Rätt och slätt…

Som en hund, som spetsade öron och viftande svans, som en tunga som hänger ut ur munnen och full fart i strandbrynet med sand som yr i stegen, ville han vara. Han strävade efter att nå den känslan, upplevelsen, som han trodde hundar hade som lyckligt springer i strandkanten. Eller den där rosen, den rosaröda, på gränsen till utblommad, förlorad, snart klar med livet men fortfarande vacker. Att vara en sådan skir uppenbarelse, att förmedla skönheten, vilsenheten, den omedvetna påverkan som en ros har på dem som ser den, upplever den, doftar den och planterar den i sina hjärtan var något han trängtade efter.

Och i skymningen stod han ensam och lät sina tankar flyga fritt och han kände sig lätt om hjärtat, inte sorgsen som han brukade, inte fylld av tvivel och outtalade önskningar, inte rädd och inte heller arg, han var nästan alltid arg, och han var ovan vid den här känslan. Tungsintheten hade blivit till en del av honom, och ilskan, och ur sorg spirar harm och han förstod inte detta. Var han olycklig? Och i så fall varför?

Han önskade att han kunde finna ett sätt att säga eller skriva det han kände men de ord han förfogade över räckte inte till. Det var som att försöka fylla en karaff med vin utan att ha tillräckligt mycket. Han kunde aldrig riktigt förklara hur han kände sig, varken för andra eller för sig själv. Fast i afton var den här känslan av någon anledning fri, utan koppel, och den rusade runt på gräsmattan som han stod på, osäker på sin nyvunna frihet, visste inte vad den skulle göra med den och var rädd för att fångas in igen. Känslan han bar på hade varit ute på egen hand förr, han höll den inte alltid inlåst, men han såg noga till att hålla koll på den och lät den inte få för mycket frihet, du kunde aldrig veta, det var viktigt att inte släppa taget helt och hållet ansåg han. Det var annorlunda när han var ung dock, men han fick också betala priset för hur dumdristigt han handskades med emotionella upplevelser på den tiden och han hade lärt sig sin läxa.

Han stod nu och såg på hur hans känslor krumbuktade sig som den där lyckliga hunden han ville vara. Hur den rullade runt på gräsmattan ostyrigt, då och tittandes upp på honom med en fråga i blicken. Tänker du släppa mig lös nu? Får jag springa fritt, eller tänker du fånga mig igen? Han satte sig ner på gräset och kände doften av fuktigheten, jorden, det som var livet, och han undrade hur länge det skulle vara den här gången. Hur lång tid det skulle ta innan han kopplade kärleken, för det var den det handlade om förstod han, igen? Eller var det så att han nu vågade, hade modet och självsäkerheten, att släppa tyglarna? Låta hjärtat som en vildhäst gallopera över prärien mot den nedåtgående solen. Åka med på resan lätt tillbakalutad, barbacka, med ett grässtrå i mungipan och beväpnad med ett högtflygnde sinnelag istället för de låga, vresiga tankar som han idag använde för att mörda sin omgivning med. Han grävde ner sina fingrar i myllan där han satt, det var kallt och fuktigt under det solvarma gräset och han såg på en skalbagge som klängde på ett grässtrå och han tänkte hur högt det skulle ha varit för honom om han varit skalbaggen och hur annorlunda världen måste te sig för en sådan liten insekt. Proportionerna, om han varit lika högt som baggen, en osannolik tanke, när han föreställde sig detta. Och nu ramlade den ner, helt oskadd, och han tänkte på att han skulle ha dött om han fallit från samma höjd. Men den lilla skalbeprydda varelsen fortsatte obekymrat sin väg bland grässtråna och han som studerade den rådbråkade sin hjärna för att förstå hur det hängde ihop. Det gick inte.

Och regnet kom, försiktigt, smög sig på som en indian på jakt efter villebråd, och jägaren lade ner sommarvärmen med ett enda välriktat skott från sin regnbåge. Han på gräset lyfte sitt ansikte mot himlen och lät regndropparna hamra mot sitt ansikte, lät det skölja bort all ilska och missunsamhet, och han var nu inuti sommaren, tog den på sig som du tar på en varm tröja för att du fryser. Och han kände att han var nära nu och hans kärlek satt framför honom som en tiggande hund. Han gav den godbit och den viftade på sin svans, lycklig över att vara ute ur sin fångenskap.

Han kände sitt hjärta slå och hur hans lungor med ett knakande ljud fylldes och tömdes av syre och en säregen takt såg till att livet svängde och han fick lust att dansa. Han tänkte på alla skuggor som passerat revy under hans levnadsdagar, men insåg att det funnits ljus också, och att det var lätt att låta dunklet ta över och han tänkte att det var bättre med ljus än mörker.

Plötsligt, som en blomma som slog ut i hans medvetande, så tog en fras form. En sångtext, en del ur den, och han fördes tillbaka till alla dessa konserter han sett med den här artisten och det magiska var påtagligt då, och nu, och han mumlade för sig själv med ett lyckligt leende,

Jag kan inte sväva som frälsar,n i skyn, eller simma som sutaren nere i dyn. Jag har ingen sans, knappt ens nå,t vett, jag kan inte föra mig på ditt sätt. Men jag kan älska dig, rätt och slätt.

Och så var det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s