Tidsresenären…

tidsresa

Att resa i tiden, att förflytta sig mellan olika platser och skeenden med ett fingersnäpp hade under den senare delen av hans liv varit en talang han ägde. Eller skulle han kalla det en förbannelse? Han visste inte riktigt. Icke desto mindre så när det var svårt för honom att vistas på en och samma plats för länge. När drivet att lämna gnagde i honom och när någonting började kännas för hemvant och enahanda så vips! Knäppte han med en handens fingrar och fann sig själv någon annanstans.

I början så hade det varit en mental företeelse. Han kopplade helt enkelt bort den situation han befann sig i. Röster runt omkring honom försvann, människor han talat med upplöstes i ett grått töcken och rummet blev till en ödslig hed som han vandrade ensam omkring på och till slut så lämnade han sakta rummet han var i eller festen han besökte .
”En konstig typ.” Så sades det om honom. ”Vad är det för fel på den där killen egentligen?” Var en inte helt ovanlig fråga som ställdes efter det att han som ett zombieliknande kolli förflyttade sig till en plats där han trivdes bättre.
Konstigt nog så hade han ett visst umgänge. Underligt med tanke på att han var en av de mest asociala människor du kan tänka dig. Han hade funderat på detta faktum, och kommit fram till att han säkert ansågs som en del av den pikanta klicken, bohemerna, som alltid behövs på en tillställning.
Kläderna han bar var inte särskilt iögonfallande. De vanliga jeansen, en skjorta, helst enfärgad var det som han helst hade på sig. Om det krävdes så hade han ett par kostymer i garderoben samt två eller tre par chinos i ljusa färger och en uppsjö T-shirts i alla möjliga nyanser och mönster som han också gärna klädde sig i. En vanlig man således, fast med en annorlunda läggning, det var sådan han var.
Han fann ett nöje i att med tankens kraft sortera bort händelser som han ansåg störde hans situation och han brydde sig föga om att anses som en särling i de flestas ögon. Det oaktat så var han inte ointressant. Hans tankebanor kanske inte gick som gemene mans och hans åsikter upplevdes av hans bekanta som lite störande men han var som sagt en man som – på både gott och ont – väckte ett visst uppseende.

Han mindes inte exakt när det var som hans förmåga utvecklades, eller uppgraderades skulle han själv kalla det. Från att mentalt segla iväg bort från ett predikament men ändå befinna sig på samma plats kroppsligen. Så fann hann sig – till att börja med – förflyttad till ett annat rum utan att han själv gått dit. Stor förvåning och skräck var den känsla han upplevde då det skedde första gången.

Klockan var ett på dagen den dagen det hände och han satt på en föreläsning i jobbets regi och han hade för en timme sedan tappat intresset för det som förelästes fullständigt. Efter lunchen så hade ljuset i hans medvetande slocknat och han förberedde sig nu för att ta sig därifrån och hade bara avstått därför att det var meningen att han skulle lära sig något av det som förmedlades från scenen. Det faktum att ledningen för företaget han jobbade på bara satt två meter ifrån honom spelade naturligtvis också en roll. Kvinnan som var placerad framför honom luktade svett också. Ytterligare en anledning till att vilja fly fältet.
Han lutade sig därför tillbaka och försatte sig själv i flyktläge. Föreläsarens röst seglade som förväntat bort mot horisonten och rummet förvandlades sakta till en dimridå och han suckade av tillfredsställelse.
”Den här formen av avancerat vegeterande gör gott för själen och kroppen”, tänkte han – slöt ögonen – och kände hur hjärtslagen gick ner. Stanken av svett förbyttes till en behaglig doft av kaffe och när han öppnade ögonen så fann han till sin stora förvåning  och förskräckelse sig själv sittandes i konferensanläggningens cafeteria med en rykande kopp java framför sig.

Paniken grep tag i honom där han satt. Hjärtat hamrade som besatt i hans bröst och andningen kom stötvis och astmaliknande ur kontraherade luftrör och han var nära att svimma. Rummet snurrade betänkligt och han satte ner sitt huvud mellan sina ben och satt så tills cafeterian stannade av och andningen var någorlunda normal. Kallsvett hade brutit ut över hela hans kropp och kläderna satt som klistrade och när han såg sin spegelbild i fönstret som vette ut mot omgivningarna så var hans ansikte lika vitt som en nystärkt vit skjorta.
Det susade lätt i hans öron och tankarna virvlade runt som i en tromb när han försökte få ordning på tillvaron.
”Hur gick detta till?” Tänkte han. ”Håller jag på att bli galen eller drömmer jag?” Han nöp sig hårt i armen som det står i böcker att du ska göra för att ta reda på om huruvida du sover eller inte. Det gjorde ont, men vad var det som sa att han inte drömde att det smärtade?
Han hade aldrig förstått det där tricket.
Trots allt så reste han sig på darriga ben och började gå tillbaka till åhörarsalen. Allt kändes på något sätt overkligt men han hade druckit kaffet och det hade smakat gott och som kaffe brukade smaka.
Dörren till salen knarrade obeskrivligt högt när han försiktigt öppnade den och klev in och den smygande entré som han föresatt sig att göra gick om intet, trodde han. Flera av hans kollegors ansikten vändes mot porten när de hörde de osmorda gångjärnen men inga igenkännande nickar, inga försmädliga leenden, ingenting alls mötte honom. Det var som om han inte existerade.
Någon – Kjell hette han visst, avdelningschef – reste sig upp och kom emot honom.
”Skönt”, tänkte han. ”Jag finns, någon ser mig.” Men den högdragne chefen för utvecklingsavdelningen med det bakåtslickade håret och det rödbrusiga ansiktet som vittnade om för mycket sprit för ofta gick helt sonika förbi honom och stängde och låste dörren inifrån. Vände sig sedan mot lokalen och slog ut med händerna i en det var ingen där gest. Gick sedan och satte sig igen och malandet från talaren fortsatte. Sövande, bedövande och obeskrivligt tråkigt och han kunde se på ansiktsuttrycken på de deltagande mötesdeltagarna att de helst skulle vilja befinna sig någon annanstans. Han var mycket bekant med den känslan.

Han såg bort mot den plats där han suttit och förväntade sig ett tomt säte men såg inget sådant. Han gick närmare och kisade med ögonen för att kunna se bättre. Trängde sig in i gången som hade varit hans och bad om ursäkt med jämna mellanrum när han lätt hukande för att inte skymma sikten närmade sig sin plats. Emellertid, inga misslynta grymtanden eller irriterade suckar ackompanjerade hans väg. Han var som luft för omgivningen, eller ett glas vatten, och han frös till is när han såg sig själv sitta kvar på den stol som han trodde att han lämnat.

Han kunde lätt återkalla den känsla av overklighet som gripit tag i honom när han tänkte på vad som hänt den dagen. Hur han skrikit rakt ut i rummet för att på något sätt göra sig hörd och visuell för världen, men att han inte ens var som den vind som fick fransgardinerna i fönstren att röra sig. Han hade ingen röst som någon hörde. Ingen doft fanns hos honom som någon kunde förnimma och när han ställde sig rakt framför sig själv och såg in i sina egna ögon som inte heller kunde se hans person så var det som om han dog.
När han kvicknade till igen så var han tillbaka på sin plats i konferenslokalen. Kvinnan framför honom stank fortfarande av unkna kroppsodörer och dagens ämne var alltjämt som ett sömnpiller. Dock, den mest övergripande känslan var en stor tacksamhet för att han var tillbaka i sin egen kropp och han bestämde sig där han satt för att det som hänt aldrig skulle få hända igen.

Så hade det inte blivit riktigt. När den värsta chocken lagt sig och han fått klart för sig att hans bortavaro inte hade uppmärksammats av någon så började hans tankar att vandra på den väg som han hoppades skulle leda till lösningen på hur han skulle kunna kontrollera förfarandet. Han ville bli en tidsresenär i presens. Att kunna förflytta sig i realtid från en plats till en annan utan att någon saknade honom var vad hans strävan skulle bli. Och han hade lyckats.

Idag rörde han sig obehindrat i tidsrummet. Bytte – som sagt – med ett fingerknäpp plats och kunde med tankens kraft placera sig vart han ville inom som det nu var, cirka tio mils radie utan att vara saknad av någon. Likväl så kände han att gränserna kunde utvidgas.
Det som var mest fascinerande med hans talang var att han – när han väl förflyttat sig – kunde agera som vanligt. Utföra vilka uppgifter som helst, tala med vem som helst och till och med älska med en kvinna medan hans – han kallade det för originalkropp i brist på bättre – fortsatte med de uppgifter den haft innan han bytte miljö. Allt hängde ihop och logiken fungerade oklanderligt och alla hans olika förflyttningar samverkade på något sätt så när han var tillbaka på sin ursprungsplats så samlades erfarenheterna han gjort ihop som ägg i en korg och under närvarande tid så kunde han samla ihop mycket mer kunskap än vad en normal människa utan hans begåvning kunde. Han hade satt gränsen vid tio omplaceringar om dagen av rädsla för att tappa bort sig själv på något vis men ju säkrare han blev desto mer släppte otryggheten och någonstans så visste han att det inte fanns några begränsningar.

Han hade blivit en resande i realtid. En tidsnomad i samtiden och han bar fortfarande helst jeans och enfärgade skjortor.
Ännu var han en egensinnig figur – fastän nu i tvillingskepnad- och han började så smått förstå att möjligheterna var omätbara och att det bara var en tidsfråga tills dess att han kunde ta sin talang vidare

Han lutade sig tillbaka i solstolen där han satt hemmavid och likt en Tom Sawyer hade han ett grässtrå i munnen, sandaler på fötterna och han bar ett par slitna jeansshorts. Vattnet kluckade nere vid bryggan där hans lilla plasteka låg och guppade.
Han var sin egen tid tyckte han. Inte längre slav under timmar och minuter och dagar och han upplevde en frihetskänsla varje gång han utförde en platsförflyttning men något gjorde att han alltid var tvungen att återvända till sitt eget jag efter en tid.
Det var svårt att sätta fingret på vad det var. Bränslebrist hade han kommit att kalla det. Som om bensinen tog slut. En tomhet i honom när han varit borta för länge gjorde honom rädd för att inte kunna återvända. Det fanns en oro också som drev honom tillbaka. En ängslan för att han inte skulle hitta sig själv, att han inte längre var kvar där han lämnade sig själv. Hittills så hade det inte skett och han hade en vag övertygelse om att det skulle vara så, att det stod så i regelboken som behandlade platsförflyttningar.

Funderingar fanns dock på att – när han var på en annan plats – inte bege sig tillbaka hem direkt utan fortsätta till ytterligare en destination, och sedan ännu en, och en till i all oändlighet. Var det verkligen möjligt? Skulle han kunna multiplicera sig själv och existera på olika ställen samtidigt, och vad skulle i så fall hända med de versioner av honom själv som han skapat genom multiförflyttningar när han väl återvände till originalet. Skulle de fortsätta att verka och skulle de erfarenheter som de fick på något sätt kunna återkopplas till honom själv och skulle han kunna vara säker på vilken version som var den ursprungliga – han själv – när allt vetande började välla in. Och vad skulle hända om de råkade på varandra därute?

Vinden ökade i styrka så han reste sig och ner till bryggan för att kolla förtöjningarna på den lilla båten. De satt som de skulle och han gick ut på bryggan och ställde sig längst ut och tog emot vindbyarna. Han var fylld av någonting, svårt var att säga vad. Å ena sidan så mådde han bra och var fascinerad över vad han kunde åstadkomma. Å andra sidan så var han lite rädd och han undrade över hur allt detta kunde komma sig. Var kom den här förmågan ifrån? Och var det ofarligt att använda sig av den?

På morgonen när han vaknade efter en orolig natt fylld av drömmar så låg han kvar i sängen och funderade.
”Om det nu var möjligt att dela sig i flera versioner samtidigt så skulle ju detta öppna otroliga möjligheter”, tänkte han. ”Jag skulle till exempel inte behöva jobba idag.” Han flinade där han låg och gottade sig åt tanken. ”En enkel förflyttning till arbetet bara, lämna en version av mig där för att utföra mina arbetsuppgifter, och sedan vidare till någon trevligare plats.” Tillbaka hem skulle ju inte fungera eftersom då ”arbetsversionen” skulle försvinna. Så hade det varit hittills och det fanns ingenting som tydde på att det skulle förändras. Däri låg också en trygghet, att han visste att singularis uppstod så fort han återvände till den plats han först varit på. Skulle han våga ändra på det?
Vid frukosten så hade han bestämt sig, han skulle försöka. Så istället för att sätta sig i bilen och köra de tjugo minuter det tog för honom att komma till arbetet, eller att ta bussen som han ofta gjorde så satte han sig ner i vardagsrummet i soffan. Försatte sig sedan i rätt mental stämning. Fokuserade på sin arbetsplats och knäppte sedan med fingrarna. Det var något han egentligen inte behövde längre men han gjorde det för skojs skull, för att det kändes tryggt.

Det fungerade som vanligt bra. Första steget var därmed avklarat.

Arbetsplatsen låg öde och tom när han materialiserades vid sitt skrivbord. Inte så konstigt eftersom det var en halvtimme kvar till det att han skulle börja. Vilket var tillfredsställande. För vad skulle hända om han helt plötsligt dök upp ur tomma intet mitt ibland sina kollegor? Han log för sig själv vid tanken och tänkte på anden i Disneyfilmen om Aladdin.
”Poff! Till er tjänst. Poff! Till er tjänst.” Han älskade Dan Ekborgs röst i den filmen och tyckte att han gjorde ett minst lika bra jobb som det som salig Robin Williams presterade i den engelskspråkiga versionen.

Han satte igång att arbeta och satt som vanligt vid sitt skrivbord och vände papper när hans arbetskamrater började droppa in och nickade sina hälsningar och han nickade tillbaka. Det dracks kaffe vid kaffemaskinen som vanligt och småprat om allt möjligt förekom precis som alla andra morgnar. När han kände att det rullade på, att arbetet förflöt som det skulle så var det dags för det stora experimentet.
Planen var klar. Han skulle förflytta sig en våning ner bara, till lagret, och sedan smyga sig tillbaka upp för att kontrollera om ”han” fortfarande var kvar vid sin plats på kontoret.
Sagt och gjort. Han besökte toaletten, satte sig ner på toalettstolen och koncentrerade sig på att ta sig ner till grabbarna i arbetoverall, knäppte med fingrarna och på bråkdelen av en skund så var han där.

På lageravdelningen hälsade han på de som han kände och tog sedan trapporna tillbaka upp till kontorsvåningen. Han smög.
Det var en omvälvande upplevelse att stå och titta på sig själv och han fylldes av någon slags eufori när han insåg att det faktiskt funkade.

Det fungerade! Herregud! Det fungerade.

Länge vågade han dock inte stå utan lämnade så snabbt han kunde sin arbetsplats och tog sig ut på gatan och tog sedan bussen till en annan del av staden där han gick på café.
Efter en kopp kaffe och en ost och skinkfralla i solen invid en livligt trafikerad väg så mådde han relativt bra. En svårdefinierad oro dock – som alltid när han var ute på en tripp – bodde i hans mage och det kändes som om han inte var närvarande riktigt. Han kände sig splittrad – vilket också var fallet om du skulle se krasst på det. Mer denna gången än vid tidigare resor och det hade naturligtvis med experimentet att göra trodde han.
Dagen förflöt stilla och i harmoni även om vilsenheten tilltog framåt eftermiddagen och när det började närma sig slutet på arbetsdagen och han återigen stod utanför sin arbetsplats för att bli sig själv igen så att säga. Så blev han nervös. Rent praktiskt, hur skulle han bete sig? Om han gjorde som han brukade, koncentrerade sig på där han ville vara, kunde han då vara säker på att det fungerade eftersom det nu fanns tre versioner av honom? I vilken av dem skulle han hamna?
Det snurrade i huvudet på honom när han satte sig ner på en parkbänk och fokuserade på sig själv på arbetet. Han hamnade vid sitt hus.
”Fan också”, tänkte han där han plötsligt satt i solstolen på gräsmattan. ”Varför blev det så här?” Tydligen så var det så att han hamnade i version ett vid multidelningar, om han fick kalla det så, när det var dags att återvända.
”Nå, ingen skada skedd”, sade han högt för sig själv. ”Det är väl bara att ge sig iväg igen då.” Återigen så lade han fokus på arbetsplatsen och kunde för sin inre syn se sig själv där vid skrivbordet, men det var också allt. Ingenting hände! Han satt fortfarande kvar i solstolen.
Paniken spred sig sakta i honom. Vad hade han gjort! Hur skulle det gå om han inte kunde avsluta sig själv som denna tredje person? Skulle denne ge sig ut i världen på egen hand och hur skulle det påverka hans eget liv? Han vågade inte tänka tanken till slut utan kastade sig i bilen och körde så fort som han vågade tillbaka till sitt kontor. Väl framme så vågade han inte gå in i byggnaden, utan han tog för givet att han skulle lämna sitt arbete när de andra gjorde det och gå till bussen som vanligt. Så därför satt han lite undanskymt – men med full uppsikt över entrén – och väntade. Han tänkte att om han bara kunde komma nära sig själv så skulle de båda bli ett igen och allt skulle vara frid och fröjd. Han hoppades på detta i alla fall.
Hjärtat slog hårt och obevekligt på honom när han såg sig själv komma ut ur byggnaden och gå med raska steg mot busshållplatsen. En absurd känsla tyckte han när han smög närmare och närmare sin kopia. Planen var att ställa sig precis bredvid sig och för att han inte skulle väcka någon uppmärksamhet hos andra människor så hade han ett par stora mörka solglasögon på sig.
Nåväl, likt en hemlig agent gled han obemärkt upp bakom sig själv och visste inte riktigt vad han skulle förvänta sig. Att han skulle suga upp sin tvilling som en rök eller om helt enkelt obemärkt konturerna skulle sammansmälta och han skulle lämna busshållplatsen som en man. Sätta sig i bilen och sedan köra hem.
Det hände ingenting! Den som arbetat hela dagen klev på bussen, betalade sin biljett med busskort och slog sig ner på samma plats som han alltid satt på. Mannen med mörka solglasögon stod kvar på gatan och kände att någonting som började likna hysteri ersatte hans hittills rationella tankar. Han sprang till bilen och kastade sig in bakom ratten och satte kurs mot sitt hem. Under det att han körde så dansade tankarna runt i hans skalle och han bad en bön att han skulle komma hem med bussen och att alla rutiner skulle utföras som vanligt för en idé började utkristalliseras i hans krackelerade hjärna.
Han skulle helt enkelt ta livet av sig.

När han började närma sig sitt hus så parkerade han bilen ungefär femhundra meter därifrån. Klev ur och började gå resten av vägen. Det växte en liten skogsdunge hundra meter till vänster om hans garage så han satte sig ner där och väntade på att bussen skulle komma. Den kom på utsatt tid och han såg sig själv kliva av, kolla brevlådan, öppna grinden och sakta gå upp emot dörren. Han låste upp med sina nycklar och klev in.
Om allt nu var som vanligt så skulle han gå uppför trappan och in på toaletten. Kissa, tvätta sig i ansiktet, gå in i sovrummet och ta av sig sina arbetskläder och prydligt hänga upp dem i garderoben. Lägga underkläder och strumpor i tvättkorgen, ta på sig sin mjukisoverall och sedan lägga sig på sängen för en tupplur innan middagen.

Det var det som han i dungen väntade på.
När det gått ungefär en halvtimme efter att han som arbetat kommit hem så reste han som inte gjort det sig och började smyga fram mot sitt eget hus. Han låste upp dörren med sina nycklar. Klev ur skorna och på indianfötter tassade han uppför trapporna och in i sitt sovrum. Där stod han en lång stund och såg på sitt sovande jag och uppfylldes av mycket underliga känslor men han visste vad han måste göra. Han såg sig om i rummet efter den stora prydnadskudden och den låg där den brukade. Tystare än tyst hämtade han den och höll den sedan i bägge händerna och tog sig ett steg i taget, mycket långsamt, fram till huvudändan av sängen. Tittade på hur hans egen bröstkorg hävdes upp och ner i en lugn sovrytm, lyfte kudden sakta och tryckte sedan med full kraft ner den över sitt huvud och höll den kvar tills han inte längre andades. Det svartnade framför hans ögon och han föll hårt ner på sovrumsgolvet och stillheten lade sig i rummet.

När han vaknade så låg han i sängen i sina mjukiskläder och han var jättehungrig. Han reste sig upp och skuttade på lätta fötter nerför trapporna. I köket satte han på radion och sjöng med i en låt som han kände igen. Kokade upp vatten, lade i spaghetti och satte tiduret på exakt nio minuter. Hackade lök, fräste den och sedan köttfärsen. Hällde i passerade tomter, kryddade och sedan fick köttfärssåsen puttra tills pastan var klar.
Han gick ut på verandan och tände en av sina sällsynta cigaretter. Drog en djup suck av lättnad och tänkte:
”Today was a good day to die.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s