Under en ljusblå himmel.

Så varmt, så underbart och så nära marken nu. Min näsa är nästan begravd i den pulserande, vibrerande myllan och det är som all dess kraft går in i min kropp. Allt är jag, naturens skönhet, dofterna och de friska sommarvindarna i mitt hår, som är halvvlångt nu och borde klippas. När jag går så går jag långsamt, eftertänksamt och utan att skynda, jag är ett med det här som är omkring mig och även om det är betong och asfalt, som nu, så bakom och under spirar gräset. Mitt i livet, nej förbi mitten, i början av slutet snarare står jag. Och det är inte alltid så lätt att koppla samman kroppens uppenbarliga och ofrånkomliga åldrande med den mentala ålder du tycker att du har. Skalet åldras tänker du men din själ består. Likt hur jordens inre förhåller sig till det tunna äggskal som håller på att förstöras. Så går dina tankar. När jordskorpan rämnar, och livet på den yta som vi lever våra liv på upphör, vart tar innehållet vägen? Vad händer med det som glöder inuti. Vad sker med själen, om det finns en sådan, när kroppen dör. Det som egentligen är den du är? Din glödande tro och ditt hopp och din kärlek, som fört dig hit där du är idag, ska detta bara försvinna? Du vill inte att det ska förhålla sig på det sättet. Men om det är så, om allt, det som är livet, är förgängligt, som växter som dör. Vad var det då för mening med att leva? En deprimerande tanke förstås, men lätt är att hamna i sådana funderingar, när trots de ljusblåa skyarna, skymningen närmar sig. När den doft av rosor som förs fram av kvällsbrisen plötsligt känns kväljande och påminner dig om blomsterprydda kistor i dunklet vid altaret i en kyrka. Där lukt av död blandas med sorg och där de blommor som ser så levande ut, även de, skall snart dö. Döden blir, trots allt, påtaglig på sommaren. När först våren, med allt det liv och den frustande livslust som finns när vintern äntligen lämnat, övergår i en försommar där allt fullbordas, när allt kulminerar i en kakafoni av känslouttryck och blommor och fåglar gör sitt bästa för att överträffa varandra och själva livet och kärleken tycks vara förankrad i den explosion av upplevelser som den här tiden på året är. Men det är snart över, och det hopp jag känner när allt är i begynnelsen går nu över i en känsla av förlust när fåglarna slutar sjunga, när blombladen faller till marken eller blir till bruna, skrynkliga, ting som desperat håller sig kvar i stjälkarna och sommaren är slut redan innan den hann börja. Jag kan ibland tänka som så att jag fördrar vintern, då allt är dött och det är kallt, men att känslan finns där då hos mig att det vänder snart, att jag är på väg åt rätt håll. Icke desto mindre, en dag som denna, under den ljusblå himlen, så borde det vara förbjudet att hemfalla åt dysterhet. Jag sitter vid min busshållplats där jag brukar sitta vid den här tiden, omgiven av betong i en, inte dyster, men nästan yster grå nyans och i värmen, i dieseldoften från långtradare som passerar tillsammans med biogasbussar återvänder jag till känslan jag hade som ung och när tyngden av ryggsäcken jag bar skavde mina axlar, när jag för första gången kände lukten av kontinenten. Och plötsligt känner jag mig ung igen.

God morgon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s