Under just den linden…

Han mindes Berlin, ja inte så mycket själva staden, utan mer tågstationen. Han hade aldrig lämnat stationsområdet, hade bara köpt korv och öl, och sedan bytt tåg och rest mot Italien. Han hade dock velat gå på stadens så kallade Champs Elysee under de vackra lindarna som han läst om och sett bilder på. Uppleva hur solen strilade ner genom lövverket, stå under just den linden i ett regn av guld, den lind som var hans, som han visste fanns trots att han aldrig varit där. Han såg sig själv som en ung gentleman, välbärgad, nästan onödigt vacker, på slutet av sextonhundratalet, flanerandes ner emot Brandenburger tor bland vackra kvinnor i flor och stora hattar och blomsterarrangemang i håret. En aning högdragen förstås, von oben, så att säga och han putsade, mer som en gest, noggrant sin monokel och tände en cigarill. Den ljumma vårvinden rörde upp damm och han höll sin hand över näsan och log samtidigt åt en ung dam som passerade i en öppen hästdroska dragen av en vacker chaval med lemmar slanka som sulfider. Hon log tillbaka och slog sedan blygt ner blicken.

Han skrattade till och tänkte att han skulle passat in där, i kråsskjorta och skräddarsydd utstyrsel. Han var dock osäker på vad modet föreskrev vid den här tiden, sent sextonhundratal, då den berömda paradgatan uppfördes, men det spelade inte så stor roll, han tyckte att han hade någorlunda klart för sig hur män och kvinnor klädde sig vid den här tiden, och även om han hade fel så var det tillfredsställande att leka med fantasin. Han googlade trots allt och insåg att en adelsman från den tiden knappast skulle gjort bort sig på en scen som medlem av ett hårdrocksband på åttiotalet. Samma typ av långa, löst sittande rockar och rysch och pysch och allt du skulle ha behövt göra var att hänga på vår man från sextonhundratalet en elgitarr, så skulle succen varit ett faktum. Fast å andra sidan, en luta var inte så illa det heller, det fungerade ju för Bellman, även om det var hundra år senare.

Under en lind således, det är där han befinner sig tänker han, och han sitter på en bänk av trä och tittar på barn som leker tafatt och han ser den gamla damen i sin svarta utstyrsel som säljer konfekt som skulle kunna vara förgiftad med tanke på hur hon ser ut. Men hon är säkert vänlig och har egna barn som hon måste försörja och hennes man jobbar på någon fabrik och kommer hem smutsig och hungrig och förväntar sig mat på bordet. Barnen, det är kanske de som leker tafatt, är alltid hungriga och föräldrarnas liv består av detta, att få in pengar till mat och kläder och inget har förändrats tänker han.

Det är, bortsett från fattiga familjedramer, vackra damer som promenerar här och deras män är högdragna och hälsar på bekanta genom att lätt lyfta på hatten, eller att avmätt nicka, allt beroende på den status som den mötande besitter. Häst och vagn är vanligt, både öppna och stängda, och allén är aldrig folktom, inte ens på vintern.

Men nu var det nutid, och han var kvar i sina tankar i Berlin och han kom ihåg hur han stått på den balkong som löpte runt bangården på stationen där affärer låg tätt intill varandra och hur han öppnat en öl och satt tänderna i en korv då den, som han tyckte då, medelålders kvinnan, hon var väl runt trettiofem och ett halvt, knackade honom på axeln och frågade vart han var på väg. Han hade sagt det och hon sade att hon också skulle dit. Det var en underlig situation tyckte han då som tjugoåring med långt hår och osäkra ögon, men hon ville ha hans sällskap och då fick hon det, hela vägen till Italien.

Hon berättade för honom under tågresan om Berlin, där hon bodde, och om Unter den linden, och han önskade att han stannat där för hon beskrev allt med inlevelse och passion och hon ville visa honom Berlin när han kom dit nästa gång sade hon och smekte honom över kinden. Sedan hade hon kysst honom och han hade biljett till en sovvagn. Det hade inte hon. I florens sade de farväl och han fick hennes telefonnummer och han hade slarvat bort det redan innan nästa dag, men han tänkte på henne ibland, även idag.

Jag kanske kommer att träffa henne en dag tänkte han, under just den linden, den som är min och det kommer att vara vår och lindarna kommer att blomma och jag kommer att kyssa henne först den här gången, och hon kommer att hålla min arm när vi går mot triumfbågen vid Brandenburger tor.

Men han hade aldrig varit i Berlin, mer än på tågstationen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s