Återtåget.

I samma stund som vinden friskade i och krusade vattenytan på den lilla sjön där jag satt i min båt, så visste jag att det var slut. Det är över tänkte jag och lade ner mina vapen, höjde min blick mot skyn och bad tyst och stilla om nåd, likt en munk som lämnat det världsliga för att kliva in i det andliga och därigenom försöka hitta det som han saknat, och ringarna på vattnet från de vakande fiskarna syntes inte mer. Det fanns ett vemod här, och det var som om sommaren drog sin sista suck, och jag tänkte på henne som jag såg på tåget häromdagen, och som så gärna ville bli sedd, men föremålet för hennes ömma låga såg stelt rakt fram, och jag kunde känna hennes osynliga tårar, varma, mot min kind. På samma sätt så upplevde jag det som hur något togs ifrån mig och jag kände en saknad, som ett barn långt ifrån sina föräldrar, ensam vid ett fönster med blicken i det blå, och det hål som jag bär i min själ blev lite större och djupare. Jag rodde sakta hemåt och de mörka molnen blev fler och fler och de vällde in från horisonten som svart rök, skymde solen, gav en känsla av övergivenhet, och som en gammal dam som vid fönstret vattnar sina pelargoner och ser ut på sin omgivning med gamla ögon, upplevde jag hur tiden försvann och jag tänkte på den bitterhet som jag fått mig slängd i ansiktet för inte så länge sedan, och som jag inte förstod, fastän jag försökte.

I skogen, där det för inte så lång tid sedan rått febril aktivitet, var det nu tyst och du kunde känna fuktigheten i mossan, doften, som ur en källare, fast friskare på något vis och jag stod en lång stund för att analysera vad jag kände när det gick upp för mig att det som stack mig i mina näsborrar var hösten. För längesedan, när jag gick i skolan, var sommarledigheten en eon av tid, dagar som aldrig tog slut och allt var en euforisk känsla av frihet och när skolan väl började så var det inte med någon större ruelse du gick in genom portarna till kunskapens salar för återseendet av kamrater som du inte sett på hela sommaren var något glatt och Eva, när Eva kom så var hela jag en dallrande asp och jag kunde inte längre tala.

Men nu i skogen med båten förtöjd med en rostig kedja och låst med ett hänglås vid en knotig tall vars grenar påminde mig om fingrarna på min morfar som varit snickare i hela sitt liv, så kändes tiden utmätt som med tumstock, noggrant noterad och bokförd för framtida bruk. Jag gjorde ett avsteg från stigen och gick nu på den mjuka mossan och jag ville ta av mig skorna, få kontakt med det gungande underlaget, känna hur växtligheten letade sig in mellan tårna, bli ett med marken men det var vått och obehagligt och mina skor blev blöta och jag var snart tillbaka på stigen igen. Molnen hade nu hopat sig och det var som om de nästan nuddade trädtopparna och snart så kände jag de första regndropparna träffa mitt ansikte. Jag stannade och lät det ske, och regnet kom och det forsade ner mellan träden och det som varit tyst var nu inte det längre. Och jag stod där och lät vätan ta mig, såg på vattnet som i strida strömmar rann utefter bladen och barren och hur det bildades floder på stigen och långt borta, som ett lågt muller ifrån underjorden, hördes åskan. Sedan sågs blixten som en spretig silvergren över den blåsvarta bakgrunden, en ny åskknall och marken skälvde, och det kändes som om jordskorpan skulle rämna. Jag stod stilla, rörde mig inte ur fläcken, och jag var en del av universum och såg och kände återtåget vara ett faktum.

Jag tog av mig på överkroppen, hud mot mark tänkte jag och lade mig på rygg mitt på stigen, slöt mina ögon, och vattnet rann utefter mina sidor, inramade mig, jag var en vågbrytare, jag grävde ner mina fingrar i jorden och höll mig fast, min jeansjacka och t-shirt låg som ett vått bylte på marken och jag öppnade mina ögon och såg upp mot himlen mellan regndropparna och jag låg där tills det slutade. Såg hur molntäcket delade sig och hur solens strålar letade sig ner mot jorden igen, och så kom regnbågen som en sprakande färgkaskad, och jag reste mig igen. Tog på mig jacka och tröja och gick fuktig och upprymd och jag var varm trots vätan, och det var över, och livet började om igen och skogens sal var stor och doften däri var upplyftande och vällustig och jag mindes skogarna från min barndom och kunde känna hur liten jag var då, och var fortfarande. Jag stannade och försökte hitta en väg att gå, den rätta vägen, den som skulle leda mig hem men allt var snårigt, stigen var smal och gick knappt att urskilja och jag ville se, men var blind för sanningen och fick nöja mig det som jag förmådde uppfatta, och jag var nöjd med det, för tillfället.

Till slut hade jag hittat rätt. Skogen låg bakom mig och husen vid sidan om vägen jag gick på ingav trygghet och jag ville vara trygg. En sådan trygghet du känner som barn, eller borde känna, ville jag ha men insåg att det var ett fåfängt hopp. När jag stängde dörren bakom mig och var hemma, hängde jag upp mina kläder i badrummet för att torka. Stod sedan i duschen länge och såg på barren från skogen som virvlade omkring i vattnet på kakelgolvet, runt, runt som i en karusell for de och jag kände mig en aning yrslig.

När natten kom och jag hade suttit ute på balkongen länge och stirrat ut över hustaken så hördes åskan fortfarande, men avlägset nu, som ett dovt mumlande, en konversation där det inte gick att uppfatta några ord, men en undermening var tydlig, som en underström som skulle dra ner mig om jag inte var på min vakt. Det var kyligt nu, hösten var påtaglig och sommaren drog sig tillbaka och så även jag. När jag somnat så drömde jag om hunden igen, den som sprang utefter en öde strand. Sanden sprutade om dess tassar och havet var kallt och ogästvänligt, men hunden såg lycklig ut.

När jag vaknade nästa dag var himlen blå med ulliga moln med konturer av svart och återtåget var fullbordat och accepterat. Livet gick vidare. Allt var som det skulle vara och jag kände mig tillfreds, vilket var tillräckligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s