Det fanns inte plats, utrymmet var inte tillräckligt för den glöd som han kände. Det var som om han var en sprickfärdig ballong och han gjorde sitt allra yttersta för att hitta ett sätt att kanalisera sina känslor utan att tappa dem.

Fönstret i sovrummet var öppet och de vita gardinerna svängde förföriskt i vinden och fick honom att tänka på dans. Han låg på rygg i sin säng naken. Solen låg som ett täcke över hans kropp och värmde skönt. Det dunkade i hans hjärta. Blodet flöt i hans ådror och han låg med öppna ögon och njöt. Bredvid låg en kvinna. Hon sov.

Han kände en stor tacksamhet mot detta ogripbara något som gett honom vad han nu hade. Tidigare i livet så hade fokus legat på det som han inte hade eller på det som han inte gjort så bra och allt som han faktiskt hade lyckats med fick stå tillbaka för ångest över missgärningar och idiotier. Det fanns en stor kraft därute. Det var han övertygad om. Vad det var hade han ingen aning om men varje dag så kände han att den existerade och han förde ett samtal med något varje kväll. Stod med knäppta händer och ansiktet vänt mot natthimlen och framförde sina böner och önskningar om allt mellan himmel och jord. Han hade även fått vad han hade frågat efter. Inte allt förstås, men mycket av det som han hade bett om hade införlivats. Inte omedelbart, men till slut, utan att han märkte det knappt så förändrades saker och ting och han upplevde samma förvåning varje gång.

Han vände sitt ansikte mot den sovande kvinnan. Hans mirakel, hans anledning att leva vidare låg där och sov den oskyldigas sömn. Oskyldig och oskyldig förresten, vem var det i dagens samhälle? Han var det i alla fall inte och för övrigt så hade han lärt sig att inte längre döma andra. Det hade varit hans huvudskaliga uppgift i livet förr, att förebrå och ställa till svars och även om han själv inte var Guds bästa barn så drog han sig inte för att sätta sig till doms över andra. Han var helt enkelt en idiot förr om åren. Det var han emellertid fortfarande. Dock en bättre idiot, en mindre påtaglig dåre var han skulle du kunna säga.

Det ryckte till i hennes kropp och han smekte henne över håret för att lugna. Under duntäcktet så visste han att hon var lika naken som han och han fick aldrig nog av se på henne. Han kunde ligga och titta på henne när hon klädde sig på morgnarna när hon trodde att han sov. Som en spion under sitt täcke låg han och förundrades över hur vacker hon var och skickade en tacksamhetens tanke ut i universum för att han hade fått ynnesten att träffa henne. Han reste sig försiktigt ur sängen för att inte väcka henne och gick som Gud skapat honom fram till fönstret och såg ut på sommaren. Så lite hon visste tänkte han, och så mycket. Mer än honom ibland men oförklarligt naiv och på gränsen till befängd då och då tyckte han. Fastän antagligen så hade det med att göra att hon hade ett enklare sätt att se på livet än vad han hade. Allting behövde kanske inte skärskådas och analyseras in i minsta detalj jämt och ständigt funderade han vidare. Happy go lucky var något som han aldrig hade lärt sig riktigt. Inte utan att vara full i alla fall och så var det.

Hon tyckte att hon var för smart för att tala med Gud ansåg hon. Han log där han stod och såg ut på gräsmattan där det stod en Koltrast och lade huvudet på sned. För honom var det obegripligt hur du kunde missa att allt hängde ihop. Att livet var som en väv av osynliga trådar och att alla handlingar påverkade allting i ett universum som han för övrigt var osäker på om det verkligen existerade. Fjärilseffekten fanns det en film som hette. Något åt det hållet låg hans verklighetsuppfattning. Bortsett dock ifrån att han hade dubier om huruvida vår verklighet verkligen såg ut som  vi uppfattade den. Han undvek att tala öppet om sådana saker. Det föll inte alltid i så god jord och han tappade i trovärdighet när han lade ut texten om att  vårt universum var en chimär baserad på vår förmåga att ta in information. Det fanns inget nu och då var hans uppfattning och att tro att det du gjort tidigare i livet inte hade något med att göra med det liv du levde idag var rent ut sagt korkat ansåg han. Att det sedan var en nödvändighet att försöka acceptera dumheter du eller andra företagit sig var en annan sak. Det behövdes för att kunna gå vidare.

Han gick tillbaka till sängen. Satte sig på hennes kant och smekte sin fru över hennes stjärt och rygg ovanpå tyget. Han fylldes av stora känslor och han mindes hur svårt det hade varit för bara några år sedan. Hur han tillät mörker att ta över ljus och hur han istället för att plantera för framtiden rev upp det han hade sått och han förlorade ständigt kontrollen. Det var helt annorlunda idag och även hon hade gått framåt tack och lov och idag så red de på en våg som han hoppades aldrig skulle lägga sig och dö. Han lät sin hand försvinna in under täcket och glida över hennes nakna hud. Hon stönade och som han uppfattade det ganska nöjt och hon särade på sina ben en aning och han fortsatte sin upptäcktsfärd.

I hennes mage spirade en del av honom själv nu och om några år från idag så skulle de fortfarande vara lika lyckliga. Så stod det i stjärnorna och det fanns ingen anledning att tvivla på det tänkte han där han låg och höll om henne varm och svettig. Han log in i hennes hår och det doftade sommar och kärlek och han viskade hemliga saker i henne öra och klockan i vardagsrummet slog elva på förmiddagen. Ute på gräsmattan satt en katt och smorde kråset med en gulsparv. Det blåste en varm vind över nejden och en gulsångare satt i dungen nedanför deras hus och lät sina overkliga toner studsa mellan trädstammar och lövverk.

I lekparken en bit bort från var de bodde lekte barn och deras lyckliga skratt gjorde bilden hel. Grannen klippte gräset och hon i det andra huset bredvid älskade sin pojkvän och de två gick tillsammans hand i hand nere på cykelvägen och hennes klänning var kort som sommaren.

Allting är fullkomligt nu tänkte han och stirrade upp i taket. En odefinierbar melodi klingade i hans huvud och han var någon annanstans och han var här och där och han höll hennes hand hårt och han viskade tyst mest för sig själv.

”Släpp aldrig taget, lova det?”

Svaret fanns hos svalorna som svirrade högt upp i sommarhimlen. I värmen som sommaren gav och i svalkan ifrån kvällsbrisen när dagen var slut.

Han suckade och försökte glömma allt som var ont och hårt obehagligt. Han lyckades faktiskt och stängde den förbannade dörren om det som han inte ville se och höra. Det kändes bra. Även om han visste att den snart skulle öppnas igen.

Hon lade sig över honom och kysste honom på munnen.

”Jag lovar”, sade hon sedan.