Det är för mycket, tänkte han. Alltför mycket att ta in på en och samma gång. Jag måste ta det i omgångar, som att sippa på för hett te eller kaffe, dra in luft i munnen samtidigt som du försiktigt inmundigar den heta drycken. Det är enda sättet.

I den varma morgonsolen denna junidag satt han på en bänk med huvudet i händerna. Han hade mörka byxor och en jeansjacka på sig och även det var för mycket, för mycket kläder, och han kände hur han svettades. Hur kroppen försökte reglera värmen och han borde ta av sig jackan men han orkade inte. Omvärlden höll honom hårt och han kunde inte ta sig loss. Han satt som i ett järngrepp och om du någon gång sett en gås tvångsmatas, få maten nertryckt i halsen med en pinne, så var det på det sättet han kände just nu. Intryck pressades ner med våld i strupen, hamrades även in i hans medvetande och det var nästan så att han kunde höra hammarslagen, obevekligt, rytmiskt, som de som hördes över sjön från sommarstugeområdet på andra sidan. Män i snickarbyxor och bar överkropp på stegar i solskenet, fixandes det som behövde fixas, och han avundades dem, och han ville vara som de. Istället satt han här och kände hur allt var för mycket. Illamåendet var påtagligt och han behövde dricka vatten. Han hade inget och att gå tillbaka hem var för långt och skulle tarva påfrestande förklaringar till varför han inte var på väg till jobbet, och den lilla butiken, närbutiken, på torget i bostadsområdet där han bodde, hade inte öppnat ännu. Törsten var svår och hans strupe så torr och musiken i hans lurar stämde inte med hur han mådde tänkte han. Men så kom Kate Buch och räddade honpm med en ny version, ny sång och gitarrsolo, av Wuthering Hights och himlen öppnade sig, diggilo diggilej och det kändes bättre nu, skrattade han för sig själv och det var som om hennes kristallklara stämma fuktade hans strupe och han ville sjunga med men avstod.

Och vinden friskade i plötsligt. Kom från ingenstans och gjorde att det blev svårt att höra musiken. Kate sjunger i storm tänkte han. Hon håller sig hårt i pilträdet vid bäcken och vattnet krusas och hennes hår är som en flagga i vinden. Allt förefaller annorlunda plötsligt, tunga tankar på flykt, flyr för musiken, rädda för kärlekshundarna vid hennes sida och det går inte att lyssna på något annat nu insåg han och han höjde volymen över den rekommenderade gränsen. Han lät sig tjusas av mystiska, underbara Kate och han drömde sig bort. Fantiserade om ett land utan krav och utan idiotiska regler som bara existerar för att någon har bestämt att de ska gälla och för att, ”vi alltid har gjort så.” Det är konstigt att jag inte blev en förbytare tänkte han, för jag avskyr verkligen att följa regler. Han reste sig och började gå mot bussen. När han kom fram till busshållplatsen så såg han att någon eller några krossat glasrutan i kuren igen. Glasbitarna låg som strödda diamanter, glittrade i solen, över den smutsiga asfalten och han tänkte att världen är verkligen full av idioter. Jag orkar inte tänkte han. Nu är allting för mycket igen och inte ens Kate kan hjälpa mig. Ibland hatar jag mitt liv, blev hans konklusion av denna morgon med så blandade intryck. Och trots att solen var så välvillig och att månaden var juni och att det borde vara svårt att känna som han gjorde, så var det inte så mycket han kunde göra åt det annat än att inse att allt var för mycket.

Det blir nog bättre i morgon tänkte han. Han trodde dock inte det.