Fader vår, är du i himmelen?

Jag ber allt som oftast. Det ger mig fri lejd genom nätter och dagar och jag slipper oroa mig så mycket. Jag ber till något som jag inte vet vad det är och jag skräder inte orden och är inte blyg. Jag ber om vad som helst som faller mig in. Inte vet jag om någon lyssnar, men det hjälper mig som sagt och det händer, det vete fan hur det går till förresten, att jag får vad jag ber om. 

Jag är inte troende, eller religiös som många fördrar att kalla det. Religion har ingenting med mina böner att göra och att jag vänder mina ögon mot den svarta natten och understundom böjer min nacke samt knäpper mina händer är ingenting annat än inlärt beteende. Sådant som du hålls med i kyrkan. Jag skulle lika gärna kunna dansa jänka när jag ber och det händer faktiskt att jag sänder en tanke ut i till stjärnorna när jag tränar.  För det mesta dock, så står jag på min gräsmatta med blicken mot skyn och knäppta händer. Det känns värdigare på något sätt, mer på riktigt.

Det är skönt att lasta av sig dagens bördor. Ge tyngden till någon som inte har något emot att bära den, som ler och nickar uppmuntrande, tar på sig den framsträckta ryggsäcken och rycker på axlarna för att få den att sitta rätt och sedan går vid min sida för att talas vid en stund. När jag sedan får tillbaka min rygga så känns den lättare, nästan som tom. En säck nu redo att fyllas med nya bekymmer och det finns mycket i mitt liv som går ner i den säcken. Med så många barn och nu även barnbarn så finns det gott om oro och ängslan som är tunga att bära själv och jag är nu tyvärr sådan att om det finns något att bekymra sig över, så står jag först i kön. Skulle det nu vara så att det inte föreligger några bekymmer så är jag istället snar skapa ett scenario där jag oroar mig över vad som skulle kunna hända. Det är bra att vara förberedd på eländet anser jag, och får väl därför skylla mig själv.

Ju äldre jag blir desto mer grämer jag mig över saker som jag gjort i mitt tidigare liv. Jag har inte längre förmågan att förtränga. Vilket i och för sig är bra tycker jag. Att stoppa undan leder ingen vart utan förorsakar bara än mer problem längre fram. Det är i alla fall min övertygelse. Trots detta så tycker jag ändå att grämelsen borde släppa någon gång. Att jag skulle slippa att gömma mitt ansikte i mina händer och grimasera när minnena kommer över mig. En av min vanligaste böner är att jag ska få sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Det verkar dock som om just den bönen inte når fram riktigt. Det är som om den studsar mot ett bollplank, som en av Björn Borgs tennisbollar mot den berömda garageporten, och jag är trött. Så in i helvete trött och jag glömmer saker från den ena sekunden till den andra. Någon i min närhet säger att jag är stressad, att jag arbetar för mycket, och det ligger säkert mycket i det, men det hjälper inte att vara ledig heller. Med tunga steg går jag till jobbet varje dag och en strof som kommer till mig allt oftare är den som Brian Wilson skrev, I just wasn´t made for theese times. Allt är för mycket för mig just nu. För mycket arbete framför allt, men också för mycket ledighet. Ety ledigheten gör bara att det blir än mer plågsamt att gå tillbaka till arbetet. För mycket grubblerier och jag analyserar och benar fisken som är mitt liv till det inte finns något kvar och jag försöker fylla min tillvaro med fysisk aktivitet och roliga saker att göra men det där förbannade regnmolnet hänger fortfarande kvar över mig.

Jag vet inte vad jag ska göra riktigt och det finns så många som kommer med snusförnumstiga kommentarer och goda råd som egentligen bara går ut på att negligera problemet för mig, men främst för dem. Så att vi istället kan börja prata om någonting trevligare. Människor är fega över lag. Vill inte höra talas om sådant som är jobbigt och påfrestande. Vill prata om väder och vind och grillkvällar och vin och sprit och semesterplaner och jag kommer att tänka på den där sketchen med Janne Forsell och Kjell Alinge. Om han som ringer in till det mysiga, pysiga familjeprogrammet och vill prata om sina personliga problem istället för att svara på frågan om vad den köttätande växt som vid mässan i Hannover med hull och hår slukade den då ditresta gosskören hette.

Ha, ha, ha, så känner jag mig ibland.

Så jag håller masken. Flinar och ler och sätter upp ett oklanderligt ansikte för världen och står varje kväll med samma oro i kroppen och ber himlarna om nåd.

Jag får säga en sak dock, och det är att det bra mycket bättre nu för tiden än då jag försökte släcka orosbrasan i min själ med bensin.

Med det vill jag säga:

Jag är i alla fall nykter. Det är bra. Det är inte alla som är det tyvärr.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s