Förstånd…

Leda

I med eller motvind, hård snö och kalla fötter och en näsa av is, eller i solsken med vinden i sitt hår, gick han. Han plutade med läpparna av någon anledning som han alltid gjorde när han var koncentrerad. Det såg ut som om han ville pussas. Ögonen var ihopknipna till tunna springor eller öppna för världen och han såg knappt två meter framför sig eller hur långt som helst. Han strävade  och svävade om vart annat och så länge som han levde skulle han vara på väg, och skulle väl snart komma fram hoppades han.

Förståndet var förlorat, så mycket var klart. De värderingar och uppfattningar han tidigare haft hade lämnat scenen och kvar stod bara kulisser från en annan pjäs och han hade glömt alla sina repliker. Publiken hade gått hem och det tomma eko som fanns i lokalen var det bara han som hörde. Han hade en historia att berätta men ingen var där för att lyssna och hans mumlande var entonigt. Mannen letade i sitt minne, röjde runt bland gammal bråte och skräp som han lämnat efter sig och fann allt och ingenting. Han ville måla en bild av sitt liv men alla färger föreföll grå.

Det hade börjat sakta. Som om en osynlig dimma steg upp i hans hjärna och minne och sakta men säkert suddade ut allt som skett de senaste tio åren. Nja, inte allt förstås men mycket, och sådant som försvann först var namn. Dessa namn, det gjorde honom galen att inte komma ihåg vad en skådespelare hette till exempel, eller en gitarrist eller en sångare i ett band eller namnet på bandet också för den sakens skull. Filmnamn var som förgjort och utan Google så hade han stått sig slätt. Jag trampar runt i meterdjup snö och ljusen brinner ner och mörkret kommer närmare, står och bankar på dörren och månen skrattar ihjäl sig, tänkte han. Fast å andra sidan så var det inte alls konstigt. Inte enligt hans kollegor och vänner i alla fall som gladeligen berättade om samma problem. Det som dock var lite underligt var att minnet hade flyttat sig trettio år tillbaka i tiden och det som skedde då i hans liv hade han inga som helst bekymmer att minnas. Lekar i skogen med pilbågar och slangbella, gräsbränder och arga brandmän och en risbastu från en ond pappa. Emellertid, ytterligare ett exempel på att allt inte stod rätt till var att när han bestämde sig för att se om en film som han visste att han sett förut. Så var det som om han såg den för första gången.

När han till slut inte kom ihåg namnen på sina arbetskamrater utan att titta på deras namnskyltar så insåg han att det var fara och färde. Att förståndet verkligen var förlorat förstod han när en av hans söner ringde och han inte för sitt liv kunde komma ihåg vad sonen hette eller var han bodde. Gränserna har suddats ut och vad som var då och nu var ett enda sammelsurium och han tog på sig sina ytterkläder och gick ut på promenad. Gick där och såg på världen, såg den som på nytt och det som varit rädsla övergick i nyfikenhet. När vindarna vände och kom bakifrån och pushade honom framåt ökade han på stegen och blåste liv i något som legat gömt och han svävade i det blå för en stund.

När han till slut hittade hem igen, och det var som att komma till en annan människas hem, så kokade han kaffe och han gjorde som han alltid gjort men det kändes som att vara med i en spelfilm. Som om någon stod bredvid och filmade det han gjorde. Hjärtat slog sina slag och hans händer vibrerade  när han hällde upp kaffet och han hade allt du kan önska dig, förutom förståndet. Han gick ut på sin uteplats och såg sina minnen flyga bort tillsammans med snöskator, sparvar och kråkor och skatorna satt på parad i den stora björken och kärlek och liv fanns där men var på något sätt overkliga. Som en saga som någon berättat för honom. Han var i en annan del av verkligheten och vilken som var reell eller fiktiv gick inte längre att avgöra och hade han någonsin kunnat det?

Det kändes som om han mötte sig själv för första gången och det var en fascinerande känsla och inte alls obehaglig utan snarare tvärtom. Han stod  där tyst och såg hur solen gick ner och en röst i hans inre viskade, tisslade och tasslade om vad visste han inte men det var skönt med sällskapet. Hans kropp längtade efter något och han kände att det liv som han levt bara hade varit en transportsträcka fram till den här stunden och att det var dags att ta klivet, öppna en dörr, dra undan draperiet och fångas av det nya, det spännande och obegripliga.

Mannen tände en cigarett, vände sig om och såg på sig själv i vardagsrumsfönstret. Såg en spegelbild av någon som inte längre var han. En skuggfigur med suddiga konturer och han visste att det var dags nu. Han kände en närhet av någonting, som om någon höll en trygg hand på hans axel och hans andetag blev djupare och lugnet sänkte sig i hans kropp och vågorna som alltid gått höga stillade sig och lade sig till ro.

Hin gick in sitt hus igen och tog på sig sin parkas och sina snyggaste skor och även om mörkret fanns i världen så satte han på sig sina solglasögon och gick ut. Ut till en civilisation som han inte hade förstått sig på den sista tiden och han låste och larmade dörren och gick sedan upp till garaget och körde ut bilen.  På vägen, den stora och breda och upplysta vägen, tryckte han gaspedalen i botten och han hade ingen aning om vart han var på väg men det spelade inte längre någon roll. Han kände en tillförsikt och han hade aldrig älskat och han hade aldrig förstått vad känslor var på riktigt. Han hade varit nära dock men alltid känt att det fanns mer att hämta, att det saknades en pusselbit och att den där sista meningen som skulle göra hans roman till ett odödligt verk aldrig skulle komma att skrivas.

Jag är på väg tänkte han. Om några timmar är det gryning och Gud vet var jag befinner mig då och det har egentligen ingen betydelse för jag vet att det var dags att gå vidare och om jag börjar om eller om det här är slutet det går inte att se. Jag är inte rädd och det doftar vår och sommar och det finns en känsla i min kropp som jag inte förstår på något annat sätt än att jag tycker om den.

Han tog sin älskades hand och han tryckte den hårt och hon böjde sig fram och kysste honom lätt på halsen och det fanns ingen tid, inget rum, och om du bara kunde förstå, tänkte han, vad du har betytt för mig. Han släppte vägen med blicken för några sekunder och såg henne i ögonen och han kände hennes leende, hur det letade sig in i hans medvetande och han skymtade för en sekund slutet på filmen och han frågade henne och hon svarade.

”Alltid älskling, alltid.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s