Han mindes Berlin, ja inte så mycket själva staden, utan mer tågstationen. Han hade aldrig lämnat stationsområdet, hade bara köpt korv och öl, och sedan bytt tåg och rest mot Italien. Han hade dock velat gå på stadens så kallade Champs Elysee under de vackra lindarna som han läst om och sett bilder på. Uppleva hur solen strilade ner genom lövverket, stå under just den linden i ett regn av guld, den lind som var hans, som han visste fanns trots att han aldrig varit där. Han såg sig själv som en ung gentleman, välbärgad, nästan onödigt vacker, på slutet av sextonhundratalet, flanerandes ner emot Brandenburger tor bland vackra kvinnor i flor och stora hattar och blomsterarrangemang i håret. En aning högdragen förstås, von oben, så att säga och han putsade, mer som en gest, noggrant sin monokel och tände en cigarill. Den ljumma vårvinden rörde upp damm och han höll sin hand över näsan och log samtidigt åt en ung dam som passerade i en öppen hästdroska dragen av en vacker chaval med lemmar slanka som sulfider. Hon log tillbaka och slog sedan blygt ner blicken.

Han skrattade till och tänkte att han skulle passat in där, i kråsskjorta och skräddarsydd utstyrsel. Han var dock osäker på vad modet föreskrev vid den här tiden, sent sextonhundratal, då den berömda paradgatan uppfördes, men det spelade inte så stor roll, han tyckte att han hade någorlunda klart för sig hur män och kvinnor klädde sig vid den här tiden, och även om han hade fel så var det tillfredsställande att leka med fantasin. Han googlade trots allt och insåg att en adelsman från den tiden knappast skulle gjort bort sig på en scen som medlem av ett hårdrocksband på åttiotalet. Samma typ av långa, löst sittande rockar och rysch och pysch och allt du skulle ha behövt göra var att hänga på vår man från sextonhundratalet en elgitarr, så skulle succen varit ett faktum. Fast å andra sidan, en luta var inte så illa det heller, det fungerade ju för Bellman, även om det var hundra år senare.

Under en lind således, det är där han befinner sig tänker han, och han sitter på en bänk av trä och tittar på barn som leker tafatt och han ser den gamla damen i sin svarta utstyrsel som säljer konfekt som skulle kunna vara förgiftad med tanke på hur hon ser ut. Men hon är säkert vänlig och har egna barn som hon måste försörja och hennes man jobbar på någon fabrik och kommer hem smutsig och hungrig och förväntar sig mat på bordet. Barnen, det är kanske de som leker tafatt, är alltid hungriga och föräldrarnas liv består av detta, att få in pengar till mat och kläder och inget har förändrats tänker han.

Det är, bortsett från fattiga familjedramer, vackra damer som promenerar här och deras män är högdragna och hälsar på bekanta genom att lätt lyfta på hatten, eller att avmätt nicka, allt beroende på den status som den mötande besitter. Häst och vagn är vanligt, både öppna och stängda, och allén är aldrig folktom, inte ens på vintern.

Men nu var det nutid, och han var kvar i sina tankar i Berlin och han kom ihåg hur han stått på den balkong som löpte runt bangården på stationen där affärer låg tätt intill varandra och hur han öppnat en öl och satt tänderna i en korv då den, som han tyckte då, medelålders kvinnan, hon var väl runt trettiofem och ett halvt, knackade honom på axeln och frågade vart han var på väg. Han hade sagt det och hon sade att hon också skulle dit. Det var en underlig situation tyckte han då som tjugoåring med långt hår och osäkra ögon, men hon ville ha hans sällskap och då fick hon det, hela vägen till Italien.

Hon berättade för honom under tågresan om Berlin, där hon bodde, och om Unter den linden, och han önskade att han stannat där för hon beskrev allt med inlevelse och passion och hon ville visa honom Berlin när han kom dit nästa gång sade hon och smekte honom över kinden. Sedan hade hon kysst honom och han hade biljett till en sovvagn. Det hade inte hon. I florens sade de farväl och han fick hennes telefonnummer och han hade slarvat bort det redan innan nästa dag, men han tänkte på henne ibland, även idag.

Jag kanske kommer att träffa henne en dag tänkte han, under just den linden, den som är min och det kommer att vara vår och lindarna kommer att blomma och jag kommer att kyssa henne först den här gången, och hon kommer att hålla min arm när vi går mot triumfbågen vid Brandenburger tor.

Men han hade aldrig varit i Berlin, mer än på tågstationen.

I samma stund som vinden friskade i och krusade vattenytan på den lilla sjön där jag satt i min båt, så visste jag att det var slut. Det är över tänkte jag och lade ner mina vapen, höjde min blick mot skyn och bad tyst och stilla om nåd, likt en munk som lämnat det världsliga för att kliva in i det andliga och därigenom försöka hitta det som han saknat, och ringarna på vattnet från de vakande fiskarna syntes inte mer. Det fanns ett vemod här, och det var som om sommaren drog sin sista suck, och jag tänkte på henne som jag såg på tåget häromdagen, och som så gärna ville bli sedd, men föremålet för hennes ömma låga såg stelt rakt fram, och jag kunde känna hennes osynliga tårar, varma, mot min kind. På samma sätt så upplevde jag det som hur något togs ifrån mig och jag kände en saknad, som ett barn långt ifrån sina föräldrar, ensam vid ett fönster med blicken i det blå, och det hål som jag bär i min själ blev lite större och djupare. Jag rodde sakta hemåt och de mörka molnen blev fler och fler och de vällde in från horisonten som svart rök, skymde solen, gav en känsla av övergivenhet, och som en gammal dam som vid fönstret vattnar sina pelargoner och ser ut på sin omgivning med gamla ögon, upplevde jag hur tiden försvann och jag tänkte på den bitterhet som jag fått mig slängd i ansiktet för inte så länge sedan, och som jag inte förstod, fastän jag försökte.

I skogen, där det för inte så lång tid sedan rått febril aktivitet, var det nu tyst och du kunde känna fuktigheten i mossan, doften, som ur en källare, fast friskare på något vis och jag stod en lång stund för att analysera vad jag kände när det gick upp för mig att det som stack mig i mina näsborrar var hösten. För längesedan, när jag gick i skolan, var sommarledigheten en eon av tid, dagar som aldrig tog slut och allt var en euforisk känsla av frihet och när skolan väl började så var det inte med någon större ruelse du gick in genom portarna till kunskapens salar för återseendet av kamrater som du inte sett på hela sommaren var något glatt och Eva, när Eva kom så var hela jag en dallrande asp och jag kunde inte längre tala.

Men nu i skogen med båten förtöjd med en rostig kedja och låst med ett hänglås vid en knotig tall vars grenar påminde mig om fingrarna på min morfar som varit snickare i hela sitt liv, så kändes tiden utmätt som med tumstock, noggrant noterad och bokförd för framtida bruk. Jag gjorde ett avsteg från stigen och gick nu på den mjuka mossan och jag ville ta av mig skorna, få kontakt med det gungande underlaget, känna hur växtligheten letade sig in mellan tårna, bli ett med marken men det var vått och obehagligt och mina skor blev blöta och jag var snart tillbaka på stigen igen. Molnen hade nu hopat sig och det var som om de nästan nuddade trädtopparna och snart så kände jag de första regndropparna träffa mitt ansikte. Jag stannade och lät det ske, och regnet kom och det forsade ner mellan träden och det som varit tyst var nu inte det längre. Och jag stod där och lät vätan ta mig, såg på vattnet som i strida strömmar rann utefter bladen och barren och hur det bildades floder på stigen och långt borta, som ett lågt muller ifrån underjorden, hördes åskan. Sedan sågs blixten som en spretig silvergren över den blåsvarta bakgrunden, en ny åskknall och marken skälvde, och det kändes som om jordskorpan skulle rämna. Jag stod stilla, rörde mig inte ur fläcken, och jag var en del av universum och såg och kände återtåget vara ett faktum.

Jag tog av mig på överkroppen, hud mot mark tänkte jag och lade mig på rygg mitt på stigen, slöt mina ögon, och vattnet rann utefter mina sidor, inramade mig, jag var en vågbrytare, jag grävde ner mina fingrar i jorden och höll mig fast, min jeansjacka och t-shirt låg som ett vått bylte på marken och jag öppnade mina ögon och såg upp mot himlen mellan regndropparna och jag låg där tills det slutade. Såg hur molntäcket delade sig och hur solens strålar letade sig ner mot jorden igen, och så kom regnbågen som en sprakande färgkaskad, och jag reste mig igen. Tog på mig jacka och tröja och gick fuktig och upprymd och jag var varm trots vätan, och det var över, och livet började om igen och skogens sal var stor och doften däri var upplyftande och vällustig och jag mindes skogarna från min barndom och kunde känna hur liten jag var då, och var fortfarande. Jag stannade och försökte hitta en väg att gå, den rätta vägen, den som skulle leda mig hem men allt var snårigt, stigen var smal och gick knappt att urskilja och jag ville se, men var blind för sanningen och fick nöja mig det som jag förmådde uppfatta, och jag var nöjd med det, för tillfället.

Till slut hade jag hittat rätt. Skogen låg bakom mig och husen vid sidan om vägen jag gick på ingav trygghet och jag ville vara trygg. En sådan trygghet du känner som barn, eller borde känna, ville jag ha men insåg att det var ett fåfängt hopp. När jag stängde dörren bakom mig och var hemma, hängde jag upp mina kläder i badrummet för att torka. Stod sedan i duschen länge och såg på barren från skogen som virvlade omkring i vattnet på kakelgolvet, runt, runt som i en karusell for de och jag kände mig en aning yrslig.

När natten kom och jag hade suttit ute på balkongen länge och stirrat ut över hustaken så hördes åskan fortfarande, men avlägset nu, som ett dovt mumlande, en konversation där det inte gick att uppfatta några ord, men en undermening var tydlig, som en underström som skulle dra ner mig om jag inte var på min vakt. Det var kyligt nu, hösten var påtaglig och sommaren drog sig tillbaka och så även jag. När jag somnat så drömde jag om hunden igen, den som sprang utefter en öde strand. Sanden sprutade om dess tassar och havet var kallt och ogästvänligt, men hunden såg lycklig ut.

När jag vaknade nästa dag var himlen blå med ulliga moln med konturer av svart och återtåget var fullbordat och accepterat. Livet gick vidare. Allt var som det skulle vara och jag kände mig tillfreds, vilket var tillräckligt.

Så vacker, så oemotståndligt underbar och fri som få, och hon har luft under vingarna och seglar tyst genom nätterna som en skugga. Och tiden är ingen faktor för henne, hon är tidlös som en vind över den ryska tundran en isig vinterkväll. Hon håller blicken rakt fram och ser allt och hon behöver inte be om någonting för allt är henne givet. Och det hon säger är självklart som en källa i bergen och hon gnistrar som stjärnorna på himlen hon seglar i. Hennes sinne är lätt som en sidenklänning och kroppen hon bor i är ett tempel för dyrkan och häpnad och hennes skönhet är lika ofattbar som livet vi lever och vargarna ylar om nätterna till hennes ära. Hon har en säregen rytm i sina rörelser och hon svänger som en långsam blues söderifrån och hennes röst när hon sjunger är som en smekning över en solvarm kropp efter en dag på stranden. Lika svalkande som den är eggande. Lika het som den är mjuk. Hon är gräset som böljar som mjuka vågor över sommarängen, som de mäktiga vetefält som fyller horisonten med sina guldgula ax och det finns inget slut och ingen början. Likt havet som stillar sig efter år av stormar är hon, och lika spegelblank som ytan är hennes ögon och lika blåa som oskulden. Hon är både madonnan och skökan och den åtrå hon väcker kan både döda och förlösa och hennes kärlek är som ett ymnighetshorn. Lycklig den som får dricka därur. Hon vet hur du spelar spelet, för det är hon som satt upp reglerna och ger du dig in i leken så får du tåla den för det finns ingen återvändo. Hon är som tårarna du fäller för en kärlek som dog och även leendet av tillfredställelse och lugn efter ett oväder som bedarrat är hon. Som en vals över ett skimrande marmorgolv, det är hon, och om du har tur, även du. Som böljande tyg och svallande hår och du håller henne som du håller en tunn porslinsvas och om du tappar henne är allt förlorat och inget skulle längre ha någon betydelse. För att ha hennes kärlek är som att ha skydd när stormarna ryter, som att ha ett avtal med både Gud och djävulen, som att vara både trygg och rädd, som att våga darra som ett asplöv, och likväl som att kunna sluta ögonen och somna utan flimrande orosmoment, och att vakna i armarna på harmoni. Hon är som en mörk granskog i Dalarna i skymningen med den djupblå himlen som bakgrund, som en morkullas knorpande och knixande flykt över trädtopparna. Hon är en huldra och en ängel i en och samma kropp. Och jag är en man med en pojkes blick, och jag är här nu, och har inga planer på att gå någonstans.

Håll mig i handen älskling när vi går över vägen. Jag är förlorad utan dig.

Han kände sig förunderligt annorlunda, och det jämfört med hur det var för bara några månader sedan. Det var som om det som var viktigt för honom en gång inte längre var det. Och det handlade egentligen bara om småsaker, triviala handlingar, men som för honom hade betydelse, och var skönt att vara av med.

Det var ingen medveten kursändring, inget han bestämt sig för vid köksbordet vid frukosten, ingenting som hänt i hans liv som, medvetet, ledde till att han skulle genomgå en förvandling. Det skedde av sig självt upplevde han det som, och när han såg tillbaka på sitt beteende då, för som sagt en kort tid tillbaka, så var det som om det var någon annan han observerade, någon som han inte kände igen, och han förstod det inte. Och kände sig förvirrad.

Som det här med det där glaset till exempel. Han hade, vid varje tillfälle då han befann sig i affärer, oftast på seondhand dito, aktivt letat efter det perfekta glaset att dricka Coca Cola eller annan läsk ur. Och varför det var så viktigt gick inte att begripa. Det hade gått så långt att till och med hans barn, som då var tonåringar, och nu någonting annat, aktivt deltog i sökandet och till och med fann glädje däri, och gladdes, eller gjorde sken av att vara glada, med honom när funnit vad han sökte. Det var som att likt en korsriddare vara på jakt efter den heliga graal och han snokade runt bland glashyllorna som en detektiv och han visste precis när han hittat rätt. Det var tyngden som avgjorde, och formen, hur det kändes när han höll glaset i handen och allt detta letande, på gränsen till maniskt beteende, kändes absurt idag. Och han ville inte att det skulle ha varit på det sättet. Andra liknande beteenden, det fanns många, som till synes inte var så mycket att reflektera över, men som när han såg på dem idag, var onödiga och för honom oroväckande och som inte stod i relation till den han var nu. Att han ibland hade problem med just sin identitet valde han att bortse ifrån för det mesta.

Han upplevde sig själv som en rysk trädocka, en sådan med flera skal, och han kom närmare och närmare kärnan av sig själv för varje dag som gick. Allt ovidkommande skalades av, alla tvångsmässiga beteendemönster sorterades undan under rubriken idiotier och kasserades och han såg på sina medmänniskor på ett annat sätt också. Han kunde tydligt se deras skal och det var lätt för honom att avgöra hur långt de kommit i sin utveckling tyckte han. Hur stor vikt de lade vid petitesser var en avgörande faktor, kanske den största, och han kunde grimasera som vid illamående när han var tvungen att genomlida konstlade konversationer, i dagligt tal skitprat, och han ville helst vara en Tusse Batong, polisen i Pelle Svanslös, och kliva fram och banka, fast på ett vänligt sätt, vett i de som hölls med sådant prat. Han såg sig själv som en ordningsman, i uniform och skärmmössa, som med rak rygg och stenhård blick vandrade genom livet och som hade som enda uppgift att hålla ordning på sina medmänniskor. Han log vid tanken. Mjau, tänkte han och hytte med näven.

Han var således annorlunda idag och även om han upplevt sig själv som normal, och det annorlunda beteende som var han då, och som vid den tiden inte känts anmärkningsvärt, och underligt nog inte upprört honom, så häpnade han över att han varit så som han var, och han ville inte tro att han betett sig på det viset och uppfört sig, ja han tvekade inte att använda ordet, konstigt. Han gjorde dock sitt bästa för att försöka glömma det han han inte kunde förändra och fokuserade istället på att han gjorde precis det, förändrades.

I vilket fall som helst så hade han en ren känsla dessa dagar, en tvättad upplevelse, likt att han varit smutsig och nu renat sig själv, tallbarrsdoft och mysk, som att precis ha klivit ur duschen, hela tiden. Han var fjärran från den, som han ansåg, smutsiga tiden då han var styrd av outgrundliga, onda, krafter som fick honom att utföra de mest avskyvärda handlingar. Som till exempel att, med flåsig andedräkt på kvällen gå runt hela huset och kolla alla kranar inte bara en gång, utan minst tre. Känna på alla lås ytterligt nogsamt samt kolla så att barnen inte, av någon obskyr anledning, slutat att andas. Han hade lyckats att arbeta bort allt detta, och var nöjd. Han bäddade dock fortfarande omsorgsfullt åt sin teddybjörn innan han själv gick och lade sig. Såg till att den hade stöd för nacken och en filt över sig. Ett utryck för någon uppdämd drift han hade att ösa ömhet över någon som inte brydde sig ett spår antog han. En kärlekshandling utan krav att få något tillbaka, vilket annars ofta komplicerade hans kärleksyttringar. Var det så de som köpte kärlek för pengar tänkte? Han visste inte, men tänkte att det kunde vara på det sättet. Nallen klarade sig nog utan hans omsorger skrockade han för sig själv, och bestämde sig för att lägga ner även detta beteende, även om det skulle komma att bli svårt.

Våldsamt lycklig och befriad, som en gnu på savannen som undkommit de elaka lejonens jakt på honom, var hans upplevelse där han befann sig nu, och när han såg sig omkring i det spartanskt möblerade rummet och lyssnade på mumlet ifrån sina vänner i vita rockar som satt i soffor och fåtöljer utspridda efter väggarna, och när han såg solen genom de gallerförsedda fönstren så drog han en djup suck av lättnad. Han tog gladeligen emot den lilla koppen av plast med piller i som den söta sjuksystern räckte fram till honom och med en knyck med handleden som påminde honom om hur det var en gång, svalde han alla på en gång och sköljde ner med ett glas vatten, också serverat av systern som han glömt namnet på. Hon log, och han log tillbaka och lutade sig tillbaka i sacosäcken och lät sig förflyttas till en annan värld.

Han kände sig verkligen förändrad.

Hallå där käre vän, ta ett glas till vetja. Det är ju för guds skull semester. Luta dig tillbaka i solstolen med din halmhatt på huvudet och dina solglasögon på näsan, bli ett med den artificiella världen och låt oss arbeta tillsammans, som ett lag, mot nykterhetens förlamande grepp. Friheten finns ju i vinet och ölet och alla typer av alkohol och hur du än ser på det så kommer du inte ifrån att berusningen, bevisligen, är det du lever för. För vad skulle du ta dig till utan dina fredagsöl, lördagsvinet, ditt eftermiddagsrose’, och vad skulle det vara för semester käre vän, utan den så skönt avslappnade och, jag tvekar inte att skriva det, underbara känsla som ett riktigt bra alkoholrus ger? Se dig själv i spegeln bara, där har du beviset, ser du hur lycklig du ser ut? Dina ansiktsdrag är visserligen en aning osammanhängande men herregud! Vad gör det? Inte en rynka så långt ditt öga kan nå och har du någonsin varit vackrare och din kärlek till dina barn och din man eller hustru, har den verkligen varit starkare? Ditt hjärta svämmar över av tillgivenhet och ömma känslor och det du säger är så genomtänkt, utsökt, så att det känns som att du är direktkopplad till den kunskapsbank som finns i universum, och tänk att det bara behövdes några öl, några glas vin eller ett par tre whisky för att du skulle bli så oerhört intelligent. Och så charmig sedan, du slänger med håret och tittar under lugg och ditt skälmska leende är både sexigt och outgrundligt och att kjolen glidit upp ett par meter på dina lår gör absolut ingenting, och knäpp upp en knapp till i skjortan min gode man och visa din manliga, håriga bringa. Jesus! Du är verkligen makalöst snygg. Och ditt skratt! Så hjärtligt och otvunget och framförallt självsäkert och att du låter en aning arrogant när du pratar har absolut ingen betydelse, du din alfahanne, hur skulle du kunna hålla tillbaka det? Är du en naturlig ledare så är du, finns ingen anledning till att lägga band på det. Ta ett glas till nu!

Som en hund, som spetsade öron och viftande svans, som en tunga som hänger ut ur munnen och full fart i strandbrynet med sand som yr i stegen, ville han vara. Han strävade efter att nå den känslan, upplevelsen, som han trodde hundar hade som lyckligt springer i strandkanten. Eller den där rosen, den rosaröda, på gränsen till utblommad, förlorad, snart klar med livet men fortfarande vacker. Att vara en sådan skir uppenbarelse, att förmedla skönheten, vilsenheten, den omedvetna påverkan som en ros har på dem som ser den, upplever den, doftar den och planterar den i sina hjärtan var något han trängtade efter.

Och i skymningen stod han ensam och lät sina tankar flyga fritt och han kände sig lätt om hjärtat, inte sorgsen som han brukade, inte fylld av tvivel och outtalade önskningar, inte rädd och inte heller arg, han var nästan alltid arg, och han var ovan vid den här känslan. Tungsintheten hade blivit till en del av honom, och ilskan, och ur sorg spirar harm och han förstod inte detta. Var han olycklig? Och i så fall varför?

Han önskade att han kunde finna ett sätt att säga eller skriva det han kände men de ord han förfogade över räckte inte till. Det var som att försöka fylla en karaff med vin utan att ha tillräckligt mycket. Han kunde aldrig riktigt förklara hur han kände sig, varken för andra eller för sig själv. Fast i afton var den här känslan av någon anledning fri, utan koppel, och den rusade runt på gräsmattan som han stod på, osäker på sin nyvunna frihet, visste inte vad den skulle göra med den och var rädd för att fångas in igen. Känslan han bar på hade varit ute på egen hand förr, han höll den inte alltid inlåst, men han såg noga till att hålla koll på den och lät den inte få för mycket frihet, du kunde aldrig veta, det var viktigt att inte släppa taget helt och hållet ansåg han. Det var annorlunda när han var ung dock, men han fick också betala priset för hur dumdristigt han handskades med emotionella upplevelser på den tiden och han hade lärt sig sin läxa.

Han stod nu och såg på hur hans känslor krumbuktade sig som den där lyckliga hunden han ville vara. Hur den rullade runt på gräsmattan ostyrigt, då och tittandes upp på honom med en fråga i blicken. Tänker du släppa mig lös nu? Får jag springa fritt, eller tänker du fånga mig igen? Han satte sig ner på gräset och kände doften av fuktigheten, jorden, det som var livet, och han undrade hur länge det skulle vara den här gången. Hur lång tid det skulle ta innan han kopplade kärleken, för det var den det handlade om förstod han, igen? Eller var det så att han nu vågade, hade modet och självsäkerheten, att släppa tyglarna? Låta hjärtat som en vildhäst gallopera över prärien mot den nedåtgående solen. Åka med på resan lätt tillbakalutad, barbacka, med ett grässtrå i mungipan och beväpnad med ett högtflygnde sinnelag istället för de låga, vresiga tankar som han idag använde för att mörda sin omgivning med. Han grävde ner sina fingrar i myllan där han satt, det var kallt och fuktigt under det solvarma gräset och han såg på en skalbagge som klängde på ett grässtrå och han tänkte hur högt det skulle ha varit för honom om han varit skalbaggen och hur annorlunda världen måste te sig för en sådan liten insekt. Proportionerna, om han varit lika högt som baggen, en osannolik tanke, när han föreställde sig detta. Och nu ramlade den ner, helt oskadd, och han tänkte på att han skulle ha dött om han fallit från samma höjd. Men den lilla skalbeprydda varelsen fortsatte obekymrat sin väg bland grässtråna och han som studerade den rådbråkade sin hjärna för att förstå hur det hängde ihop. Det gick inte.

Och regnet kom, försiktigt, smög sig på som en indian på jakt efter villebråd, och jägaren lade ner sommarvärmen med ett enda välriktat skott från sin regnbåge. Han på gräset lyfte sitt ansikte mot himlen och lät regndropparna hamra mot sitt ansikte, lät det skölja bort all ilska och missunsamhet, och han var nu inuti sommaren, tog den på sig som du tar på en varm tröja för att du fryser. Och han kände att han var nära nu och hans kärlek satt framför honom som en tiggande hund. Han gav den godbit och den viftade på sin svans, lycklig över att vara ute ur sin fångenskap.

Han kände sitt hjärta slå och hur hans lungor med ett knakande ljud fylldes och tömdes av syre och en säregen takt såg till att livet svängde och han fick lust att dansa. Han tänkte på alla skuggor som passerat revy under hans levnadsdagar, men insåg att det funnits ljus också, och att det var lätt att låta dunklet ta över och han tänkte att det var bättre med ljus än mörker.

Plötsligt, som en blomma som slog ut i hans medvetande, så tog en fras form. En sångtext, en del ur den, och han fördes tillbaka till alla dessa konserter han sett med den här artisten och det magiska var påtagligt då, och nu, och han mumlade för sig själv med ett lyckligt leende,

Jag kan inte sväva som frälsar,n i skyn, eller simma som sutaren nere i dyn. Jag har ingen sans, knappt ens nå,t vett, jag kan inte föra mig på ditt sätt. Men jag kan älska dig, rätt och slätt.

Och så var det.

Det är för mycket, tänkte han. Alltför mycket att ta in på en och samma gång. Jag måste ta det i omgångar, som att sippa på för hett te eller kaffe, dra in luft i munnen samtidigt som du försiktigt inmundigar den heta drycken. Det är enda sättet.

I den varma morgonsolen denna junidag satt han på en bänk med huvudet i händerna. Han hade mörka byxor och en jeansjacka på sig och även det var för mycket, för mycket kläder, och han kände hur han svettades. Hur kroppen försökte reglera värmen och han borde ta av sig jackan men han orkade inte. Omvärlden höll honom hårt och han kunde inte ta sig loss. Han satt som i ett järngrepp och om du någon gång sett en gås tvångsmatas, få maten nertryckt i halsen med en pinne, så var det på det sättet han kände just nu. Intryck pressades ner med våld i strupen, hamrades även in i hans medvetande och det var nästan så att han kunde höra hammarslagen, obevekligt, rytmiskt, som de som hördes över sjön från sommarstugeområdet på andra sidan. Män i snickarbyxor och bar överkropp på stegar i solskenet, fixandes det som behövde fixas, och han avundades dem, och han ville vara som de. Istället satt han här och kände hur allt var för mycket. Illamåendet var påtagligt och han behövde dricka vatten. Han hade inget och att gå tillbaka hem var för långt och skulle tarva påfrestande förklaringar till varför han inte var på väg till jobbet, och den lilla butiken, närbutiken, på torget i bostadsområdet där han bodde, hade inte öppnat ännu. Törsten var svår och hans strupe så torr och musiken i hans lurar stämde inte med hur han mådde tänkte han. Men så kom Kate Buch och räddade honpm med en ny version, ny sång och gitarrsolo, av Wuthering Hights och himlen öppnade sig, diggilo diggilej och det kändes bättre nu, skrattade han för sig själv och det var som om hennes kristallklara stämma fuktade hans strupe och han ville sjunga med men avstod.

Och vinden friskade i plötsligt. Kom från ingenstans och gjorde att det blev svårt att höra musiken. Kate sjunger i storm tänkte han. Hon håller sig hårt i pilträdet vid bäcken och vattnet krusas och hennes hår är som en flagga i vinden. Allt förefaller annorlunda plötsligt, tunga tankar på flykt, flyr för musiken, rädda för kärlekshundarna vid hennes sida och det går inte att lyssna på något annat nu insåg han och han höjde volymen över den rekommenderade gränsen. Han lät sig tjusas av mystiska, underbara Kate och han drömde sig bort. Fantiserade om ett land utan krav och utan idiotiska regler som bara existerar för att någon har bestämt att de ska gälla och för att, ”vi alltid har gjort så.” Det är konstigt att jag inte blev en förbytare tänkte han, för jag avskyr verkligen att följa regler. Han reste sig och började gå mot bussen. När han kom fram till busshållplatsen så såg han att någon eller några krossat glasrutan i kuren igen. Glasbitarna låg som strödda diamanter, glittrade i solen, över den smutsiga asfalten och han tänkte att världen är verkligen full av idioter. Jag orkar inte tänkte han. Nu är allting för mycket igen och inte ens Kate kan hjälpa mig. Ibland hatar jag mitt liv, blev hans konklusion av denna morgon med så blandade intryck. Och trots att solen var så välvillig och att månaden var juni och att det borde vara svårt att känna som han gjorde, så var det inte så mycket han kunde göra åt det annat än att inse att allt var för mycket.

Det blir nog bättre i morgon tänkte han. Han trodde dock inte det.

Så varmt, så underbart och så nära marken nu. Min näsa är nästan begravd i den pulserande, vibrerande myllan och det är som all dess kraft går in i min kropp. Allt är jag, naturens skönhet, dofterna och de friska sommarvindarna i mitt hår, som är halvvlångt nu och borde klippas. När jag går så går jag långsamt, eftertänksamt och utan att skynda, jag är ett med det här som är omkring mig och även om det är betong och asfalt, som nu, så bakom och under spirar gräset. Mitt i livet, nej förbi mitten, i början av slutet snarare står jag. Och det är inte alltid så lätt att koppla samman kroppens uppenbarliga och ofrånkomliga åldrande med den mentala ålder du tycker att du har. Skalet åldras tänker du men din själ består. Likt hur jordens inre förhåller sig till det tunna äggskal som håller på att förstöras. Så går dina tankar. När jordskorpan rämnar, och livet på den yta som vi lever våra liv på upphör, vart tar innehållet vägen? Vad händer med det som glöder inuti. Vad sker med själen, om det finns en sådan, när kroppen dör. Det som egentligen är den du är? Din glödande tro och ditt hopp och din kärlek, som fört dig hit där du är idag, ska detta bara försvinna? Du vill inte att det ska förhålla sig på det sättet. Men om det är så, om allt, det som är livet, är förgängligt, som växter som dör. Vad var det då för mening med att leva? En deprimerande tanke förstås, men lätt är att hamna i sådana funderingar, när trots de ljusblåa skyarna, skymningen närmar sig. När den doft av rosor som förs fram av kvällsbrisen plötsligt känns kväljande och påminner dig om blomsterprydda kistor i dunklet vid altaret i en kyrka. Där lukt av död blandas med sorg och där de blommor som ser så levande ut, även de, skall snart dö. Döden blir, trots allt, påtaglig på sommaren. När först våren, med allt det liv och den frustande livslust som finns när vintern äntligen lämnat, övergår i en försommar där allt fullbordas, när allt kulminerar i en kakafoni av känslouttryck och blommor och fåglar gör sitt bästa för att överträffa varandra och själva livet och kärleken tycks vara förankrad i den explosion av upplevelser som den här tiden på året är. Men det är snart över, och det hopp jag känner när allt är i begynnelsen går nu över i en känsla av förlust när fåglarna slutar sjunga, när blombladen faller till marken eller blir till bruna, skrynkliga, ting som desperat håller sig kvar i stjälkarna och sommaren är slut redan innan den hann börja. Jag kan ibland tänka som så att jag fördrar vintern, då allt är dött och det är kallt, men att känslan finns där då hos mig att det vänder snart, att jag är på väg åt rätt håll. Icke desto mindre, en dag som denna, under den ljusblå himlen, så borde det vara förbjudet att hemfalla åt dysterhet. Jag sitter vid min busshållplats där jag brukar sitta vid den här tiden, omgiven av betong i en, inte dyster, men nästan yster grå nyans och i värmen, i dieseldoften från långtradare som passerar tillsammans med biogasbussar återvänder jag till känslan jag hade som ung och när tyngden av ryggsäcken jag bar skavde mina axlar, när jag för första gången kände lukten av kontinenten. Och plötsligt känner jag mig ung igen.

God morgon.

I allt det gröna, det som omsluter dig och förvandlar en lång och kall vinter till något du kan gömma dig i, för några månader, för att sedan alltför snabbt försvinna, gå tillbaka. Du färdas i din värld, går in i solglitter och följer vindlande åar som slingrar sig fram genom landskapet. Du vill ligga på rygg i en båt och stirra upp mot tunna, som sidenhalsdukar, skira moln som seglar över himlahavet och du kan känna vågskvalpet genom det tunna träet i din farkost, och ditt hjärta slår i takt med det som du upplever. Och när du kommer hem igen till ditt hus som ligger där du lade det innan du gick och du ser alla blommorna som redan blommat ut och du lyssnar efter fågelsången som tystnat. Så känner du hur höstens kalla fingrar nyper dig i dina solbrända kinder och du hör hur det gamla vanliga, det som du kan förnimma i vissnade blomblad på din rosaröda rhododendron, försynt knackar på din dörr. Som en långväga resenär från tider som flytt, och du känner och ser skuggorna och det knäpper redan i väggarna av kyla och stillastående liv, när han kommer på besök igen. Det sista kapitlet är skrivet nu och i maskrosornas gula skimmer speglas solen och jag skulle önska att den där tiden när somrarna var eoner av sekunder, minuter, timmar och dagar, när allting var gräsmattor och bad och förälskelser och feberaktiga drömmar om henne, hon med flätorna, och det var inget sexuellt, mer en varm känsla och en upptäcksfärd in i ett land du aldrig varit i, kom tillbaka. Där jag återigen fick göra en resa tillsammans med sorglösa prästkragar, motspänstiga näckrosor i en spegelblank tjärn med grodyngel och orangefärgade vattenödlor och välvilliga sommarängar med gärdsgårdar där huldror dväljs om sommarklara nätter. Där trolldom och verklighet går hand i hand och där daggen fuktar dina smalben när du går genom gräset. En förlorad tid, en förlorad tillvaro och en jakt på det orimliga.

Hans sinnestämning när han vaknade den här morgonen var av den sort där du inte riktigt vet vad du känner. Om huruvida du är glad eller ledsen eller både och, lite av varje, en oklar upplevelse. Han jämförde hur han kände sig med den känsla du har när du ska sova men inte kan, därför att du är för trött. När du vankar runt i rummen planlöst. När du istället för att gå och lägga dig hittar på saker att göra därför att de dyker upp som impulser, som grodor ur hålen på nöjesfältet, och du är där med klubban och slår och du missar och måste slå igen när det dyker upp en ny groda. Och du missar ännu en gång. Känslan ville inte försvinna. Det var som den fanns i väggarna, i de luftiga, vita gardinerna som hängde i fönstret och vajade förföriskt i vinden. Han kunde höra långt borta hur klockorna slog i det gamla tornet på kyrkan. Det spröda ljudet från för längesedan och det som han nu kände fanns i den sköra klangen tyckte han och slöt sina ögon. Och han kände doften från blommorna ute i trädgården och han kunde även uppfatta det svaga knastrandet från gruset på gången nedanför hans fönster när någon gick där och han tänkte att det var hans mor som var uppe tidigt som vanligt.

Det var en vacker morgon. En morgon för de som älskade livet och ljuset som, när han försiktigt öppnade sina ögon igen, likt en föraning om det som väntade honom strilade in genom det tunna tyget i fönstret och fick honom på fötter och han reste sig och gick fram till fönstret. Han kikade ut genom den tunna springan som gardinerna lämnade och han såg sin mamma ligga på knä i rabatten. Hon rensade ogräs. Han kvävde en impuls att ge sig till känna och gick istället tillbaka till sin säng. Han satte sig på kanten och tittade på solstrålarna som lekte katt och råtta på golvet och när han lyfte blicken så såg han sig själv i spegeln på garderobsdörren och han rätade genast per automatik på ryggen. Han satt som en hösäck tänkte han, och han visste att hans bestämde fader skulle, med den hårda blick han använde vid sådana tillfällen, ha gett honom en åthutning. Lika mycket som han älskade sin far lika mycket hade han respekt för, och fruktade hans humör. Han älskade sin mamma oreserverat och han visste att hon älskade honom tillbaka men den kärlek han hyste för sin far var som en blomma i hans bröst som tvekade att öppna sina blad och inte riktigt ville slå ut. Hans pappa hade svårt för att visa känslor och han ansåg att det låg en stor fara i att, som han sade till sin hustru, klema bort sonen. Den unge mannen på sängen tänkte på hur många gånger han varit nedstämd, inte för att han saknade kärlek, det fick han av sin mor, men för att han märkte hur gärna hans far ville öppna hans bröst för att se om blomman slagit ut, men att han inte kunde förmå sig till detta. Det var påfrestande för honom, att se hur den kärlek som han visste fanns, hölls tillbaka och han kunde inte förstå varför.

Han klädde sig långsamt och omsorgsfullt. Som om varje klädesplagg hade en särskild betydelse. Det var viktigt att de satt på rätt sätt, att ingenting klämde eller satt åt, särskilt strumpor och kalsonger. En hel dag kunde vara förstörd om strumporna inte satt som de skulle och om ett par kalsonger var för små så kände han sig nästan snöpt, men boxershorts var å andra sidan alladeles för slappa och korvade sig under byxorna vare sig det rörde sig om kortbyxor eller långa. Tighta skjortor eller T-shirts gjorde honom galen. Det var inte så att han var tjock på något sätt och därför inte stod ut med att hans kroppsform blev så påtaglig genom tyget om det satt för hårt. Nej det var som hans själ spärrades in av av för trånga kläder, som om hans tankar inte kunde få ett fritt flöde, hindrade honom från att tänka klart, gjorde det svårt för honom att andas. Hans mor kände till problemet och hade rensat hans garderop från oönskade plagg och den unge mannen var tacksam för det. Hans far hade för sin del ingen förståelse för sonens klädespreferenser och ansåg honom mer eller mindre konstig, udda, som en katt bland hermelinerna, som en sten i skon. Han hade dock resignerat och accepterade, om än motvilligt, sonens beteende. Till slut var han klar, strumporna satt rakt och hälen var där den skulle och han kände sig lös och ledig när han gick ner från övervåningen. Han var hungrig och såg fram emot sina tre smörgåsar som han visste stod färdigbredda i kylskåpet. Alltid med leverpastej eller ost, andra pålägg gick inte att äta ansåg han. Kaviar hade varit acceptabelt ända tills han, när han var liten, fick veta att det egentligen var fiskägg. Det satte en mental spärr för fortsatt ätande av det som han egentligen tyckte var gott. Han önskade att han aldrig hade fått veta.

Det slog honom plötsligt som en örfil! Och det började pirra i hans mage när det gick upp för den unge mannen vid frukostbordet vad han stod inför.

Sommarlovet hade börjat. Och hans ansikte sprack upp i det leende som han ägde och som bara var hans och som var underbart och som han belyste världen med och tillvaron kändes med ens annorlunda. Det var som om någon öppnat en hemlig dörr och gett honom tillåtelse att kliva in och allt förändrades som genom ett trollslag. Allt det tvång han kände varje dag under terminerna var som bortblåst och han fortsatte att le för sig själv där han satt ensam vid köksbordet och åt sina smörgåsar. Hur kunde han ha glömt bort det tänkte han. Tre månader i frihet, inga läxor och ingen lärare som inte förstod vad det var han ville i skolan utan bara skulle ha det på sitt sätt hela tiden. Det var som om hon inte förstod vad han sade eller tänkte. Som om hon talade ett annat språk, eller att han gjorde det. Inga oroliga blickväxlingar mellan hans föräldrar vid middagsbordet längre. Och han visste att de skulle resa bort snart, långt bort, och han både gladde sig och förskräcktes vid tanken men hans far var bra i sådana situationer. Han tog bort den oro han kände och fick honom att ta de steg som var nödvändiga för att saker och ting skulle fungera. Han reste sig när han ätit klart och ställde in fatet som smörgåsarna legat på i diskmaskinen och gick ut och satte sig på förstutrappen i solen. Han mådde bra.

Jag kanske är ett problembarn tänkte han där han satt och filosoferade. Jag famlar och ramlar och jag skramlar en del och det känns jobbigt ibland, uppförsbacke väldigt ofta, mycket att tänka på. Men det är sommar nu och vattnet är varmt i sjön och det kommer att bli bättre. Snart fyller jag fjorton och jag kan se svalorna som svarta skuggor mot den blå himlen och jag känner smaken av sol och värme och i blommornas skålar av flortunna blomblad gömmer sig humlor och bin och det surrar som små symaskiner när deras vingar vibrerar i det trånga utrymmet.

Jag behöver inte vara orolig mer. Både mor och far säger det och jag tror att det är sant det de säger tänkte han. Han reste sig när han såg sin mamma komma emot honom leende och han sprang och kastade sig i hennes armar. Hon doftade jord och svett och han höll henne hårt och han kände en stor lycka i sitt hjärta.