Det var många år sedan nu, som hon dog. Det värsta är att jag inte har helt klart för mig när det var, vilket datum menar jag, knappt vilket år heller för den delen. Det kan ju tyckas hemskt när det handlar om din egen mor, eller hur?

Det var strax före jul i alla fall det minns jag, och J och E var fyra år om jag inte minns fel och då måste J ha varit sju. Eller var det ett år senare? Ja ni hör själva, men det måste handla om nitton år sedan cirka, eller arton, men vad spelar det för roll egentligen. Död är hon ju i vilket fall som helst.

Döden är ju tragisk när den än visar upp sitt fula och uttryckslösa ansikte. Emellertid när den står där i dörröppningen till den lägenhet som skulle blivit ett lyckligt liv på ålderns höst och säger med mörk stämma:
”Tyvärr, det blev en lätt ändring i planerna här. Jag har hämtat din mamma och din pappa vet inte vad han ska ta sig till men han sitter därinne och gråter.” Då känns det lite extra hårt
Döden pekade med tummen över axeln och fortsatte.
”Inte för att jag bryr mig, men du kanske kan gå in och klappa honom på axeln och försöka trösta, och när du ändå håller på så kan du ju hälsa att det snart är hans tur.”
”När?” Frågade jag
Han log och ryckte på axlarna.
”Svårt att säga så här på rak arm, det är beroende på vad han tänker sig att göra. Fastän om den där flaskan som han har på bordet kommer att stå där i framtiden också så kommer det inte att dröja särskilt länge. Det kan du ju hälsa honom om du vill.” Han gjorde sig beredd att gå. Lade upp lien på axeln och pressade sig förbi mig. ”Han vet det säkert”, sade han sedan och lade sin kalla hand på min skuldra och snurrade runt mig så att jag såg in i hans svarta ögon. ”Men om det nu – mot förmodan – skulle vara så att han inte gör det så kan du hälsa honom att det inte var badkaret som hans fru drunknade i, om du förstår vad jag menar?”
Jag nickade och gick in till min far och satte mig bredvid honom i soffan och lade min arm om hans axlar.

Hon var en fin människa min mor. Lite vilsen och naiv och hon hade säkert en del bagage från sin uppväxt men på det hela taget en snäll och god kvinna. Dock, vilken son skulle inte säga det och är det inte så att alla som dör får som en epilog att de nästan – under sina dagar på jorden – varit så nära en Guds ängel som du kan komma. Jag har då aldrig läst någon efterskrift där det står att:

”Gustav” har lämnat oss, och jag kan lugnt säga att han inte är saknad av någon. Han var det största rövhål jag någonsin träffat och det var en sorgens dag då han kom till världen. ”Gustav” har inte gjort en enda man eller kvinna lycklig sedan den dag han föddes utan bara skapat sorg och lidande för andra människor. Så jag kan bara säga – och jag gör mig nu till tolk för alla hans efterlevande – att det är förbannat skönt att han är död.

Icke desto mindre så framhärdar jag. Min mamma var inte så dum. Jag hade en trygg uppväxt vad jag minns av den. Hon var alltid hemma med oss och fanns alltid där när vi behövde henne. En hemmafru således, men när pengarna började tryta så blev hon dagmamma istället för att kunna vara vid sina söners sida. Eller också så var det så att hon var rädd för den stora världen och kände sig bara trygg vid hemmets härd med sina kammade mattfransar och perfekt ordnade soffkuddar. Som mest tror jag att hon hade hand om fem barn samtidigt i kommunens tjänst och hon hade rykte om sig att vara alldeles underbar. Hon var nog det.

På bårhuset, där jag stod vid hennes huvud där hon låg på en snyggt bäddad sjukhussäng med tända ljus på var sida om henne så nöp jag henne i hennes kalla, stora näsa och sade:
”Hejdå mamma!”
Jag hade tänkt att säga något djupsinnigt och innerligt och något som passar att säga till döda människor men det brast där. Gråten som kom var från hjärtat och jag har aldrig gråtit så hårt innan dess och jag hoppas att jag slipper det i framtiden, men så kommer det väl inte att bli tyvärr.
Icke förty så tror jag att den smärta som det innebär att att stå där och helt uppslukas av sorg är nödvändig för att kunna gå vidare. Jag har inte fällt en tår över min mor sedan dess. Det är klart att jag saknar henne ibland, men gråter gör jag inte.

Jag tänker överhuvudtaget väldigt sällan på mina dagars upphov nuförtiden. Visst, jag kommer ihåg henne i min aftonbön – om jag får kalla den för det, den är väl egentligen mera ett slags avslut på dagen – men jag glömmer henne lika ofta, men någonstans så känns det som om hon är medveten om att jag existerar.

En önskan som jag när, är att hon skulle fått träffa U och H och L. Hon hade älskat min fru det är jag säker på.
Det blev inte så. Andra planer fanns för lilla mamma, men jag hoppas att hon kan se hur lycklig hennes son är idag och att hon vet att jag inte är arg på henne längre. Jag brukar säga det till henne när jag kommer ihåg det.

Apropå död så dog ju Jesus på korset i fredags, för våra synders skull.
Jag har lite svårt för det där Jesusbegreppet om jag ska vara ärlig. Detta att han skulle vara Guds son, vara avlad av en helig ande och född av en jungfru. Nja, den här treenigheten känns mera som ett smidigt sätt att komma undan det faktum att Maria hade samlag och blev med barn. Jag är övertygad om att det fanns en Jesus och att han hade färdigheter som inte andra hade och att det enklaste sättet – på den tiden – att förklara det hela var att han helt enkelt var Guds son.
Emellertid, jag tillåter mig att flumma iväg lite nu om det är ok?
Alltså, jag tror att tillvaron är en kraft som vi alla hämtar näring ur. Att den energi som finns i kraften är tid. Och på det sättet vi uppfattar tid är den faktor som avgör vilka förutsättningar vi har i livet.
Japp! Kryptiska uttalanden vart det ja, och nu tillbaka till Jesus.
Jesus hade hittat ett sätt att handskas med tiden. Ett helt nytt sätt som ingen annan innan honom ens hade kommit i närheten av och det gav honom möjligheter och färdigheter som han inte kunde förklara själv ens. Så när folket började tala om att han var Messias, den utsände, så tänkte han:
”Fine, naturligtvis är det så det ligger till. Det är självfallet förklaringen till att jag är så mycket bättre än alla andra. Javisst! Kör hårt bara! Guds son, det är jag det!”

Vi kan alla bli Jesus, som Di Leva sjöng, och jag undrar om han visste hur rätt – som jag ser det alltså – han hade.
Det handlar om att hantera tidsbegreppet anser jag. Mitt mantra är, ”det finns inget universum”.

Universum är tid och på det sätt vi uppfattar tiden så ser vårt kosmos ut. Vi åldras och vi dör. Det är så vi upplever det. Vi ser våra kroppar bli gamla och skröpliga för det är så det ska vara. Vi har lärt oss det genom åren, det är livets gång, vi kan inte med den förmåga vi har idag se det på något annat sätt.
Men ”Jesus” kunde, han böjde tiden och återuppstod från de döda på den tredje dagen och vi andra – vi oupplysta – häpnade och föll till marken och tillbad Kristus, Guds son. I det läget så tror jag att Josefs och Marias son hade fattat galoppen och gick upp i ett högre medvetande och skapade därigenom Kristendomen.

Ja, herregud när jag tänker på dessa kyrkor och katedraler, monument och statyer som byggts till Guds ära så bävar jag. Så onödigt det känns på något sätt men ändå riktigt och rätt om du sätter saker och ting i dess rätta perspektiv. Att byggnadsverken istället skulle vara en hyllning till tiden? Då känns det bra för mig.

Betänk sedan den underbara musiken och de som skrev den. Där tror jag att man kan tala om kontakt med tid och rum.
Mozart, Beethoven, Bach, där har du i alla fall en treenighet som fungerar.

Nog för idag nu när solen tittar fram så tänker jag mig en cykeltur med min spelgalne åttaåring. Jag undrar vad han tycker? Nja, jag vet vad han har för åsikt om detta…

Glad Påsk!

Han var en galenpanna, fullständigt från sina sinnen, hade ingenting med den här världen att göra tyckte han och om inte han var galen, så var den övriga delen av mänskligheten det.

”Idioter”, tänkte han och slog igen dörren efter sig när han gick. ”De fattar ta mig fan ingenting och varför jag ska stå och försöka förklara de mest basala saker för människor som är så uppenbart helt befriade från förstånd och logiskt tänkande.” Han marscherade mot sin bil och tryckte frenetiskt på fjärrlåsknappen hela tiden och morrade irriterat när låset inte svarade på signalen förrän han var bara två meter från sin Toyota. ”Djävla skitbil”, svor han och kastade sig ner bakom ratten, startade motorn och backade ut från parkeringsplatsen och körde alldeles för snabbt därifrån.
Efter tio minuters bilfärd utan att en enda gång ta någon hänsyn till vare sig hastighetsbegränsningar eller medtrafikanter så släppte ilskan och han lättade på gaspedalen en aning. När han kom hem parkerade han bilen och tog hissen upp till sin mörka lägenhet på tredje våningen, gick ut på balkongen och tände en cigarett och drog girigt i sig röken. Han rökte fyra cigaretter i snabb följd och kände sig efter detta någorlunda lugn. Gick in i vardagsrummet och sjönk ner i sin svarta skinnfåtölj med hjulformade armstöd som såg ut att vara tagen direkt ifrån någon lokal porrklubb och det vara bara den blinkande neonskylten på väggen ovanför som aviserade –  Nude wrestling, we never close – som fattades. Han suckade djupt och reste sig upp igen och gick ut i hallen  såg sig själv i spegelväggen som han satt upp där.
”Du är inte riktigt klok min vän”, sade han högt till sig själv och gav sig själv fingret. ”Du borde spärras in på mentalsjukhus och aldrig mer släppas ut. Alternativt sättas i en bur på något zoo till allmän beskådan med en varningstext om att inte komma för nära om du har livet kärt.” Han gömde sitt ansikte i sina händer och det stack som av tusen nålar i hans huvud och han började gå runt i lägenheten tyst mumlande förolämpningar om sig själv.
Till slut så lade han sig ner på sin obäddade säng och försökte somna. Han lyckades till slut och natten kom, och morgonen, och han vaknade med kläderna på och kände sig misslyckad och övergiven som vanligt.
”Det är väl ett djävla skit”, morrade den unge mannen när han hårt och obevekligt borstade sina tänder. ”Att man aldrig kan få vara lycklig. Hur bär sig människor åt egentligen för att vara så förbannat tillfreds med tillvaron hela tiden?” Han spottade ur sig tandkrämen som var uppblandad med lite blod efter den omilda behandling han gett sitt stackars tandkött.
Under frukosten som bestod av det gamla vanliga hårda brödet med ost på och en kopp svart kaffe så ringde telefonen. Med en djup suck så konstaterade han att det var hans ex och han övervägde att inte svara men tryckte ändå ner svarsknappen.
”Och vad vill du då?” Frågade han på sitt vanliga charmiga sätt när han pratade med sina barns mor. ”Fatta dig kort för jag är inte på humör för något småprat.”
Det blev tyst i luren och han hörde på hennes andhämtning att hon funderade på om hon skulle bemöta hans otrevligheter eller inte.
”Det gäller schemat”, sade hon sedan och hade tydligen bestämt sig för att inte gå ut i krig den här morgonen.
”Åh Gud! Jag orkar inte”, nästan skrek han. ”Du är ju för fan helt från dina sinnen, du har bestämt dig för att ta livet av mina barn eller hur, göra dem till nervösa vrak utan någons som helt pejl på tillvaron? Vad vill du göra den här gången, dela upp dem ännu mera så att de aldrig får vara tillsammans? Du är för fan psykopat, ser bara till dig själv och inser inte att du gör det heller utan tror att det du gör är för barnens bästa. Eller är det din idiot till man som har satt griller i huvudet på dig nu igen? Jag hoppas du dör din djävla käring och jag kan för mitt liv inte begripa vad jag såg hos dig en gång i tiden”, vrålade han nu och lade på luren.
Han gick ut på balkongen och ställde sig och dunkade huvudet lätt i tegelväggen och som han hade räknat med så ringde telefonen igen.
”Jag kommer att mörda dig om du inte lägger av, begriper du det! Jag tänker inte acceptera att du håller på så här längre”, väste han.
”Du är ju inte riktigt klok”, sade hon.
”Nej, det har du alldeles rätt i och jag tänker inte ändra något i det här vistelseschemat, det är tillräckligt sinnessjukt som det redan är”, han kände hur han var på väg att tappa greppet totalt och satte sig ner vid köksbordet och lade luren på bordet och andades djupt.
”Hallå! Hallå!” Hörde han hur hon ropade och han lyfte luren igen.
”Du kan väl lyssna bara”, sade hon när hon hörde att han var tillbaka.
”Nej, du ska lyssna!” Skrek han. Det enda jag kan tänka mig vad det gäller det här förbannade schemat är att pojkarna får vara på samma ställe i en månad i taget, tillsammans! Det finns inget annat jag kan gå med på.” Han lyfte blicken och tittade på kylskåpet där psykschemat satt med små magneter som liknade apor. ”Jag sitter och tittar på det nu sa han lite lugnare, och det ser ut som ett djävla tetris med alla dessa färgklattar och obegripliga symboler och hur jag kunde gå med på det här upplägget är ett mysterium, men nu är det slut, fattar du? En månad i taget, alla på samma ställe annars så kan du dra åt helvete.”
”Det kan du glömma.”
”Barnen kommer att hata dig när de blir vuxna, bara så du vet det”, gurglade han. ”Och jag kommer att dansa på din grav.” Han lade på luren och stängde av telefonen.

Vilken djävla början på semestern, tänkte han när han lugnat ner sig en aning men kände sig trots allt lite nöjd med sig själv. No mercy liksom, jag sa ifrån och det borde jag gjort för länge sedan egentligen. Fast vi får väl se hur det här slutar, grubblade han och reste sig upp från bordet. Grabbarna kommer i alla fall nästa vecka, fortsatte han sina funderingar emedan han plockade undan frukosten, och då skall vi åka till Skåne. Det kommer att bli trevligt.

Han klädde sig i sina vanliga fritidskläder, ett par för stora svarta jeans, boots, T-shirt och en stickad väst och ett par nyinförskaffade solglasögon och gav sig ut på en promenad. Den unge mannen gick neråt sjön till och tusen tankar snurrade i hans hjärna. Hur kunde det bli så djävla fel? Tänkte han. Hur kunde hon bli en sådan fullblodsidiot, eller är det bara det att hon är så styrd av sin nye man? Eller är det jag som är sjuk? Fast å andra sidan så skulle man ju kunna begära av henne att sätta barnen i första rummet och honom i farstun, log han och småskrockade för sig själv. Han ruskade på huvudet åt eländet och tände en cigarett igen och vände ansiktet mot solen. Shorts hade varit en bättre idé, tänkte han när pungen började kännas lite svettig i kalsongerna. Fan vad varmt det är! Han krängde av sig västen i alla fall och slog sig ner på en parkbänk alldeles intill vattnet och tog av sig bootsen och strumporna och försökte hitta lite sinnesro bakom slutna ögon och mörka glas. Ljuden av måsar och trutar utifrån sjön och ett och annat visslande från sothönorna som guppade intill strandkanten var som balsam för den nästan ständigt ilskne mannen och han koncentrerade sig på sin andning och sina hjärtslag och hans huvud sjönk ner mot bröstet. Han föll i någons slags halvsömn, ett meditativt tillstånd och framför hans ögon blinkade det blått och gult och grönt och solen värmde hans ansikte och bröst. Det var näst intill vindstilla och förutom fåglarna hördes bara långt borta bilar på en väg och det var verkligen sommar nu.

”Hur var det här då?”
Han vaknade med ett ryck och stirrade rakt i i ett par Ray Ban pilot solglasögon som satt under en polismössa. Det tog en stund för honom att återvända från där han varit till parkbänken och verkligheten så han fick inte ett ord över sina läppar utan stirrade bara på den hotfulle tjänstemannen med den barska rösten.
”Nåå, hur står det till här då?” Frågade polisen igen.
”Skit i det du snutsvin”, svarade han och satte sig upp. ”Vad har du med det att göra?”
Polismannen ryckte till och backade ett par steg och tog sig åt batongen till
”Är du beväpnad?” Frågade den idioten på fullt allvar.
”Javisst, jag har hela djävla ryggen full med pistoler och knivar och svärd, passa dig förbannat noga snut! Annars skär jag dig i bitar, sade han och log sataniskt.
”Res dig upp!” Röt den barske polisen.
Den nu mer och mer förbannade pappan på deltid som satt på en parkbänk i allsköns ro, tog utstuderat långsamt på sig strumpor och skor men satt fortfarande ner.
”Res dig sa jag!” Skrek den blåklädde.
Mannen på bänken tog sikte bakom sina stora solglasögon och vände sitt ansikte uppåt och stirrade – fast det var omöjligt att uppfatta – på den osannolike som stod så upprörd framför honom.
”Men är du helt djävla dum i huvudet, vad tror du att du håller på med egentligen ditt pucko?” Frågade han med låg och hotfull stämma. ”Är jag beväpnad? Frågar du. Här sitter jag ensam utan skor och strumpor i jeans och T-shirt och till och med en dum snut som du skulle väl kunna se att jag inte har några vapen, eller hur?” Han satte händerna på bänken vid sidan om sin kropp och lutade sig framåt. ”Varför besvärar du mig överhuvudtaget, är det förbjudet numera att sitta och sola vid sjön, är det?
Den nu lite osäkre och för all del nog så rädde Tusse Batong – för att travestera polisen i Pelle Svanslösböckerna – såg sig över axeln bort mot det parkerade tjänstefordonet som stod ungefär hundra meter bort och han vinkade frenetiskt med hela handen.
”Vi fick ett tips”, sade han och vinkade än mer och nu öppnades en av bildörrarna och ut kom ännu en blåklädd rättvisans förkämpe och började småspringa framemot bänken där den misstänkte – utpekad genom ett tips – satt och undrade vad som skulle ske.
Emellertid så tänkte han inte vänta för att ta reda på detta. Utan han slet åt sig västen och reste sig och började springa och poliserna var efter att överraskningsmomentet  var över, inte sena att hänga på.
”Stopp! Eller jag skjuter”, skrek den förste polisen kutande med armarna vevande.
Men pappan på deltid som i genomsnitt sprang cirka fem mil i veckan i motionsspåret hade redan ett långt försprång och var nu inne ibland träd och snår och han visste att de inte skulle skjuta. Efter fem minuters språngmarsch började han vända tillbaka, men i en vid cirkel så att han inte skulle träffa på sina antagonister igen. När han var tillbaka vid sin parkbänk, och snutarna fortfarande irrade runt inne i skogen, letade han upp en stor sten, storlek som en fotboll ungefär och bar den fram till polisbilen. Han klättrade upp på motorhuven med stenen i sin famn, lyfte den sedan över huvudet och kastade den rakt igenom vindrutan.
”Kör försiktigt snutsvin”, skrattade han och började gå hemåt.
Han tände en cigarett i solskenet och mådde riktigt bra faktiskt, bättre än på länge.
”Polis, polis, potatismos”, kluckade han och tog upp telefonen för att ringa till sin älskling för att berätta vad som hänt. Hon skulle inte komma att bli imponerad…

Vad händer i framtiden, vad finns det att se fram emot, och måste man verkligen ha ett mål för att stå ut med att leva här?

Det var en sommarkväll sent i augusti och han stod under en bro och försökte komma undan regnet. Han skor var blöta och håret hängde i våta sjok ner i hans ansikte. Det var så grått att alla konturer av landskapet omkring honom suddades ut. Inte ett ljud hördes förutom regnets skvalande och den väg han gått på hade förvandlats till ett delta av vatten och lera och han tänkte att han borde tagit sina stövlar istället för de nu genomvåta joggingskor han hade på fötterna. En regnjacka hade inte heller suttit i vägen och han luktade som en våt hund då hans skinnjacka var sur som en disktrasa och borde egentligen ha impregnerats med jämna mellanrum. Emellertid så var det med det som med så mycket annat i hans liv, att det borde åtgärdats innan han stod inför fullbordat faktum. Cigaretterna som låg i hans ficka var tack och lov fortfarande någorlunda torra och han lyckade efter några försök få eld på en. Han rökte stilla under bron och röken singlade sig upp genom brädorna och trängdes med vattendropparna som med jämna mellanrum träffade hans hjässa. Han frös lite.
Det var fortfarande långt hem, säkert ett par kilometer och han lekte med tanken att strunta i vätan och bara gå. Trotsa klimatet och klafsa på i leran men han avstod. Gillade inte regn och avskydde att frysa och han visste att innan han var hemma så skulle han vara kall ända in till benen. Det var bättre att avvakta bestämde han sig för. Hade han tur så skulle det lätta snart och han såg fram emot att få komma hem till sitt lilla hus, ta av sig de våta kläderna och ställa sig under varma duschstrålar, klä sig i mjukiskläder och brygga sig lite varmt kaffe.

Ensamheten blev plötsligt påtaglig där han stod, och han mindes den tid då det inte var så. Då han hade haft en fru som väntade på honom. En kvinna som alltid var där när han behövde henne och även när han inte gjorde det, vilket var ytterst sällan förvisso. Han fylldes av sorg när han tänkte på henne och det var ett under att han fortfarande stod där han stod. Vid ett flertal tillfällen hade allt känts så meningslöst att han hade lekt med tanken på att ta sig av daga. All den framtidstro som han upplevt i sällskap med henne och den glädje som han känt varje sekund som de spenderade tillsammans rycktes bort när hon försvann och han han hamnade i ett ingenmansland där ingenting tycktes spela någon roll och han låg i sängen i veckor utan att gå upp annat än för att uträtta sina behov och äta något ibland.
Det stod en oöppnad literflaska med whisky i skafferiet, ett minne från den tid då han drack, och han hade sparat den dels för att bevisa för sig själv att han kunde avstå, men också för att han ville ha en påminnelse om hur det varit. En symbol för ett liv som han aldrig ville tillbaka till och hans fru hade sagt till honom att kasta den men han ville inte.
”Du behöver inte vara orolig”, hade han sagt. ”Jag kommer aldrig att skruva korken av den där buteljen, men jag vill ha den där så att jag inte glömmer bort vad jag varit, och för all del fortfarande är.”
Hon hade ruskat på huvudet och mumlat något om att hon tyckte att det var en onödig risk som han tog.
Många var icke desto mindre de tillfällen efter det att hon inte längre fanns i hans närhet då det tycktes som om hon skulle få rätt. Han hade stått framför skafferiet och stirrat på flaskan och tankarna hade surrat som bin i en bikupa. Ibland lyfte han ner den ifrån hyllan och vägde den i sin hand och läste på etiketten. tyckte att den bärnstensgula färgen var vacker, men han hade hittills alltid ställt den tillbaka. Det var som om hon stod bakom hans rygg tyckte han, och påminde honom om hans löfte och egentligen så ville han inte dricka av den. Han lekte med tanken bara, som att spela kula med sig själv, eller schack, en meningslös sysselsättning som inte skulle leda till någonting egentligen. Förutom att om han gav sig in i den leken igen, så var det med livet som insats.
Efter ungefär två månader efter att hon försvunnit ur hans liv så började han att ta små promenader. Smög sig ut ur sitt hus – oftast om kvällarna – och gick planlöst omkring i grannskapet med blicken i marken och han grät alltsomoftast eller också så skrattade han tyst för sig själv när något glatt minne dök upp i hans förvirrade skalle men han var tyngd av sorg och han såg inte längre någon mening med livet. Hade inga mål, inget att se fram emot och hans liv hade blivit endast en transportsträcka fram till den dag då han skulle dö kändes det som. Han såg på teve på kvällarna och svor över – som han tyckte – idioter som hävde ur sig floskler som vore det eviga sanningar och han tyckte att alla filmer han genomled var förutsägbara och oengagerande. Som om hans hud hade blivit till ett ogenomträngligt pansar som inga känslor kunde penetrera och den ödmjukhet som han de senare åren lyckats införskaffa var som bortblåst. Han hade blivit bitter och han tyckte synd om sig själv och förbannade Gud och allting för att han fått det liv som han nu levde.
På jobbet hade hans kollegor för länge sedan gett upp. Ingen talade med honom längre och gick omvägar runt honom och var det så att han satt i lunchrummet för att äta så fick han sitta själv. Han tyckte det var lika bra, det var inget som han led av. Snarare tvärtom för det var skönt att slippa kallprata och se hur hans kamrater gjorde sitt bästa för att inte nämna det onämnbara och han ansåg att ingen ändå skulle kunna förstå vad han genomled och han hade ingen lust att försöka förklara heller för den sakens skull. Han höll sig för sig själv således, levde sitt liv som inuti en bubbla som svävade omkring i ett intet, eller mer som i något som han inte brydde sig om, och han väntade. På vad visste han inte, men att han avvaktade något var den känsla han hade.

Regnet börja avta och det tycktes som om det tunga i luften lättade en aning och han började gå igen. Kryssade mellan vattenpölarna som ett slagskepp mellan grynnor på ett villande hav och han höll nu sin fru i handen och talade lågmält med henne.
”Hur mår du älskling?” Frågade han och kramade hennes hand.
Hon tryckte den tillbaka och log mot honom och hon var så vacker tyckte han men hon sade ingenting.
”Vad skönt att det slutade regna, eller hur?”
Hon höll blicken ned i marken men han tyckte att det såg ut som hon nickade.
”Ja här går vi du och jag suckade han – igen. Det var skönt att du kom tillbaka, det har varit lite ensamt utan dig förstår du.” Han kände sig lycklig och det var som om ingenting annat existerade förutom det faktum att han höll sin älskade i handen och att de var ute på promenad tillsammans. Han småpratade med henne och hon log och nickade men sade ingenting. Det behövdes inte heller för efter så många år tillsammans så visste han på något sätt vad hon tänkte utan att hon behövde sätta ord på det.
De började närma sig huset och det hände som alltid hände. Hon började att streta emot och till slut så fick han nästan dra henne framåt och till slut så stannade hon och vägrade röra sig ur fläcken.
”Vill du inte komma med in idag älskling? Jag kan koka lite varmt te åt dig och göra några goda smörgåsar och jag tror att det går en bra film på teve, någon slags fantasy som jag vet att du gillar, skulle inte det vara trevligt och mysigt?”
Hon rörde sig inte ur fläcken, precis som alla andra kvällar, utan hon bara log mot honom och lade huvudet på sned. Sedan vinkade hon och vände honom ryggen och började gå. Han vinkade tillbaka, kände sig lite ledsen förstås men ändå hoppfull.
”I morgon kanske, att hon kommer med in. Hon är väl lite osäker fortfarande och kanske lite blyg, det var ju så lång tid sedan vi sågs sist.” Han tog fram sina nycklar och låste upp dörren och gick in. Krånglade sig ur  sina skor och ställde sig efter att han  fått av och hängt in sina våta kläder i torkskåpet under den efterlängtade varma duschen. Klädde sig sedan i sin grå mysdress och sjönk ner i fåtöljen framför teven och slog på den och bläddrade fram till den kanal där han visste att filmen gick.
”Den här skulle du ha gillat älskling”, sa han tyst för sig själv när filmen spelat i ungefär en kvart. ”Det är sådan där film för oss förstår du, en som bara du och jag gillar, inga andra så kallade vuxna människor.”
Han log för sig själv och tyst trillade tårarna nerför hans kind.
”Vi ses i morgon älskling”, sade han tyst och tände en cigarett.

Jag kan höra den när jag går till skolan med L, och jag hör den klinga när jag cyklar till jobbet på min frus röda cykel och även när jag arbetar.

Som en försiktig koltrast på en snötäckt gren lite för tidigt ute för trillande av toner men sprickfärdig av lust finns sången. Den är som min frus ostyriga hår på kudden när hon sover, som gruset på gången och ogräset som tränger sig upp genom plattorna jag lagt på framsidan. Melodin finns även i mitt fördömande och i min bitterhet och i mina trevande steg och i mina trasiga glasögon efter min vurpa på cykeln och i de krossade flaskorna i tunneln en vinterdag i december.
Varje morgon när jag vaknar hör jag den för mitt inre öra som en påminnelse, som hissmusik, likt bakgrundsmusik till en film jag sett för många gånger och i den gröna klänningen kring dina bruna ben älskling sjunger den, och i vilsenheten och förvirringen och i mina stapplande steg på väg mot dörren jag skulle öppna till slut.
Jag bär den med mig som en talisman, den är min rock, min mössa och mina vantar. Liksom luften jag andas, lika nödvändig är sången och den är som ett förebådande om vad som komma skall och vad som varit, som bänken vi satt på vid kyrkan den där natten då vi knappt visste var vi var och dina kalla händer på bussen hem och i min övertygelse om att jag var på rätt väg..
Som en sommarpsalm i en sval kyrka klingar hymnen, en påminnelse om högre makter och saker du inte förstår men ändå strävar efter. Min sång är som skrubbade knän och blont hår och den lever i en trasig hastighetsmätare på en cykel som inte var min och den finns i käppen jag satte i hjulet och min volt över styret och i min pappas oroliga ansikte när jag kvicknade till.
Jag hör melodin när du smeker mina fötter och viskar till mig att frukosten är färdig och i smaken av kaffe och i mina barns skratt och och bråk och förtvivlan och lycka över ting som är små men stora och viktiga i fem minuter för att sedan ebba ut i ett hummande bara.
I dina ögon ser jag den visualiseras H när du brottas med din matte och L sjunger den när han skriver och läser och när han lyckligt sitter på golvet och trycker på sina tangenter och jag ser – min älskling – att även du kan melodin när du ser på mig och när du är i mina händer och när jag bär dig som du har burit mig. Och när asfalten blir varm igen och dina kläder är tunnare sjunger vi sången tillsammans och vi ser våra steg. Hur vi gått, var vi varit och vi ser vart vi är på väg för vi är vägen, vi finns i marken, träden, blommorna som växer och du och jag och våra barn är modet, lusten och hoppet och vi är harmonierna i den lågmälda sång som jag alltid hör.
Min visa går i moll och i dur som i en sötsur dryck och min gom drar ihop sig till ett russin när jag tar för djupa klunkar. Den finns bland modellplanen som hängde i taket i mitt pojkrum och jag hör den i min förtvivlan över alla mina sparade klistermärken som jag fann uppklistrade huller om buller på  skrivbordslådorna. Ett dåd av min bror för att han ville vara snäll tror jag och jag kunde inte hitta några förmildrande omständigheter då och sången sjöd av ilska och misströstan den gången och han grät och jag förstod inte. I slagen jag slog fanns smärta och sorg och grämelse och vi började glida isär redan som barn tror jag.
Han är en del av min livssång min broder och den vers jag inte förstår mig på alla gånger. Den har en underlig takt och jag tror att han vill ha den så för att han är rädd. Rädd för det konventionella, det vanliga, och en fyrtakt är för honom nederlag och tråkighet och han träder på mark som gungar och han är en tavla som han målat själv och en fasad som blivit verklig för honom och för andra som inte ser penseldragen. Jag hör hur andra trallar med i svåra tongångar och jag uppfattar hur de ser honom men jag ser bara det jag alltid sett och igenom och bakom färgen och där bor jag.
Men mina barn älskar honom, och jag också förstås och i våra parker och på våra krogar har vi suttit och jag min stackare förstod aldrig vad han letade efter trots att jag försökte. I bitterhet svär jag över min lillebror och önskar att han vore som jag vill ha honom.
Det är där skivan hakar upp sig, och jag vet att jag gör fel och att han för mig är som en orensad rabatt där blandat med ogräs växer vackrare blommor och detta att jag ligger på knä och försöker rensa bort det jag inte vill ha gör bara saker och ting mer komplicerade.
Jag borde förstås som resten av världen se honom som en underbar människa och förlåta honom för hans ansvarslöshet och oförmåga att se verkligheten i vitögat. Det var lättare förr kan jag säga när jag också levde ur hand i mun och såg på mig själv som om jag var med i en film – en matinee – med mig själv som Errol flynn med vinnande leende och knivskarp värja.
Dock så talar mina barn om honom med skimmer i stämman trots att han under deras levnadstid konstant försummat dem. Antagligen så ser de något som jag inte ser längre, som jag tappat bort i min strävan efter ärlighet och sanning och jag borde försöka att acceptera istället för att fördöma.
Han är ju trots allt min bror.

Ska vi säga så då?

”Är du lycklig min älskling?” Frågade hon och såg på mig.

”Ja det är jag.” Svarade jag sanningsenligt. ”Jag är så lycklig som jag förmår vara.”
Och det är så det är för mig. Jag är lyckligare än jag varit på många år. Jag mår bra med mig själv – som min son sa att jag gör till sin mor häromdagen när han var hos henne på julafton – och jag önskar bara att jag hade hittat det här landet som jag lever i nu tidigare.
Emellertid så är det nu så en gång för alla för mig att jag alltid lever med en skugga i min själ. Ett mörkare område som jag aldrig kommer att bli av med, som hindrar mig från att vara den lyckligt kvittrande sparv som jag alltemellanåt så hett eftertraktar att vara och jag kan inte låta bli att fundera över om det är så för alla människor.

Jag ser runt omkring mig män och kvinnor som förefaller tillfreds, som vaggar fram och tillbaka i en hammock av harmoni i en berså omgärdad av syren och hägg och sommaren tycks leva i deras själar vare sig det är vinter eller vår eller höst. Visst, jag kan också sitta där och gunga och sjunga med i sommarvalserna, men i ögonvrån ser jag alltid hur molnen tornar upp sig vid horisonten och hur ”valsen förklingar i moll”, som han skrev Evert.
Kommer det alltid att vara så undrar jag? Finns det överhuvudtaget en allt överskuggande lycka och är det möjligt att vara fullständigt tillfreds med det liv som du lever?
Jag vet att jag skrivit om det tidigare, en tes om att lyckan – om det nu finns någon sådan – skulle vara omöjlig att identifiera om inte sorgen fanns. Det förefaller för de flesta antar jag som en sorglig och föga eftertraktansvärd beskrivning av livet. Dock, är den så långt ifrån sanningen frågar jag mig igen?
Skulle jag vilja vara sorglös och utan det dunkel som lägger sig som en sordin över mina tankar allt som oftast? Jag vet inte ärligt talat. Har så svårt att kunna sätta mig in i hur det skulle kännas att inte ha min svarta vän gåendes bredvid mig som en ständig följeslagare. Att inte kunna höra på hans viskningar om besinning och att vara på min vakt när allt förefaller gott och riktigt. Fastän när jag då och då har ökat på stegen, och han inte hänger med i svängarna utan hamnar på efterkälken och de ödesmättade kommentarerna inte når mitt medvetande. Då önskar jag mig inget annat än att kunna stanna i det förlovade landet och jag ber om det till och med. Icke desto mindre så vet jag ju – mitt i mitt heta eftertraktande av bestående glädje och harmoni – att det är kort, att underbart verkligen är kort. Och nu är jag tillbaka där igen, skulle jag verkligen kunna känna den tillfredsställelse som jag vid de här tillfällena upplever, om jag inte hade kontakt med den mörkare sidan av kraften? Jag är i Star Warsvärlden nu i fall ni inte förstod det.
Jag håller med Darth Vader, det finns stor kraft hos den mörka sidan, och det är där jag hämtar min kreativitet, om det nu kan kallas för det, att skriva om hur jag känner mig och hoppas på att någon läser det och kan ha någon nytta av mina funderingar? Icke förty så hjälper det mig i alla fall och min svarte riddare sitter här vid min sida och klappar mig på axeln och hans röst tränger igenom musiken jag lyssnar på och han säger att jag har rätt att tycka vad jag vill och att skriva om det till och med. Så då gör jag det.

Julen är över nu och andra jular kan inte jämföras med den här. En viss harmoni har under de här annars så kravfyllda dagarna vilat över oss som en slags helig ande. Det har fått bli som det har blivit och min strävan efter julstämning, en hysterisk jakt efter julperfektion, som tidigare julaftnar varit behäftade med har uteblivit.
Är barnen lyckliga? Känner de som jag – som jag minns det i alla fall – när jag var liten? Har de pirret i maggropen? Är de julprilliga? Är frågor som jag ställt mig och som gjort mitt eget julfirande tidigare till en mardröm och om allt inte blivit som jag tänkt mig så har jag känt mig misslyckad och som en dålig far.
Jag vet naturligtvis vad det beror på, och det vet ni också och jag behöver inte gå in på det igen, men jag känner stor sorg och bedrövelse när jag tänker på vilket helvete julen är för andra mindre lyckligt lottade människor än jag.
Nu kommer det ett nytt år igen och jag ser med tillförsikt fram emot det och i vår så ska jag åka till Manchester och hälsa på min store, ”välartade son” och förhoppningsvis få träffa hans moatjé.
Det mesta är gott således och när jag sitter vid mitt sovrumsfönster och ser ut på talgoxar och blåmesar och en och annan nötväcka när de hämtar den mat som vi hängt ut till dem så fylls jag av högmod över hur god jag är som ser till att de inte behöver svälta. En mild variant av den första dödssynden som jag utan vidare kan leva med.
Jag har för övrigt en fröautomat som ser ut som ”skriet” av Munch. Bara en så´n sak, ett skri på hjälp kanske det är? Vad vet jag. Förmodligen så behöver jag hjälp, och nuförtiden så får jag det varje dag och jag avslutar med en fråga som jag anser berättigad.
Hur kan månen vara halv, när jorden är rund?

Svar på det den som kan…

Som en trött kattuggla sitter jag här och bligar. De övriga i familjen sover de rättfärdigas sömn men jag har lite kvar att göra. Som en nattvakt – en keeper of the peace – vandrar jag med vakande blick och sinnena har inte riktigt lagt sig till ro än. Det finns så mycket att göra, att tänka på, cigaretter som skall rökas, den eviga kontemplationen, fascinationen över en stjärnhimmel som i afton gömmer sig bakom tunga moln, och att jag är fri. Jag är friare än vad jag någonsin varit tidigare. Inga bojor håller mig längre fjättrad vid tvångstankar och oro och jag vandrar lätt på jorden.
Jag har en sol i min säng, ett mirakel, en glittrande stjärna och hon förtjänar allt gott i livet för det hon ger till mig varje dag år ut och år in och det var en lycklig dag då jag såg henne för första gången för nu relativt många år sedan. Hon var ämnad för mig. Jag visste det. Fråga mig inte hur, men ingenting har någonsin varit klarare. Hon är min gud, mitt hopp, min kraft och vad skulle jag gjort, tagit mig till, om hon inte funnits där för mig så nära intill när marken darrade och mitt förstånd sviktade. Den tacksamhet jag känner gentemot henne är omöjlig att beskriva och mitt liv går ut på att lägga mina kläden på marken i det att hon må gå torrskodd genom tillvaron.
Det mesta är gott således, men jag har lite kvar att oroa mig över och jag sänder mina böner visavi orosmolnet och hoppas att det ska lösas upp snart så att ljuset och tillförsikten skall tränga igenom och fylla den som det hänger över med frid och ro. Eventuellt så är min ängslan obefogad, jag vill åtminstone att det skall vara så, men ännu så så hänger det kvar, molnet, och den som står där i regnet vet inte ens om att det är blött och vått och kallt. Emellertid så dansar jag min antiregndans som en dervisch i natten och mina andaktsövningar bör ge resultat så småningom. Det är min övertygelse.

Ett kort blogginlägg i afton. Jag går min nattrond nu med nycklarna till alla låsen skramlande och ser till djuren, ser till kärleken och ser en framtid som ett dukat bord framför mig och jag är hungrig. Torsdagen är på väg över till fredag och imorgon är det mys. Det härliga fredagsmyset som jag älskar och jag önskar att barnen länge än kommer att uppskatta det på samma sätt som jag gör. Likafullt så vet jag att det har ett slut. Jag har sett det ske en gång tidigare med mina nu så stora pojkar och jag saknade det då när fascinationen att sitta med bonusmamma och pappa och se på film försvann. Jag är glad och lycklig dock över att jag fick en möjlighet att uppleva det igen, och jag är förberedd den här gången och kommer inte att gråta lika mycket sorgetårar när historien upprepar sig.
Allt har sin tid och som jag sagt tidigare – det har blivit mitt mantra – lev nu, inte imorgon eller igår och hys ingen oro för en framtid som du inte vet något om.
Och med den klyschan så säger jag godnatt.

Det blåser och blåser och blåser, och jag sitter här i mitt lilla hus och hör hur vindarna sliter i knutarna och hur löven slits från grenarna på den stora björken intill vårt förråd under högljudda klagoskrin. Stormen är skoningslös och gör som den vill med naturen och ve den som försöker sätta sig upp emot de vinande vindilarna. Katterna i grannskapet hukar sig under buskar och träd och fåglarna håller sig tätt intill stammarna på de vajande träden och inte ett pip hörs.
Allt är som det ska och årstiderna växlar som det är meningen att de ska göra och jag tycker om hösten. Jag hatar vintern, men jag har väldigt ömma känslor för höstens attribut. De vackra löven, den höga, nästan gnistrande luften – som idag – och jag kan till och med uppskatta det vågräta regnet som plågade vårt grannskap häromdagen. Och köttgrytorna med alla rotfrukterna och den ångkokta potatisen får jag inte glömma. Inte heller fisketurerna jag gör ibland med blandat resultat men med en gädda här och där – som jag släpper tillbaka, jag gillar inte att äta gädda – och fina abborrar som panerade med ströbröd och stekta i smör är en kulinarisk topp i en bergskedja av smaker. Jag får inte heller glömma Bach,s pianokonsert nr. 3 som är som en höststorm hela den och jag sveps iväg av alla tonerna som ett höstlöv på uppvindar och jag har sagt det för, men säger det igen, hur kan man skriva så infernaliskt vacker musik? Var Bach och Mozart och Beethoven från en annan dimension, från en annan planet, ett annat universum? Alla dessa stämmor och instrument och hur de i samklang och harmoni speglar och reflekterar känslor och upplevelser tidlöst. Jag häpnar och fascineras och sitter stum och bara lyssnar samtidigt som jag beundrar solister och andra musikanter som spelar denna makalösa musik. Där vill jag vara, att helt och fullt kunna musik. Att förstå och färdas på de vägar som bara är öppna för musiker och att behärska ett instrument eller två, eller kanske tre till och med.
jag slutar där idag när solen skiner in genom mitt vardagsrum och mina barn och min underbara fru har flytt fältet och åkt till Enköping för att tolvåringen ska spela U-sm i rugby. Det känns lite ensamt, men jag har ju mina ord, min stickning och min teveapparat och så har jag min äldste sons akustiska Fender som jag utan att någon störs nu kan traktera. Och jag kan sjunga utan att någon plötsligt ber mig om en tjänst, ”skulle inte du kunna?” Små uppgifter som måste göras just när jag upphäver min stämma och slår an ett ackord eller två. Nej, nu är jag orättvis, hon är inte så elak min fru. Det är inte på det sättet att hon inte tycker om när jag sjunger och spelar utan mer att prioriteringen – efter hennes normer – blir lite fel. Jag kan leva med det. För jag kan inte leva utan henne och hon kan inte leva utan mig, det har hon sagt, och jag tror henne.

I en höstens harmoni lämnar jag tangenterna och beger mig till mitt arbete.

Jag har inte alltid varit så snäll. Tyvärr så är det inte så mycket jag kan göra åt det idag men minnena smärtar och gör mig olustig till mods både på dagen och natten. Det hör åldern till tror jag, att ju närmare döden du kommer desto tätare duggar kvitton på elakheter och ogint beteende in. Räkenskapens tid är nu här och för varje vecka som går så dyker det upp nya minnen av oförrätter som jag begått och jag försöker inte värja mig längre och de äter sig in under huden som en fästing och de sitter där för evigt. Till slut, om jag har tur, så slutar det klia och värka och om jag klarar mig från följdsjukdomar så finns det hopp. Förtröstan att få även för mig, en förtappad syndare och ogärningsman från helvetet.
Anmärkningsvärt är att det som jag minns bäst är från när jag var barn, hur elak jag ibland var och hur jag inte insåg vad jag gjorde. Fastän jag förstår idag att det handlade om osäkerhet. Ett osäkert barn som utnyttjade alla möjligheter för att bli populär, även om det innefattade att göra andra ungar illa. Och då företrädesvis de som stod lågt på popularitetslistan. Ändock, jag var inte helt förtappad utan drabbades av ånger och redan då – vid ungefär tolv års ålder – kunde jag ligga vaken om nätterna och kasta mig hit och dit i förtvivlan och jag fick ingen ro förrän jag bett om förlåtelse av den som jag betett mig illa mot. Jag brukar trösta mig med det och om mina oförrätter har lärt mig något, så är det att idag – som en medelålders man – tänka efter före innan jag säger eller gör något som jag tror kan skada eller orsaka ledsamheter. Antagligen, trots min ånger och självrannsakan, så väntar spöstraff och risbastu när jag står vid slutstationen. Tyvärr så ser jag det dagligen även som vuxen hur elaka barn kan vara och jag gör mitt bästa att som förälder försöka att förklara att svinhugg går igen. Även skolan som mina barn går i har det på agendan. EQ kallas det, emotionell intelligens, och mina stora barn som läst detta viktiga ämne i grundskolan, vittnar om hur mycket nytta de har haft av den lärdomen.
Och det är allt jag har att säga om det…

Nu börjar Abborrfisket.

Det finns ett ställe på jorden där abborrarna är större än universum, där du får hugg på var och vartannat kast, där naturen är som ett duntäcke en kall vintermorgon för själen. Det är där som en kungsörn seglar över trädtopparna där du sitter i din båt med spöet i hand och kaffet ryker ur muggen och ostmackan i plastpåsen och jag är där alldeles för sällan och tyvärr är det lite jag kan göra åt det.
Överhuvudtaget så är det väldigt lite utrymme för fiske nu för tiden. Arbete och barn tar en stor del av min tid och när jag väl är ledig så finns det så mycket annat att göra. Alla är inte lika fascinerade av att stå vid en strand, sitta i en båt, som jag. Visserligen så tycker tolvåringen att det är roligt, men att fiska med barn ger inte så mycket utrymme för eget fiske direkt. Det handlar mest om att reda ut intrasslad lina, lossa drag som fastnat i botten, byta drag, eller plocka ner drag ur träd. Det är naturligtvis roligt att han är intresserad, men det kräver att jag är utrustad med en stor portion tålamod och att jag har inställningen klar för mig. ”Du kommer inte att kunna fiska själv.”
De få gånger som jag har möjlighet att komma iväg på egen hand, ja då stänger jag av telefonen, skärmar av mig från den övriga världen och det finns inget som slår upplevelsen av att sitta vid en strand allena en tidig morgon när dimman ligger som ett tunt täcke över vattenytan och du nästan kan höra hur fiskarna där nere i vätan ropar efter mat. Fastän det är inte bara själva fångsten som är det viktiga. Många är de gånger som jag kommit hem utan fisk, men ändå uppfylld av att ha haft möjligheten, att under några timmar veta att nu – när som helst – så kommer hugget.
Och det är så det är. Du kan stå i timtal och mata ut drag efter drag, spinnare efter spinnare utan att något händer, men så plötsligt – vad det beror på vet jag inte, lufttrycket, temperaturen, vindriktningen? – så biter fisken. Och om du är inte är med på noterna, om du lagt uppmärksamheten i ryggsäcken bland kaffet och ostfrallan, så missar du chansen. Det, kära vänner, är inte så roligt för det kan hända att du bara får en möjlighet den dagen, och om du då står med huvudet i såskoppen så får du skylla dig själv.

När jag skriver det här så minns jag med saknad tiden med mina två kollegor. Då vi hade vår lilla båt i Stora Värtan, vid den rangliga bryggan som efter varje vinter var tvungen att stagas upp av klubbmedlemmar som alla hade sin egen åsikt om hur jobbet skulle göras. Emellertid så blev det gjort och jag och mina två vänner kunde återigen ge oss ut på gäddjakt. För det var det som saken handlade om. Vi fiskade sällan efter abborre av någon anledning. Vi var gäddfiskare och vi tog många gäddor och det var en härlig tid när vi tre satt tillsammans med upplevelsen av att bara göra det vi gjorde just då och att vi lämnat fruar och barn på land. Och jag minns cigaretterna och på den tiden, de kalla folkölen, och jag saknar min Maestro i sin hatt och med de tjocka minusglasen i hans glasögon och hur jag och min andra kollega litade blint på hans omdöme om var och hur vi skulle fiska. Ja, litade blint är väl en överdrift, för det handlade mer om låta honom få må bra. En ödmjukhet från vår sida om ni så vill. Han var i sina egna ögon storfiskaren, och vi lät honom vara det. Det passade oss bra och det gjorde att mannen i den solkiga hatten med sitt underfundiga leende mådde som han ville må, och vi fångade många stora gäddor under hans ledning, inte tu tal om det.
Jag saknar dig U.