Fantasi och verklighet…

Så vacker, så oemotståndligt underbar och fri som få, och hon har luft under vingarna och seglar tyst genom nätterna som en skugga. Och tiden är ingen faktor för henne, hon är tidlös som en vind över den ryska tundran en isig vinterkväll. Hon håller blicken rakt fram och ser allt och hon behöver inte be om någonting för allt är henne givet. Och det hon säger är självklart som en källa i bergen och hon gnistrar som stjärnorna på himlen hon seglar i. Hennes sinne är lätt som en sidenklänning och kroppen hon bor i är ett tempel för dyrkan och häpnad och hennes skönhet är lika ofattbar som livet vi lever och vargarna ylar om nätterna till hennes ära. Hon har en säregen rytm i sina rörelser och hon svänger som en långsam blues söderifrån och hennes röst när hon sjunger är som en smekning över en solvarm kropp efter en dag på stranden. Lika svalkande som den är eggande. Lika het som den är mjuk. Hon är gräset som böljar som mjuka vågor över sommarängen, som de mäktiga vetefält som fyller horisonten med sina guldgula ax och det finns inget slut och ingen början. Likt havet som stillar sig efter år av stormar är hon, och lika spegelblank som ytan är hennes ögon och lika blåa som oskulden. Hon är både madonnan och skökan och den åtrå hon väcker kan både döda och förlösa och hennes kärlek är som ett ymnighetshorn. Lycklig den som får dricka därur. Hon vet hur du spelar spelet, för det är hon som satt upp reglerna och ger du dig in i leken så får du tåla den för det finns ingen återvändo. Hon är som tårarna du fäller för en kärlek som dog och även leendet av tillfredställelse och lugn efter ett oväder som bedarrat är hon. Som en vals över ett skimrande marmorgolv, det är hon, och om du har tur, även du. Som böljande tyg och svallande hår och du håller henne som du håller en tunn porslinsvas och om du tappar henne är allt förlorat och inget skulle längre ha någon betydelse. För att ha hennes kärlek är som att ha skydd när stormarna ryter, som att ha ett avtal med både Gud och djävulen, som att vara både trygg och rädd, som att våga darra som ett asplöv, och likväl som att kunna sluta ögonen och somna utan flimrande orosmoment, och att vakna i armarna på harmoni. Hon är som en mörk granskog i Dalarna i skymningen med den djupblå himlen som bakgrund, som en morkullas knorpande och knixande flykt över trädtopparna. Hon är en huldra och en ängel i en och samma kropp. Och jag är en man med en pojkes blick, och jag är här nu, och har inga planer på att gå någonstans.

Håll mig i handen älskling när vi går över vägen. Jag är förlorad utan dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s