livets förgänglighet medan hennes tårar trillade ner i hans hår.

”Men varför tog han båten mamma? Jag trodde han ville vara med oss.”

Hanna tittade honom djupt i ögonen och hade inget svar så hon satt tyst. Hon tänkte på den sista natten hon och Jerker haft tillsammans då hans extra skydd för dem bägge gått sönder och hon lade tyst sina händer på sin mage och bad en stilla bön om nåd och om ett dåligt fungerande pessar. André begravde sitt ansikte i hennes hår när han inte fick något svar och kramade sin mamma hårt.

Barnbajshundarna skällde när maten serverades och Astrologen och Harry rökte på och studerade stjärnhimlen.

Orion lyste extra starkt den här kvällen.

 

SLUT.