Som en trött kattuggla sitter jag här och bligar. De övriga i familjen sover de rättfärdigas sömn men jag har lite kvar att göra. Som en nattvakt – en keeper of the peace – vandrar jag med vakande blick och sinnena har inte riktigt lagt sig till ro än. Det finns så mycket att göra, att tänka på, cigaretter som skall rökas, den eviga kontemplationen, fascinationen över en stjärnhimmel som i afton gömmer sig bakom tunga moln, och att jag är fri. Jag är friare än vad jag någonsin varit tidigare. Inga bojor håller mig längre fjättrad vid tvångstankar och oro och jag vandrar lätt på jorden.
Jag har en sol i min säng, ett mirakel, en glittrande stjärna och hon förtjänar allt gott i livet för det hon ger till mig varje dag år ut och år in och det var en lycklig dag då jag såg henne för första gången för nu relativt många år sedan. Hon var ämnad för mig. Jag visste det. Fråga mig inte hur, men ingenting har någonsin varit klarare. Hon är min gud, mitt hopp, min kraft och vad skulle jag gjort, tagit mig till, om hon inte funnits där för mig så nära intill när marken darrade och mitt förstånd sviktade. Den tacksamhet jag känner gentemot henne är omöjlig att beskriva och mitt liv går ut på att lägga mina kläden på marken i det att hon må gå torrskodd genom tillvaron.
Det mesta är gott således, men jag har lite kvar att oroa mig över och jag sänder mina böner visavi orosmolnet och hoppas att det ska lösas upp snart så att ljuset och tillförsikten skall tränga igenom och fylla den som det hänger över med frid och ro. Eventuellt så är min ängslan obefogad, jag vill åtminstone att det skall vara så, men ännu så så hänger det kvar, molnet, och den som står där i regnet vet inte ens om att det är blött och vått och kallt. Emellertid så dansar jag min antiregndans som en dervisch i natten och mina andaktsövningar bör ge resultat så småningom. Det är min övertygelse.

Ett kort blogginlägg i afton. Jag går min nattrond nu med nycklarna till alla låsen skramlande och ser till djuren, ser till kärleken och ser en framtid som ett dukat bord framför mig och jag är hungrig. Torsdagen är på väg över till fredag och imorgon är det mys. Det härliga fredagsmyset som jag älskar och jag önskar att barnen länge än kommer att uppskatta det på samma sätt som jag gör. Likafullt så vet jag att det har ett slut. Jag har sett det ske en gång tidigare med mina nu så stora pojkar och jag saknade det då när fascinationen att sitta med bonusmamma och pappa och se på film försvann. Jag är glad och lycklig dock över att jag fick en möjlighet att uppleva det igen, och jag är förberedd den här gången och kommer inte att gråta lika mycket sorgetårar när historien upprepar sig.
Allt har sin tid och som jag sagt tidigare – det har blivit mitt mantra – lev nu, inte imorgon eller igår och hys ingen oro för en framtid som du inte vet något om.
Och med den klyschan så säger jag godnatt.