”Föreställ er att ni alla kunde tänka som jag”, muttrade han. ”Hur bra och okomplicerad skulle inte den här världen vara då. Ni skulle slippa vara idioter, säga dumheter och begå obeskrivligt korkade handlingar. Tänk er att vakna som jag gör varje morgon med ett luddigt samvete, en dunkel vision och ett tillräckligt otydligt, utstakat mål för att inte behöva sträva mot detta. Hur underbar vore inte en sådan tillvaro? Det skulle hindra er från att ta korkade pseudobeslut som ni tror leder till något gott men som i själva verket är en utstakad väg till helvetet.” Sade Sture Karlsson och såg ut över staden från sin balkong.

Så varför fortsätter människor att hålla på som de gör frågade han sig? Det förefaller mig som om det som borde vara klokhet går i konstant motvind medan dumhet och  bristande intelligens har en kraftigt pådrivande medvind, funderade han vidare. Idiotins passadvind sveper över nationen som en gräshoppssvärm och slukar allt i sin väg och landet är öde och kargt och det sunda tänkande som en gång fanns här existerar inte längre. Det som vissa kvinnor och män inbillar sig är den rätta vägen och som de basunerar ut i radio och teve dygnet runt är ju bisarra tankebanor suckade han. Sture morrade inombords och sippade på sitt rödvin. Gatorna var regnvåta och det var i början på juli och klockan var åtta på kvällen. Det var fredagskväll och han tänkte sig ett besök på den lokala puben när han kommit i stämning. Vilket betydde, när han fyllnat till en aning.

Han var måttlig med spriten, det tyckte han nog och han ville verkligen inte tappa kontrollen. När han drack så kände han att han alltid var tvungen att ha ett halmstrå kvar i verkligheten och han upplevde att så länge han hade denna sin strävan så var det ingen risk för att han skulle hamna i ett beroende. Framför spegeln så synade han sin kropp. Lite osunt fläsk på magen hade han allt, men inget som störde alltför mycket. Tighta skjortor och dito T-shirts var dock uteslutet men han tränade regelbundet så i framtiden skulle det nog bli bättre trodde han.

I duschen så drömde han om guld och gröna skogar. Vackra kvinnor som tog hand om honom och bar honom fram över taggig väg. Evig sol och evig ungdom fanns också med i drömmerierna. Fastän först och främst så stod en önskan om att slippa ta ansvar för någonting överhuvudtaget i sitt liv. Det hade han lyckats bra med tyckte Sture.

På puben så drällde de vanliga kufarna omkring med glansig blick och fumliga fingrar. Blankögda spindlar kröp omkring i kulisserna och utefter väggarna och hade koll på det mesta i lokalen. Hemliga agenter strök sig som katter mot ben och viskade i flickors öron och små paket bytte ägare under bord. Det var således en helt vanlig kväll på puben i den medelstora staden och det som varit ljust ute blev mörkt och glasen var immiga. Sture hängde upp sig i baren och beställde ett glas rött. Musiken spelades på alldeles för hög volym enligt hans mening och hans stackars tinnitusöron skavde av ylande gitarrer och dunkande basar. Icke desto mindre så stampade han takten med sin högerfot och nynnade med i refrängen på den välkända rocklåten. Rödvinet var gott trots att det tillhörde husets sortiment och han drack ur sitt glas snabbt och beställde ett nytt.

Han såg henne ur ögonvrån när han lyfte glaset för att dricka, och ställde ner det igen med gapande mun och lätt darrande hand. Han hade sett henne förut, det visste han, och det var som om han kände henne för de träffades ofta slog det honom med ens. Hon var kvinnan i hans drömmar.

Bokstavligen.

Han drömde om henne var och varannan natt och hon var hans mardröm vissa nätter men hans allt på jorden vid andra tillfällen. Att se henne i verkligheten så här gav honom en osäkerhetskänsla. Den här kvinnan gjorde honom illa och hon skänkte honom njutning.  Han hatade henne när han vaknade, eller saknade henne, beroende på vad som hänt under nattens eskapader i det ogripbara landskap som var drömmar. Sture visste inte vad han skulle ta sig till.
Ödet?
Var detta ödet som slog honom i ansiktet med en läderhandske och utmanade honom på duell? Eller var det bara ett sammanträffande?
Säkert så var det en slump, men för säkerhets skull så drog han sig längre in i lokalen och såg till att ha henne under uppsikt hela tiden. Det förföll som om hon var där solokvist. Han såg ingen kavaljer eller väninna och hon höll sitt huvud högt och självsäkert som du gör när du är ensam och vill markera din status för omgivningen. Hon bar löst sittande byxor av ett glansigt material och en vit stickad topp. Enkelt och naturligt och oemotståndligt tyckte Sture. Han blev torr i munnen och drack mer vin. Sture kände det som om han fått en vision. En framtidssyn som motsvarade hans förhoppningar? Eller ett svart hål direkt ner till mörker och misär? Han var osäker på vilket.

Det fanns en tid då tillvaron gick i motvind mindes han när han såg på henne. När det lurade oknytt och illavarslande tecken bakom varje sten och knut. Då han borrade ner blicken i marken och huvudet mellan axlarna och strävade på. En tid då även han var dum nog att bry sig. Nya tider nu tänkte han och tittade hemligt under lugg bortåt där hon stod. Nya visioner, nya drömmar och nya mål och en promenad på guldpläterade vägar i filttofflor låg framför honom tycktes det. Sture tog mod till sig och gled som på is bort till platsen där hon hängde som en gobeläng vackert draperad på väggen.

”God morgon!” Sade han och log.

Hon skrattade till, inte så snällt, ett hårt och relativt elakt skratt var det.

”Har du nyss vaknat eller?” Frågade hon. ”Eller är det din vanliga raggningsfras? I så fall så måste jag ge dig en komplimang för nytänkande inom den genren.” Hon såg föraktfullt på honom. ”Vad ska du komma med härnäst? Jag kan inte bärga mig.”

Sture ryckte på axlarna, gjorde en min av oförstående och vände sig om för att gå därifrån. Tydligen så var det så att det var den elaka varianten av hans drömmars flicka som gjort entré. Han hade ingen lust att prata med henne. Han tänkte avvakta.

”Vänta! Förlåt kom tillbaka”, sade hon och tog honom i armen. ”Fan jag är så jävla otrevlig ibland. God morgon, var det så? Ja god morgon till dig också, har du sovit gott?” Hon lade sitt huvud på sned och försökte se söt ut. Sture kunde dock se hur det glimmade till av, ja, om inte av ondska, så något som låg nära intill. Så han tvekade, var fortfarande i sina fötter på väg därifrån men hans hjärna ville av någon anledning stanna kvar. Det var troligen självplågaren i honom tänkte han.

”Ja,  jag har nyss vaknat”, sade han och  flinade. ”Och om du vill ha en floskel till att tugga på så kommer den här.” Sture såg henne djupt i ögonen och såg allvarlig ut. ”Och nu när jag träffat dig så vill jag aldrig somna igen”, sade han och blinkade med ena ögat.

”Ellen”, sade hon och sträckte fram sin hand.

”Sture”, sade han och tog hennes hand i sin. Hon kändes varm, och lite svettig och när han såg på henne så var hon lätt fuktig i pannan. Nervös? Tänkte han. Sture betraktade henne och försökte förstå hur hon kunde vara här och vad hon hade för avsikter. Om hennes intentioner var goda eller onda och han gjorde sitt bästa för att fånga upp signalerna som fanns emellan dem . Det var en gåva han hade ansåg han, att som en orm kunna känna av lufttryck och vibrationer i marken och luften och förutsäga fara långt innan den uppenbarade sig. Just nu så darrade hans tudelade tunga oroväckande och han tog försiktiga steg.

”Har du någonsin gått i motvind?” Frågade han.
Ellen tittade frågande på honom, höjde på ögonbrynen, spärrade upp ögonen.

”Vad menar du? Om jag har gått i motvind, alltså när vinden blåser emot mig eller om jag gått i motvind, haft det jobbigt”, frågade hon och strök bort en hårslinga ur ansiktet. Hon drack en liten klunk ur sin ölflaska, Heineken för övrigt, och väntade på ett svar. När hon inte fick något så sa hon: ”Jävligt konstig fråga förresten.”

”Tycker du?” Sture tittade henne. ”Kanske det men du ser ut som om du gått i motvind i dina dagar. Dina ögon bär vittnesbörd om detta tycker jag”, sade han högtravande. ”Och det fanns en tid då även jag hade vinden emot mig så jag känner igen den blicken” Han log och drack vin. ”Fastän dina ögon brukar se ut så där ibland”, fortsatte han.

Ellen ryckte till som om hon fått ett slag.

”Vad menar du? Jag har väl aldrig träffat dig förut? Det har jag då inget minne av.” Hon glodde på honom. ”För övrigt, bär vittnesbörd, vad är det för ett slags uttryck? Är du med i någon gammal svensk film nu eller?” Ett elakt flin följde på det uttalandet.

”Vid andra tillfällen är dina ögon snälla och sexiga”, sade Sture lugnt. ”När du har gett upp, när du inte längre behöver slåss mot det som skrämmer dig. När du kan ge dig hän.” Sture såg henne i ögonen. ”Jag tycker  bättre om dig då än när du är elak och dina sår syns.”

”Vad i helvete snackar du om? Du verkar ju inte riktigt klok! Jag tror att du ska gå härifrån nu.” Ellens ögon flackade hit och dit men var hav av eld och hon tog ett steg tillbaka och pekade med sitt högra pekfinger i den riktning som hon ville att han skulle gå men Sture såg tveksamheten i hennes blick

Så han stod kvar. Sture sade ingenting mer utan drack bara ur sitt glas och väntade på att hon skulle lugna sig. Ellen vände sig demonstrativt bort och hela hennes kropp var avvisande och alla varningsflaggor var hissade och hon var som en sjöman som stod i fören på sitt skepp och spanade efter land. Efter en stund så mojnade vinden och hennes fyllda segel slokade och hon vände sig tillbaka mot Sture.

”Är du kvar än?” Frågade hon

”Som du ser”, sade Sture.

Ellen var på väg att säga något men hejdade sig. Hon hade svaga rynkor i sina ögonvrår som var tydliga trots att det var dunkelt i lokalen. Hon föreföll osminkad vilket gjorde henne ännu vackrare men det var svårt att uppskatta hennes ålder tyckte Sture och brydde sig egentligen inte så mycket heller. Nu när hon inte längre var arg så var hon en skönhet oavsett hur gammal eller ung hon var. Precis så skön som i hans drömmar, och han kände sig lika maktlös nu som när han sov och drömde om henne. Ellen, eller snarare kvinnan i hans drömmar, hade en säregen makt över honom på nätterna och han var då som en man som ville dansa men inte vågade bjuda upp. Istället så stod han bredvid dansbanan och såg hur hans kvinna dansade med än den ena och än den andra och han led. Emellertid, vid andra tillfällen, så hade hon bara ögon för honom och han var då som riddaren som fick bära hennes färger under tornerspelen.

”Det är du va?” Frågade han. ”Det är du som är kvinnan i mina drömmar.”

”Det kan du glömma.”

”Nej, nej, du missförstår mig. Det är dig jag drömmer om. Det är du som älskar mig ibland, hatar mig ibland. Gör mig illa och gör mig gott. Skänker mig njutning och smärta i lika stor utsträckning.” Sture var exalterad. ”Visst är det du? Säg att det är så.”

Ellen tittade på honom med skepsis i blicken. Ruskade på huvudet som om han var en idiot men någonstans i hennes ögon så såg han tvivel, som om att han slagit an en sträng som nu vibrerade i hennes hjärna och orsakade ett lätt kaos. Sture tog mod till sig och tog ett steg närmare och nästan viskade i hennes öra:

”Du drömmer om mig också, eller hur?”

Hon såg på honom och såg rädd ut.

”Vad är det här? Frågade hon retoriskt. ”Det här är ju helt sjukt.”

”Ska vi sätta oss ner?” Sade Sture och pekade mot ett bord som var ledigt längre in i lokalen. Lägligt nog så var det ett litet bås som gav diskretion åt två drömmare som behövde reda ut ett och annat. Emma torkade av bänken där hon skulle sitta med en servett som hon tog från en hållare på bordet. Sture noterade detta i sin anteckningsbok. Satte sig ner mitt emot henne utan att torka av och satte armbågarna på bordet. Knäppte sina händer och lade hakan på dem och stirrade på Ellen.

”Ska ni äta eller dricka?” Frågade den unge servitören med Errol Flynnmustasch och såg allmänt uttråkad ut

”Vi tar en flaska husets vin bara”, sade Sture utan att vända bort blicken från Ellen. ”Eller vill du ha något annat?” Ellen ruskade nekande på huvudet.

”Rött eller vitt?”

”Rött”, sade Sture. ”Det är gott”, sade han till Ellen.

Hon nickade bara.

”Vi kan ta lite jordnötter också.”

”Jag är allergisk mot jordnötter”, sade Ellen.

”Jaha, då tar vi inte några nötter. Salta pinnar, har ni det?”

Efter tio minuter kom vinet och pinnarna och under tiden så hade ingenting särskilt blivit sagt mellan Ellen och Sture mer än, var bor du? Vad jobbar du med?  Är du singel eller inte?  Men över dem svävade ett orosmoln, en gåta svår att förklara, obegripliga drömmar och visioner om nätterna som handlade om människor som liknade Ellen och Sture och ingen av dem vågade inleda ett samtal som handlade om just det. När de druckit ur halva flaskan med vin så höll de plötsligt utan att någon av dem förstod hur det gick till varandras händer och de var på väg. Gick tillsammans mot en nedåtgående sol som i en Allersnovell och det kändes varmt och hon hade små svettdroppar på överläppen och Sture torkade bort dem med sin pekfingertopp och hon log och såg förändrad ut jämfört med hur hon sett ut för en halvtimme sedan.

”Det här känns så konstigt”, sade Ellen till slut. ”Jag fattar inte vad jag håller på med och varför jag sitter här med dig och håller dig i handen. Det känns som jag med i en film eller i någon absurd pjäs och när som helst så kommer regissören att ropa bryt! och sedan går alla här hem och kvar sitter du och jag och det finns en stor kristallkrona i taket som  sprider ljus och eftertexterna rullar.” Hon skrattade till. ”Det kanske är så att vi är gjorda för varandra Sture och att vi är som två halvor som varit ett klot, som delats, och nu är helt igen.” Hon sade det som ett skämt men menade allvar, det var tydligt.

”Det var vad jag också tänkte”, sa Sture såg på henne utan att säga något mer.

När jag först upptäckte dig, för övrigt långt innan du såg mig”, fortsatte hon. ”Förlåt att jag var så elak förresten, jag var bara rädd.” Ellen såg skyldig ut.

Sture viftade avvisande med ena handen.

”Jag trodde inte att det var sant. Det här händer inte tänkte jag och jag tycker fortfarande att det är helt sjukt.” Hon ruskade på huvudet. ”Att jag överhuvudtaget sitter här och talar om det här är så långt ifrån hur jag brukar vara”, sade hon. ”I vanliga fall så är jag en brusande fjällbäck som studsar hit och dit på sin väg nerför bergssidan.” Hon gjorde en paus. ”Poetiskt eller hur?” Sade hon när hon såg Stures min. ”I vilket fall som helst, nu känns jag mer som ett kavlugnt hav och det förefaller nästan som att jag drömmer och när jag vaknar så kommer du att vara borta igen.” Hon kramade hans hand hårt. ”Är det här en dröm Sture? Kommer vi att vakna upp i var sin säng snart och allting kommer att vara som vanligt igen?” Hon strök med sin tumme över hans hand.

”Jag  för min del har väntat på det här”, sade Sture förnumstigt. ”Du drömmer inte om samma flicka natt efter natt, en flicka som du aldrig träffat, utan att det betyder något. I min värld, som är befolkad till största delen av idioter, finns det stor plats för drömmar och fantasier för att jag ska stå ut och det har hänt, när jag vaknat efter att ha drömt om, ja, dig”, sade han och flinade. ”Att jag varit tvungen att gå ut på min balkong och sitta där en stund för att verkligen ta reda på om det varit en dröm eller om jag befunnit mig i en annan del av tillvaron.”

”Ett parallellt universum?”

”Ungefär så har jag tänkt ja.”

”Jag har haft samma funderingar efter mina drömtripper men inte vågat yppa det för någon”, sade Ellen. ”Du vill ju inte bli känd som den där konstiga tjejen eller hur?” Hon gjorde en min. ”För övrigt så har jag inte så många som jag skulle berätta mina drömmar för om jag ska vara ärlig.”

”Jag har varit den konstiga killen i hela mitt liv”, sade Sture. ”Odlat min mysticism för att slippa vara den jag egentligen är och till slut så glömde jag bort vem den personen var och alla mina idiotier som jag lyckats med har ursäktats med att: Du vet ju hur Sture är.” Sture drog handen genom sitt korta hår och suckade. ”Jag har aldrig tagit ansvar för någonting i hela mitt liv och så vitt jag vet så finns det ingenting som jag har lämnat efter mig. När jag dör så är jag död och efter några år så finns knappt ett minne kvar.” Sture skrattade till.

”Det lät ju muntert”, fnittrade Ellen.

”Det värsta är att det är sant och det som är ännu värre är att jag är nöjd med att vara en ansvarslös idiot.” Han svepte det sista som var kvar i glaset och vinkade på servitören som kom som ett skott och de fick så småningom en flaska till. ”Jag vet att det här inte är vanliga drömmar, och jag tror att du vet det också”, sade Sture och såg henne i ögonen och fick det svar han ville ha.

De satt tysta sedan och bara drack vin. Småpratade om än det ena och än det andra och kommenterade andra restauranggästers utseende och beteende. Skrattade och mådde bra och Sture kände det som om han hade känt Ellen i hela sitt liv. Han sa det till henne. Hon höll med.

”Du mina drömmars man”, fnittrade Ellen när klockan började närma sig tolv enligt Stures armbandsur. ”Du från mitt parallella universum, vad ska vi göra nu då?”

Sture sa ingenting. Visste inte riktigt vad han skulle säga.

”Tror du att någonting blir väldigt fel om vi fortsätter att träffas?” Sade hon oroligt och lite på snusen. ”Kanske att något gick snett i regin i den här pjäsen vi är med i och att vi aldrig skulle mötts och att nu när vi gjort det så kommer allt som håller ihop den här världen som vi lever i att trasas sönder.” Hon såg på honom.

”Det tror jag inte”, sade Sture. ”Jag tror mer att vi är den felande länken som gör att utvecklingen går vidare. Att vi är ett medvetet steg för den som håller i trådarna och det att jag drömt om dig och du om mig var till för att vi skulle känna igen varandra när vi väl sågs och du fattar att jag är den där konstiga killen nu, eller hur?” Han skrattade och hon också och Sture smekte hennes kind. ”Hur som helst så är klockan tolv snart och det är väl då som förtrollningen bryts och du kommer att lämna mig springandes och allt som blir kvar är din sko. Du återvänder till din del av universum och jag kommer att tillbringa resten av mitt liv med att utsiktslöst leta efter dig.” Han log och lade huvudet på sned och försökte se söt ut.

”Din klocka går fel. Hon är redan fem över så den teorin sprack”, sade Ellen och pussade hans handflata. ”Mina dagar som rädd kanin är över dock, jag kommer inte att springa  längre. Jag vet inte hur jag kan vara så säker på det men det är jag, och alla hål som jag gömt mig i under de år som jag levat är igentäppta.” Hon log skuldmedvetet. ”Jag har inte varit någon ängel direkt jag vill att du ska veta det.”

”Det har inte jag heller.” Sture reste sig upp med knakande knän. ”Vi går nu Ellen, vi går hem till mig och så kollar vi om världen finns kvar i morgon bitti när vi vaknar.”

Hon lade huvudet fundersamt på sned. Nickade sedan och tog hans utsträckta hand.

AC/DC spelade Highway to Hell när de gick.

Det fanns inte plats, utrymmet var inte tillräckligt för den glöd som han kände. Det var som om han var en sprickfärdig ballong och han gjorde sitt allra yttersta för att hitta ett sätt att kanalisera sina känslor utan att tappa dem.

Fönstret i sovrummet var öppet och de vita gardinerna svängde förföriskt i vinden och fick honom att tänka på dans. Han låg på rygg i sin säng naken. Solen låg som ett täcke över hans kropp och värmde skönt. Det dunkade i hans hjärta. Blodet flöt i hans ådror och han låg med öppna ögon och njöt. Bredvid låg en kvinna. Hon sov.

Han kände en stor tacksamhet mot detta ogripbara något som gett honom vad han nu hade. Tidigare i livet så hade fokus legat på det som han inte hade eller på det som han inte gjort så bra och allt som han faktiskt hade lyckats med fick stå tillbaka för ångest över missgärningar och idiotier. Det fanns en stor kraft därute. Det var han övertygad om. Vad det var hade han ingen aning om men varje dag så kände han att den existerade och han förde ett samtal med något varje kväll. Stod med knäppta händer och ansiktet vänt mot natthimlen och framförde sina böner och önskningar om allt mellan himmel och jord. Han hade även fått vad han hade frågat efter. Inte allt förstås, men mycket av det som han hade bett om hade införlivats. Inte omedelbart, men till slut, utan att han märkte det knappt så förändrades saker och ting och han upplevde samma förvåning varje gång.

Han vände sitt ansikte mot den sovande kvinnan. Hans mirakel, hans anledning att leva vidare låg där och sov den oskyldigas sömn. Oskyldig och oskyldig förresten, vem var det i dagens samhälle? Han var det i alla fall inte och för övrigt så hade han lärt sig att inte längre döma andra. Det hade varit hans huvudskaliga uppgift i livet förr, att förebrå och ställa till svars och även om han själv inte var Guds bästa barn så drog han sig inte för att sätta sig till doms över andra. Han var helt enkelt en idiot förr om åren. Det var han emellertid fortfarande. Dock en bättre idiot, en mindre påtaglig dåre var han skulle du kunna säga.

Det ryckte till i hennes kropp och han smekte henne över håret för att lugna. Under duntäcktet så visste han att hon var lika naken som han och han fick aldrig nog av se på henne. Han kunde ligga och titta på henne när hon klädde sig på morgnarna när hon trodde att han sov. Som en spion under sitt täcke låg han och förundrades över hur vacker hon var och skickade en tacksamhetens tanke ut i universum för att han hade fått ynnesten att träffa henne. Han reste sig försiktigt ur sängen för att inte väcka henne och gick som Gud skapat honom fram till fönstret och såg ut på sommaren. Så lite hon visste tänkte han, och så mycket. Mer än honom ibland men oförklarligt naiv och på gränsen till befängd då och då tyckte han. Fastän antagligen så hade det med att göra att hon hade ett enklare sätt att se på livet än vad han hade. Allting behövde kanske inte skärskådas och analyseras in i minsta detalj jämt och ständigt funderade han vidare. Happy go lucky var något som han aldrig hade lärt sig riktigt. Inte utan att vara full i alla fall och så var det.

Hon tyckte att hon var för smart för att tala med Gud ansåg hon. Han log där han stod och såg ut på gräsmattan där det stod en Koltrast och lade huvudet på sned. För honom var det obegripligt hur du kunde missa att allt hängde ihop. Att livet var som en väv av osynliga trådar och att alla handlingar påverkade allting i ett universum som han för övrigt var osäker på om det verkligen existerade. Fjärilseffekten fanns det en film som hette. Något åt det hållet låg hans verklighetsuppfattning. Bortsett dock ifrån att han hade dubier om huruvida vår verklighet verkligen såg ut som  vi uppfattade den. Han undvek att tala öppet om sådana saker. Det föll inte alltid i så god jord och han tappade i trovärdighet när han lade ut texten om att  vårt universum var en chimär baserad på vår förmåga att ta in information. Det fanns inget nu och då var hans uppfattning och att tro att det du gjort tidigare i livet inte hade något med att göra med det liv du levde idag var rent ut sagt korkat ansåg han. Att det sedan var en nödvändighet att försöka acceptera dumheter du eller andra företagit sig var en annan sak. Det behövdes för att kunna gå vidare.

Han gick tillbaka till sängen. Satte sig på hennes kant och smekte sin fru över hennes stjärt och rygg ovanpå tyget. Han fylldes av stora känslor och han mindes hur svårt det hade varit för bara några år sedan. Hur han tillät mörker att ta över ljus och hur han istället för att plantera för framtiden rev upp det han hade sått och han förlorade ständigt kontrollen. Det var helt annorlunda idag och även hon hade gått framåt tack och lov och idag så red de på en våg som han hoppades aldrig skulle lägga sig och dö. Han lät sin hand försvinna in under täcket och glida över hennes nakna hud. Hon stönade och som han uppfattade det ganska nöjt och hon särade på sina ben en aning och han fortsatte sin upptäcktsfärd.

I hennes mage spirade en del av honom själv nu och om några år från idag så skulle de fortfarande vara lika lyckliga. Så stod det i stjärnorna och det fanns ingen anledning att tvivla på det tänkte han där han låg och höll om henne varm och svettig. Han log in i hennes hår och det doftade sommar och kärlek och han viskade hemliga saker i henne öra och klockan i vardagsrummet slog elva på förmiddagen. Ute på gräsmattan satt en katt och smorde kråset med en gulsparv. Det blåste en varm vind över nejden och en gulsångare satt i dungen nedanför deras hus och lät sina overkliga toner studsa mellan trädstammar och lövverk.

I lekparken en bit bort från var de bodde lekte barn och deras lyckliga skratt gjorde bilden hel. Grannen klippte gräset och hon i det andra huset bredvid älskade sin pojkvän och de två gick tillsammans hand i hand nere på cykelvägen och hennes klänning var kort som sommaren.

Allting är fullkomligt nu tänkte han och stirrade upp i taket. En odefinierbar melodi klingade i hans huvud och han var någon annanstans och han var här och där och han höll hennes hand hårt och han viskade tyst mest för sig själv.

”Släpp aldrig taget, lova det?”

Svaret fanns hos svalorna som svirrade högt upp i sommarhimlen. I värmen som sommaren gav och i svalkan ifrån kvällsbrisen när dagen var slut.

Han suckade och försökte glömma allt som var ont och hårt obehagligt. Han lyckades faktiskt och stängde den förbannade dörren om det som han inte ville se och höra. Det kändes bra. Även om han visste att den snart skulle öppnas igen.

Hon lade sig över honom och kysste honom på munnen.

”Jag lovar”, sade hon sedan.

 

 

 

 

 

Det var mörkt. Han såg ingenting framför sig och han trevade sig fram efter väggarna för att försöka hitta en dörr, en öppning, eller något liknande som kunde ta honom  därifrån. Han visste mycket väl var han var och hur han hamnat där  och varför. Det var inte det som var problemet och han var inte rädd. Till slut så gav han upp och satte sig ner och väntade. På vad visste han inte, men han väntade icke desto mindre.

Gruset knastrade som hårt bröd där han gick. Grusgången fram till det stora, vita huset verkade oändligt lång och väskorna han bar på var tunga som bly.
Ingen biltrafik hade det stått på en skylt nere vid vägen och Taxin hade varit tvungen att släppa av honom där så han fick vackert gå hela vägen. Han stannade och pustade ut. Tänkte tända en cigarett men han såg ingenstans där han skulle kunna kasta fimpen och att slänga den i det vita gruset var otänkbart. Det var säkert dödsstraff på det tänkte han. Bosse satte sig ner på den ena väskan och såg ut över de vidsträckta åkrarna. En tornfalk ryttlade och såg ut att hänga som i ett snöre över vetefältet, eller var det råg, han mindes inte skillnaden, och plötsligt var det som om ett vakuum uppstod för fågeln föll som en sten rakt ner i grödan. Kom upp några sekunder senare med en mus i klorna. Bosse gillade fåglar. Eftermiddagssolen hängde som en blodsprängd apelsin över havet och långt borta på andra sidan fältet hördes en tupp gala.

Det regnade. Vräkte ner fullkomligt och Bosse Bengtsson satt i sin lägenhet i en småstad och stirrade ut genom fönstret. Han drack te. Egentligen så tyckte han inte om den drycken men det var något med att just dricka te som han gillade. När han var ung så samlades vännerna hos varandra för att tömma den ena kannan efter den andra och det fanns status i vilka sorter du hade hemma. Kaffe kom aldrig till tals i pojk och flickrummen. Kaffe drack du på kafé, så var det bara. Så nu satt han här och drack te för sig själv trettio år senare och han mindes fortfarande hur svettig han blev av den varma drycken och ingenting hade förändrats tänkte han och torkade sig i pannan med skjortärmen. Bosse suckade djupt när han såg hur regnet strilade ner utefter fönsterrutan och över taken hängde svarta moln som på tork och de rörde sig sakta i en frisk vind som for över torget och som fick skräpet som låg där att snurra runt i en yster dans. Den gamla kyrkan på kullen, i kanten av torget slog sina tveksamma fem slag och han kände sig hungrig. Han reste sig upp och gick ut i hallen och hämtade sin mobiltelefon som han alltid lade på det lilla bordet där och slog numret ner till den lokala pizzerian och beställde en Quattro Stagioni. Den skulle vara klar inom tio minuter sa de, men vis av tidigare beställningar så visste han att det tog åtminstone en kvart, oftast tjugo minuter,  så han tog det lugnt. Avslutade sitt te samt diskade ur koppen. Gick återigen ut hallen och drog på sig sina skor och tog på sin jacka. Öppnade ytterdörren stängde och låste den samt tog trapporna ner till bottenvåningen. Utanför porten så tog han till vänster och efter fem minuters promenad så stod han framför Pizzeria Lyon. Han klev in, fick sin pizza, betalade och skyndade sedan på stegen hem för att den inte skulle bli kall.

När han ätit så kom tröttheten som vanligt. Det var som om någon drog en tjock strumpa av sammet över huvudet på honom och han kunde helt enkelt inte hålla ögonen öppna utan stapplade iväg till soffan och lade sig ner. Satte på teven för att få lite sällskap men drog ner ljudet så att han knappt hörde vad som sades. Det var som att ligga i ett rum fullt av människor utan att någon tog någon notis om honom tyckte han och han gillade den känslan av någon anledning. Som om att han sov och kunde tjyvlyssna på vad andra sade i hemlighet. Som en spion i sitt eget vardagsrum var han. Efter fem minuter sov Bosse den ljuvliga pizzasömnen.

Han vaknade av pianomusik och han låg kvar i soffan med slutna ögon och försökte komma på vem som skrivit musiken. Han bestämde sig för att det var Beethoven. Bosse lyssnade en stund men somnade om igen och vaknade och upptäckte att tevekonserten var slut och istället ersatts av någon amerikansk polisserie i vilken tuffa män och kvinnor viskade hela tiden samt kisade med ögonen som om de befann sig i för stark sol. Han tittade på klockan och såg att det var läsdags. Bosse stängde av teven och gick in i sitt sovrum och hängde av sig sina kläder och gick naken in i badrummet och gjorde sina kvällsbestyr. Gick tillbaka in i sovrummet och innan han tog på sig sin pyjamas så ställde han sig framför spegeln i profil och vägde sin penis i handen. För liten tänkte han och vände sig bort och hämtade pyjamasen ur garderoben och satte den på sig. Han lade sig ner i sängen och tog fram sin bok ur nattduksbordet och började läsa. När klockan var tolv lade han den ifrån sig. Tog sedan tre sömntabletter, den rekommenderade dosen var en, och svalde dem utan vatten. Den tjocka pannkaka som var drömlös sömn lades över honom efter cirka tjugo minuter och allt blev stilla i tvårumslägenheten invid ett torg i en liten småstad i Mellansverige.

Stegen var tunga och hälarna skrapade i det vita gruset när Bosse gick. Knäna var inte i toppform. Det gnisslade och knakade när han gick och han tog det försiktigt ety varje hastig rörelse åt fel håll orsakade smärta. Således inga förskjutningar i sidled utan raka fotisättningar som om han gick utefter en linje. Ryggen så rät som det var möjligt under den börda han bar och blicken rakt fram emot det hägrande slutmålet. Trappan av grå marmor som han stod nedanför när han äntligen var framme verkade ointaglig trots enbart tio steg och den grå porten av trä på toppen var som ett töcken utan skarpa konturer. Hans andetag var tunga, väskorna ännu tyngre och hans sinne var det tyngsta på de här breddgraderna och han orkade knappt trycka ner det stora järnhandtaget för att öppna dörren till huset. Porten gled upp långsamt på som det verkade tröga gångjärn och i receptionen stod en gammal man klädd i för stora jeans och en vit, stickad fiskartröja. Gammal och gammal förresten, han var väl cirka tio år äldre än Bosse men han såg äldre ut tyckte herr Bengtsson. Den äldre mannen stirrade på honom utan att säga något. Såg på hans väskor och skärskådade honom uppifrån och ner. Vinkade sedan med en uppfordrande armrörelse att han skulle komma fram.

Om ”Vännernas samfund”, läste Bosse  med stigande intresse vid frukosten. Huvudet kändes tungt dock och tankarna studsade ekande i hans hjärna efter de tre sömntabletterna kvällen innan och bokstäverna hoppade hit och dit. Det var en artikel i småstadskuriren som fångat hans intresse och han läste vad där stod om kväkare som de också kallades.  ”En enkel och avskalad troslära”, läste han. De ansåg att ”det fanns något av Gud i varje människa som likt en inre glöd kan leda dig in på den rätta vägen och du måste hitta din egen väg till Gud”, läste han vidare med bankande hjärta. ”Gudsupplevelsen är personlig och den bokstavstro på Guds ord som finns i bibeln förkastas av kväkare.” Ju mer Bosse läste desto mer övertygad blev han om att han alltid varit en sådan kväkarpersonlighet. ”Kvinnor och män har en jämställd position inom Vännernas samfund och man har en hög tolerans vad det gäller homo och bisexuella samt transpersoner. Vännernas samfund tillåter samkönade vigslar”, stod det vidare. Bosse lade ifrån sig tidningen och drack upp sitt kaffe. Hans hjärta hoppade i hans bröst som om han sprungit hårt och länge och äntligen kommit i mål. En uppenbarelse har vederfarits mig, flinade han.

I duschen löpte tankarna fritt och han funderade på om han skulle ta kontakt med detta ”Vännernas samfund.” Det kändes som en bra idé för tillfället. Visserligen så var han inte särskilt religiös till sin läggning och hade väl alltid tyckt att detta med religion och en dyrkan av en Gud i himlen eller Allah eller vad du ville inte hade något med honom att göra. Detta var dock något helt nytt för Bosse och deras devis ”upptäck tystnaden”, appellerade i allra högsta grad på honom samt att de ansåg att ”religionen finns i vardagen”, och just där och då, under de strilande varma duschstrålarna fattade han ett beslut.

Mannen i den stickade tröjan visade honom till hans rum och när han gått så lade sig Bosse ner på sängen och slöt sina ögon. Han orkade inte ens titta på utsikten från sin balkong så trött var han. Semester tänkte han, jag har semester i fyra veckor och jag tänker inte stressa en enda sekund. Bosse var nöjd med sitt val av boende. Ett vandrarhem i lantlig miljö i hjärtat av Skåne hade det stått i annonsen och det var precis vad det var. Bara ett par mil ifrån Lund nära en liten ort som hette Bjärred låg den slottsliknande byggnaden mitt på en åker men nära havet och lugn och ro var hedersord för de som drev verksamheten och det var nästan för tyst tänkte Bosse där han låg på sängen. Det enda som hördes var suset från vindarna i åkern och trutar och fiskmåsar i duett och så tuppen då förstås, som fortsatte sitt galande i sommarkvällen.

Bosse tog en promenad efter en sen middag på nåder och det var nästan mörkt ute nu. Han förundrades över att det var så stor skillnad på ljus på kvällarna härnere jämfört med hur det var där han kom ifrån. Sen juli på hans breddgrader betydde fortfarande ljusa kvällar, men härnere så blev det mörkt så fort klockan passerat nio om aftonen. Det var fortfarande varmt dock. Mörkt och varmt påminde honom om hans resor när han var ung. Dessa nätter i T-shirt och shorts på barer och restauranger och han mindes de nattliga nakenbaden och nätterna i sovsäck på stränderna och poliserna som väckte honom med gap och skrik och sparkar. Nere vid havet satte han sig ner på toppen av en gammal betongbunker från krigets dagar och såg ut över de mörka dyningarna. Bosse kunde höra ejdrarna en bit ut i vattnet men det var för mörkt för att kunna se dem. Strandskatorna ritade vita streck i kvällsmörkret när de kom tillräckligt nära och det karakteristiska lätet blev påtagligt i tystnaden. Det var vackert och han hamnade i en emotionell vilstol

Bosse kom att tänka på en film som han sett som handlade om en pojke som egentligen härstammade från en annan värld, en parallelldito till vår, vilkens innevånare hade observerat oss stackare under en lång tid och nu äntligen tog kontakt för att ledsaga oss till en bättre tillvaro utan krig och annat elände. Hur pojken hamnat i vår våldsamma tillvaro framgick inte dock. Som vanligt i alla filmer av den här typen så fanns det en myndighet som inte tyckte att vi människor skulle få ha det bra. Det var skadligt för oss att förstå, få insikt, att ta in andra värderingar än själviskhet, egennytta, misstänksamhet och ondska tyckte de styrande. Så låt oss bomba hela skiten samt spärra in de som sett och upplevt detta underbara för tid och evighet för att därigenom frälsa oss ifrån den så skadliga godheten och kärleken var militärens och regeringens koncept. Det värsta är tänkte Bosse. Att det är säkert så det skulle bli i verkligheten om en  sådan situation skulle uppstå. Han såg ut över det mörka havet.

Det måste finnas något annat än det vi har idag grubblade Bosse vidare när han drog in havsdofterna i sina näsborrar och lyssnade på det tilltagande bränningarna ute vid revet. När du satt så här tänkte han, så nära evigheten och världens ursprung så föreföll vardagens slit och vedermödor med arbete och annat så futtiga i sammanhanget. Det finns en port någonstans och jag måste hitta den funderade han. Jag säljer min själ för vad som helst för att få en ledtråd, en kod eller en nyckel suckade han och reste sig upp och började gå utefter strandkanten. Han gick så nära vattenbrynet att vattnet då och då sköljde upp över hans sandaler som han bar utan strumpor. Långbyxorna av bomull blev dock blöta men han brydde sig föga. Det var varmt och det var sommar och han upplevde tystnaden nu, som det stått i artikeln. Åtminstone så trodde han att det var det här de menade, de där kväkarna.

Han mindes henne i den beigea soffan, hennes försmädliga leende som var vassare än en kniv och som skar honom i bitar. Hur hon satt där och var ärlig som hon sa. För hans egen skull, och det var som om det var hans skuld att hon träffat en annan och Bosse ville bara därifrån. Hem till sin lägenhet och sin teveapparat och sina kalla öl och när han till slut samlat ihop alla bitar som var han. Som var Bosse. Så gick han och för varje meter som han lade mellan henne och sig själv så växte hans ilska över det svek hon utsatt honom för och han var vid flera tillfällen på väg tillbaka för att slå henne sönder och samman. Han behärskade sig dock och i det blåa ljuset framför sin älskade teve så tog han flyget till en annan sfär och ingen behövde bry sig om honom längre. Det skulle bara beröva honom tid tyckte han. Bosse var ensam nu. Han skulle så förbli.

När han kom hem från sin promenad så var klockan långt över elva på kvällen och han var tvungen att använda portklappen för att någon skulle släppa in honom. Baren hade stängt men som tur var så hade han en flaska whisky i en av väskorna. Resesprit brukade han kalla det. Du måste ha din resesprit med dig brukade han säga till sig själv när han packade. Inte glömma resespriten nu Bosse brukade han skrocka för sig själv. Inte för att han gjorde det någon gång, den risken var liten, men han var tvungen att säga det högt till sig själv. Varför visste han inte. Det var som ett inre tvång.

Resespriten och ett tandborstglas och han satt sedan ute på balkongen och han hade tagit med sig storstadskuriren upp på rummet och han läste annonserna och letade efter en notis som skulle berätta för honom om det var något kväkarmöte på gång. Bosse skulle bli kväkare nu. Han hade bestämt sig och var övertygad om att det här skulle innebära en enorm förändring visavi hur han hade levt sitt liv innan. Vännernas samfund var hans samfund, det stod klart för honom och han ångrade bara att han inte slagit in på den här linjen tidigare. Bosse var som vanligt vansinnigt positiv till allt nytt.

Det skulle bli ett möte i Lund läste han, i vänskapens hus, om bara ett par dagar. Han reste sig och gick in på rummet och hämtade sin laptop och sökte på Vännernas samfund – Kväkarna och fick sig till livs hur ett kväkarmöte gick till. Tystnaden och ett sökande efter det inre ljuset var det tongivande inslaget tydligen. En andakt i tystnad, läste han. Fantastiskt, tänkte han. Han slog upp ännu en whisky och försökte föreställa sig hur ett kväkarmöte gick till. Var det så att du bara satt tyst hela tiden? Det föreföll ju så enligt beskrivningen, att det ofta gick till på det sättet. Spontana yttringar kunde förekomma, en bön eller liknande men tystnaden var det väsentliga här vad det verkade. Det tilltalade Bosse mycket och han kunde knappt vänta. Han reste sig upp och såg ut över åkrarna, såg hur månen hängde över havet och speglade sitt blekgula ljus i vattenytan. Det var tyst. Bosse tände en cigarett och rökte njutningsfullt. Röken seglade upp mot himlarna och spriten låg varm och tung i hans mage och skänkte honom välbehag. Bosse kände sig avslappnad och lite sömning men han ville inte gå och lägga sig riktigt ännu. Han ville sitta här på balkongen och känna av sin inre frid. Se sina tankar projiceras på det svarta himlavalvet som en film i svartvitt och han ville lyssna på sina hjärtslag.

 

Bosse var uppe tidigt dagen då han skulle på sitt möte. Han åt sin frukost långsamt och eftertänksamt och läste samtidigt morgontidningen. Kaffet var gott trots att det var Zoégas. Han gillade egentligen bara Löfbergs lila men den här sorten skulle gå bra ihop med det kalkrika vattnet i Skåne sades det. Det föreföll som om det ägde sin riktighet.

Efter avslutat morgonmål så gick han upp på sitt rum. Bokade en taxi på nätet till i god tid före andaktens början. Fick bokningen bekräftad per omgående och gick in i duschen. Efter avslutad tvagning rakade han sig, tog på sig deodorant och herrparfym av samma märke, klädde sig i fritidkläder, hängde sin kikare runt sin hals och gick på morgonpromenad.

Nere vid havet så slog han sig i slang med några tyska turister som hade en tubkikare. Förde en knackig konversation på skoltyska och tillsammans med de mustaschprydda germanerna så räknade Bosse in fyra olika arter snäppor och ett antal olika andarter samt en vinglig Duvhök på väg in över landet. Tyskarna var överlyckliga och dunkade honom i ryggen och kallade honom expert och bjöd på schnaps. Sådana här saker får mig att må bra tänkte Bosse när han lämnade dem för att gå vidare. Han kände sig som en sparv i en rågåker och han kvittrade nästan när han gick vägen fram. Han strosade planlöst och snubblade ibland till på stenar och rötter som låg i hans väg eftersom han hade blicken i det blå. Lukten av tång i hans näsa var för honom ett minne av en barndom som han saknade och som kändes väldigt avlägsen och han mindes sandslotten och krabborna och de små sandskäddor som de fångade och hade i dammar vid strandkanten. Kittlandet under foten när en sandskädda hamnade där var fortfarande påtaglig. M-L min kära syssling, tänkte han, hur vacker var du inte och mitt unga hjärta svällde var gång du talade till mig och log mot mig och ditt blonda hår i motljus nere vid vårt hav är för evigt inristat i mitt minne. Du var nog min första kärlek tänkte Bosse, och jag var bara tolv år om jag inte minns fel. Han satte sig ner på en sten några meter ifrån vattnet och tittade på vågorna som sakta och metodiskt gång efter annan fuktade sanden och han suckade och kände sig med ens så gammal och övergiven.

Tillbaka vid vandrarhemmet så gick han upp på sitt rum och bytte om till lunchen. Han valde ett par ljusa bomullsbyxor med rakbladsvassa pressveck med brunt skinnbälte till. Han klädde överkroppen en ljusblå skjorta och en linnekavaj. Vita ankelsockor på fötterna som placerades i ett par ljusbruna skinnskor bar upp kreationen och han kände sig som någonting ur filmen Gatsby när han gick nerför trapporna till matsalen. I baren efter maten unnade han sig en gin och tonic som han tog med sig ut på verandan och mitt i allt välmående så hade han tårar i ögonvrårna. Bosse kände sig både ledsen och glad och lite rädd men det vemod han kände var välkänt och hemtamt och han hade levt med det länge nu. Hade alltid huvudet i ett regnmoln även när solen sken och han letade fortfarande efter den saknade pusselbiten. Han hoppades att aftonens besök bland sin nya vänner kväkarna skulle kunna få honom att hitta ljuset i sitt hjärta igen. Han stannade i baren länge.

Klockan var fem i sju när han trädde in i lokalen. Taxiresan hit hade varit ett nöje. Chauffören var en godmodig skåning med rödblossande kinder som pratade oupphörligt och med en dialekt som Bosse hade vissa svårigheter att förstå. Han låtsades dock inte om detta utan nickade och log och när det föreföll fel så skakade han på huvudet och såg istället bekymrad ut men för det mesta så hade han ett nollställt ansikte. Han gav rikligt med dricks när han klev ur bilen och han brydde sig inte om den frågande min som droskföraren satte upp när han släppte honom vid den uppgivna adressen.

Det satt tolv människor runt ett runt bord i lokalen. Ljuset var dämpat. Fem kvinnor och sju män med blicken rakt fram mot det enda ljus som stod på bordet och brann med en livlig låga. Ingen sade något eller röjde med en min att Bosse var nykomling men på något sätt så kände han att alla visste och att de som satt där kände varandra väl. Han slog sig ner på en ledig stol. Dörren till lokalen stängdes och andakten började.

Efteråt så hälsades det och förfrågningar om hur han tyckte att det varit eftersom han var ny i församlingen ställdes. Bosse svarade artigt men korthugget för han ville därifrån så fort det bara gick. Han ville för sig själv smälta upplevelsen av det han varit med om så han manövrerade sig själv till dörren. Avböjde vänligt men bestämt kaffe och tårta och lämnade lokalen på oerhört lätta fötter.

Alla hans förväntningar hade överträffats tänkte han där han satt på en barstol och funderade över vad som hänt.

Det blev som skymning först mindes han, och sedan succesivt allt mörkare i rummet.  Han såg nästan ingenting framför sig tycktes det Bosse och det var som om han trevade sig fram efter en vägg för att försöka hitta en dörr, en öppning, eller något liknande som kunde ta honom ut från var han befann sig. Han visste emellertid hela tiden mycket väl var han var och hur han hamnat där och varför och han var definitivt inte rädd. Bara sökande efter något som han kunde känna var i närheten. Till slut så slutade han leta, resignerade, och lutade sig istället tillbaka i sin stol och väntade. På vad visste han inte, men han väntade icke desto mindre. Efter en stund, svårt att säga hur länge, så var det som om mörkrets täthet avtog och han kunde börja skönja konturer igen. Silhuetter av människor som utskurna i svart papp mot en ljusare bakgrund och han upplevde det som om de var förbundna med varandra av någon slags kraft, en ljusbåge som gick igenom dem, även honom, och han kände det som om han var drogad. Ingen sade något, alla var tysta men det var den mest öronbedövande tystnad han hört och ljuset på bordet brann hela tiden med en tyst klar låga. Han lät sina ögon vila på den orangea tungan och tillät sig själv sväva iväg i sin egen kropp och sinne och så plötsligt var det över. Vad som känts om tio minuter hade varat i över en och en halv timme förstod han när han tittade på sin klocka när alla började resa sig.

Jaha, tänkte han och log där han satt på en bar i centrala Lund. Då har man upplevt tystnaden då. Han vinkade på bartendern och beställde ytterligare en gin och tonic. Bosse tog det lugnt. Han ville inte bli berusad. Han satt stilla i den rustika baren och sippade på spriten och kände sig tillfreds. Mer så än han känt sig på många år.

I taxin tillbaka till vandrarhemmet så sade han ingenting trots att den kvinnliga chauffören försökte inleda en konversation. Han betalade och gav återigen rikligt med dricks. Den långa promenaden upp till huset upplevdes inte alls som ansträngande denna gången och när han klev in genom porten så var klockan strax efter tio på kvällen.

På sitt rum plockade Bosse fram resespriten och satte sig på balkongen igen. Det var svårt att förklara vad som hade hänt honom. Hade det hänt verkligen? Kanske att han somnade och drömde allting? Han hade ju trots allt druckit, inte mycket, men några drinkar hade han nog fått i sig och sedan var det ju anspänningen, förväntningarna. Så var det kanske? Han hade nickat till där i den där lugna miljön och fått sig en trevlig dröm till livs. Bosse suckade tungt. Han ville verkligen inte tro att det var på det sättet och innerst inne så hoppades han på att det han hade upplevt verkligen var en resa ner i själens tysta djup och att det inte var en simpel dröm. Han reste sig och gick ut på balkongen och såg upp mot stjärnorna.

Den enskilde är ensam med sin Gud och på samma gång innesluten i en mycket stark gemenskap. De andras andakt ger ett förnimbart plus åt den egna, lyfter och bär den, stärker och berikar den.

Hade han läst på nätet. Bosse grubblade en stund men bestämde sig sedan där han stod under den svarta sammetsnatten för att det inte varit inbillning det han känt. Det var verkligt och det lugn han kände inom sig var ett bevis på detta.

Det inre ljuset tänkte han. Hade han hittat det? Efter bara ett möte? Han log och tog en stor klunk med whisky. Var han på rätt väg? Bosse tände en cigarett och skickade iväg en röksignal ut i universum. Eller är det bara ett utslag av min egen vilja, min strävan efter något annat, min obevekliga och på gränsen till maniska optimism inför allt som är nytt? Han log. En sak är då säker sade han till sig själv. Jag är en kväkare nu, ingen tvekan om det. Han skrattade till.

”Jag är som en stor jävla groda som sitter mitt i evigheten och kväker”, sade han till mörkret. ”Och stjärnorna är mina flugor.”

Bosse sov gott den natten och drömde om hoppande grodor på en sommaräng.

”Vad vill du ha för den här skönheten då?” Han tittade ingående på butiksbiträdet, en ung flicka på kanske nitton år, söt som socker i jeans och T-shirt. Hennes hår var klippt en kort page, en frisyr som han älskade. Hon var blond, blonderad, utväxten syntes en centimeter i hårbotten men det gjorde henne på något sätt naknare, mer äkta och han fylldes av något som han hoppades var faderskänslor.

Hon lyfte på hagelgeväret för att komma åt streckkoden, läste av den och pekade på de digitala siffrorna på kassaapparaten. Hon lyfte blicken och såg honom i ögonen, log och frågade om han behövde ammunition också. Han nickade och hon böjde sig ner och plockade upp en kartong med hagelpatroner.

”Fler än en?” Frågade hon och hennes röst var hes och en aning beslöjad, oengagerad och trött som världens alla tonåringar tänkte han. John Andersson höll upp tre fingrar i luften. Öppnade sin jacka och tog ur innerfickan fram sin plånbok, öppnade den och halade fram sitt VISA-kort. Tryckte in kortet i kortläsaren, väntade, skrev in sin kod, fick köpet godkänt, stoppade tillbaka kort och plånbok, tog sin hagelbössa och patronerna som han fick i en påse. Vände sig om och började gå mot dörren.

”Vad ska du jaga?” Frågade flickan innan han hann öppna dörren.

Han vände sig om med handen fortfarande på dörrvredet och såg på henne. Såg hur hon stod kokett med en hand på höften och huvudet på sned och med det där leendet  som han inte kunde tolka riktigt över läpparna. Hon drog bort en hårslinga över en ögat och mötte hans blick utan att vika undan.

”Jag vet inte riktigt”, sade han och släppte handtaget. ”Har du några förslag?”

Hon gick runt disken och kom emot honom. Stannade alldeles framför John och sträckte fram en armen och drog med handen över gevärskolven.

”Fågel kanske”, sade hon och log. ”Brukar man inte jaga fågel med hagel?”

”Småvilt över huvud taget, kaniner och harar och grävling och kanske räv eller två blir det väl.” Han tittade på henne och undrade vad hon var ute efter.

”Om jag var en kanin, skulle du jaga mig då”? Frågade hon, plutade med läpparna och tittade under lugg.

Han skrattade till, flyttade påsen till samma hand som han höll hagelbössan i och knackade henne på pannan med den fria handens pekfinger.

”Passa dig lilla flicka”, sade han och strök henne sedan på kinden med handens baksida. ”Alla jägare är inte lika snälla som jag.”

Han gick sedan och satte sig i sin Toyota, såg på sig själv i backspegeln. Tittade på kråkfötterna runt sina ögon och kände sig mot sin vilja smickrad. John Andersson skakade på huvudet och såg mot dörren som han lämnat. Innanför glasrutan stod hon och tittade efter honom. När han startade motorn lyfte hon sin högra arm och vinkade. Han vinkade tillbaka och körde ut från parkeringen.

Regnet började efter en timmes färd och vägen glänste som om vore den täckt av en glasruta men det var varmt i bilen och musiken som kom från högtalarna var av sorglös natur och basen var som lätta knytnävslag i magen. Han trummade i takt mot ratten och körde alldeles för fort egentligen. En snabb blick på GPS:en visade att det var cirka tjugo mil kvar och han började känna sig hungrig.
Han ratade Mac Donalds trots att han gillade den maten men åt av den alldeles för ofta och tänkte sig något annat denna gången. Visserligen så var vägkrogarna inte av någon högre kvalité tyckte han men han hade lust att sitta vid ett bord i en någorlunda avskild miljö och svängde därför av mot något som kallades för Vildsvinet. På skylten som visade vägen var ett gigantiskt dito med stora betar och ett brett leende avbildat. Han parkerade bilen och gick in. Beställde något som kallades för vildsvinsragu och en Coca Cola. Tog för sig av en riktigt fin salladsbuffé och satte sig vid ett bord längst in i lokalen.
På ena långsidan i restaurangen var ett uppstoppat vildsvinshuvud uppsatt och han flinade för sig själv när han såg sig själv i spegelbilden som fönstret visade. Där satt en jägare i camouflagekläder och keps med svarta glasögon och glodde tillbaka på honom och han kunde knappast valt en bättre krog tänkte han. Maten smakade bra och hade faktiskt en touch av vilt och rödvin och riset som serverades till var kokt på rätt sätt.

När han ätit gick han och hämtade kaffe som ingick och han lade några småkakor på ett fat. Drack kaffet och åt upp kakorna och längtade hett efter en cigarett. tog en snus istället och reste sig och gick ut till bilen igen.

Det regnade svårt nu och det var knappt så att vindrutetorkarna hann med att skyffla bort vattnet. Det var som om himlen höll på att falla ned och han var tvungen att sänka hastigheten  och till slut så kröp han fram.
Vattenmassor på vägen och han stävade fram som en båt i en lång rad av fartyg som var på väg åt samma håll som han. Till slut så blev det ohållbart och han var tvungen att stanna. Satt stilla i bilen och lyssnade på dånet av regnet som hamrade på biltaket. Det blev imma på fönstren och han fällde tillbaka sätet några snäpp och lade sig ner med huvudet vilande mot sidofönstret och slöt sina ögon. Han somnade och drömde om onda ting och svåra svek och vaknade med ett ryck alldeles svettig.
Det hade slutat regna och solen sken. John såg på klockan och såg att han sovit i över en timme. Han fällde upp stolen igen, öppnade bildörren och gick ut på rastplatsen där han stannat och det luktade gott efter regnet. En ormvråk seglade över trädtopparna, eller var det en bivråk, svårt att säga utan kikare tänkte han men orkade inte gå och hämta den. Stod stilla och såg på den mäktiga fågeln och avundades honom flygkonsten. John gick sedan fram och tillbaka på den våta asfalten. Undvek vattenpussarna som var som smärre insjöar tills ett kroppsligt behov av den allvarligare sorten gjorde sig påmind och han upptäckte till sin lycka att det stod en bajamaja uppställd i skogsbrynet.
När gjort sitt tarv så gick han tillbaka till bilen. Öppnade bakluckan och tog fram sitt nyinköpta vapen och en kartong med ammunition. Laddade bössan och slängde prövande upp kolven mot axeln och tog sikte på den vackra vråken som fortfarande seglade sorglöst i skyn.

”Ett enda tryck bara så finns du inte mer”, tänkte han och höll kornet strax framför fågeln. Han var en god skytt och visste att han inte skulle missa om han tryckte av men han sänkte pipan och lade tillbaka vapnet i sitt fodral av skinn och det luktade vapenfett när han drog igen dragkedjan.

När han satt sig bakom ratten så svängde en annan bil in på rastplatsen. Två barn satt i baksätet och hade ansiktena tryckta mot bakrutefönstret och han undrade om de sett honom när han siktade mot himlarna. Han antog det med tanke på deras uppsyn och formade därför sin hand till en pistol och siktade mot bilen och fingerade ett skott. Barnen och mamman som satt i framsätet såg chockade ut men slappnade av när han flinade. Han startade bilen och körde därifrån.

Det var mörkt när han kom fram och han var trött. Det värkte i ögonen efter den långa körningen och även om han såg bra i sina glasögon så blev han trött av att koncentrera sig. Ryggen var heller inte i  bästa form. Det kändes som om kotorna hade rostat fast efter att ha suttit så länge, och det knakade och värkte när han rätade på sig utanför bilen. John Andersson började att lasta ur. Två väskor, stövlar, mat, vapen och ammunition var allt han hade med sig och när han fått in allt i huset, hängt in kläderna i garderoben, ställt in maten i kylskåpet och låst in bössan i vapenförvaringen så tände han en brasa i öppna spisen. Han var fortfarande mätt efter den stadiga lunchen och den macka han ätit när han tankade så det var ingen panik med att laga någon mat. Istället så tog han fram whiskyflaskan och satte sig i skinnfåtöljen framför brasan.

Svårmod och sorg, tunga steg som i lera och våta kläder som klibbade mot kroppen och en sol som aldrig orkade över horisonten. Sådant hade hans liv tett sig i många år och han hade accepterat detta. Insett att ingenting skulle komma att förändras och om du skulle orka att leva vidare så var det bara att försöka bita tag i ditt oxhudsben och tugga dig igenom livet.

Hans tuggben var spriten. Alkohol gjorde livet uthärdligt för John Andersson och utan den så skulle han inte kunna leva. Så var det bara och du kan tycka vad du vill om det, brukade han säga till sina vänner som hade åsikter. Han drack för att stå ut med tillvaron. Drack för att han mådde bra och ville må ännu bättre. Han drack när han kände sig missförstådd och olycklig och han drack för att han gillade att dricka. Tyckte om att vara berusad helt enkelt. Den där känslan av att kunna kliva utanför sig själv och stå bredvid och betrakta livet med andra ögon var något som han längtade efter. Att kunna se saker och ting an med nya infallsvinklar. Lyfta sig själv till nivåer som han inte trodde att han var kapabel att nå. Att höra toner i musik som för den nyktre var höljda i brus, men som för John hördes klara och klingande som ett klockspel av silver när han var full. Utan ruset stod han sig slätt ansåg han och ett liv utan sprit var inget liv.

Han slog upp hela dricksglaset med den bärstensgula vätskan och drack i ett drag ur hälften. Lutade sig tillbaka och kände hur whiskyn letade sig ut i varenda nervfiber i hans kropp. Han slappnade äntligen av. John satt så en lång stund och bara njöt av hur berusningen fick hans tunga kropp att lätta. Han hade lagt på sig några kilo de senaste åren. Inte bara fett utan en hel del muskler också då han tränade regelbundet. Han tyckte att så länge du sköter om din kropp och ditt arbete så har det ingen betydelse att du super och han såg bra ut, det visste han. Bara det att den där unga kvinnan i vapenaffären lagt sig ut för honom visade att han fortfarande var att räkna med och om han varit mindre moraliskt nogräknad så hade han definitivt nappat på den outtalade inviten han fått.

Han hällde i sig resten av spriten. Reste sig upp och gick fram till datorn och anslöt sig till Spotify, valde ut en pianokonsert av Mozart, skruvade upp volymen och gick och satte sig igen och fyllde på sitt glas. Ända upp till brädden, inget knussel, motorn var startad och skulle gå så länge det fanns något kvar i flaskan.

Klockan var närmare ett på natten när han sög i sig den sista whiskyn ur glaset. John mådde bra. Full, javisst men sådär härligt full som du bara blir på whisky tänkte han och reste sig upp, föll tillbaka i stolen igen och fick göra ett nytt försök som gick bättre. På något svajiga ben stod han och såg in i resterna av elden. Glöden dansade en mystisk dans framför hans ögon och det var som om han färdades in i ljuset och till slut så var tvungen att ruska på huvudet för att bryta förtrollningen. Han kände sig hungrig och gick ut i köket och bredde sig ett par mackor, öppnade en öl också, för du kan ju inte äta smörgås utan att dricka öl sade han till sig själv. John tog med sig det som blev kvar av ölen när han ätit upp smörgåsarna ut på förstutrappen för att röka en cigarett. Han satte sig ner med de bara fötterna ute på gräsmattan och rökte.

”Hej John!”

”Hej.”

”Så du är här nu igen?”

”Det verkar så va?”

”Och  super som vanligt?”

”Precis.”

Han suckade och såg ut i mörkret. Kunde höra hur hon rörde sig därute. Hur hon gick fram och tillbaka men han såg henne inte. Det gjorde han aldrig.

”Du släpper inte taget va?”, frågade han och drack ur flaskan. Han hörde hur hon stannade, kom lite närmare, kunde ana hennes skugga, eller inte.

”Men John, så otrevlig du är. Jag får nästan intrycket av att du inte vill ha mig här”, sade hon och han kunde höra raljerandet i hennes stämma.

”Hur i all världen kan du tro det?”

Hon fnissade i mörkret men sa inget. John hörde hur hon började gå fram och tillbaka igen.

”Du är som jag du, med det där vankandet”, sade han och reste sig upp men satte sig igen när det snurrade till i hans huvud.

”Tänker du verkligen genomföra det här John, har du tänkt igenom allting ordentligt?”

Han kände igen det där tonläget, det där oroliga, förebrående, du-kanske-skulle-lyssna-på-mig-istället, läget. Hon ökade på sina steg hörde han.

”Ja, jag har bestämt mig, tror jag”, sade han och drack upp det sista ur flaskan. ”Fastän jag måste gå och lägga mig nu, det blir en lång dag i morgon.”

”Ses vi imorgon kväll?”

”Ses?”

”Ja, hörs då. Gör vi det?”

”Har jag något val?”

”Nej.”

”Ok, då antar jag att vi hörs i morgon kväll. God natt.”

”God natt John, sov så gott.”

Som ett regnvått täcke låg dimman över den stillsamma myren denna oktobermorgon. Det enda som störde tystnaden var det svaga plaskandet från en älgs klövar när den spatserade i kanten på våtmarken. Inga fåglar hördes, men den gråkalla morgonen var vacker nu när solen precis gick upp och daggen hängde som diamanter i grässtrån och buskar. Älgen lyfte sitt stora huvud och såg ut över myrmarken. Det glimmade som av guld när solens strålar träffade hjortronen och en brun kärrhök svävade tätt och tyst över vassruggarna i den västra delen av myren på jakt efter mat. I stugan sov John den berusades sömn och skulle inte vakna än på ett par timmar.

”Fan också! Helvetes jävlar!” Skrek John när vaknade och kände igen de alltför välbekanta symptomen. Han for upp ur sängen och drabbades som av ett knytnävsslag i huvudet när värken slog till. Illamåendet hälldes över honom sedan som en illaluktande välling och han svalde och svalde och sprang innan han till slut kastade sig ner på knä invid toaletten och spydde upp skiten. När han var klar lade han sig som ett skadeskjutet rådjur på sidan och flämtade efter luft. Han skakade som om han frös men han visste vad det handlade om. John tog sig mödosamt upp på fötter och stapplade ut i vardagsummet och fram till barskåpet. Öppnade luckan med det gröna mosaikglaset och tog ut en flaska med vodka. Drack hetsigt direkt ur herr absolut, en, två, tre djupa klunkar och han kände redan efter en halv minut hur allt landade. John gick tillbaka in på toaletten och städade upp efter sig. Borstade tänderna och rakade sig och gick ut i köket och satte på en panna med kaffe. Han mådde nu utmärkt.

Efter en frukost som bestod av kaffe och rostat bröd med västerbottenost på tog han på sig sina jaktkläder, sina Gortexstövlar, packade en ryggsäck  med regnkläder och mera kaffe i en termos av rostfritt stål. Några rågbrödssmörgåsar för lite mer substans än onyttigt vitt bröd med nämnda ost och en plunta med whisky ur en nyöppnad flaska. Alldeles innan han skulle gå så låste han upp vapenskåpet och tog ut sin hagelbössa och en kartong med ammunition. Hängde vapnet över axeln, hängde sin kikare runt halsen, stoppade hagelpatronerna i ryggsäcken och gick ut. Låste dörren omsorgsfullt och började gå ner mot myren.

När han kom fram till sitt gömsle, som var väl dolt och näst intill osynligt för ett mänskligt öga om du inte visste att det fanns där, så lade han ifrån sig sin ryggsäck och geväret på marken samt öppnade och kröp ner genom den mossbeklädda luckan. Gömslet var välinrett och så djupt att du kunde stå upprätt och gluggen ut mot myren var precis i vapenhöjd. John hade tillverkat träbänkar och ett bord som stod på ett dito golv och det hängde en fotogenlampa på en krok i taket. Han tände den. Mer för att det skulle kännas hemtrevligt och ombonat än för att kunna se. Ljuset som trängde in genom skottgluggen var mer än tillräckligt. När han tänt lampan så öppnade han luckan igen och lyfte ner vapen och rygga satte sig vid bordet och slog upp en kopp kaffe och tog fram en smörgås. Ingen sprit ännu, han mådde bra, och måttlighet i den mån det var möjligt var av hävd tyckte han. John Andersson väntade.

Det regnade den kvällen det hände för vad var det nu, tio månader sedan. John och hans fru hade kräftskiva tillsammans med grannarna från stugan intill och det var vått. Inte bara utomhus utan spriten flödade okontrollerat  inne i stugan och framåt sena kvällen så var alla fyra ordentligt berusade. I skenet från utomhusbelysningen spelade de boule när kräftätandet var över och det hade varit trevligt så vitt John kunde minnas förutom de förstulna blickar som hans hustru och grannen kastade på varandra som de alltid gjorde när de fyra träffades. John hatade det och en svartsjuka svartare än tjära bodde i hans hjärta. Grannarna tog bilen hem på natten trots att John och hans fru kraftigt avrått från detta. ”Det handlade ju bara om någon kilometer”, sades det och ”det ska fan gå i det här vädret”, var uppfattningen som rådde hos gästerna.

John vaknade vi fyratiden på morgonen med en oroskänsla i kroppen. Något var fel. Hustruns del av sängen var tom och hans första reaktion var att hon var på toaletten så han låg och lyssnade efter de omisskännliga ljud som uppstod vid toabesök, men det var knäpptyst i huset. Till slut så reste han sig ur sängen och gick ut i stugans vardagsrum, för övrigt det enda rummet förutom sovrummet och köket, och vidare till badrummet. Hon var inte där. Han fortsatte till ytterdörren och upptäckte efter att ha famlat bland kläder i dunklet att hennes kappa var borta och hennes stövlar inte heller stod där de brukade stå. John började nu bli ordentligt orolig och på en sekund så var han spik nykter. Han gick tillbaka in i sovrummet och tog på sig sina byxor och en tröja, återvändet till ytterdörren och drog på sig stövlar och sin jacka och gick ut för att leta efter sin hustru.
Efter två timmars letande och skrikande sin frus namn så fann han henne död i dikesrenen efter landsvägen som gick nedanför deras lilla stuga, fem hundra meter ifrån där de bodde.

John reste sig upp när han hörde något. Han gick fram till skottgluggen och lyfte sin kikare till sina ögon och spanade ut över kärret. Han upptäckte ingenting till en början. Sedan såg han att det var en älg. Hans hjärta bankade hårt och var på väg ut ur bröstet kändes det som och han tänkte om han verkligen var i stånd till att göra det som han stod i begrepp till. John tittade på det magnifika djuret i sin kikare, som han för övrigt fått av sin framlidne hustru vid någon födelsedag, eller om det var jul. Han fascinerades av den betande älgens långsamma, graciösa rörelser. Den hornbeprydda tog sin tid med sitt ätande och varför skulle han skynda egentligen och vem skulle han vara rädd för tänkte John.

När polisen och ambulansen kom så satt John med sin hustrus huvud i sitt knä och stirrade apatiskt framför sig. Hennes nacke var bruten. Troligtvis från ett olyckligt fall ner i, på just det här stället, djupa diket. Hade hon varit berusad? Frågade polisen. John hade nickat. Varför var hon ute själv mitt i natten? John hade skakat på huvudet, som betydde att han inte visste. Hade de bråkat? Samma nekande skakning på skallen. Var hade han själv befunnit sig på natten? Den något fetlagde polisen hade sett skeptisk ut när John avlade sitt svar. Troligtvis en olycka var slutsatsen som drogs av händelsen och när hon fraktades iväg till sjukhuset i ambulansen så satt John bredvid båren och höll hennes hand i sin högra, i den andra höll han ett trasigt halssmycket som hon krampaktigt hållit i sin knutna näve när han hittat henne. Ett halsband som han kände igen och som inte var hennes.

John sänkte kikaren och lät den hänga runt sin hals. Lyfte hagelgeväret och siktade på det stora djuret. Ett enda litet tryck är allt som behövs här tänkte han igen och mindes ormvråken han haft på kornet. Fast å andra sidan så var han osäker på om det här vapnet verkligen skulle ta kål på en femhundrakilos älg. Han log och ställde ner bössan på golvet och lyfte kikaren igen och lät den svepa över våtmarken och långt nere västerut så såg han honom komma med korgen på armen. Han var klädd i sin vanliga fjällräven utstyrsel och den fula halmhatten satt som vanligt på hans huvud.  Han böjde sig med jämna mellanrum ner och plockade hjortron och han kom stadigt närmare gömslet. Johns nerver satt nu på utsidan och han greps av en svår nervositet och när han höll ut sin hand framför sig så skakade den som asplöven i träden som växte utanför hans lilla fritidshus. Han vände sig resolut om gick fram till ryggsäcken, öppnade den och tog fram whiskyflaskan och drack djupt och girigt. Satte sig sedan ner och andades djupa andetag. Kände efter en stund hur lugnet lade sig som en varm filt kring hans axlar och hur beslutsamheten  återkom. John letade i ryggan och fann solglasögonen, satte dem på sig och reste sig och gick fram till skottgluggen. Lade vapnet i stödet som han tillverkat och väntade. Det var ungefär hundra meter från gömslet ner till början av kärret och den plats som han visste att hans offer skulle passera på sin väg tillbaka till sitt hus och John var säker på att han inte skulle missa. Han var en utmärkt skytt.

Tiden efter dödsfallet var som ett töcken och han levde i en repulsionvärld där armar och händer tycktes komma fram ur väggarna och försökte gripa tag i honom och han slutade jobbet och tog till flaskan på allvar och en dag så tog han mod till sig och ringde upp vännen, grannen, de hade på landet och som bodde i samma stad som John och hans fru och föreslog ett möte på en krog i stan. Håkan, som han hette,  accepterade och beklagade sorgen och allt det där och efter att de hade träffats och skilts åt så var John säker på vad han skulle göra. Han hade alltid halssmycket i fickan i väntan på ett sådant här tillfälle och hade tänkt att lämna över det med outgrundlig blick och sedan bara gå därifrån. Han gjorde aldrig som han hade tänkt dock.  Emellertid, tänkte han, det är ju trots allt en dödsbricka av guld och en dödsbricka är ju trots allt en dödsbricka.

Nu stod han där, inom skotthåll. Denne Håkan Nilsson, vän och granne på landet och boende i samma stad, och förmodligen den som var orsak till hans hustrus död. John var mer eller mindre säker på det. Han hade scenariot klart för sig.

Hemligt kärleksmöte i natten i Håkans bil antagligen. Någon av dem får kalla fötter, vill avsluta förhållandet, förhoppningsvis hustrun, men troligtvis Håkan. Gräl och handgemäng uppstår, ett olyckligt fall och i fallet så sliter hustrun av Håkan guldkedjan utan att han märker det. Grannen konstaterar att hans älskarinna är död, får panik och kör hem. Upptäcker antagligen att hans halsband är borta. Har säkert letat men inte funnit det och har levt i skräck och ångest sedan den natten. John hade gått igenom detta hundratals gånger och det som tidigare var en teori hade nu blivit den enda möjligheten. Det hade blivit en Ockhams rakkniv för den bedragne äkta mannen

Det blir skönt för dig Håkan tänkte John, att slippa det här helvetet du har försatt dig i. Han tog ett stadigt tag i geväret, drog ett djupt andetag, siktade på Håkans ena ben och tryckte av. Det gick tvärt av. Som om en osynlig sågklinga farit genom luften och kapat benet kliniskt. Blodet stod som en fontän ur stumpen som var kvar och Håkan skrek knappt. Föll bara som en köttmassa ner i kärret och det mörka vattnet skvätte.

Håkan låg med ansiktet ner i det stinkande vattnet medvetslös och skulle säkert ha drunknat om inte John vänt på honom. Blodet pumpade som en tjock massa ur det avkapade benet när han välte över honom på rygg, men han levde. John slog honom hårt i ansiktet. Ingen reaktion. Han böjde sig ner, kupade sina händer och tog upp det kalla kärrvattnet och hällde det över Håkans bleka nuna och då slog han upp ögonen. John satte sig ner på huk.

”Hej Håkan!” Sade han och log. ”Hur mår du?”

Skräck och förvirring var allt som gick att utläsa i den svårt skadade mannens ögon. John satte honom upp och när Håkan fick se sitt ben så tog paniken överhanden och han försökte desperat att hejda blodflödet med sin händer. Han stirrade på John och skrek.

”Vad har du gjort? John! Vad har du tagit dig till?”

John satte sig ner bredvid honom och riktade hagelgeväret rakt emot Håkans mage med en hand. Han letade i sin jackficka med den fria och hittade till slut vad han letade efter. Han lutade sig fram och höll upp halsbandet framför Håkans ögon.

”Jag tänkte att du ville ha tillbaka det här käre vän”, sade han och svängde det fram och tillbaka framför hans ögon. ”Jag har reparerat det åt dig.”

Håkan stirrade på halsbandet med öppen mun. Vände sedan blicken mot John och såg honom i ögonen.

”Du har skjutit av mig benet din idiot, och du visar mig ett jävla halsband. Ring en ambulans istället ditt förbannade psyko.” Hans ansikte var en grimas av smärta och han blev blekare och blekare.

”Skulle inte tro det, min vän”, sade han och gungade smycket fram och tillbaka som om han försökte hypnotisera honom

Hur länge har du vetat?” Stönade Håkan och sänkte blicken.

”Alltför länge.”

”Jag dödade henne inte John, hon föll, jag lovar.” Han vaggade sitt huvud fram och åter och höll fortfarande sina händer kring det avskjutna benet. Blodet kom stötvis och trängde ut mellan hans fingrar och han flämtade av smärta. ”Ska du döda mig nu John?” Lyckades han få fram tyst. ”Du kommer aldrig att komma undan.”

”Du är redan död Håkan. Du kommer att förblöda.” John flinade. ”Fastän du kanske hoppas på att din fru ska komma och rädda dig? Nej visst ja, hon har ju lämnat dig. Varför lämnade hon dig förresten Håkan? Eller dödade du henne också? Ligger hon begravd i skogen någonstans? John reste sig upp och ställde sig med benen på var sida om den allt blekare mannens ansikte. ”En sista sak bara Håkan min vän. Du ska få tillbaka ditt halsband, vänta, låt mig fästa det kring din hals.”

Den enbente mannen var nu så omtöcknad att han knappt var medveten om vad som skedde. ”Sådär ja”, sade John när han var klar. Han rätade på ryggen och tog ett par steg tillbaka och såg på sin vän och granne som han hade på landet och som  bodde i samma stad. Lade huvudet på sned och betraktade sitt verk, som en konstnär som skärskådar sin målning eller staty.

”Du kommer att få sitta resten av ditt liv i fängelse John”, stönade Håkan. ”Tycker du att hon är värd det? Hon bedrog dig ju för helvete, med mig, din vän. Ditt liv är förstört din stackare.” Han lyfte sitt huvud och lyckades trots att det avskjutna benet plågade honom svårt få fram ett flinande. ”Jag älskade henne inte ens och det var när jag sa det som hon tappade all sans och vett och började slå mig och sedan vilt skrikande sprang ifrån mig.” Han tittade John i ögonen. ”Hon föll John. Det var en olyckshändelse, din jävla hanrej”, tillade han.

Ockhams rakkniv, tänkte John, och vreden steg i honom som saven i ett träd om våren.

”Gapa din jävel”, sade John och ställde sig på knä bredvid honom och tvingade in pipan i munnen på honom. Håkan hade givit upp allt hopp nu såg John. Hans ögon var döda när han såg upp på sin förmodade bödel.

”Du kanske inte fattar det Håkan.” John tryckte in gevärspipan en bit till i munnen på honom och han hörde hur tänderna skrapade mot metallen. ”Men jag dog  redan första gången när jag misstänkte att Helene bedrog mig.”Han vände sitt ansikte symboliskt mot himlen ”Jag har sedan dött succesivt, lite varje gång som jag sett era blickar, era små smekningar när ni trodde att ingen såg”, fortsatte han. John suckade och log. ”Allt som har hållit mig vid liv den här sista tiden är tanken på det här förstår du. Det är dags att ta konsekvenserna nu ditt svin.”

John såg in i Håkans ögon när han tryckte av.

Han kände en befrielse när skottet ekade mellan trädstammarna. Knallen letade sig ut över myrmarken och bort emot kärrhöken som ostört svävade över vassruggarna och skrämde älgen som med långa kliv sprang in i skogen. John torkade av pipan, hängde bössan över axeln och gick tillbaka till gömslet och klättrade ner. Släckte fotogenlampan, hämtade sina grejer, drack upp den sista spriten och började gå hemåt. Han kände sig äntligen lugn.

 

”Är han död nu?”

John satt på förstutrappan mitt i natten med ett glas whisky i handen och hörde henne vanka fram och åter ute på gräsmattan.

”Det borde väl du veta, har du inte träffat honom än, din älskade Håkan?”

Hon kom närmare. Han kunde nästan se henne nu.

”Kan du förlåta mig John?” Sade hon med darr på stämman. ”Snälla förlåt mig.”

John reste sig upp och hade svårt att hålla balansen. Han tog ett steg åt hennes håll, hörde hur hon backade, så han stannade igen. Lyssnade på vinden som lekte med asplöven i träden runt den lilla gräsmattan. John såg ut i mörkret och tyckte sig för ett ögonblick se hennes ögon glimma till, och sedan svart igen. Han lyfte istället sin blick och såg upp på vintergatan som gick som ett vitt stråk över oktoberhimlen. Han drack ur det sista ur glaset och slängde det sedan med kraft åt hennes håll.

”Förlåta dig sa du.” Han skrattade högt. ”Du vill ha förlåtelse?” Han pekade ut i mörkret. ”Jag hoppas”, sade han och hytte med pekfingret. ”Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kommer att få ruttna i helvetet i evigheters evighet och att du får ha Håkan vid din sida medan du gör det.” Han flinade. ”Han är inte lika söt nu förresten med halva huvudet bortskjutet och han går lite illa.” Han lyssnade ut i mörkret. ”Du säger ingenting kära hustru.”

”Snälla John!” Han hörde hur hon snyftade. ”Snälla förlåt mig.”

John tände en cigarett och lät röken ringla upp emot natthimlen.

”Tyvärr hustru, det går inte.” Han drog ett djupt bloss på cigaretten. ”Men jag vill säga en sista sak till dig innan jag går.”

”Vad vill du säga” Frågade hon hoppfullt.

”I helvetet finns ingen paus.”

”Det är din bror som brukar säga det.”

”Jag vet det,” sade han och fimpade cigaretten och gick in och lade sig.

 

 

 

 

.

Det regnade. Ett tunt strilande regn som en spindelväv av fukt låg över sjön där han satt ensam i sin båt. Det var inte kallt. Snarare varmt var det, trots att det var i början av september. Årorna knirkade i sina tullar när han lugnt och försiktigt tog sig fram över den spegelblanka insjön djupt inne i en skog långt borta från människor, stress och vansinne. Han hade sydväst på huvudet och ett svart regnställ och ordentliga gummistövlar. I mungipan satt en pipa. En riktig sjökaptenspipa som han köpt på en loppmarknad på den tiden då han bodde i den stora staden och han hade stoppat den med Borkum riff, en tobak smaksatt med whisky.  Han rökte njutningsfullt och eftertänksamt. Kisande blick och hemlig kroppshållning, så var hans uppenbarelse, och lugnet han kände var som att simma i kroppsvarm gelé. Den äldre mannen andades tungt. Rökningen var något han borde slutat med för länge sedan, han visste det och hade alltid lite dåligt samvete när han tänt en pipa.  Hans luftrör pep om nätterna som en liten ångvissla i hans bröst. Han slutade ro och satt stilla med slutna ögon och lyssnade på jorden, på universum.

Han hörde mullret på avstånd. Det närmade sig sakta som åska långt borta, men ändå inte, mer ett dovt ihållande mullrande och plötsligt som ett oväntat påhopp från en vän, en dröm som splittrades som en glasskiva mot marken, förbyttes harmonin till en odefinierbar oro. Vattnet vibrerade och blev som hamrat glas och med ens så stod tiden stilla. Han blåste ut röken från sitt senaste bloss och den skingrades inte. Det fanns inte längre någon vind.

Han lyfte sin blick och såg företeelsen komma över trädtopparna. Stor, silvrigt glittrande, både förförisk och skrämmande seglade den upp som en gigantisk rocka och täckte nästan hela himlen. Han lyfte upp årorna i ekan och satt stilla och bara väntade. Alla ljud försvann och regnet stelnade i sin form och hängde nu som ett tunt sirligt draperi över den lilla sjön. Det enda som hördes var hans hjärta som slog tunga ödesmättade slag.

Robert Rosander vaknade tidigt den här morgonen. Klockan var fyra och han frös. Från sin säng av furu med utsirade gavlar av samma träslag såg han ut genom fönstret och noterade att det regnade. Brasan i den öppna spisen hade slocknat för längesedan och det var inte ens någon glöd kvar. Han låg kvar i sängen och lyssnade på hur mössen kröp i väggarna. Fram och tillbaka krälade de, gnagde lite, funderade en stund och fortsatte till en ny plats för att vässa sina tänder. Han hade försökt att jaga dem med musfällor och katt, men hade gett upp nu. Katten var för fet för att orka bry sig, och ärligt talat så tyckte han lite synd om de små gnagarna så nu hade de blivit hans husdjur istället. Katten var död för övrigt. Räven tog den trodde Robert

Åttiofem år hade han levat nu, och det kändes ville han lova. Det knakade i lederna och det lät i knäna som om en gammal pinnstol var ute på promenad när han tog sin dagliga runda, och det var inte så att han höll något högt tempo direkt när han var ute. Långsamt och eftertänksamt tog han sig fram och ofta så var det så att han inte ens tänkte på var han gick, utan han kunde stanna upp och se sig omkring när han gått en stund och fråga sig själv hur i helvete han hamnade där han var. Antagligen så var han på väg att träda in i Alzheimers dimma brukade han tänka, utan vare sig kompass eller karta. Fastän han var inte speciellt orolig. Han hade sin fru som tog hand om honom

När Robert hade försökt att somna om i ungefär en timme, så gav han upp. Han reste sig ur sängen och gick fram till vedspisen och tände den och satte en kastrull med vatten på den största plattan. Sedan var det dags för nästa eld och han tackade Gud för de här små fyrkantiga braständarna som han köpt på Claes Ohlsson. Små underverk av paraffin och torv som underlättade livet i sommarstugan betydligt. Apropå sommarstuga, så kände han en stor sorg över att hans fru för det mesta inte ville följa med honom hit. Hon trivdes bättre i lägenheten i stan sade hon och hon tyckte inte om fuktigheten i stugan och det där med utedass klarade hon inte av. Själv så gillade han att sitta i det lilla huset och förrätta sina behov. Titta på de gamla gulnade planscherna som föreställde allt från österrikiska alper till båtar på villande hav. Det var inte han som satt upp dem utan de hade funnits där sedan han och hans fru köpte stugan för tjugo år sedan och han hade inte hjärta att ta ner dem. De var på något sätt en historia som han inte visste bakgrunden till och han tyckte om att sitta och fantisera till bilderna och röka sin pipa.   De få gånger som Hedda verkligen följde med var höjdpunkter för Robert och han gjorde sitt bästa för att hon skulle trivas. Förgäves tyvärr för hon sade alltid i bilen hem, att det här var sista gången.

När brasan tagit sig och det började bli varmt i rummet så hade kaffevattnet kokat upp så han doserade och väntade och tog sedan med sig en kopp ut på gården tillsammans med en limpsmörgås med ost. Robert hade tagit på sig sina grova fritidsbyxor med många fickor, sin egenhändigt stickade tröja, regnjacka och träskor innan han gick ut. Han ställde kopp och macka på det lilla vita träbordet som han snickrat själv och gick bort till slutet av gräsmattan för att kissa. Det var inte lätt nu för tiden, att tömma blåsan, för prostatan var förstorad men han hade inte cancer hade läkaren sagt vid den senaste undersökningen. Så länge som han tog sina mediciner så gick det bra även om det tog lång tid

”Det tog sin tid, men nu har han pissat färdigt.” Stod det i boken Röde Orm och han tänkte alltid på det när han kissade.

När han äntligen var klar så hade kaffet nästan kallnat så han drack det så. Det gjorde honom inget. Ostsmörgåsen smakade bra och när han ätit klart så gick han till uthuset för att hämta sina fiskegrejer. Han bar ner dem till båten och lade dem under en presenning för att skydda fiskeväskan mot regnet och gick tillbaka upp till stugan för att fylla en termos med kaffe och bre sig några fler smörgåsar.

Klockan var närmare sju på morgonen när han tog sina första årtag. Robert satte kurs mot grynnan mitt på sjön för att försöka fånga några abborrar och kanske en gös eller två. Han rodde drag på vägen dit och hade inte rott mer än hundra meter när det högg. Spöet bugade sig ordentligt och han kunde känna på fiskens rörelser att det troligen var en gädda. Mycket riktigt, efter en kort intensiv kamp så lyckades han bärga en fin sådan på cirka två kilo. Han släppte den tillbaka. Gädda smakade inte gott, det hade han aldrig tyckt och han hade verkligen försökt att på alla möjliga sätt att tillreda insjökrokodilerna för att de skulle gå att äta men aldrig lyckats. Den gamle mannen tyckte att de smakade för mycket sjö. Icke desto mindre så var de roliga att fånga och de bjöd alltid upp till kamp och han lyfte alltid på sin sydväst, keps eller hatt när de fick gå tillbaka som ett tack för god match.

Han vände sitt ansikte mot  himlen och läst sig smekas av det tunna regnet. Det var som om att bli berörd, knappt snuddad vid, av kvinnliga fingertoppar och han längtade efter sin fru. Alla dessa år tillsammans och han mindes när han träffade henne första gången. När han kom in i det lilla lunchrummet på hans jobb och fann henne sittande där. Hur blixten slog ner i hans huvud och hur han tänkte medan planeter och stjärnor exploderade i hans huvud, att där sitter hon. Det är henne jag väntat på i hela mitt liv. Från den dagen så började hans liv. Det tog några år innan han fattade att det verkligen förhöll sig på det sättet. Att hans tillvaro innan Hedda inte hade varit något liv värt namnet. Det gick inte en dag utan att han tackade sin goda krafter för att de lät honom träffa henne.

Ute vid grynnan så ankrade han upp och tog fram sitt lilla abborrspö och agnade med en liten spinnare och satte igång med kastandet. Det smäckra kolfiberspöet gjorde att varje fisk, stor som liten blev en utmaning och den tunna nylonlinan med en tjocklek på bara noll komma femton millimeter gjorde fisket till en fest. En gång så hade han fångat en abborre på ett och ett halvt kilo med den här lätta utrustningen och det tog honom då mer än en timme att landa fisken. Hedda hade varit med den gången och hon hade övertygat honom att låta den fina fisken gå tillbaka. Hon hade ifrågasatt vad han hade för rätt att ta livet av en sådan vacker fisk och som dessutom levat så länge. Låt den leva nu hade hon sagt och klappat honom på kinden, den förtjänar det hade hon tillagt. Han gjorde som hon sa förstås.

Efter en halvtimmes fiskande hade han fångat fem abborrar på runt ett halvt kilo vardera, två var lite större och det fick räcka för idag. Han tittade på klockan och såg att det var dags för lite kaffe och limpsmörgås, varmt kaffe denna gången. Regnet fortsatte att tunt strila över honom, men han led inte. Robert tyckte om regn, så länge det inte var kallt ute så var det riktigt trivsamt. En förutsättning var förstås rätt kläder och han hade alltid lagt sig vinn om att köpa kvalité. Det var viktigt att regnkläder andades, det fick inte vara för tätt för då frös du av fukten som bildades innanför regnskyddet och som gjorde att du blev blöt inifrån istället för utifrån. Han skrockade för sig själv och tänkte att han lät som en reklamfilm. Han packade ner kaffekoppen och termosen och de smörgåsar som blivit över i ryggsäcken. Packade in allting under sittskyddet i fören på båten och fattade öskaret för att ösa ur vattnet som hade samlats i båten av det ihållande regnet. När han var klar så tände han pipan igen.

 

Han satt med öppen mun och med pipan i handen och bara stirrade på uppenbarelsen på himlavalvet. Röken lade sig till slut som en matta runt hans fötter och vibrationerna i vattnet ökade. Robert började få svårt att andas. Det var som om den glittrande skivan ovanför honom sög åt sig allt syre, som om en kupol av glas hade sänkts ner över den lilla insjön och skärmat av honom från den övriga världen. Robert såg ut över den skakande vattenytan och fiskarna dog. Flöt med bukarna uppåt, hundratals, tusentals fiskar av alla sorter och ett underligt ljus började stråla från företeelsen ovanför honom. Cerisrosa med lila inslag, for det genom hans skalle. Han försökte resa sig men båten skakade så mycket att det var omöjligt att hålla balansen så han satte sig, blek av rädsla, ner igen och höll sig med båda händerna i relingen av teak.

Det hade slutat att regna.

Inget mer hände på den följande halvtimmen. Vibrationerna fortsatte, fler fiskar dog och de fåglar som inte hunnit sätta sig i säkerhet föll till vattenytan och låg sprattlande och skrek hjärtskärande bland fiskliken innan de också tystnade och dog. Förutom dödsskrien från storlommar, fiskmåsar och gräsänder och andra fåglar så var det förvånansvärt stilla. Mullrandet hade upphört och det enda som fanns var en vibrerande värld. Till och med luften skakade och det gick att se med blotta ögat. Ungefär som om luften hade transformerats till gelatin. Det cerisrosa, lila ljuset hade tilltagit alltmer och det var som om verkligheten såg ut som en bild tagen av en värmekamera med färgfilter och en säregen doft fyllde Roberts näsborrar. Inte oangenäm, långt ifrån, men mycket påtaglig var doften och den kändes nästan berusande. Nej, inte nästan, den var berusande och Robert kände sig plötsligt väldigt glad. Från att ha varit skräckslagen och fylld av dödsångest så satt han nu i sin lilla båt med mungiporna åt alla håll och flinade hysteriskt.
Det slog honom plötsligt!
Varför levde han fortfarande när allt annat runt omkring honom tycktes dö kvävningsdöden? Varför blev han skonad? Han skrattade högt åt detta faktum och slog sig på knäna i en obehärskad glädje. Hela hans kropp skälvde av skrattattacker och han började få panik. Det gick inte att sluta. De onaturliga glädjeyttringarna tog över hans kropp och även fast han skrattade så han skrek så rann tårarna i strida strömmar nerför hans kinder och det var som om det vansinniga flabbandet studsade mellan  osynliga väggar i den förmodade kupolen och ljudet av hans skratt ökade hela tiden i styrka tills det nådde ett crescendo och äntligen kunde han sluta.

Det blev tyst.

I och med tystnaden så mattades ljuset av och en artificiell skymning sänkte sig över honom och fågel och fiskkyrkogården. Robert satt tyst  och tankfull men kände sig fortfarande upprymd och glad. Det blev mörkare och mörkare och till slut så gick det inte att se handen framför sig. Han höll upp högerhanden framför sig och viftade på fingrarna för att kontrollera hur mycket han såg men han kunde endast förnimma något som rörde sig. Den äldre mannen kände sig fortfarande lugn och förvånansvärt glad trots den ovanliga och ofattbara situationen. Den mer normala reaktionen hade naturligtvis varit att  i panik försöka nå stranden genom att ro som en galärslav och han förstod inte riktigt varför han inte gjort det när de första tecknen på det som skulle hända kunde märkas. Fast å andra sidan så var han en gammal man och skulle säkert ha dött på halva vägen tänkte han. Robert antog att det var det som höll honom kvar men om han skulle vara ärlig så hade han aldrig ens tänkt tanken.

Han väntade.

I periferin av det stora mörkret kunde han så småningom börja förnimma små ljussken. Det var svårt att avgöra var vatten och mörker mötte varandra men med hänsyn tagen till var han satt så var det troligt att ljusen dansade ovanför vattenytan. Som irrbloss tänkte han för sig själv, eller som eldflugor. Överallt runt omkring honom i en vid cirkel virvlade blossen i en yster dans och det verkade som om de kom närmare. Robert satt hänförd och hade någon form av religiös upplevelse nu. En närhet av en Gud som han under hela sitt liv alltid hade velat tro på men som han aldrig blivit övertygad om existerade. Närmare och närmare kom dessa fascinerande ljusfenomen och de lämnade en matta av guld bakom sig ju närmare de kom. Det var som om hela sjön långsamt förvandlades till ett golv av just guld och Robert tänkte för sig själv och undrade om det gick att gå på?

I det lugn som nu var så försökte han att analysera vad som hänt och vad som hände, men det var som om den analytiska delen av hans hjärna slagit av, stängts ner, och det som var allena rådande var hans upplevelsecentrum och det fick sitt lystmäte ville han lova. Allt han kunde, och för all del ville, göra var att suga in händelserna och rida på den våg av tillfredsställelse som han kände. Ingen skräck längre, ingen rädsla, ingen oro överhuvudtaget fanns i hans kropp och ju närmare golvet av guld kom hans båt desto mer övertygad blev han att det gick att gå på. Så när den gyllene mattan över hela sjön låg på plats och alldeles intill hans båt och ljusens värv var till ända och de steg upp emot det svarta ovanför honom så klev han ur båten. Försiktigt satte han först ner högerfoten, kände att det bar, lyfte sedan över den vänstra och stod sedan stilla på ett golv av guld. Efter en stund så började han gå och det kändes som om hans steg var förutbestämda. Robert tittade ner på sina fötter och det glimmade till för varje steg som han tog och när han lyfte blicken och såg åt det håll som han var på väg så kunde han se att det bildats en pelare av ljus i centrum av skivan av guld som ljusen skapat och med ens förstod han vad som hade hänt. Det fanns inga alternativ ansåg han, det här var slutet. Inga fler da capon nu, inga fler repriser, han suckade, men inte uppgivet.

Jaha, det var det tänkte han och ryckte på axlarna. En storstilad sorti på en för det mesta väldigt trevlig vistelse här på jorden fortsatte han sitt funderande och ökade på stegen en aning.  Ångrade sig och stannade upp. Nej, nej, inte för fort nu Robert sade han till sig själv. Betänk att det här är det sista du gör på planeten, och så saktade han ner och lät blicken svepa över det glänsande gula som han gick på

”A Yellow brick road”, eller floor snarare, flinade han och nynnade på den gamla dängan.

Robert kände ingen sorg dock. Ingen saknad av vare sig sin fru eller sina barn kunde förnimmas i hans upplevelse. Allt var bara fint och vackert tyckte han och när han tog sina sista steg in i ljuspelaren och blev till en del av skimret, så förändrades allt och han stod i mitten av livet.  På några få sekunder så hade hela hans tillvaro passerat revy framför hans ögon och han lyfte som en glimrande, något till åren kommen, albatross upp emot den nu återigen synliga, blänkande silverskivan ovanför honom.

Det sista han tänkte på var sin fru Hedda.

”Vi syns snart älskling!” Ropade han ut i evigheten.

Naturen återgick till originaluppsättningen. Alla uppdateringar avinstallerades och den tidigare högupplösta bilden återgick till standardutförande. En tom eka låg och guppade mitt på sjön. Inga döda fiskar och fåglar syntes längre. Öskaret flöt omkring i båten ovanpå tjugo centimeter högt vatten tillsammans med fem stora abborrar. Tre fiskmåsar satt på relingen till båten och suktade efter fisken. Det låg två fiskespön på botten av båten och i fören låg under sittbrädan en fiskeväska instuvad. Allt andades harmoni och det tunna strilande regnet hade återkommit och fortsatte att liksom sväva över vattenytan. Det stod en räv vid strandkanten nere vid bryggan där den lilla sommarstugan låg. Den spanade ut över den disiga insjön, lyssnade efter grodor och möss. Spetsade öronen plötsligt och sprang till skogs.

En kvinna i åttioårsåldern klev med försiktiga steg ut på bryggan. Satte ena handen i pannan ovanför sina ögon som en skärm från regnet och spanade ut  över vattnet. Såg båten som  hon kände igen som sin, deras, och det gick en stöt genom kroppen på henne när hon inte kunde upptäcka sin man. Hon formade sina händer till en tratt och ropade med darrande stämma:

”Robert! Robert! Hör du mig?”

Någon satte sig plötsligt upp i båten och fattade årorna och hennes förhoppningar steg. Fiskmåsarna lyfte i panik och flög skrikande därifrån. Hedda tystnade och kisade, önskade hett att hon haft sina glasögon med sig, och försökte se om det var hennes man i båten. Hennes hjärta slog hårt och obevekligt och hon ropade igen. Gestalten i båten vände sitt ansikte mot henne och lyfte sin arm till hälsning. Figuren i båten var dock för lång för att vara Robert såg Hedda nu och dessutom var han klädd i beigea kläder , eller var helt enkelt beige, och hon visste hur Robert var klädd när han fiskade.
Hon slutade skrika, sänkte sina armar och såg hur varelsen i båten sakta började ro bort ifrån henne. Hennes hopp sjönk i hennes kropp som  gråstenar i vatten i takt med varje årtag skepnaden tog och hon stod apatisk med händerna utefter sidorna och såg hur båten försvann i regnet.
Hedda stod säkert i en halvtimme på bryggan med tårar som tävlade om utrymmet på hennes kind med regnet och gick sakta sedan upp emot sommarstugan igen. Hon satte sig ner på förstutrappan och gömde sitt ansikte i sina händer. Hon förstod att Robert hade lämnat henne – gått vidare – och att det hon sett ute på sjön inte gick att förklara men att det var möjligt att acceptera som något slags övernaturligt fenomen om hon ville det. Hedda hade velat överraska honom, och hon visste hur glad han skulle blivit och det gjorde henne ännu ledsnare. Hon tänkte på det väsen – eller vad det nu var – hon sett därute i ekan och önskade och bad att han skulle ta väl hand om hennes man.

Hedda reste sig upp och låste dörren till stugan. När hon vred om nyckeln så gick den av och hälften av nyckeln blev kvar i låset. Hon stod med en halv nyckel i handen och tänkte att det kanske var ett tecken. När hon vände sig om för att gå därifrån så lättade molntäcket som om någon hade svept undan en sky av rök med en gigantisk hand och solen bröt fram som en blåslampa över nejden. Hon lade ner den halva nyckeln på förstutrappan innan hon gick och log försiktigt upp emot de allt blåare skyarna. Hedda kände en lättnad på något sätt mitt i all sorgen och ovissheten om vad som egentligen hänt hennes Robert. Hon gick sakta därifrån och såg inte tillbaka. Gräset var fortfarande vått och hon blev blöt om både skor och strumpor. Hedda satte sig i bilen som hon lånat av en väninna. Kollade så att deras bil som stod i den lilla carporten som Robert byggt var låst. Satte sig sedan i lånebilen och började köra hemåt.

Långt ut på sjön i solskenet i en båt lade en lång beige figur upp årorna och lyfte bägge armarna mot skyn och det var som om uppenbarelsen fångade en boll av luft. Den kroppsfärgade satt med lyftade, onaturligt långa armar med ett klot av något som efter en stund liknade en gigantisk såpbubbla mellan händerna. Gestalten gjorde en kaströrelse och den stora bollen svävade iväg över vattnet bort emot bryggan och sommarstugan.

Hedda kände hur något träffade bilen, stötte till den bakifrån och motorn stannade och hon var tvungen att rulla in till kanten av vägen. Hon satt stilla med händerna hårt knutna kring ratten och stirrade rakt framför sig. En oroskänsla grep tag i henne som efter en stund började övergå i något som närmast kan liknas vid skräck och hon slöt sina ögon.
Det var inget vanligt motorstopp. Hedda var säker på det för något började fylla bilen. En energi av något slag och hon kunde inte längre röra sig utan satt med stängda ögonlock vänd framåt och försökte hålla sig så lugn hon kunde. Snart kändes det som om hon flöt omkring i bilen.

Utanför fortsatte morgonen som om inget hade hänt. Ett rådjur stod och betade i en glänta hundra meter in i skogen från vägen räknat. Lyfte huvudet med jämna mellanrum för att hålla koll på hotande faror. Två harar sprang ikapp en bit därifrån och taltrasten satt i en grantopp och härmade allt i sin närhet. I diket alldeles intill vägen satt en vattensork och stirrade på den röda bilen. Vinden slingrade sig mellan björk och tallstammar och bet sig själv i rumpan i en osynlig långdans i skogen.

Bilen förresten, det var inte längre någon bil utan en stor sfär upptäckte Hedda när hon öppnade sina ögon.
Hon höll fortfarande sin händer hårt knutna runt en ratt som inte längre existerade och hon såg sig själv reflekteras i den stora sfäriska ytan.
Hon var naken.
Som ett vuxet spädbarn svävade hon i ett kosmiskt överflöd av ofattbara känslor och hon gav upp och slappnade av och hon var inte längre rädd. En ny resa tog sin början och hon hörde en sång som hon kände igen. Anna Lena Löfgren sjöng ”Lyckliga gatan”.

Hon sjöng med i refrängen.

”Lyckliga gatan du finns inte mer,
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövla, fördärvat och skändat

Skall mellan dessa höga hus en dag, stiga en sång
Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång
Ja, allt är borta och det är bara så,
ändå så vill jag inte förstå
Att min idyll, som alla vill glömma
Nu är en dröm som jag en gång fått drömma
Allting är borta, huset och linden
Och mina vänner skingrats för vinden
Lyckliga gatan, det är tidens som
Här dragit fram
du fått ge vika nu för asfalt och
för makadam”.

Han stod på ett högre plan. Han hade alltid gjort det ansåg han. Förmer, det var vad han var. Som en Karlsson på Hemsö, såg sig som mer betydelsefull än andra och därför var han naturligtvis också bättre.

Världen var full av idioter menade han. Människor som ljög, både för sig själva och andra, som spelade ett spel och kände en panisk skräck för att vara sig själva. Huruvida de nu hade en aning om vilket som var deras rätta jag vill säga.

”Du ljuger så du tror dig själv.” Sa alltid hans mor när han var liten och stod med mössan i hand i hallen och ljög sig blå.

Han undrade om inte så var fallet för de flesta människor. Inte när du ljög första gången kanske, och inte andra heller, eller tredje, men när du upprepat samma lögn i evigheters evighet så förvandlades osanningen till sanning. Åtminstone för dig själv, och till slut även för andra mindre begåvade män och kvinnor än han själv. Varför ska det vara så svårt att vara sanningsenlig undrade han? Vad vinner du på att lura dig själv och försöka föra andra bakom ljuset? Ingenting var hans åsikt och han längtade hett efter en värld där alla tog ansvar för sina handlingar och såg det fula konsekvensanletet i ögonen utan att slå ner blicken. Ingen kunde lura honom. Han tyckte sig se igenom alla förklädnader och rökridåer och han rensade alltid luften genom att säga vad han tyckte och han blev heligt förbannad på alla som försökte, i hans ögon, lura honom.

Det var inget lätt liv han hade valt att leva. För om du istället accepterade att alla människor for med osanning samt  att de vägrade se sanningen i vitögat och hymlade och låtsades på sin väg genom livet så blev allt mycket enklare, det visste han ju. Emellertid, det var omöjligt för honom. Visserligen så hade även han hört till den skaran en gång i tiden som lurades och fingerade en verklighet som inte hade någonting med sinnevärlden att göra, men det livet hade lett honom på villovägar. Han hölls inte längre med sådant.

De som teg, som aldrig sade vad de tyckte och som ansåg att alla problem försvann om du inte talade om dem var en annan typ av män och kvinnor som han hade svårt för. Osäkra typer ansåg han att de var. Som gömde sig bakom tystnad och slöt sig inom sig själva och även om du använde tång och kofot så gick det inte att öppna deras slutna rum. Sådana människor gjorde honom galen och han begrep inte hur de stod ut med sig själva och just den sortens individer var de som hade svårast också att stå ut med honom hade han märkt. Antagligen berodde det på att han aldrig gav sig utan hamrade på med mejsel och hammare för att ta sig igen de metertjocka betongväggar som de gömde sig bakom. Tyvärr utan att lyckas särskilt ofta och till slut så tog de till flykten och det var skönt när de gjorde så tyckte han. Han ansåg att de fick skylla sig själva, de var bortom all hjälp, och han kände medlidande med dem.

De få som han ändå lyckats nå fram till och in till bakom murarna var de som han högaktade mest. De som kunde inse att falskhet och spel för galleriet, begäret att ljuga, inte hade något med mänskliga relationer att göra och att de till slut gladeligen rev sina murar, öppnade sina dörrar och släppte in sanningen och bjöd den att sitta i bästa fåtöljen, var något som gjorde honom lycklig och nöjd. De var få, men de var som alla andra missbrukare, och även om det i det här fallet  handlade om missbruk av sanning och ärlighet, inte sprit och droger, så var det viktigt för honom att håll koll på dem för att undvika att de fick några återfall. Han vakade över dem som en lejoninna sina ungar.

Han satt i sitt lilla rum och stirrade ut genom det enda fönstret. Därute seglade vita moln på en blå himmel och han kunde höra hur trutar och måsar skrek i sommaren. Han var en säregen man det tyckte han själv i alla fall. Om alla var som jag brukade han säga, så skulle det vara färre krig i världen. Färre skilsmässor skulle lämnas in till kommuner. Färre otroheter skulle begås och de barn som föddes till världen skulle bli uppfostrade av moraliskt begåvade män och kvinnor och därigenom inte vara predestinerade till att bli svagsinta eftersom bara imbecilla människor begår äktenskapsbrott. Ingen skulle älska utan kärlek och alla barn skulle avlas av just kärlek och inte av kättja.

Äktenskapsbrott, eller otrohet överhuvudtaget, var för honom en helt obegriplig handling. Hur någon kunde gå från en otillåten säng till en tillåten, lägga sig ner bredvid sin partner, hålla om henne eller honom och viska kärleksord med vetskapen om att hon eller han just begått det värsta svek som kan begås övergick hans förstånd. De är idioter tänkte han. Fullständiga idioter och lika känslokalla som fiskar och de borde avlivas. Det borde vara dödstraff på otrogenhet, eller livstids tortyr.

Var den här moraliska ryggraden kom ifrån kunde han inte förklara riktigt. Han hade alltid varit sådan, även som ung, och när hans vänner lade den ena flickan efter den andra på rygg och kallade det erövringar och skröt om det så led han och han avskydde promiskuitet hos bägge könen. Sex var för honom kärlek, och det gick inte att separera de båda. Emellertid så hade han upptäckt att det inte fanns plats för en sådan sedlig hållning som han hade i den här världen. Allt för många tänkte bara på sig själva och såg sex som en bekräftelse på att de dög, att de var attraktiva, att de räckte till. Vad de inte insåg var att de grävde en grop åt sig själva och att sex för dessa kopulerande stackare aldrig skulle bli vad det var menat att bli, och sa du känslor? Du måste skämta. Kärlek, vad är det för något?

”Och jag är en idiot säger de”, sade han högt och reste sig och vankade runt i cellen. Den kritvita jackan och byxorna frasade när han rörde sig. Han lade sig ner på sin säng och slöt sina ögon.

Det rasslade i låset och han satte sig blixtsnabbt upp och stirrade mot dörren.

”Det är dags för din medicin”, sade den kvinnliga sjuksystern och gick in och stängde dörren bakom sig. Han kunde höra hur den låstes utifrån.

”Varför sitter jag här egentligen syster Karin?” Frågade han och tog emot den lilla plastkoppen med tabletterna i. Han svalde dem tillsammans med ett glas vatten. ”Jag är ju inte sjuk eller galen eller hur?” Han lade huvudet på sned och försökte se snäll och ofarlig ut.

”Det blev ju lite jobbigt för dig sist Robert. På din arbetsplats, du föreföll en aning aggressiv. Minns du inte det?” Frågade hon med mild och professionell stämma

Robert reste sig upp och gick runt i rummet. Han mindes mycket väl vad som hade hänt och han ångrade inte en sekund. Han fick helt enkelt nog av alla idioter och horor som kom och gick på hans jobb. Han orkade inte längre hålla tand för tunga utan han talade om vad han tyckte och tänkte och visst, han gick till handgripligheter, fastän inte så farligt tyckte han. Hans uppfattning var att han tog tag i en eller två och ruskade om dem en aning samtidigt som han sa sitt hjärtas mening.

Det var först när polisen kom som det slog lite slint.

Han hade känt det redan på morgonen när han cyklade till sitt arbete, hur han var på väg över någon slags gräns. Varje människa som han mötte muttrade han halvhögt till och sade något om vilken idiot han tyckte att den var utan att ha någon särskild anledning där till. Han tyckte sig känna av i luften vilken mental nivå den som han mötte hade. Kunde avgöra på uppsynen att han hade med en förljugen stackare att göra. Såg i ögonen och på kroppshållningen att  personen i fråga var ett svin. Att hon eller han var en rädd liten stackare som genom att spela rollen av självsäker försökte övertyga sig själv och omgivningen om att här rådde minsann inga tveksamheter. När han väl kom fram till sin arbetsplats så var han långt ifrån harmonisk. Liknade mer en tunna med krut som befann sig farligt nära en  tändande gnista och när den gnistan vandrade in i form av hans bakfulle kollega som med spritdoftande andedräkt fällde en sexistisk kommentar om hans fru, så small det. Fördämningarna brast, spärrarna släppte och tio års frustration kulminerade och han var som en tsunami som slog ner allt i sin väg.

Och nu satt han här för att världen var ond. Det var den slutsats han hade kommit till. Dårarna vann det här slaget. Sanningen blev besegrad, fick stryka flagg, och redbarhetens skepp gick i kvav och som kapten så följde han naturligtvis sitt fartyg till botten.

Han såg på Karin och log. Hon log tillbaka och sträckte fram handen som  för att smeka honom på kinden men hejdade sig.

”Det kommer att bli bra Robert.” Hon samlade ihop sina pinaler och gjorde sig redo att gå.

”Jag vet det”, sade han och följde henne till dörren. Stannade vid den stipulerade enmetersmarkeringen från dörren  som han inte fick passera och vinkade till vakten genom gluggen. Den uniformerade mannen besvarade inte gesten.

Du kan ge dig fan på att det kommer att bli bra din lilla nazist, tänkte Robert och visade vakten tänderna i ett förbindligt leende.

 

God morgon…

 

 

 

 

 

 

Ut genom den lilla gluggen, förbi det tunna och buckliga fönstret, ut i världsrymden sökte sig hans blick. Glimmer och glitter överallt i det stora, svarta ofattbara som omgav honom  och han var tvungen att sluta sina ögon en stund.
Stjärnorna tänkte han. De är en del av min själ. De är ljuset i mitt sinne och mina orienteringspunkter i denna ogripbara värld där jag befinner mig.

Han reste sig upp från trälaven där han satt på utedasset. Drog upp sina fritidsbyxor och gick ut i försommarnatten. Sedan strosade han sakta ner emot träbryggan som han renoverat för bara en vecka sedan. Slog sig ner på den lilla träbänken längst ut, tände sin pipa och såg ut över sjön. På andra sidan, nere vid bondgården kunde han höra storlommens klagande och ovanför hans huvud brummade enkelbeckasiner fastän det var sent om kvällen.  När han suttit en stund och sugit på sin pipa så kom den som han väntat på. Hans vän Morkullan flög som dragen på ett snöre över hans lilla stuga och knorpade och knipsade och vid knipset så riste hela dess lilla kropp till som om den fått en elektrisk stöt.

Återigen stjärnorna, han badade bland dem som vore han i en skål fylld med diamanter och han kunde nästan höra det tysta klirrandet från himlavalvet när han rörde sig. Så ofattbart långt borta befann de sig och det han såg idag var historia och så vitt han förstod så kunde vissa stjärnor redan ha slocknat. Så på något sätt tänkte han, så kunde han se tillbaka i tiden.
Som barn hade han legat på rygg hemma i trädgården och stirrat upp i den svarta natten och liksom svävat bort, lyfts upp till där de glimmande himlakropparna bodde och han ville inte tillbaka. När hans mor eller far kom och – som de trodde – väckte honom så blev han alltid irriterad och när han försökte förklara att han inte sov så såg han oron i deras ögon

En tripp till stjärnorna bara, det var det jag tog, sade han vid något tillfälle för att försöka förklara varför han kunde ligga ensam på en filt på gräsmattan så länge som han gjorde. Det blev inte bättre av det direkt och hans mamma grät av ängslan. Hans pappa sa som vanligt ingenting men hans tystnad var talande i sig.

Icke desto mindre så fortsatte han med sina stjärnresor och  han lärde sig att bakom sina ögonlock kunna skapa en egen stjärnhimmel när han ville oavsett om han befann sig inomhus eller utomhus. Han gjorde så än idag.

Ljudet när han knackade ur sin pipa, och fräsandet när glöden nådde vattenytan var i stillheten nästan öronbedövande. Han reste sig upp och lösgjorde  träekan som låg intill bryggan. Klättrade sedan ner i den, lade årorna i sina tullar och rodde försiktigt ut på sjön. När han kommit cirka hundra meter ut så lade han upp årorna igen, fällde upp den lilla solstolen som alltid låg i fören till viloläge och satte sig ner i den med fötterna uppe på sittbrädan i mitten. En väl utprovad viloställning som var förvånansvärt bekväm och han såg upp mot sina stjärnor. Efter en stund stängde han sina ögonlock och skapade efter ett ögonblick en perfekt replika av den riktiga stjärnhimlen. Han började sin resa.

Hela båten lyftes. Kluckandet från de små vågorna mot båtens sidor försvann. Nattens ljud upplöstes som i en dimma och han svävade upp mot de svarta skyarna i sin stjärngondol som en Elias som for till himmelen i sin brinnande vagn. Bortsett från det faktum att hans  eka inte brann så var liknelsen inte så dum tänkte han och log. Han tog sikte på den mest lysande stjärnan, lutade sig lätt åt sidan och båten svängde lugnt och stilla i rätt riktning. Allt glittrade runt omkring honom och ju närmare sitt mål han kom desto mer skimrande blev det. Till slut så var hans fritidsbyxor och tröja en strålande stjärnkostym och likt en silversurfare lämnade han sin båt och med ena handen sträckt framför sig färdades han fram genom rymden.

Uttrycket i en högre rymd hade aldrig passat bättre tänkte han när han som en silverpil passerade den ena stjärnhopen efter de andra. Andningen hade för längesedan upphört. Han var inte längre en kropp av kött och blod utan en energi. En vibrerande, silvrig kraftansamling som hade lämnat vanlig tidsuppfattning och gängse fysiska regler bakom sig. Han hade uppgått i något annat. Slutits in i kosmos eviga famntag och han kände sig trygg där. Som att äntligen få ligga i sin egen säng efter att ha varit på en lång resa och till slut fått komma hem.
Farten ökade. Stjärnan som han tagit sikte på var inte längre en himlakropp i ordets vanliga bemärkelse utan ett vibrerande, lysande membran. Det liknade mer en port. En öppning till något som han ville till och han behövde inte göra något längre. Allt skedde automatiskt, som styrt av någon annan och ju närmare porten han kom desto mer försvann det som han uppfattat som ett universum  och ersattes av något som han inte kunde förklara. Han var inte längre någon i något annat utan en del av något oförklarligt, underbart och han ville inte tillbaka.

Alla älskar dig tänkte han och det har de alltid gjort. Alla dina våndor har varit i onödan och kom ihåg att aldrig se tillbaka om det gör dig arg. Din själ är ren och ditt samvete har inte några fläckar och du är bara ett offer för missriktad kärlek och oförstånd från dina medmänniskor.
Allt stod klart för honom nu och ljuset som omgav honom var så gnistrande och skinande att det gjorde allt genomskinligt och det var som att vara ljuset. Inget annat existerade och nu! Tänkte han. Nu sker det som jag har väntat på. Det är i den här sekunden som universum slutar att finnas till och jag kan äntligen få se hur allt hänger ihop. Jag är redan där. Jag har egentligen alltid varit där och det har egentligen bara handlat om tid. För livet är tid och hur du handskas med den och i slutändan så finns heller inte begreppet tid som vi ser det och vad är liv? Vad är död?

Han såg hur porten gled upp och det såg precis ut som en hjärtklaff och den öppnades och stängdes i samma takt som hans pulsar slog. Närmare och närmare sögs han och tystnaden överröstade alla ljud som inte fanns och allting började stängas ner kändes det som. Ljuset falnade snabbt och precis när han sögs in igenom den gigantiska hjärtklaffen så slocknade allt och det blev mörkt.

Plötsligt så låg han i båten igen. Vattnet var stilla och klart som en svart spegel. Han öppnade sina ögon och såg att solen var på väg upp. Han kisade och såg ner emot vassruggarna i söder där fiskgjusen seglade över vattenytan. Allt kändes overkligt men ändå fullt begripligt och en fridfull, enkel känsla fanns i honom och det kändes som om han visste något nu. Något som han egentligen alltid vetat. Han stod på marken så att säga, fast han låg i båten. Med knakande leder satte han sig upp och vek ihop solstolen och lade den tillbaka på sin plats. Slog sig ner på sittbrädan och fattade årorna och började ro hemåt. Efter halva vägen stannade han och stoppade pipan. Han tände den och sög girigt i sig röken och sände en röksignal mot himlarna. Solen värmde fastän det var så tidigt på morgonen och han visste att det skulle bli en fin dag. Han flyttade pipan till mungipan och tog tag i årorna igen. Han kunde verkligen ro, det hade hans far lärt honom. Båten flöt fram på vattenytan och det var som om den var i symbios med det mörka vattnet. Skräddarna sprang leende bredvid ekan och skäggdoppingen som låg framför hans brygga lyfte på huvudet när han såg honom komma och nickade välkomnande.
Han klev iland till slut, förtöjde båten och gick upp emot stugan. Vid jordgubbslandet satte han sig ner på huk och såg att det skulle bli gott om bär i år.

Vedspisen var lite motspänstig men till slut så fick han fyr och satte på kaffepannan, doserade kaffe och väntade på att vattnet skulle koka upp. När kaffet var klart så hällde han upp en stor kopp som han tog med sig ut på verandan. Han satte sig ner och skrev i sin anteckningsbok. Försökte beskriva vad han varit med om men språket tröt och det kändes som orden för att på rätt sätt återge upplevelsen inte hade blivit uppfunna ännu.

Han log trots sin bristande litterära förmåga. Lutade sig tillbaka i stolen och knäppte händerna bakom sin nacke. Lyssnade till härmsångaren som satt uppe i lövverket på andra sidan gräsmattan där koltrasten hoppade omkring och letade mask, förnärmad över att ha blivit överträffad av den gula mästersångaren. Den medelålders mannen kände sig en aning vemodig och en tår trillade från ögonen. Varför visste han inte men han hade lärt sig att leva med det vemod som han alltid bar på, och det handlade inte längre om att vara lycklig utan han kände sig nöjd om han fick skratta då och då. Nu var det visserligen länge sedan han skrattade fastän det var ju inte så underligt tänkte han. Lever du som en eremit så får du skylla dig själv.

Han reste sig och gick ner till sjön igen och tänkte på nattens händelser. Han ställde sig längst ut på bryggan och vände sitt ansikte mot himlen och bad tyst för sig själv.

”For Thine is the kingdom, the power, and the glory for ever and ever.

Varför han bad på engelska hade han ingen aning om men han hade alltid tyckt att den där sista strofen i fader vår på det engelska språket lika gärna kunde ha varit en textrad i en Oasislåt.
Oasis var ju alltid Oasis tyckte han och det enda rockband som han alltid kom tillbaka till och nattens resa hade ju verkligen gått till en Champagne supernova så det passade ju bra då ansåg han.

Han skrattade till. Jag kanske skulle skriva en låt om det och kalla den för ”A trip to the stars.” Han fortsatte skratta och gick upp till stugan igen.

Han kände sig hungrig.

Morrhåren darrade och de pepparkornssvarta ögonen spanade oroligt där han satt gömd i havren intill den lilla bäcken. Han kunde höra hur vinden susade i åkern men där han befann sig kändes inte blåsten. Hjärtat slog snabbt och de små musklerna i bakbenen var spända som hårt utdragna gummiband. Han såg den alldeles nyss som en mörk skugga och han visste vad det var så han höll sig blick stilla. Döden var på jakt. Han tänkte inte bli dess offer idag heller.

Den lilla vattensorken vädrade glatt i luften med sin känsliga nos. Det luktade gott av jord och gräs och han förflyttade sig sakta fram emot vattnet som han kunde höra porla alldeles bakom sig. Nu gällde det bara att hitta rätt. Det hade alltid varit ett problem för honom att hitta till det hål som ledde till den plats som han kallade för hem. Hans vänner hade någon slags inbyggd kompass som han tydligen saknade så det tog en evig tid för honom innan han fann rätt ställe där han grävt sitt hål. Han suckade och irrade fram och tillbaka på kanten till bäcken, hela tiden med ett öga mot himlen och runt omkring sig.
Det var inte lätt att vara vattensork.
Till slut hittade han rätt och dök ner i vattnet, fann sitt lilla ingångshål alldeles intill den vita sten som han hade som landmärke, kröp in och tog sig upp över vattennivån och lade sig till ro i jordhålan. Det kändes tryggt här om än lite mörkt. Tack och lov så var det varmt och värme var något han tyckte om. Han stod inte ut med kyla. Vintern var hans värsta tid och även om snön, när det nu var snö, utgjorde ett visst skydd mot faror så avskydde han att frysa. Sorken slöt sina ögon och somnade.

Vinden blåste varmt över landskapet i Skåne. Havet glittrade i periferin som en matta av diamanter och de böljande åkrarna stod i paritet med vågorna på vattnet. Sommaren var här och värmen fick luften att dallra som en gelé. Naturen levde och andades.

Vattensorken vaknade abrupt av att marken darrade.

Förskräckt slog han upp sina ögon och började springa runt, runt i sitt lilla rum med bankande hjärta. Jord föll från taket ner över honom och han kände hur paniken steg.
Vad är det som händer! Tänkte han. Jag måste ut!
Fast vid närmare eftertanke, vad väntade utanför? Var det inte bättre att hålla sig här i tryggheten istället för att ge sig ut till det okända hot som skakade hans tillvaro? Han kunde inte tänka riktigt klart, stressen var för stor så han tryckte sig hårt mot golvet och väntade.
Det föll mer och mer jord och till slut så insåg han att hans hem höll på att raseras och att han inte hade något annat val än att ta sig därfifrån. Alternativet var att bli levande begravd.
Någonstans så hade den utsatte gnagaren i alla fall ett hum om vad det var som förstörde hans hem. De hade varit här förut och dödat många av hans vänner och släktingar. Unga pojkar med något i händerna som sköt vassa pinnar, alternativt små kulor som skoningslöst borrade sig in i din kropp. De stampade in ditt hem, tvingade dig ut i vattnet och sedan stod de där med sina vapen i händerna utefter kanten på bäcken. De var förintelsen på parad
Dödens budbärare var ute efter att för nöjes skull ta ditt liv och de gav sig inte förrän de kunde trä upp din döda kropp på en påle som någon slags trofé och sedan bära dig till en myrstack där de lade ner dig för att – som de trodde – myrorna skulle äta upp sorkliket.

Den dödsförskräckte sorken beaktade detta och bestämde sig trots allt för att ligga kvar.

Efter en stund så slutade skakningarna och jorden upphörde att falla från taket. Sorken drog en djup suck av lättnad men hjärtat fortsatte att trumma på i samma takt och han var oförmögen att röra sig. han kunde höra hur pojkarna skrek och tjoade upphetsat utanför och han förstod att någon annan av hans likar inte haft lika stor tur som han.

När skymningen kom efter många timmar i skräck och vånda vågade han sig ut igen för att äta. Hungern var svår och sorken hade tur för det var gott om insekter den här kvällen. Några skalbaggar senare och efter några färska havrerötter så kände han sig tillfreds och mätt och dåsig och nästan som berusad strosade han omkring i gräset som växte intill vattnet. Han åt alldeles för mycket, han visste det och han gjorde alltid samma misstag och han blev orörlig och däst och ville helst bara sova.
Efter en stund vågade han sig längre upp i åkern. Det var skönt om kvällarna tyckte han. Du kunde slappna av lite och njuta av tillvaron och inte behöva vara så på din vakt hela tiden. Han njöt av dofterna runt omkring sig och han lyssnade till näktergalen som satt i dungen borta vid bondgården. Hörde hur korna råmade i ladugården och han förstod att det var dags för mjölkning. Vinden susade i havrefältet och det var varmt och skönt. solen hade ännu inte sänkt sig helt bakom horisonten och när han klättrade upp på en sten så kunde han se guldfältet i havet och han tyckte det var så vackert.
Han såg en mask ringla sig över marken nedanför stenen och kastade sig över den som ett rovdjur nästan och slukade den i ett enda nafs. Han gillade mask och nu skulle han kunna sova gott tänkte han. En full mage lovade detta och han gäspade och kände sig trött och brast i uppmärksamhet.
Han mer förnam än såg den hotande fara som kom från ovan och på instinkt så började han gräva intensivt för att komma undan och hade kommit halvvägs ner i den bördiga jorden då den lille sorken kände hur vassa klor hakade tag i hans skinn. Han pep till hjärtskärande och var övertygad om att nu var hans sista stund kommen.
Gnagaren lyftes rakt upp i luften och någonstans mitt i paniken och smärtan och dödsångesten så registrerade han att det var en uggla som tagit honom.
Sorken sprattlade hysteriskt så mycket han kunde och på något mirakulöst sätt så lyckades han ta sig loss och föll cirka två meter innan han slog i marken. Hade tur dock och landade på en plats med nedtrampade havrestrån som låg som en ö i havrehavet och klarade sig utan några brutna ben.
Snabbt, så snabbt som det gick efter den vådliga färden, kröp han i skydd under stråna och låg stilla. Det lilla hjärta som han bar på kändes som om det satt utanpå kroppen och andningen kom stötvis och han förbannade sin oaktsamhet.

”Ugglorna, hur kunde jag glömma ugglorna?” Viskade han tyst för sig själv och det gick en rysning genom hans lilla kropp när han tänkte på händelsen.
Sorken kände att han blödde och han förstod att han var illa ute.
Åh! Vad han ångrade sitt beteende.
”Hur kunde jag vara så dum?” Sade han tyst. ”Jag åt för mycket igen. Att jag aldrig lär mig”, stönade han. Han bad till den Gud som han visste vakade över alla vattensorkar i världen. ”Snälla låt mig överleva det här. Jag vill inte dö riktigt än. Hör du mig du sorkarnas Gud?” Mässade han hett och med känsla fast med mycket tyst röst. ”Jag lovar att jag aldrig mer ska äta så mycket insekter igen om jag får leva.”
Fastän det blir ju svårt förstås tänkte han sedan när han kände hur det kurrade i magen. Kryp var det bästa han visste och det var inte mycket som slog en varm mask när du var riktigt hungrig.
”Jag lovar att inte äta så mycket insekter om du låter mig leva.” Omformulerade han det till. ”På en vecka”, lade han till när det ännu en gång sög i maggropen.

En timme senare när han åter låg i sitt bohål och slickade sina sår så hade han glömt sina löften.
”Du måste ju äta.” Sade han till sig själv. ”Om du inte äter så dör du ju av svält istället.” Argumenterade han. ”Och nu när jag är så här skadad så krävs det ju att jag äter mina skalbaggar för att mina sår skall läkas.” Han suckade. ”Varför ska jag avstå från något som jag tycker om egentligen, det kan du väl inte begära av mig min Gud?” Han linkade omkring i sitt bo och kände sig lite bättre nu. ”Jag lovar att vara lite mer måttfull, det räcker väl?” Sade han, men visste att det inte skulle bli så.

På morgonen nästa dag när han vaknade var alla krämpor som bortblåsta. Nja, lite ont gjorde det väl men inte så farligt. Ingenting som inte några skalbaggar och en mask eller två kunde råda bot på och rätt som det var så låg han där och pustade igen med magen i fyra hörn. Den lille gnagaren stånkade och stönade och tog sig till slut mödosamt ner till vattnet och efter en liten stund och efter lite mer irrande än vanligt så hittade han fram till där hans bohål fanns.
Han försökte dyka, men det gick inte. Som en kork flöt han upp varje gång han försökte och till slut så återstod det bara att ta sig in till stranden igen, hitta ett bra gömställe, och smälta maten.
Han skrattade åt sig själv där han låg och rullade i gräset under en liten buske. Vad det var som han tyckte var så roligt kunde han inte sätta tassen på. Han kände sig glad helt enkelt och det räckte för honom och ett fånigt flin satt klistrat över hans lilla sorkmun. Solen värmde hans päls och välbefinnandet var hans och allt som hänt kvällen innan var raderat från sorkminnet.
”Från och med nu ska jag vara mer vaksam”, sade han och rullade när det blev lite för varmt ner i vattnet för en uppfriskande simtur. Han lät sig flyta med strömmen, låg på rygg och tittade upp på de framjagande molnen på sommarhimlen och njöt av tillvaron. Lyssnade till tofsvipornas klagande sång och sånglärkans sorglösa drillande i skyn. Han kunde höra hur maskinen som bonden skötte brummade på avstånd och högt däruppe ritades ett vitt streck över hela den blå bakgrunden. Vattnet var varmt och skönt och grodornas sång ackompanjerade det svaga kluckandet från den strömmande bäcken. Han slöt sina ögon och njöt.

Han kände skuggan över sig och dök.

I sista sekunden visade det sig för Gladans klor rispade vattenytan och en sekund senare så hade han suttit fast. Sorken simmade in till strandkanten och eftersom han var långt ifrån sitt hem så smet han upp bland havrestråna och satt där med darrande morrhår och vibrerande nos. Hans muskler var hårt spända och han tänkte inte låta sig fångas en gång till.
Döden på vingar svävade över honom och svor över att han missat. Fram och tillbaka seglade Gladan och lät sina skarpa ögon svepa som osynliga stråkastare på jakt efter sitt missade byte. till slut så gav den frustrerade fågeln upp och flög vidare.

Ha! Tänkte sorken och skuttade till av glädje.

”Jag klarade mig!” ropade han högt och kastade sig ner i vattnet igen full av högmod och han var svårt euforisk. Han tumlade runt som en säl blind för allt runt omkring honom. Uppfylld av sin egen tur och lycka kände han sig oövervinnerlig och såg inte de mörka skepnader som sakta närmade sig kanten på bäcken.

Det kändes som ett hårt slag i magen. Först ingen smärta men sedan var det som om en eld spred sig i hela den lilla sorken kropp och han for runt och dök ner till botten. Han kände hur blodet vällde ut ur hålet som den lilla projektilen skapat och han letade desperat efter ett bohål att krypa in i för att gömma sig. Han hittade inget och var till slut tvungen att ta sig upp till ytan igen.
Ännu en gång slog en kula in i sidan på honom. Den skadade sorken dök snabbt igen men han insåg att nu så var det över. Slutet på dagen var här. Ridå, pjäsen är slut, lamporna släcks och publiken går hem. Han gav upp, slutade simma och öppnade sin mun och lätt vattnet strömma ner i lungorna.
Han flöt sakta uppåt och i de sista flimrande sekunderna av sitt liv såg han hur vattenytan glittrade och när hans kropp bröt ytspänningen så slog omedelbart ännu en kula in i honom men han kände det inte längre. Han hade seglat vidare. Till sorkhimlen hade han farit. Där inga faror finns och där allt är gott och väl.

Döden på parad i form av tonåriga pojkar med luftgevär och pilbågar hurrade när sorken till slut flöt upp till ytan till synes död och de satte ytterligare några skott i honom innan de lyfte upp den ur vattnet. Trädde sedan under högtidliga former upp kroppen på en pinne och gick i någon slags procession till myrstacken där de lade ner den stackars sorken.
Alla var glada och uppfyllda av jaktiver och dumdristig stolthet över att ha dödat.
Alla utom en som visste att han skulle gråta sig till sömns den här kvällen. Hans mamma skulle komma in och fråga hur det var fatt och han skulle säga att det inte var någonting och han skulle aldrig berätta för sin naturälskande pappa vad han och hans kompisar gjort.
Han skulle heller aldrig glömma hur sorkens kropp darrade när han lyfte upp den ur vattnet. Hur varm den kändes och hur dess blod runnit mellan hans fingrar när han höll det stackars djuret.
Föga anade han att han i vuxen ålder skulle skriva en novell om detta. Inte heller hade han en aning om att han skulle känna sig lika ledsen när han skrev om det fyrtiosju år senare som när det verkligen hände och han funderar fortfarande på vilket straff han kommer att få när han tar skeppet över floden.
Tids nog får han veta, tids nog.

Han befanns inte tillräcklig. Det stod så i utlåtandet och han läste det om och om igen och kunde inte för sitt liv förstå varför. Hade han inte ansträngt sig, vrängt ut och in på sig själv, försakat och gjort sitt allra yttersta? Jo, det tyckte han och han hade varit så säker på att bli accepterad och emottagen med öppna armar att redan börjat planera för sin nya framtid. Så att läsa detta som i eldskrift stod ut från papperet var som att få ett slag i ansiktet.

Han vek ihop dokumentet och lade tillbaka det i kuvertet. Frukosten smakade inte lika bra längre. Kaffet var beskt och den hårda smörgåsen med ost växte i hans mun och han mådde lätt illa. Långsamt reste han sig upp och började duka av. Ställde in mjölk och smör och ost i kylskåpet. Kaffekoppen åkte in i diskmaskinen och assietten likaså. Han torkade av den rutiga vaxduken med en ny disktrasa som han tog fram från skåpet under diskbänken. När han var klar gick han ut på baksidan av huset och slog sig ner i en av solstolarna och tände en cigarett. Den smakade också illa.
Solen var fortfarande varm fast det var i slutet av augusti så efter en stund så var han tvungen att ta av sig T-shirten. Brunbränd var han ännu i alla fall efter två veckor på Mallorca i början av juli. Hans armar flagade dock lätt och den dyra solbrännan var på väg bort. Så även på benen hade han sett på kvällarna när han gick och lade sig, stora skinnflagor lossnade när han hade duschat. Det hjälpte inte med helosansalva heller och fast han hade gjort sitt bästa för att hålla brännan vid liv under de få soldagar som sommaren i år hade bjudit svenskarna på så hjälpte det inte. Fastän under tiden när han var borta så var det rena höstvädret i Sverige. Så det kändes bra att komma hem och få lite fortsatt värme efter nära fyrtio grader varmt i Spanien även om hans brunbrända lemmar sakta men säkert bleknade.
Han suckade djupt och reste sig och gick in och hämtade brevet igen. Satte sig ner i solen och läste det från början till slut tre gånger. Försökte så gott han kunde att hitta något positivt i de maskinskrivna orden, något som skulle kunna ge honom ett hopp om att allt ändå inte var kört, men det gick inte. Till slut så blev han så frustrerad att han tog fram sin cigarettändare och brände upp försändelsen. Han satt och stirrade på lågorna som åt upp papperet där han lagt det i askkoppen, petade då och då på det hopknölade pappersarket för att allt skulle brinna upp. När allt som återstod av hans drömmar var aska så reste han sig upp och gick och hämtade sin golfklubba. Tog på sig sin T-shirt igen och gick ner på allmänningen och övade på sin golfsving.

Den började fungera riktigt bra nu. Bollen lyfte i en hög och fin båge och gick rakt och fint och landade ungefär där han hade tänkt sig. Något grönt kort hade han ännu inte tagit men han var övertygad om att det inte skulle vara något problem när han väl försökte. Problemet var tiden. Inte att ta kortet, det skulle säkert vara gjort på en helg, men han insåg inte när han skulle ha möjlighet att spela. Jobbet tog alla hans timmar på dagtid och när han väl kom hem var han så trött att det enda han orkade med var att sitta framför teven eller datorn. Fast å andra sidan så var han rätt så nöjd med att bara öva. Det hände dock då och då att han tog sina klubbor och åkte till driving rangen som låg bara ett par kilometer ifrån där han bodde och stod och slog ett par timmar och det räckte för honom.
Han hade ändå ingen att spela med tänkte han. Umgänget var begränsat och den enda som han kände som spelade golf var hans kvinnliga chef, och att spela med henne kändes en aning suspekt trots att hon frågat vid ett par tillfällen. Nej, det fick räcka med att stå där han nu stod och slå fram och tillbaka. Det var inte bara roligt, det var en slags terapi också och vågorna i hans själ lade sig en aning efter en timmes golf på hans egen hemmagjorda golfbana. Grannarna tyckte antagligen att han var smått galen, men det struntade han i.

Jaha, tänkte han. Vad skulle han nu ta sig till? Det här var inget som han räknat med. Han hade känt sig som klippt och skuren för det äventyr som han ansökt om att få ta del av. Tränat både sin kropp och sitt intellekt och han var så redo som han kunde vara tyckte han, och att få det här beskedet slog undan benen på honom och han låg på marken som en krabba på rygg utan möjlighet att vända sig rätt igen.
Han svor och klappade till bollen lite för hårt. Den passerade hela gräsmattan, fortsatte över vägen där bussarna gick och det var med nöd och näppe som han undvek att träffa den röda bussen som precis passerade. Han såg hur chauffören bromsade in och han tog några snabba steg och gömde sig i buskaget och stod där som ett skyggt rådjur tills dess att bussen startat igen och åkte vidare.
”Helvete! Det var nära”, sade han för sig själv och halvsprang för att hämta bollen och när han hittat den så avslutade han dagens träningspass.

Det var för ungefär ett halvår sedan som han först hörde talas om gruvan. Han läste en artikel i en dagstidning om att det öppnats en gruva för äventyrliga som det stod. Eller kunde du kalla det artikel egentligen? Det rörde sig väl mera om en annons som utformats som en sådan för att fånga läsarens intresse.
Fångad var precis vad han blev och han satte sig omedelbart ner efter att han läst igenom inlägget noggrant och skrev sedan en ansökan om att få vara med. En utförlig sådan begärdes. Det var nästan som om de krävde att han skulle berätta hela sitt liv, eller åtminstone viktiga skeenden och stora förändringar, och det tog honom två dagar att få med allting. Han tvekade inte för ett ögonblick att lämna ut sitt liv för det var någonting i den här artikeln/annonsen som gjorde att han inte blev rädd. Det var  som om den var riktad just till honom och bara till honom. Så han skrev och skrev och när han var klar så lade han den på lådan och gick raka vägen ner till gymmet. En fordran för att få vara med var nämligen god fysisk form. Ett tydligt BMI-värde var angivet och när han räknade ut sitt eget så höll det inte måttet riktigt. Så han ljög helt enkelt. Och gick som sagt till sitt gym.
Nu satt han i vardagsrummet och kände sig besviken. Under vardagsrumsbordet, på en glasskiva, låg tidningen som han sett kungörelsen i. Han hade lagt den i en mapp för att den inte skulle komma bort. Han tog – för vilken gång i ordningen kunde han inte komma ihåg – fram den och läste.

En gruva för den äventyrlige

Är du trött på ditt enahanda liv? Känner du att du skulle gjort allting annorlunda om du fick en chans att börja om? Är du en modig man som inte räds faran både vad det gäller psykiska och fysiska umbäranden? Är du vältränad och frisk? Är dina barn vuxna och utflugna? Är du singel eller har en fru som inte skulle sakna dig om du försvann?
Är du redo att ge dig in i mörkret? Törs du ge dig in i ett okänt land utan gränser, regler eller lagar? Har du modet att stänga verkligheten, sluta dina ögon och istället se det abstrakta, det skrämmande, det ännu inte upptäckta? Är det dags för dig att lämna det trygga, det ombonade, det ofarliga?

Om du svarar ”ja” på de här frågorna så sätt dig ner och skriv och skicka in din hemställan i dag. Det här kan vara porten du letat efter. Dörren som leder dig till svaren på de frågor du alltid ställt dig.

Han suckade och lutade sig tillbaka i soffan. Skulle han verkligen bara acceptera detta? Att han ansågs att inte hålla måttet. Det var svårt att förstå varför han blivit nekad till att få delta. Alla villkor som ställts upp var nu uppfyllda och det BMI-värde som angetts var nu hans med råge och han kände sig mer vältränad än någonsin. Han var verkligen redo för den här utmaningen – utan att för den skull ha en klar uppfattning om vad den innebar – och han sneglade på det telefonnummer som fanns angivet i det finstilta och bestämde sig för att ringa.

”Äventyrsgruvan!” Svarade en kvinnlig stämma. ”Vad kan jag hjälpa till med?”
”Ja hej, jag heter Olof Rosander och för några månader skickade jag in min ansökan om att få delta i ert projekt ”En gruva för den äventyrlige.”
”Ja”, sade kvinnan avvaktande.
”Jag fick ett brev idag där det stod att jag inte blivit antagen. Jag skulle bara vilja veta varför, vad det var som gjorde att jag inte får vara med?”
”Ok, kan jag få ditt personnummer?”
Han uppgav det.
”Ett ögonblick bara så ska jag ta fram din anhållan.” Han hörde hur hon knappade på ett tangentbord och efter en i hans ögon evighetslång paus så sa hon: ”Du är härmed antagen Olof.”
”Va?” Utbrast han förvånat. ”Varför i helvete har jag fått det här brevet då för? Det fattar jag fan inte?” Olof kände hur han började bli förbannad.
Hon skrattade till.
”Nej det förstår jag, men alla som har sökt till det här – som vi ser det unika äventyrskonceptet – har fått ett likadant brev.”
”Jaha, och jag ställer fortfarande frågan, varför då?”
”Det är väl uppenbart Olof. Vi vill bara ha män som verkligen är allvarliga i sin önskan att få delta, och vår uppfattning är att bara de som ringer och ifrågasätter vårt beslut är värdiga deltagare.” Hon gjorde en konstpaus för att det som hon sagt skulle sjunka in, och när Olof inte sade något så fortsatte hon. ”Du kommer att få ett besked ifrån oss inom några dagar med närmare information om allting och när detta ska gå av stapeln och hur du ska ta dig hit. Välkommen till ditt nya liv Olof, jag kan lova dig att den tillvaro som du hittills haft kommer att te sig futtig när du väl tagit dig igenom det här.
Olof började skratta och efter en stund så sa han:
”Tack så mycket, du anar inte vad det här betyder för mig. Tack så hemskt mycket.” Han hörde genom luren hur hon log.
”Jag hoppas att du är redo Olof, för det här kommer inte att bli någon dans på rosor. Det kan jag lova dig.”
”Jag är beredd, jag försäkrar, och återigen tack.”
”För din egen skull Olof, så hoppas jag verkligen det.” Hon knappade på tangentbordet igen. ”Med brevet så bifogas också ett inbetalningskort och när vi registrerat din betalning så kommer ett personligt passerkort att skickas till dig rekommenderat. Så se till att betala så snabbt som möjligt.”
”Det kan du lita på.”
”Bra och jag önskar dig lycka till nu och säger som vi säger till alla deltagare. ”I djupet, sanningen.”
”Tack, tror jag”, sade Olof och lade på luren.

Fukten låg som en blöt yllefilt över det karga landskapet. Inte ett träd så långt ögat kunde se och marken var stenig och den väg som ledde fram till den stora gallergrinden hade varit gropig och bara bitvis asfalterad. Bussen som deltagarna hade fraktats i var grå och samtal mellan de bistra, allvarliga männen hade varit strängeligen förbjudet. Brott mot den regeln skulle ha inneburit omedelbar diskvalificering och återfrakt med vändande buss.
Nu stod de, åtta vältränade män, i grova kängor, robusta byxor och en rejäl fuktbeständig jacka, allt enligt instruktionen, på rad invid bussen. Ett allvarstyngt moln hängde över deras huvuden medan de lyssnade på den i armékläder beprydde instruktörens ödesmättade ord.
”Den här gruvan som ni ser framför er på andra sidan stängslet sträcker sig ett okänt antal mil under marken. Ni kommer inte att få någon karta. Det kommer inte att finnas några lampor när ni väl kommit ner på den nivå där ni skall vara. Det enda ljus som kommer att vara tillgängligt är den batteridrivna pannlampa som ni kommer att bli utrustade med och den har ett batteri med mycket begränsad livslängd.” Instruktören gjorde en paus och lät sin blick glida över de åtta. ”Det finns åtta olika sträckningar, ingen har kontakt med någon annan så ni är utlämnade helt på egen hand”, fortsatte han. ”Det finns en! väg ut per sträckning. Jag betonar detta, en väg ut.”
Ingen av de åtta sade något. Alla stirrade stint framåt. Olof likaså men han kände en gnagande oro i maggropen.
”Ni kommer inte att få någon mat eller något vatten med er ner men det kommer att finnas matplatser och vätskekontroller nere i gruvan och det enda sättet att komma åt dessa – om ni hittar dem – är att använda det passerkort som ni fått er tillskickat.”
Instruktören höjde rösten.
”Är det någon som inte har ett passerkort?” Skrek han.
Alla åtta skakade på huvudet nekande.
”Det kommer även att finnas extrabatterier till era pannlampor gömda på olika platser i gruvan och även där så måste ni använda era kort för att komma åt dem.” Instruktören ställde sig bredbent och höll upp ett kort i luften. ”För att komma ut”, sade han och såg var och en av dem i ögonen. ”Så måste ni använda tidigare nämnda kort och det har en livslängd på tre veckor men utgången öppnar inte för passage förrän efter en vecka därnere.” Han flinade. ”Så har ni inte hittat vägen ut på tjugoen dagar, eller om ni förlorar kortet så kan bara Gud hjälpa er upp till ljuset igen.” Leendet slocknade. ”Till slut”, sade han och lyfte blicken mot himlen. ”Om ni inte lyckats ta er upp ur gruvan inom tre veckor”, sade han med låg röst och han sänkte blicken mot marken. ”Tro inte att det kommer att komma någon räddande ängel på vita vingar för att ta er upp ur mörkret.” Han knäppte händerna framför sitt skrev. ”Inga räddningspatruller kommer att skickas ut! Är det klart?”
De åtta nickade. Olof gjorde också det men mycket tveksamt. Instruktören uppmärksammade detta och röt.
”Om det är någon som vill backa ur så är detta sista chansen. Allt du behöver göra är att ta ett steg framåt”. Han glodde på Olof. Herr Rosander rörde sig inte ur fläcken.

”Nåväl äventyrare, säg efter mig.” Sade instruktören med det snaggade håret.
”I djupet sanningen.”
”I djupet sanningen.” Sade de åtta mekaniskt och utan inlevelse.

I hissen ner till mörkret där han stod i den gnisslande metallburen såg han på tidräknaren som satt på hans vänstra arm. Dess digitala siffror tickade stadigt neråt minut för minut. Tjugo dagar, tjugotre timmar och femtionio minuter, tjugo dagar tjugotre timmar, och femtioåtta minuter och efter en stund så drog han jackärmen över den lilla lysande skärmen för att slippa se den hela tiden. Sin vanliga klocka hade han fått lämna till personalen däruppe tillsammans med mobil och övriga personliga tillhörigheter. Även cigaretter och tändare låg nu i den lilla plastlåda med hans namn på som skulle förvaras till dess att han återvände, om han nu gjorde det. Snuset hade han fått behålla. Fyra dosor med general portionssnus låg i den ryggsäck som han packat med extrakläder, mestadels T-shirts, strumpor och kalsonger men även ett par fleecetröjor samt förstås ett liggunderlag och en sovsäck. Den vägde inte mycket och instruktören hade noggrant gått igenom den för att kolla så att inget otillåtet följde med ner i gruvan. Olof höll sig stadigt fast i den lilla korgen som svängde oroväckande fram och åter på sin väg ner och han undrade vad det var han gett sig in på egentligen. Tvivlet satte in. Ångesten grep honom med sina fuktiga händer om halsen och han började få svårt att andas. Det fanns ingen återvändo nu och han hade gråten i halsen. Han satte sig ner på burgolvet och slöt sina ögon och rabblade det mantra som han använde när han mediterade om kvällarna.
”Sinnesro, sinnesro, sinnesro”, mumlade han tyst och trots att han nästan viskade så ekade det lätt mellan de fuktiga stenväggarna och mörkret omfamnade honom och höll honom hårt. När han vände sin blick uppåt så såg han de sista resterna av ljus försvinna. Sedan blev det svart. Hjärtat bankade hårt och obevekligt och den rädsla för mörker som han dragits med som barn gjorde sig återigen påmind. Frestelsen att tända pannlampan som satt som ett skruvstäd runt hans huvud kändes det som, var stor, men han mindes instruktörens ord:
”Batteriet har en livslängd på ungefär 12 timmar vid konstant användande och det är upp till dig hur länge du vill att det ska räcka. Min rekommendation är att du vänjer dig vid mörkret, låter det bli din vän istället för din fiende och bara använder ljuset när du verkligen behöver det.” Han lade sin hand på Olofs axel och såg honom i ögonen. ”Du kommer att finna frid i det mörka Olof. Det finns inget skrämmande i att solen inte lyser. Det handlar bara om att försöka finna sitt inre lugn, hitta den harmoni som alla människor har men som förträngts av verklighetens hets och stress.”
Olof nickade och fattade instruktören framsträckta hand.
”Lycka till nu, jag vet att du kommer att klara det här”, sade han uppmuntrande. ”Jag ser att du är rädd, känner din skräck, men vet min vän, att du är större än du tror.”
Olof släppte hans hand, log och klev in i korgen. Han vinkade lite uppgivet när korgen satte sig i rörelse och såg sedan ner på sina fötter.

Dunsen när metallburen slog i marken var hård och kom överraskande och fortplantade sig upp genom hela hans kropp. Han öppnade burdörren och klev ut i det kompakta mörkret. Han hörde efter en stund hur kedjorna började rassla och hur den allra sista möjligheten att ångra sig försvann uppåt. Impulsen att springa tillbaka och kasta sig in i hissen igen för att komma bort ifrån detta alltför skrämmande var stor. Trots detta så höll han den tillbaka och satte sig ner och lyssnade till ljuden av hur vägen till ytan obevekligen försvann. Sedan blev det helt tyst och allt han hörde var hur vattendroppar slog mot marken och han förvånades över hur varmt det trots allt var. Fuktigt men med en någorlunda behaglig temperatur, och det gjorde honom en aning mer förtröstansfull. Han reste sig upp började gå och på något sätt så kunde han känna var gruvgången slutade. Förnam väggarna utan att kunna se dem och efter en halvtimme så var det som om han verkligen kunde se i mörkret. En trygghet började infinna sig och ett visst lugn spred sig i hans kropp.
Han drog upp jackärmen och tittade på tidräknaren. Tjugo dagar, tjugotvå timmar och femtioåtta minuter läste han. En timme hade gått och han började redan känna sig hungrig. Den frukost som hade serverats innan de gick till hissarna hade varit mastig och hade bestått av ägg och bacon och pasta och han hade ätit som det var hans sista måltid. Kaffet skvalpade omkring i magen och han var glad över det toalettpapper som de fått instruktion om att packa ner för det började kännas lite oroligt i tarmarna. Dock så beslöt han sig för att hålla tillbaka, insåg att det säkert var nervositeten som fick honom att känna sig bajsnödig och det var nog bäst att hålla maten kvar i magen så länge det gick.

När det gått ytterligare två timmar så var behovet påträngande och han famlade utefter bergväggen och letade efter en struktur som var någorlunda slät som han kunde luta sig mot och göra sitt tarv. Till slut så hittade han en plats. Hängde av sig ryggsäcken – plockade fram toalettpapperet – och ställde ränseln sedan intill bergväggen och tog två steg till höger. Det gällde ju att hitta ryggan igen när han var klar.
Efter förrättat värv så tog han de två stegen till vänster den här gången, fann ryggsäcken, krängde den på sig och började gå bort ifrån den påträngande lukten. Nästa steg var att hitta mat och vatten.

Han insåg att när han irrat omkring i en lång tid och inte hade en aning om var han var på väg, om han varit där innan eller inte eller om det var en ny plats, att han måste hitta ett sätt att orientera sig på. Han satte sig ner för att fundera.
Det var för mörkt för att tänka, som om hjärnan behövde ljus för att fungera eller också var det så att det inte fanns något sätt att hitta sin väg på. Inga stjärnor som lyste från en himmel att navigera efter, inga hållpunkter överhuvudtaget. Han hade ingen kompass och för övrigt så hade den säkert inte ens fungerat här nere i underjorden tänkte han. Det var så mörkt att han inte kunde se handen framför sig, trots att han kunde känna dess närvaro, så hur skulle han veta vart han skulle gå? Det var nästan omöjligt att veta om gruvgångarna svängde när han gick in i en vägg eller om det bara var för att han inte kunde gå rakt. Samt den här fuktiga vinden som hela tiden blåste i schakten som höll på att göra honom galen.
Vinden! Där hade han det kanske. Om han hela tiden såg till att ha vinden i ansiktet när han gick så skulle han åtminstone komma någon vart trodde han. Fast å andra sidan så styrdes ju vinden av gruvgångarna och om de gick i cirkel så gjorde ju vinden det också.
”Jag blir galen”, mumlade han. ”Jag måste nog tända pannlampan nu.”
Enligt instruktioner de fått så skulle mat och vätskestationerna vara tydligt utmärka. Som någon form av landmärken och Olof räknade kallt med att han skulle går rakt in i någon av dem om han bara trampade på, men han kunde ju inte veta om de stod mitt i gången eller invid väggarna. Det var för många faktorer som spelade in här tänkte Olof, så han tände lampan.

Ett spöklikt landskap öppnade sig. Han stod som i en jättesal med väggar som strävade mot himlen och som aldrig tycktes ta slut och han insåg plötsligt att han inte kommit någonstans. Utan bara gått runt, runt i den här grottan som för övrigt inte skulle gjort bort sig i skildringen av Moria i ”Sagan om ringen-filmen”. På ostadiga ben vred han sig runt och lät ljuset spela över bergväggarna och såg åtminstone fem öppningar åt olika håll. Efter en viss tvekan så valde han en av dem och småsprang dit och ställde sig utanför ingången.
Efter att noggrant ha kontrollerat – så gott det nu gick med tanke på alla spelande skuggor och storleken på rummet – att det inte fanns några landmärken eller något som skulle kunna vara ett gömställe för batterier i den stora bergasalen så släckte han lampan igen. Han var hungrig och han tittade på tidmätaren. Tjugo dagar, sexton timmar och trettiotvå minuter, läste han. Han hade varit nere i gruvan i åtta timmar. Det kändes inte så. Tidsbegreppen började suddas ut och han insåg att han måste släppa fixeringen vid tiden för att undvika att bli galen. Bättre var att fokusera på det han skulle göra. Hitta mat, hitta batterier, hitta ut måste bli hans prioriteringar. Med det beslutet i tankarna så gick han in öppningen som han stod utanför.

Succé! Äntligen, under ett litet stenröse låg en låda av metall och liten kortläsare. Han drog sitt kort som han hade i en hållare i ett snöre runt halsen genom skåran och metallboxen öppnades med ett klick. Det fanns vatten och mat i behållaren och han hade hittat förplägnaden utan att tända lampan. Fastän nu gjorde han det för att kunna öppna förpackningen till den tunnbrödsrulle med något som han antog var renkött och någon form av pepparotsdressing i. Inte helt oväntat log han för sig själv. De befann sig ju på mycket nordliga breddgrader. Vattenflaskorna var av sportmodell men en kork som du öppnade med tänderna, drack, och förslöt den igen med handen. Två stycken fanns där med en liter i varje och han packade ner plastflaskorna i ryggsäcken efter att ha druckit sig otörstig och en av de två tunnbrödsrullarna. Den andra åt han med god aptit. Han släckte lampan och satte sig ner och lutade sig mot bergväggen och slöt sina ögon och somnade.

Ett flimrande ljus långt borta i det för övrigt becksvarta mörkret var det första han såg när han vaknade och öppnade ögonen. Det hade blivit kallare också och han frös en aning så han drog upp dragkedjan i sin jacka hela vägen och reste sig upp. Olof stod blick stilla och stirrade på det blåaktiga skenet i tunneln. Det såg ut som om någon satt och tittade på teve här nere i gruvan. Tidmätaren på armen visade att han sovit i nästan fyra timmar så han kände sig lätt dimmig och förvirrad men även utsövd. Lite stel i ryggen bara efter att ha suttit mot en hård bergvägg. Nästa gång skulle han använda sin sovsäck och liggunderlaget. Olof gnuggade ögonen hårt men när han öppnade dem igen så var likväl teveflimret kvar. Han hakade på sig sin ryggsäck som han nogsamt ställt intill sig innan han somnade och började avvaktande att gå mot vart det lyste.
Ju närmare han kom desto mer avtog flimret och när han kom i närheten av varifrån han uppskattade att ljuset kom från så försvann det helt.
Olof rös till och kände sig obehaglig till mods. Hade han inbillat sig alltihop? Var det hans hjärna som spelade honom ett spratt i mörkret? Han visste inte.

Han såg nu. Kunde se svaga konturer av bergsformationer och ojämnheter i marken och det var nästan som om han hade utvecklat någon form av radar, som en fladdermus nästan, och han var häpen.
”jag behöver inte den här djävla pannlampan!” Skrek han, och hans röst studsade som en gummiboll mellan bergväggarna. ”Jag är Batman!” Vrålade han och gjorde några snabba jabbar med vänsternäven och följde upp med en högerkrok. ”Jag kan se i mörkret! Hör ni det era djävlar?” Vilka djävlar han menade var oklart men han ville göra klart att det inte gick att smyga sig på honom längre. Han kände sig stark och var rädd inte för monster under sängen.

Framåt och vidare gick han och han såg bättre och bättre för varje dag som gick och Olof började känna sig rätt hemma här nere.
Han visste helt plötsligt var han varit och vilka gångar han inte utforskat och bara ibland tappade han bort sig men då var det inte förenat med alltför stora svårigheter att ta sig tillbaka till den senaste kända platsen och börja om på nytt.
Maten var inget problem längre. Inte heller vätskan eftersom den låg på samma ställe som födan. Han såg till att alltid ha lite extra i ryggsäcken när han gav sig iväg ut på långa utflykter och han hade skapat en bas som han alltid återvände till. Kartan hade han i sitt huvud och hans förmåga att minnas vilka gångar han gått och hur han skulle gå för att ta sig tillbaka hade utvecklats något enormt och han hade till och med hittat batterier som han inte behövde.

När han varit fem dagar ner i gruvan och fortfarande inte hittat utgången så började han misströsta. Olof visste ju att den inte var aktiverad ännu men han tänkte att det skulle vara bra att veta var den fanns när det väl var dags att ta sig upp till solen igen.
Teveljuset dök upp då och då och han kunde fortfarande inte begripa vad det var för något. Först så tänkte han att det kanske kunde vara något slags vägledningssystem som de inte fått instruktioner om. Han skrotade snart den idén eftersom när han följde ljusen bara kom till platser där han redan varit.

Tröttheten var stor där han satt vid sin bas och åt på något som han inte hade en aning om vad det var för någonting. Det kunde lika gärna var kyckling som fläsk och det verkade som hans smak och luktsinne blivit nedsatta utan ljus. Han drack sitt vatten och det smakade också konstigt, idag som öl, och det härledde han till att det var det han längtade efter just nu. Vid ett annat tillfälle så hade det smakat kaffe och ja, just det, kaffe var det han suktade efter vid det tillfället. Han lyfte blicken och såg in i gången som han kommit ifrån vid den senaste expeditionen.
Jaha, där var det blinkade blå ljuset igen. Skulle han verkligen orka gå och kolla vad det var ännu en gång? Han tvekade, men reste sig till slut och tog på sig sin ryggsäck och började gå.
Det verkade annorlunda den här gången. Ljuset var mer intensivt och han kunde höra något.
Det lät som om någon grät. Olof stannade och lyssnade noga. Definitivt, det var någon som var väldigt ledsen därframme och han kände hur skräcken grep tag i honom och han tvekade. Emellertid så tog han mod till sig och smög fram emot ljudet av sorg och elände och när han kommit närmare så såg han att det satt någon mitt i gruvgången. En kvinna, det var han nästan säker på. Olof stannade återigen och skärpte blicken. Hon var bara cirka tjugo meter bort nu och hon satt med ryggen vänd emot honom. Han hörde hennes snyftningar tydligt nu och en kall hand grep om hans hjärta som slog som besatt men han tvingade sig själv att gå framåt.
Nu stod han bara några meter ifrån henne och han såg att hon var klädd i en sommarklänning, och det var då som han förstod.
Den började ta ut sin rätt nu, ensamheten. Mörkret och rädslan och vilsenheten hade fått hans hjärna att gå i spinn och han lugnade sig en aning.
”Det är bara hjärnspöken”, sade han högt. ”Du finns inte. Jag håller bara på att bli galen, det är allt.” Han vände sig om för att gå tillbaka när kvinnan sa:
”Olof, gå inte.”
Han frös till is och fick svårt att andas. Hans första impuls var att springa för allt vad tygen höll, men något höll honom tillbaka.
”Olof”, snyftade hon. ”Du kan inte lämna mig igen, jag och barnen behöver dig.”
Olof vände sig om och såg vem hon var.

”Du finns inte på riktigt”, sade han. ”Jag är bara ensam och rädd och det här är bara fantasier.” Han backade sakta.
”Hur kunde du Olof, barnen var ju så små?” Hon reste sig upp och började gå emot honom. ”Du var ju deras pappa, och du svek dem Olof, du svek dem.”
Hon var nästan framme vid honom nu och han såg hennes tårar rinna nerför hennes kinder och för ett ögonblick så ville han ta hennes händer och hålla henne i sin famn, men han sprang istället.
Han sprang som han aldrig sprungit förut och det kändes som om han var tvungen att springa för att inte helt förlora förståndet.

Väggarna kröp inåt, mot honom, där han satt och skakade med armarna om sina ben. Det var som om han sjönk ner igenom bergsmassivet och han hade ingenting emot det. Ångesten och det dåliga samvetet var i honom, som om han druckit smält bly och han var tung. Han såg sina barn framför sig. Bilden av hur de vinkade när han körde iväg i bilen, deras påtvingade leenden och tappra miner.
Fastän det hade varit nödvändigt sade han till sig själv. Precis som han alltid sagt, och han visste att det var sant men det gjorde inte mindre ont för det.
Olof hade gjort sitt bästa det visste han men vägen hade varit lång och bara delvis asfalterad – precis som vägen hit – och fylld av gropar som han ständigt ramlade ner i. Stark hade han varit, och svag, och tyvärr alldeles för mesig ibland och han hade varit rädd. För vad kunde han inte riktigt förstå idag. Rädslan styrde hans handlingar då och han kunde känna hur han hade kontakt med den igen nu och han ville verkligen inte dit ännu en gång.
För övrigt, vad hade hänt egentligen? Exakt vad hade han varit med om för bara en timme sedan? Han förstod det inte. Det hade varit så verkligt och en del av hans förstånd kunde fortfarande tänka rationellt och förstå att det bara var falsifikat. Något som hans trötta och på solsken understimulerade hjärna hade skapat åt honom. Emedan en annan avdelning i hans huvud talade om demoner och spöken och straff för högmod.

Olof rullade ut sitt liggunderlag och lade sovsäcken ovanpå. Tog av sig ryggsäcken och lade den för att ha som huvudkudde. Han stirrade ut i mörkret och såg fukten på gruvväggarna, kunde se stenar och bråte som låg slängda lite här och var och till slut så vände han blicken mot den plats där han sett Heléne.
”Du är död Heléne”, sade han. ”Du finns inte längre. Inte här i gruvan och inte någon annanstans heller vad jag kan förstå.” Han tog av sig jackan och rullade ihop den och stuvade ner den i botten på sovsäcken. Ett trick som han lärt sig under sina många tågluffningar i sin ungdom för att undvika stöld. Inte för att det var särskilt troligt att en tjuv skulle uppenbara sig härnere men han gjorde det ändå. Det gick av bara farten.
Olof kröp ner i sovsäcken och tittade på sin tidräknare. Femton dagar, tolv timmar och tjugotre minuter tills dess att vägen ut stängdes för gott. Han undrade om det verkligen skulle komma att bli på det sättet.
Han lade ner huvudet på ryggsäcken, tryckte lite på den så att vattenflaskorna hamnade åt sidan så att huvudet kunde vila på kalsonger och strumpor istället för på cylindrar av plast. Maten hade han lagt i ett sidofack så den löpte ingen risk för att bli krossad. Han låg en lång stund och lät tankarna flyga dit de ville. Lyssnade till vattendropparnas rogivande ljud när de slog emot marken och rätt var det var så sov han.

I det blå ljuset satt hon kvar och höll krampaktigt i de två barnen. Hon snyftade inte längre. Hennes ledsna uppsyn hade förändrats, förvridits till ett elakt grin och barnen såg oroligt upp på henne men det var som om hon var i en annan värld. En tvinnad värld där allt var vridet och skruvat och så hårt spänt att ingen elasticitet fanns kvar. De två små pojkarna ryckte i hennes armar som om att de ville att hon skulle vakna men hon sov djupt. Långt inne i bitterhet och hämndbegär sov hon den missunnsammas sömn och skulle aldrig komma att vakna.

När Olof slog upp sina ögon och såg på sitt tidur och insåg att han sovit i nästan tio timmar frös han. Han satte sig upp, fiskade upp jackan från botten av sovsäcken och tog den på sig, tände pannlampan och började jogga omkring för att få upp värmen.
Idag tänkte han, skulle han hitta utgången. Olof började tröttna på det här nu.

I djupet sanningen”, hade de sagt. han var inte helt säker på att han ville ha fler sanningar nu. Den han fått igår hade skakat om honom rejält och han var rädd för vad som skulle komma att hända vidare om han var här nere länge till.
Det var långt till verkligheten nu kände han, precis som det stått i annonsen, och allt föreföll verkligen abstrakt och ogripbart och det liv han levt för bara några dagar sedan hemma i sitt illa hus kom längre och längre bort och han visste att om han inte kom härifrån snart så skulle saker och ting aldrig mer bli som de varit.
Fast å andra sidan, var det inte därför som han befann sig i den här situationen? Hade inte det varit syftet med det här äventyret?
Kanske, tänkte han. Fastän galen ville han ju inte bli och det kändes som om han var på väg in i ett tillstånd som han inte längre kunde hantera. De bevekelsegrunder han haft förut kändes overkliga och det var som om han befann sig i ett konstant drömtillstånd.

På väg igen, genom oändliga gruvgångar och han åt medan han gick. Olof hade hittat ytterligare mat och vatten och även batterier. Pannlampan var på nu i mycket större utsträckning och han hade lämnat sin bas för att söka sig längre ner och bort och det började bli kallare och fuktigare och han gick i någon slags dimma, likt i en sfär av glas med immiga glasytor och de blå ljusen dök upp med jämna mellanrum men han undvek dem. Ville inte ha med det spöklika skimret att göra. Dock, det trängde sig på honom och till slut så fann han sig stående mitt i ett blått ljushav och ännu en vision uppenbarade sig och han såg en man i ett bilvrak.
Det var en gammal SAAB med rattväxel och han kände igen den bilen. Den stod inkilad mellan två träd våldsamt demolerad och skogen var mörk och ödesmättad och vägen spikrak och det glimmade av is på asfalten i månskenet.
Olof gick som i trans fram emot bilen och han hade nu accepterat de här synerna för vad de var och även om andningen var ansträngd och han kallsvettades så var han på något sätt tvingad att ge sig i kast med det som obegripligt nog hände.
”I djupet sanningen”, mumlade Olof och stannade vid förarsätet och såg in på den blodige mannen som satt där. Hans ansikte var som en dyna full av krossat glas. Ögonen var sönderskurna och underläppen hängde som en köttslamsa ner över hakpartiet och blottade ett tandkött med krossade tänder.
Det var uppenbart att han var död.
Icke desto mindre så vred den sönderskurna mannen på huvudet och såg på Olof och han såg att det var han och han mindes allt som hade hänt den natten.
Hur han varit på krogen med sin bror och fortsatt att kröka när de kom hem till broderns lägenhet och hur han när lillebror somnat i soffan börjat förtäras av svartsjuka och andra sjuka tankar. Hur han sedan satt sig i bilen för att köra hem till Stockholm och flickvännen för att kontrollera hennes trohet.
”Men det här hände ju aldrig”, sade han till sitt sargade själv. ”Det gick ju bra.”
Hans hädangångna jag ruskade på huvudet och fortsatte sedan med att vara död.
Olof stod kvar och stirrade in på förarsätet tills hela bilden upplöstes och försvann och allt som var kvar var det spelande ljuset från hans pannlampa när han ruskade på huvudet och ljudet från hans bankande hjärta.
”Jag håller på att bli galen!” Skrek han för full hals. ”Jag vill inte har fler sanningar i djupet nu hör ni det!” Han knäppte händerna bakom sin nacke och stirrade ner i marken. ”Det här var inte vad jag ville ha”, mumlade han sedan.

Han började gå snabbare alltmer desperat med lampan släckt. Försökte gå på någon slags intuition. Använda sin – vad han kallade radar – för att hitta till hissen bort från det här helvetet. Det blev kallare och fuktigare och dimman tilltog och han kunde inte begripa var den kom ifrån. Efter ungefär en halvtimmes rask marsch såg han någon framför sig.
”Hallå!” Skrek han. ”Vänta! Du måste hjälpa mig. Jag skiter i om du är ytterligare en demon för jag klarar inte det här längre. Jag måste ut!”
Den som gick framför honom stannade och vände sig om och pekade med vänster hand åt just vänster och vinkade att Olof skulle komma fram med sin högra. Det blå ljuset omslöt figuren.
Olof gick sakta fram emot den pekande uppenbarelsen och stannade ett par meter framför henne. Det var en hon, han kunde se det nu. En äldre kvinna, gulvit i ansiktet och hon såg mer död än levande ut.
Olof hade passerat stadiet av skräck och var nu bara apatisk så när han såg att det var hans mor som stod där och pekade så sänkte han huvudet uppgivet och gjorde sig beredd på nästa mardröm.
”Vad vill du mamma?” Frågade han. ”Du ser inte riktigt frisk ut hördu, vad är det som har hänt?” Hans röst darrade och han var nära till gråten.
Hans mor fortsatte att vinka för att Olof skulle komma närmare så han gjorde så, och när han stod alldeles intill henne så slöt hans dagars upphov honom i sina armar. Sedan viskade hon i hans öra med svag stämma:
”Du borde ha hjälpt mig Olof”, sade hon. ”Du borde ha räddat din lille mamma, du såg ju vad som var på väg att hända. Varför gjorde du ingenting? Du var bara så arg hela tiden.”
Olof grät. Hela hans kropp skakade och han slog sina armar om henne och höll henne hårt.
”Jag förstod inte mamma”, sade han. ”Jag förstod inte då vilket helvete du gick igenom men jag har förstått det senare.” Han sköt henne ifrån sig och såg in i hennes livlösa ögon. ”Har du inte hört mina böner om kvällarna?” Frågade han.
Hon skakade nekande på huvudet.
”Varje kväll så säger jag förlåt och försöker förklara varför jag inte fattade, men jag var ju så ung och det var först när jag blev äldre som allting stod klart för mig.” Han höll om henne igen.” Men varför gjorde inte pappa något?” Frågade han. Du hade inte behövt dö mamma. Pappa borde ha hjälpt dig, du kan inte lägga skulden på mig. Jag bodde ju inte ens hemma.”
Hon gjorde sig fri och hennes ansikte förändrades och det verkade som om hon försökte le.
”Det var du Olof som skulle gjort något. Jag är ledsen att behöva säga det, men din pappa är svag.” Hon började att gå därifrån. ”Du är jag Olof, du har min styrka, du borde ha hjälpt mig.”
”Vänta mamma! Gå inte, du måste hjälpa mig ut härifrån. Jag måste hitta den där förbannade hissen annars kommer jag att bli spritt språngande galen.” Han började gå efter henne.
”Du måste hitta ditt kort först Olof”, sade hon.
”Men jag har det runt halsen”, sade han och drog upp halsremmen och stirrade på en tom korthållare. ”Men vad fan!” Sade han. ”Hjälp mig nu mamma, jag klarar inte så mycket mer nu. Var är hissen, och var är mitt kort?”
Hon pekade åt samma håll som hon gjort innan.
”Är det där hissen ligger, ner i den gången?”
Hon sade inget mer utan gick bara ifrån honom och han kände samma sorg som när han stod vid hennes dödsbädd och nöp henne i näsan.

Han hittade kortet sedan, efter att ha dammsugit alla gångar som han gått i de senaste timmarna. Han höll noga reda på vart han gick och lade ut landmärken med jämna mellanrum för att hitta tillbaka och nu stod han framför gallergrinden och stirrade på kortläsaren som satt till vänster om dörren. Han drog kortet i springan och ingenting hände
Olof drog upp sin jackärm och tittade på tidräknaren och fick en chock.
Noll dagar, noll timmar och noll minuter stod det.
Han kastade sig fram och drog återigen kortet i springan. fortfarande ingen dörr som öppnades.
”Neej!” Skrek han och sjönk ner på marken på knäna. Vad i helvete var det här? Var hade all tid tagit vägen? Han fattade ingenting och han började skaka i hela kroppen. Vad skulle han ta sig till?
Det måste vara något fel här tänkte han och tusen nålar stack honom i huvudet. Det kan ju knappast ha gått två veckor sedan jag senast kollade tiden?
Han kände hur det verkliga vansinnet nu grep tag i honom. Hängde upp honom i en snara runt halsen och där hängde han och dinglade och han fick ingen luft, men det spelade ingen roll tänkte han. Hellre dö än att spendera en dag till nere i det här helvetet.

Han lade sig ner på marken för att hämta andan och efter en stund så tände Olof pannlampan och riktade in ljusstrålen så att den lyste upp i schaktet där hissen skulle gå. Han slöt sina ögon efter en stund och undrade hur han skulle bete sig för att ta sig av daga. Troligtvis så behövde han inte göra någonting, tänkte Olof. Han skulle antagligen svälta ihjäl eller dö av uttorkning när väl matpaket och vattendepoterna tog slut.
Han reste sig upp och hängde på sig sin ryggsäck igen och började gå tillbaka där han kommit från.
”Det kan verkligen inte vara på det här sättet”, sade han högt till sig själv. ”Vad är det för djävulskap som pågår. Ge mig tillbaka min tid!” Skrek han och sparkade på en sten som låg i hans väg.
Han tittade på tidräknaren igen. Det stod fortfarande noll, noll, noll. Han knackade på den för att försöka få den att starta och visa den tid som han beräknade vara kvar. Det rörde sig om åtminstone tio dagar om han hade räknat rätt. Fastän med tanke på det som hänt här nere och hur lite det hade med verkligheten att göra så vore det kanske inte så underligt om tiden gjort ett språng tänkte han. Det spelade ingen roll hur mycket han knackade och slog på den svagt lysande displayen, nollorna hånskrattade åt honom så han drog ner jackärmen över uret och resignerade.

”Hej Olof!” Sade någon bakom honom, och när han vände sig om så såg han sin bror sitta lutad mot bergväggen med en flaska vin mellan knäna. Även han var omsluten av det blåa ljuset så han ingick väl i den mentala tortyr som försiggick här i gruvan för den äventyrlige förstod Olof.
”I djupet sanningen va”, sade Björn och skrattade.
Olof stannade, vände tillbaka och slog sig ner bredvid sin bror.
”Jaså du är också här?” Frågade han. ”Var är resten av släkten då? Farmor och farfar, mormor och morfar, fastrar och mostrar och resten av den här underliga klanen Rosander?” Han avböjde när Björn sträckte fram vinflaskan.
”De kommer nog vad det lider.” Han halsade djupt ur flaskan, tömde den i ett drag och fiskade från intet upp en ny.
”Du tycker att du är djävligt mycket bättre än jag va, eller hur?” Sade Björn med ett elakt flin över munnen.
”Gör jag?”
”Den rättrådige brorsan som gifte sig skaffade barn och hus och ett hederligt arbete och som ägnat hela sitt liv åt att nedvärdera och prata skit om mig, det är du det i ett nötskal.”
”Jag känner inte igen det där Björn.”
”Känner inte igen!” Skrek han. ”Vem är det som vitt och brett berättar för alla om hur mycket jag dricker, hur oansvarig jag är, vilken drömvärld jag lever i och hur synd det är att jag inte skaffade mig några barn? Vem är det Olof? Om det inte är du din skitstövel.”
Olof suckade. Rannsakning, är det vad det här handlar om tänkte han? Fast istället så sa han:
”Men jag tycker ju det Björn. Jag anser verkligen att du super för mycket, och min åsikt är att du är ansvarslös och att du lever i en djävla fantasivärld för att du inte står ut med verkligheten. Det är jättetråkigt att du inte fick några barn, så är det bara.
”Och det måste du berätta för hela världen då?” Björn drack djupt ur flaskan igen. ”Varför super Jeppe”, sade han sedan.
”Va?”
”Det är en pjäs. Du som anser att du är så djävla litterär borde väl veta vad den handlar om.” Han tittade på Olof. ”Du ska inte snacka så mycket om mig med andra Olof. Du känner inte mig, det har du aldrig gjort och du kommer aldrig att förstå hur jag tänker. Även om du tycker att det jag pysslar med bara handlar om flummerier och flykt. Har du någonsin tänkt tanken att ditt liv inte är bättre än mitt bara för att du tycker det.
Olof tittade på sin yngre bror.
”Det har du rätt i”, sade han.
”Det kan du ge dig fan på att jag har. Seså, ge dig iväg nu. Jag har en massa vin att dricka och en hel del onaturliga tankar att tänka.” Han flinade. ”Skål då broder.”
”Skål.” Olof reste sig upp och började gå därifrån. När han vände sig om igen så var där bara en kal bergvägg.

Han hann bara gå ett par hundra meter innan han hörde sitt namn ropas igen.

”Olof stanna, vänta på mig. Det är Sälle.”
Olof vände sig om såg En tolvårig blåskimrande pojke med hockeymålvaktsskydd på sig sävligt komma springande mot honom.
”Hej Olof, det är Sälle som sagt.”
”Hej Sälle.” Olof kände hur paniken spred sig i hans kropp. ”Är du härnere?”
Sälle stod framåtböjd med händerna på knäna och pustade ut. Efter en stund så rätade han på sig och såg Olof i ögonen.
”Varför var du så elak mot mig när du var liten?”
Olof tänkte först förneka, men hanen hade redan trumpetat minst trettio gånger så istället sa han:
”Jag vet inte Sälle, men jag tror att det handlar om att jag var rädd.”
”Det var jag också.” Sälle torkade en tår ur ögonvrån. ”Men varför lurade du mig att göra dumma saker när du visste att jag var lite korkad, varför gjorde du det Olof. Jag litade ju på dig, och så fick du de andra att skratta åt mig.” Sälle grät nu öppet och Olof gjorde detsamma.
”Fan, jag vet inte Sälle”, Olof slog armarna om honom. ”Kan du någonsin förlåta mig lille vän?” Snyftade han och kramade honom hårt. ”Jag var bara rädd och osäker, och jag var en idiot, och det är jag fortfarande, inte du.” Det sista tillade han lågt.
”Du är bättre nu Olof, och vi är vänner på Facebook, det är bra.
”Det är väldigt bra Sälle, vi ses”, sade han när den lille pojken började gå därifrån.
Olof slöt sina ögon och när han öppnade dem igen så var där bara en gruvgång.

Olof satte sig ner och begravde sitt ansikte i sina händer.
”Fan, jag vill ut härifrån. jag klarar inte mer nu”, grät han. ”Varför gav jag mig någonsin in i det här. Hans värld höll på att rasa samman, det brusade i hans huvud som bränningar från en strand och marken gungade där han satt. Han gungade fram och tillbaka likt en mentalpatient från någon fast paviljong i en glömd öststat och istället för jacka så hade han en tvångströja på sig.

”Olof.” Sade någon vid hans sida. Han tittade upp och såg Karin.
”Nej Gud! Nu räcker det. Snälla Gud fader i himlen fräls mig från det här.” Han stirrade rakt fram och vägrade se åt hennes håll. Det ringde kyrkklockor i hans huvud och en präst stod i en predikstol och vrålade:
”Gör bot! Gör bättring! Gör bot! Gör bättring!”
Han vände sig mot Karin.
”Vad vill du att jag ska göra, säg bara? jag gör vad som helst bara du försvinner.”
”Varför älskade du mig inte Olof? Det fanns bara du för mig”, sade hon. Hon hade aldrig varit vackrare.
”Men jag gjorde det Karin!” Skrek han. ”Jag var bara en djävla fegis som lät mig styras av vad mina kompisar tyckte.” Han tog hennes ansikte mellan sina händer. ”Jag var så kär dig lilla Karin, men jag var bara en liten förskrämd idiot på den tiden. Gud! jag skulle ha visat dig vad jag kände och tusen och en gånger har jag ångrat mig.” Han pussade henne på näsan. ”Fastän jag fick mitt straff Karin, och det vet du.”
”Jag vet Olof, men jag har aldrig kunnat glömma dig.”
Hon reste sig upp och gick och hon uppslukades av dimman och den fuktiga vinden i gruvgången och han ville springa efter henne, lägga ner henne på gruvgången och älska med henne för första och sista gången.
Olof reste sig upp och bankade sitt huvud mot stenväggen tills hans panna blev blodig och han tänkte fortsätta med det tills dess att han svimmade.
Då pep det till i hans tidräknare.

Det har varit ett tekniskt fel, stod det. Återstående tid tills porten stänger: två timmar och trettio minuter, och sedan startade klockverket.

Olof insåg där han stod mitt i den mentala virvelvinden att han inte hade en aning om var han befann sig ety han trott att det var över för honom. Han startade paniken och kutade planlöst in och ut i gångar och sneglade då och då med en stegrande besatthet på de flytande kristallerna som skoningslöst räknade ner hans liv.

Till slut kände han igen sig och han tackade sitt återstående förstånd för landmärkena han lagt ut förra gången, och så stod han då återigen framför gallergrinden till hissen. Olof tittade på räkneverket och såg att det återstod fem minuter. Han drog en djup suck av lättnad och klev fram och drog kortet genom magnetläsaren.
”Klick!” Sade det i maskineriet och grinden öppnades. Väl därinne fanns ytterligare en kortläsare så han upprepade proceduren och efter några evighetslånga sekunder startade maskineriet. Kedjorna började rassla och buren lyftes sakta mot ytan och ljuset.
Olof vände sitt ansikte uppåt med tänd pannlampa och såg det långa svarta schaktet och han tackade alla gudar han kunde namnet på, och Mats Ronander. Sedan satte han sig ner och öppnade den sista vattenflaskan och drack lika mycket som han grät.

Att resa i tiden, att förflytta sig mellan olika platser och skeenden med ett fingersnäpp hade under den senare delen av hans liv varit en talang han ägde. Eller skulle han kalla det en förbannelse? Han visste inte riktigt. Icke desto mindre så när det var svårt för honom att vistas på en och samma plats för länge. När drivet att lämna gnagde i honom och när någonting började kännas för hemvant och enahanda så vips! Knäppte han med en handens fingrar och fann sig själv någon annanstans.

I början så hade det varit en mental företeelse. Han kopplade helt enkelt bort den situation han befann sig i. Röster runt omkring honom försvann, människor han talat med upplöstes i ett grått töcken och rummet blev till en ödslig hed som han vandrade ensam omkring på och till slut så lämnade han sakta rummet han var i eller festen han besökte .
”En konstig typ.” Så sades det om honom. ”Vad är det för fel på den där killen egentligen?” Var en inte helt ovanlig fråga som ställdes efter det att han som ett zombieliknande kolli förflyttade sig till en plats där han trivdes bättre.
Konstigt nog så hade han ett visst umgänge. Underligt med tanke på att han var en av de mest asociala människor du kan tänka dig. Han hade funderat på detta faktum, och kommit fram till att han säkert ansågs som en del av den pikanta klicken, bohemerna, som alltid behövs på en tillställning.
Kläderna han bar var inte särskilt iögonfallande. De vanliga jeansen, en skjorta, helst enfärgad var det som han helst hade på sig. Om det krävdes så hade han ett par kostymer i garderoben samt två eller tre par chinos i ljusa färger och en uppsjö T-shirts i alla möjliga nyanser och mönster som han också gärna klädde sig i. En vanlig man således, fast med en annorlunda läggning, det var sådan han var.
Han fann ett nöje i att med tankens kraft sortera bort händelser som han ansåg störde hans situation och han brydde sig föga om att anses som en särling i de flestas ögon. Det oaktat så var han inte ointressant. Hans tankebanor kanske inte gick som gemene mans och hans åsikter upplevdes av hans bekanta som lite störande men han var som sagt en man som – på både gott och ont – väckte ett visst uppseende.

Han mindes inte exakt när det var som hans förmåga utvecklades, eller uppgraderades skulle han själv kalla det. Från att mentalt segla iväg bort från ett predikament men ändå befinna sig på samma plats kroppsligen. Så fann hann sig – till att börja med – förflyttad till ett annat rum utan att han själv gått dit. Stor förvåning och skräck var den känsla han upplevde då det skedde första gången.

Klockan var ett på dagen den dagen det hände och han satt på en föreläsning i jobbets regi och han hade för en timme sedan tappat intresset för det som förelästes fullständigt. Efter lunchen så hade ljuset i hans medvetande slocknat och han förberedde sig nu för att ta sig därifrån och hade bara avstått därför att det var meningen att han skulle lära sig något av det som förmedlades från scenen. Det faktum att ledningen för företaget han jobbade på bara satt två meter ifrån honom spelade naturligtvis också en roll. Kvinnan som var placerad framför honom luktade svett också. Ytterligare en anledning till att vilja fly fältet.
Han lutade sig därför tillbaka och försatte sig själv i flyktläge. Föreläsarens röst seglade som förväntat bort mot horisonten och rummet förvandlades sakta till en dimridå och han suckade av tillfredsställelse.
”Den här formen av avancerat vegeterande gör gott för själen och kroppen”, tänkte han – slöt ögonen – och kände hur hjärtslagen gick ner. Stanken av svett förbyttes till en behaglig doft av kaffe och när han öppnade ögonen så fann han till sin stora förvåning  och förskräckelse sig själv sittandes i konferensanläggningens cafeteria med en rykande kopp java framför sig.

Paniken grep tag i honom där han satt. Hjärtat hamrade som besatt i hans bröst och andningen kom stötvis och astmaliknande ur kontraherade luftrör och han var nära att svimma. Rummet snurrade betänkligt och han satte ner sitt huvud mellan sina ben och satt så tills cafeterian stannade av och andningen var någorlunda normal. Kallsvett hade brutit ut över hela hans kropp och kläderna satt som klistrade och när han såg sin spegelbild i fönstret som vette ut mot omgivningarna så var hans ansikte lika vitt som en nystärkt vit skjorta.
Det susade lätt i hans öron och tankarna virvlade runt som i en tromb när han försökte få ordning på tillvaron.
”Hur gick detta till?” Tänkte han. ”Håller jag på att bli galen eller drömmer jag?” Han nöp sig hårt i armen som det står i böcker att du ska göra för att ta reda på om huruvida du sover eller inte. Det gjorde ont, men vad var det som sa att han inte drömde att det smärtade?
Han hade aldrig förstått det där tricket.
Trots allt så reste han sig på darriga ben och började gå tillbaka till åhörarsalen. Allt kändes på något sätt overkligt men han hade druckit kaffet och det hade smakat gott och som kaffe brukade smaka.
Dörren till salen knarrade obeskrivligt högt när han försiktigt öppnade den och klev in och den smygande entré som han föresatt sig att göra gick om intet, trodde han. Flera av hans kollegors ansikten vändes mot porten när de hörde de osmorda gångjärnen men inga igenkännande nickar, inga försmädliga leenden, ingenting alls mötte honom. Det var som om han inte existerade.
Någon – Kjell hette han visst, avdelningschef – reste sig upp och kom emot honom.
”Skönt”, tänkte han. ”Jag finns, någon ser mig.” Men den högdragne chefen för utvecklingsavdelningen med det bakåtslickade håret och det rödbrusiga ansiktet som vittnade om för mycket sprit för ofta gick helt sonika förbi honom och stängde och låste dörren inifrån. Vände sig sedan mot lokalen och slog ut med händerna i en det var ingen där gest. Gick sedan och satte sig igen och malandet från talaren fortsatte. Sövande, bedövande och obeskrivligt tråkigt och han kunde se på ansiktsuttrycken på de deltagande mötesdeltagarna att de helst skulle vilja befinna sig någon annanstans. Han var mycket bekant med den känslan.

Han såg bort mot den plats där han suttit och förväntade sig ett tomt säte men såg inget sådant. Han gick närmare och kisade med ögonen för att kunna se bättre. Trängde sig in i gången som hade varit hans och bad om ursäkt med jämna mellanrum när han lätt hukande för att inte skymma sikten närmade sig sin plats. Emellertid, inga misslynta grymtanden eller irriterade suckar ackompanjerade hans väg. Han var som luft för omgivningen, eller ett glas vatten, och han frös till is när han såg sig själv sitta kvar på den stol som han trodde att han lämnat.

Han kunde lätt återkalla den känsla av overklighet som gripit tag i honom när han tänkte på vad som hänt den dagen. Hur han skrikit rakt ut i rummet för att på något sätt göra sig hörd och visuell för världen, men att han inte ens var som den vind som fick fransgardinerna i fönstren att röra sig. Han hade ingen röst som någon hörde. Ingen doft fanns hos honom som någon kunde förnimma och när han ställde sig rakt framför sig själv och såg in i sina egna ögon som inte heller kunde se hans person så var det som om han dog.
När han kvicknade till igen så var han tillbaka på sin plats i konferenslokalen. Kvinnan framför honom stank fortfarande av unkna kroppsodörer och dagens ämne var alltjämt som ett sömnpiller. Dock, den mest övergripande känslan var en stor tacksamhet för att han var tillbaka i sin egen kropp och han bestämde sig där han satt för att det som hänt aldrig skulle få hända igen.

Så hade det inte blivit riktigt. När den värsta chocken lagt sig och han fått klart för sig att hans bortavaro inte hade uppmärksammats av någon så började hans tankar att vandra på den väg som han hoppades skulle leda till lösningen på hur han skulle kunna kontrollera förfarandet. Han ville bli en tidsresenär i presens. Att kunna förflytta sig i realtid från en plats till en annan utan att någon saknade honom var vad hans strävan skulle bli. Och han hade lyckats.

Idag rörde han sig obehindrat i tidsrummet. Bytte – som sagt – med ett fingerknäpp plats och kunde med tankens kraft placera sig vart han ville inom som det nu var, cirka tio mils radie utan att vara saknad av någon. Likväl så kände han att gränserna kunde utvidgas.
Det som var mest fascinerande med hans talang var att han – när han väl förflyttat sig – kunde agera som vanligt. Utföra vilka uppgifter som helst, tala med vem som helst och till och med älska med en kvinna medan hans – han kallade det för originalkropp i brist på bättre – fortsatte med de uppgifter den haft innan han bytte miljö. Allt hängde ihop och logiken fungerade oklanderligt och alla hans olika förflyttningar samverkade på något sätt så när han var tillbaka på sin ursprungsplats så samlades erfarenheterna han gjort ihop som ägg i en korg och under närvarande tid så kunde han samla ihop mycket mer kunskap än vad en normal människa utan hans begåvning kunde. Han hade satt gränsen vid tio omplaceringar om dagen av rädsla för att tappa bort sig själv på något vis men ju säkrare han blev desto mer släppte otryggheten och någonstans så visste han att det inte fanns några begränsningar.

Han hade blivit en resande i realtid. En tidsnomad i samtiden och han bar fortfarande helst jeans och enfärgade skjortor.
Ännu var han en egensinnig figur – fastän nu i tvillingskepnad- och han började så smått förstå att möjligheterna var omätbara och att det bara var en tidsfråga tills dess att han kunde ta sin talang vidare

Han lutade sig tillbaka i solstolen där han satt hemmavid och likt en Tom Sawyer hade han ett grässtrå i munnen, sandaler på fötterna och han bar ett par slitna jeansshorts. Vattnet kluckade nere vid bryggan där hans lilla plasteka låg och guppade.
Han var sin egen tid tyckte han. Inte längre slav under timmar och minuter och dagar och han upplevde en frihetskänsla varje gång han utförde en platsförflyttning men något gjorde att han alltid var tvungen att återvända till sitt eget jag efter en tid.
Det var svårt att sätta fingret på vad det var. Bränslebrist hade han kommit att kalla det. Som om bensinen tog slut. En tomhet i honom när han varit borta för länge gjorde honom rädd för att inte kunna återvända. Det fanns en oro också som drev honom tillbaka. En ängslan för att han inte skulle hitta sig själv, att han inte längre var kvar där han lämnade sig själv. Hittills så hade det inte skett och han hade en vag övertygelse om att det skulle vara så, att det stod så i regelboken som behandlade platsförflyttningar.

Funderingar fanns dock på att – när han var på en annan plats – inte bege sig tillbaka hem direkt utan fortsätta till ytterligare en destination, och sedan ännu en, och en till i all oändlighet. Var det verkligen möjligt? Skulle han kunna multiplicera sig själv och existera på olika ställen samtidigt, och vad skulle i så fall hända med de versioner av honom själv som han skapat genom multiförflyttningar när han väl återvände till originalet. Skulle de fortsätta att verka och skulle de erfarenheter som de fick på något sätt kunna återkopplas till honom själv och skulle han kunna vara säker på vilken version som var den ursprungliga – han själv – när allt vetande började välla in. Och vad skulle hända om de råkade på varandra därute?

Vinden ökade i styrka så han reste sig och ner till bryggan för att kolla förtöjningarna på den lilla båten. De satt som de skulle och han gick ut på bryggan och ställde sig längst ut och tog emot vindbyarna. Han var fylld av någonting, svårt var att säga vad. Å ena sidan så mådde han bra och var fascinerad över vad han kunde åstadkomma. Å andra sidan så var han lite rädd och han undrade över hur allt detta kunde komma sig. Var kom den här förmågan ifrån? Och var det ofarligt att använda sig av den?

På morgonen när han vaknade efter en orolig natt fylld av drömmar så låg han kvar i sängen och funderade.
”Om det nu var möjligt att dela sig i flera versioner samtidigt så skulle ju detta öppna otroliga möjligheter”, tänkte han. ”Jag skulle till exempel inte behöva jobba idag.” Han flinade där han låg och gottade sig åt tanken. ”En enkel förflyttning till arbetet bara, lämna en version av mig där för att utföra mina arbetsuppgifter, och sedan vidare till någon trevligare plats.” Tillbaka hem skulle ju inte fungera eftersom då ”arbetsversionen” skulle försvinna. Så hade det varit hittills och det fanns ingenting som tydde på att det skulle förändras. Däri låg också en trygghet, att han visste att singularis uppstod så fort han återvände till den plats han först varit på. Skulle han våga ändra på det?
Vid frukosten så hade han bestämt sig, han skulle försöka. Så istället för att sätta sig i bilen och köra de tjugo minuter det tog för honom att komma till arbetet, eller att ta bussen som han ofta gjorde så satte han sig ner i vardagsrummet i soffan. Försatte sig sedan i rätt mental stämning. Fokuserade på sin arbetsplats och knäppte sedan med fingrarna. Det var något han egentligen inte behövde längre men han gjorde det för skojs skull, för att det kändes tryggt.

Det fungerade som vanligt bra. Första steget var därmed avklarat.

Arbetsplatsen låg öde och tom när han materialiserades vid sitt skrivbord. Inte så konstigt eftersom det var en halvtimme kvar till det att han skulle börja. Vilket var tillfredsställande. För vad skulle hända om han helt plötsligt dök upp ur tomma intet mitt ibland sina kollegor? Han log för sig själv vid tanken och tänkte på anden i Disneyfilmen om Aladdin.
”Poff! Till er tjänst. Poff! Till er tjänst.” Han älskade Dan Ekborgs röst i den filmen och tyckte att han gjorde ett minst lika bra jobb som det som salig Robin Williams presterade i den engelskspråkiga versionen.

Han satte igång att arbeta och satt som vanligt vid sitt skrivbord och vände papper när hans arbetskamrater började droppa in och nickade sina hälsningar och han nickade tillbaka. Det dracks kaffe vid kaffemaskinen som vanligt och småprat om allt möjligt förekom precis som alla andra morgnar. När han kände att det rullade på, att arbetet förflöt som det skulle så var det dags för det stora experimentet.
Planen var klar. Han skulle förflytta sig en våning ner bara, till lagret, och sedan smyga sig tillbaka upp för att kontrollera om ”han” fortfarande var kvar vid sin plats på kontoret.
Sagt och gjort. Han besökte toaletten, satte sig ner på toalettstolen och koncentrerade sig på att ta sig ner till grabbarna i arbetoverall, knäppte med fingrarna och på bråkdelen av en skund så var han där.

På lageravdelningen hälsade han på de som han kände och tog sedan trapporna tillbaka upp till kontorsvåningen. Han smög.
Det var en omvälvande upplevelse att stå och titta på sig själv och han fylldes av någon slags eufori när han insåg att det faktiskt funkade.

Det fungerade! Herregud! Det fungerade.

Länge vågade han dock inte stå utan lämnade så snabbt han kunde sin arbetsplats och tog sig ut på gatan och tog sedan bussen till en annan del av staden där han gick på café.
Efter en kopp kaffe och en ost och skinkfralla i solen invid en livligt trafikerad väg så mådde han relativt bra. En svårdefinierad oro dock – som alltid när han var ute på en tripp – bodde i hans mage och det kändes som om han inte var närvarande riktigt. Han kände sig splittrad – vilket också var fallet om du skulle se krasst på det. Mer denna gången än vid tidigare resor och det hade naturligtvis med experimentet att göra trodde han.
Dagen förflöt stilla och i harmoni även om vilsenheten tilltog framåt eftermiddagen och när det började närma sig slutet på arbetsdagen och han återigen stod utanför sin arbetsplats för att bli sig själv igen så att säga. Så blev han nervös. Rent praktiskt, hur skulle han bete sig? Om han gjorde som han brukade, koncentrerade sig på där han ville vara, kunde han då vara säker på att det fungerade eftersom det nu fanns tre versioner av honom? I vilken av dem skulle han hamna?
Det snurrade i huvudet på honom när han satte sig ner på en parkbänk och fokuserade på sig själv på arbetet. Han hamnade vid sitt hus.
”Fan också”, tänkte han där han plötsligt satt i solstolen på gräsmattan. ”Varför blev det så här?” Tydligen så var det så att han hamnade i version ett vid multidelningar, om han fick kalla det så, när det var dags att återvända.
”Nå, ingen skada skedd”, sade han högt för sig själv. ”Det är väl bara att ge sig iväg igen då.” Återigen så lade han fokus på arbetsplatsen och kunde för sin inre syn se sig själv där vid skrivbordet, men det var också allt. Ingenting hände! Han satt fortfarande kvar i solstolen.
Paniken spred sig sakta i honom. Vad hade han gjort! Hur skulle det gå om han inte kunde avsluta sig själv som denna tredje person? Skulle denne ge sig ut i världen på egen hand och hur skulle det påverka hans eget liv? Han vågade inte tänka tanken till slut utan kastade sig i bilen och körde så fort som han vågade tillbaka till sitt kontor. Väl framme så vågade han inte gå in i byggnaden, utan han tog för givet att han skulle lämna sitt arbete när de andra gjorde det och gå till bussen som vanligt. Så därför satt han lite undanskymt – men med full uppsikt över entrén – och väntade. Han tänkte att om han bara kunde komma nära sig själv så skulle de båda bli ett igen och allt skulle vara frid och fröjd. Han hoppades på detta i alla fall.
Hjärtat slog hårt och obevekligt på honom när han såg sig själv komma ut ur byggnaden och gå med raska steg mot busshållplatsen. En absurd känsla tyckte han när han smög närmare och närmare sin kopia. Planen var att ställa sig precis bredvid sig och för att han inte skulle väcka någon uppmärksamhet hos andra människor så hade han ett par stora mörka solglasögon på sig.
Nåväl, likt en hemlig agent gled han obemärkt upp bakom sig själv och visste inte riktigt vad han skulle förvänta sig. Att han skulle suga upp sin tvilling som en rök eller om helt enkelt obemärkt konturerna skulle sammansmälta och han skulle lämna busshållplatsen som en man. Sätta sig i bilen och sedan köra hem.
Det hände ingenting! Den som arbetat hela dagen klev på bussen, betalade sin biljett med busskort och slog sig ner på samma plats som han alltid satt på. Mannen med mörka solglasögon stod kvar på gatan och kände att någonting som började likna hysteri ersatte hans hittills rationella tankar. Han sprang till bilen och kastade sig in bakom ratten och satte kurs mot sitt hem. Under det att han körde så dansade tankarna runt i hans skalle och han bad en bön att han skulle komma hem med bussen och att alla rutiner skulle utföras som vanligt för en idé började utkristalliseras i hans krackelerade hjärna.
Han skulle helt enkelt ta livet av sig.

När han började närma sig sitt hus så parkerade han bilen ungefär femhundra meter därifrån. Klev ur och började gå resten av vägen. Det växte en liten skogsdunge hundra meter till vänster om hans garage så han satte sig ner där och väntade på att bussen skulle komma. Den kom på utsatt tid och han såg sig själv kliva av, kolla brevlådan, öppna grinden och sakta gå upp emot dörren. Han låste upp med sina nycklar och klev in.
Om allt nu var som vanligt så skulle han gå uppför trappan och in på toaletten. Kissa, tvätta sig i ansiktet, gå in i sovrummet och ta av sig sina arbetskläder och prydligt hänga upp dem i garderoben. Lägga underkläder och strumpor i tvättkorgen, ta på sig sin mjukisoverall och sedan lägga sig på sängen för en tupplur innan middagen.

Det var det som han i dungen väntade på.
När det gått ungefär en halvtimme efter att han som arbetat kommit hem så reste han som inte gjort det sig och började smyga fram mot sitt eget hus. Han låste upp dörren med sina nycklar. Klev ur skorna och på indianfötter tassade han uppför trapporna och in i sitt sovrum. Där stod han en lång stund och såg på sitt sovande jag och uppfylldes av mycket underliga känslor men han visste vad han måste göra. Han såg sig om i rummet efter den stora prydnadskudden och den låg där den brukade. Tystare än tyst hämtade han den och höll den sedan i bägge händerna och tog sig ett steg i taget, mycket långsamt, fram till huvudändan av sängen. Tittade på hur hans egen bröstkorg hävdes upp och ner i en lugn sovrytm, lyfte kudden sakta och tryckte sedan med full kraft ner den över sitt huvud och höll den kvar tills han inte längre andades. Det svartnade framför hans ögon och han föll hårt ner på sovrumsgolvet och stillheten lade sig i rummet.

När han vaknade så låg han i sängen i sina mjukiskläder och han var jättehungrig. Han reste sig upp och skuttade på lätta fötter nerför trapporna. I köket satte han på radion och sjöng med i en låt som han kände igen. Kokade upp vatten, lade i spaghetti och satte tiduret på exakt nio minuter. Hackade lök, fräste den och sedan köttfärsen. Hällde i passerade tomter, kryddade och sedan fick köttfärssåsen puttra tills pastan var klar.
Han gick ut på verandan och tände en av sina sällsynta cigaretter. Drog en djup suck av lättnad och tänkte:
”Today was a good day to die.”