I allt det gröna, det som omsluter dig och förvandlar en lång och kall vinter till något du kan gömma dig i, för några månader, för att sedan alltför snabbt försvinna, gå tillbaka. Du färdas i din värld, går in i solglitter och följer vindlande åar som slingrar sig fram genom landskapet. Du vill ligga på rygg i en båt och stirra upp mot tunna, som sidenhalsdukar, skira moln som seglar över himlahavet och du kan känna vågskvalpet genom det tunna träet i din farkost, och ditt hjärta slår i takt med det som du upplever. Och när du kommer hem igen till ditt hus som ligger där du lade det innan du gick och du ser alla blommorna som redan blommat ut och du lyssnar efter fågelsången som tystnat. Så känner du hur höstens kalla fingrar nyper dig i dina solbrända kinder och du hör hur det gamla vanliga, det som du kan förnimma i vissnade blomblad på din rosaröda rhododendron, försynt knackar på din dörr. Som en långväga resenär från tider som flytt, och du känner och ser skuggorna och det knäpper redan i väggarna av kyla och stillastående liv, när han kommer på besök igen. Det sista kapitlet är skrivet nu och i maskrosornas gula skimmer speglas solen och jag skulle önska att den där tiden när somrarna var eoner av sekunder, minuter, timmar och dagar, när allting var gräsmattor och bad och förälskelser och feberaktiga drömmar om henne, hon med flätorna, och det var inget sexuellt, mer en varm känsla och en upptäcksfärd in i ett land du aldrig varit i, kom tillbaka. Där jag återigen fick göra en resa tillsammans med sorglösa prästkragar, motspänstiga näckrosor i en spegelblank tjärn med grodyngel och orangefärgade vattenödlor och välvilliga sommarängar med gärdsgårdar där huldror dväljs om sommarklara nätter. Där trolldom och verklighet går hand i hand och där daggen fuktar dina smalben när du går genom gräset. En förlorad tid, en förlorad tillvaro och en jakt på det orimliga.