På den elfte dagen…

images (10)

Nu börjar Abborrfisket.

Det finns ett ställe på jorden där abborrarna är större än universum, där du får hugg på var och vartannat kast, där naturen är som ett duntäcke en kall vintermorgon för själen. Det är där som en kungsörn seglar över trädtopparna där du sitter i din båt med spöet i hand och kaffet ryker ur muggen och ostmackan i plastpåsen och jag är där alldeles för sällan och tyvärr är det lite jag kan göra åt det.
Överhuvudtaget så är det väldigt lite utrymme för fiske nu för tiden. Arbete och barn tar en stor del av min tid och när jag väl är ledig så finns det så mycket annat att göra. Alla är inte lika fascinerade av att stå vid en strand, sitta i en båt, som jag. Visserligen så tycker tolvåringen att det är roligt, men att fiska med barn ger inte så mycket utrymme för eget fiske direkt. Det handlar mest om att reda ut intrasslad lina, lossa drag som fastnat i botten, byta drag, eller plocka ner drag ur träd. Det är naturligtvis roligt att han är intresserad, men det kräver att jag är utrustad med en stor portion tålamod och att jag har inställningen klar för mig. ”Du kommer inte att kunna fiska själv.”
De få gånger som jag har möjlighet att komma iväg på egen hand, ja då stänger jag av telefonen, skärmar av mig från den övriga världen och det finns inget som slår upplevelsen av att sitta vid en strand allena en tidig morgon när dimman ligger som ett tunt täcke över vattenytan och du nästan kan höra hur fiskarna där nere i vätan ropar efter mat. Fastän det är inte bara själva fångsten som är det viktiga. Många är de gånger som jag kommit hem utan fisk, men ändå uppfylld av att ha haft möjligheten, att under några timmar veta att nu – när som helst – så kommer hugget.
Och det är så det är. Du kan stå i timtal och mata ut drag efter drag, spinnare efter spinnare utan att något händer, men så plötsligt – vad det beror på vet jag inte, lufttrycket, temperaturen, vindriktningen? – så biter fisken. Och om du är inte är med på noterna, om du lagt uppmärksamheten i ryggsäcken bland kaffet och ostfrallan, så missar du chansen. Det, kära vänner, är inte så roligt för det kan hända att du bara får en möjlighet den dagen, och om du då står med huvudet i såskoppen så får du skylla dig själv.

När jag skriver det här så minns jag med saknad tiden med mina två kollegor. Då vi hade vår lilla båt i Stora Värtan, vid den rangliga bryggan som efter varje vinter var tvungen att stagas upp av klubbmedlemmar som alla hade sin egen åsikt om hur jobbet skulle göras. Emellertid så blev det gjort och jag och mina två vänner kunde återigen ge oss ut på gäddjakt. För det var det som saken handlade om. Vi fiskade sällan efter abborre av någon anledning. Vi var gäddfiskare och vi tog många gäddor och det var en härlig tid när vi tre satt tillsammans med upplevelsen av att bara göra det vi gjorde just då och att vi lämnat fruar och barn på land. Och jag minns cigaretterna och på den tiden, de kalla folkölen, och jag saknar min Maestro i sin hatt och med de tjocka minusglasen i hans glasögon och hur jag och min andra kollega litade blint på hans omdöme om var och hur vi skulle fiska. Ja, litade blint är väl en överdrift, för det handlade mer om låta honom få må bra. En ödmjukhet från vår sida om ni så vill. Han var i sina egna ögon storfiskaren, och vi lät honom vara det. Det passade oss bra och det gjorde att mannen i den solkiga hatten med sitt underfundiga leende mådde som han ville må, och vi fångade många stora gäddor under hans ledning, inte tu tal om det.
Jag saknar dig U.

images (7)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s