Famlar och skramlar och ramlar.

Hans sinnestämning när han vaknade den här morgonen var av den sort där du inte riktigt vet vad du känner. Om huruvida du är glad eller ledsen eller både och, lite av varje, en oklar upplevelse. Han jämförde hur han kände sig med den känsla du har när du ska sova men inte kan, därför att du är för trött. När du vankar runt i rummen planlöst. När du istället för att gå och lägga dig hittar på saker att göra därför att de dyker upp som impulser, som grodor ur hålen på nöjesfältet, och du är där med klubban och slår och du missar och måste slå igen när det dyker upp en ny groda. Och du missar ännu en gång. Känslan ville inte försvinna. Det var som den fanns i väggarna, i de luftiga, vita gardinerna som hängde i fönstret och vajade förföriskt i vinden. Han kunde höra långt borta hur klockorna slog i det gamla tornet på kyrkan. Det spröda ljudet från för längesedan och det som han nu kände fanns i den sköra klangen tyckte han och slöt sina ögon. Och han kände doften från blommorna ute i trädgården och han kunde även uppfatta det svaga knastrandet från gruset på gången nedanför hans fönster när någon gick där och han tänkte att det var hans mor som var uppe tidigt som vanligt.

Det var en vacker morgon. En morgon för de som älskade livet och ljuset som, när han försiktigt öppnade sina ögon igen, likt en föraning om det som väntade honom strilade in genom det tunna tyget i fönstret och fick honom på fötter och han reste sig och gick fram till fönstret. Han kikade ut genom den tunna springan som gardinerna lämnade och han såg sin mamma ligga på knä i rabatten. Hon rensade ogräs. Han kvävde en impuls att ge sig till känna och gick istället tillbaka till sin säng. Han satte sig på kanten och tittade på solstrålarna som lekte katt och råtta på golvet och när han lyfte blicken så såg han sig själv i spegeln på garderobsdörren och han rätade genast per automatik på ryggen. Han satt som en hösäck tänkte han, och han visste att hans bestämde fader skulle, med den hårda blick han använde vid sådana tillfällen, ha gett honom en åthutning. Lika mycket som han älskade sin far lika mycket hade han respekt för, och fruktade hans humör. Han älskade sin mamma oreserverat och han visste att hon älskade honom tillbaka men den kärlek han hyste för sin far var som en blomma i hans bröst som tvekade att öppna sina blad och inte riktigt ville slå ut. Hans pappa hade svårt för att visa känslor och han ansåg att det låg en stor fara i att, som han sade till sin hustru, klema bort sonen. Den unge mannen på sängen tänkte på hur många gånger han varit nedstämd, inte för att han saknade kärlek, det fick han av sin mor, men för att han märkte hur gärna hans far ville öppna hans bröst för att se om blomman slagit ut, men att han inte kunde förmå sig till detta. Det var påfrestande för honom, att se hur den kärlek som han visste fanns, hölls tillbaka och han kunde inte förstå varför.

Han klädde sig långsamt och omsorgsfullt. Som om varje klädesplagg hade en särskild betydelse. Det var viktigt att de satt på rätt sätt, att ingenting klämde eller satt åt, särskilt strumpor och kalsonger. En hel dag kunde vara förstörd om strumporna inte satt som de skulle och om ett par kalsonger var för små så kände han sig nästan snöpt, men boxershorts var å andra sidan alladeles för slappa och korvade sig under byxorna vare sig det rörde sig om kortbyxor eller långa. Tighta skjortor eller T-shirts gjorde honom galen. Det var inte så att han var tjock på något sätt och därför inte stod ut med att hans kroppsform blev så påtaglig genom tyget om det satt för hårt. Nej det var som hans själ spärrades in av av för trånga kläder, som om hans tankar inte kunde få ett fritt flöde, hindrade honom från att tänka klart, gjorde det svårt för honom att andas. Hans mor kände till problemet och hade rensat hans garderop från oönskade plagg och den unge mannen var tacksam för det. Hans far hade för sin del ingen förståelse för sonens klädespreferenser och ansåg honom mer eller mindre konstig, udda, som en katt bland hermelinerna, som en sten i skon. Han hade dock resignerat och accepterade, om än motvilligt, sonens beteende. Till slut var han klar, strumporna satt rakt och hälen var där den skulle och han kände sig lös och ledig när han gick ner från övervåningen. Han var hungrig och såg fram emot sina tre smörgåsar som han visste stod färdigbredda i kylskåpet. Alltid med leverpastej eller ost, andra pålägg gick inte att äta ansåg han. Kaviar hade varit acceptabelt ända tills han, när han var liten, fick veta att det egentligen var fiskägg. Det satte en mental spärr för fortsatt ätande av det som han egentligen tyckte var gott. Han önskade att han aldrig hade fått veta.

Det slog honom plötsligt som en örfil! Och det började pirra i hans mage när det gick upp för den unge mannen vid frukostbordet vad han stod inför.

Sommarlovet hade börjat. Och hans ansikte sprack upp i det leende som han ägde och som bara var hans och som var underbart och som han belyste världen med och tillvaron kändes med ens annorlunda. Det var som om någon öppnat en hemlig dörr och gett honom tillåtelse att kliva in och allt förändrades som genom ett trollslag. Allt det tvång han kände varje dag under terminerna var som bortblåst och han fortsatte att le för sig själv där han satt ensam vid köksbordet och åt sina smörgåsar. Hur kunde han ha glömt bort det tänkte han. Tre månader i frihet, inga läxor och ingen lärare som inte förstod vad det var han ville i skolan utan bara skulle ha det på sitt sätt hela tiden. Det var som om hon inte förstod vad han sade eller tänkte. Som om hon talade ett annat språk, eller att han gjorde det. Inga oroliga blickväxlingar mellan hans föräldrar vid middagsbordet längre. Och han visste att de skulle resa bort snart, långt bort, och han både gladde sig och förskräcktes vid tanken men hans far var bra i sådana situationer. Han tog bort den oro han kände och fick honom att ta de steg som var nödvändiga för att saker och ting skulle fungera. Han reste sig när han ätit klart och ställde in fatet som smörgåsarna legat på i diskmaskinen och gick ut och satte sig på förstutrappen i solen. Han mådde bra.

Jag kanske är ett problembarn tänkte han där han satt och filosoferade. Jag famlar och ramlar och jag skramlar en del och det känns jobbigt ibland, uppförsbacke väldigt ofta, mycket att tänka på. Men det är sommar nu och vattnet är varmt i sjön och det kommer att bli bättre. Snart fyller jag fjorton och jag kan se svalorna som svarta skuggor mot den blå himlen och jag känner smaken av sol och värme och i blommornas skålar av flortunna blomblad gömmer sig humlor och bin och det surrar som små symaskiner när deras vingar vibrerar i det trånga utrymmet.

Jag behöver inte vara orolig mer. Både mor och far säger det och jag tror att det är sant det de säger tänkte han. Han reste sig när han såg sin mamma komma emot honom leende och han sprang och kastade sig i hennes armar. Hon doftade jord och svett och han höll henne hårt och han kände en stor lycka i sitt hjärta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s