Markliv…

vattensork

Morrhåren darrade och de pepparkornssvarta ögonen spanade oroligt där han satt gömd i havren intill den lilla bäcken. Han kunde höra hur vinden susade i åkern men där han befann sig kändes inte blåsten. Hjärtat slog snabbt och de små musklerna i bakbenen var spända som hårt utdragna gummiband. Han såg den alldeles nyss som en mörk skugga och han visste vad det var så han höll sig blick stilla. Döden var på jakt. Han tänkte inte bli dess offer idag heller.

Den lilla vattensorken vädrade glatt i luften med sin känsliga nos. Det luktade gott av jord och gräs och han förflyttade sig sakta fram emot vattnet som han kunde höra porla alldeles bakom sig. Nu gällde det bara att hitta rätt. Det hade alltid varit ett problem för honom att hitta till det hål som ledde till den plats som han kallade för hem. Hans vänner hade någon slags inbyggd kompass som han tydligen saknade så det tog en evig tid för honom innan han fann rätt ställe där han grävt sitt hål. Han suckade och irrade fram och tillbaka på kanten till bäcken, hela tiden med ett öga mot himlen och runt omkring sig.
Det var inte lätt att vara vattensork.
Till slut hittade han rätt och dök ner i vattnet, fann sitt lilla ingångshål alldeles intill den vita sten som han hade som landmärke, kröp in och tog sig upp över vattennivån och lade sig till ro i jordhålan. Det kändes tryggt här om än lite mörkt. Tack och lov så var det varmt och värme var något han tyckte om. Han stod inte ut med kyla. Vintern var hans värsta tid och även om snön, när det nu var snö, utgjorde ett visst skydd mot faror så avskydde han att frysa. Sorken slöt sina ögon och somnade.

Vinden blåste varmt över landskapet i Skåne. Havet glittrade i periferin som en matta av diamanter och de böljande åkrarna stod i paritet med vågorna på vattnet. Sommaren var här och värmen fick luften att dallra som en gelé. Naturen levde och andades.

Vattensorken vaknade abrupt av att marken darrade.

Förskräckt slog han upp sina ögon och började springa runt, runt i sitt lilla rum med bankande hjärta. Jord föll från taket ner över honom och han kände hur paniken steg.
Vad är det som händer! Tänkte han. Jag måste ut!
Fast vid närmare eftertanke, vad väntade utanför? Var det inte bättre att hålla sig här i tryggheten istället för att ge sig ut till det okända hot som skakade hans tillvaro? Han kunde inte tänka riktigt klart, stressen var för stor så han tryckte sig hårt mot golvet och väntade.
Det föll mer och mer jord och till slut så insåg han att hans hem höll på att raseras och att han inte hade något annat val än att ta sig därfifrån. Alternativet var att bli levande begravd.
Någonstans så hade den utsatte gnagaren i alla fall ett hum om vad det var som förstörde hans hem. De hade varit här förut och dödat många av hans vänner och släktingar. Unga pojkar med något i händerna som sköt vassa pinnar, alternativt små kulor som skoningslöst borrade sig in i din kropp. De stampade in ditt hem, tvingade dig ut i vattnet och sedan stod de där med sina vapen i händerna utefter kanten på bäcken. De var förintelsen på parad
Dödens budbärare var ute efter att för nöjes skull ta ditt liv och de gav sig inte förrän de kunde trä upp din döda kropp på en påle som någon slags trofé och sedan bära dig till en myrstack där de lade ner dig för att – som de trodde – myrorna skulle äta upp sorkliket.

Den dödsförskräckte sorken beaktade detta och bestämde sig trots allt för att ligga kvar.

Efter en stund så slutade skakningarna och jorden upphörde att falla från taket. Sorken drog en djup suck av lättnad men hjärtat fortsatte att trumma på i samma takt och han var oförmögen att röra sig. han kunde höra hur pojkarna skrek och tjoade upphetsat utanför och han förstod att någon annan av hans likar inte haft lika stor tur som han.

När skymningen kom efter många timmar i skräck och vånda vågade han sig ut igen för att äta. Hungern var svår och sorken hade tur för det var gott om insekter den här kvällen. Några skalbaggar senare och efter några färska havrerötter så kände han sig tillfreds och mätt och dåsig och nästan som berusad strosade han omkring i gräset som växte intill vattnet. Han åt alldeles för mycket, han visste det och han gjorde alltid samma misstag och han blev orörlig och däst och ville helst bara sova.
Efter en stund vågade han sig längre upp i åkern. Det var skönt om kvällarna tyckte han. Du kunde slappna av lite och njuta av tillvaron och inte behöva vara så på din vakt hela tiden. Han njöt av dofterna runt omkring sig och han lyssnade till näktergalen som satt i dungen borta vid bondgården. Hörde hur korna råmade i ladugården och han förstod att det var dags för mjölkning. Vinden susade i havrefältet och det var varmt och skönt. solen hade ännu inte sänkt sig helt bakom horisonten och när han klättrade upp på en sten så kunde han se guldfältet i havet och han tyckte det var så vackert.
Han såg en mask ringla sig över marken nedanför stenen och kastade sig över den som ett rovdjur nästan och slukade den i ett enda nafs. Han gillade mask och nu skulle han kunna sova gott tänkte han. En full mage lovade detta och han gäspade och kände sig trött och brast i uppmärksamhet.
Han mer förnam än såg den hotande fara som kom från ovan och på instinkt så började han gräva intensivt för att komma undan och hade kommit halvvägs ner i den bördiga jorden då den lille sorken kände hur vassa klor hakade tag i hans skinn. Han pep till hjärtskärande och var övertygad om att nu var hans sista stund kommen.
Gnagaren lyftes rakt upp i luften och någonstans mitt i paniken och smärtan och dödsångesten så registrerade han att det var en uggla som tagit honom.
Sorken sprattlade hysteriskt så mycket han kunde och på något mirakulöst sätt så lyckades han ta sig loss och föll cirka två meter innan han slog i marken. Hade tur dock och landade på en plats med nedtrampade havrestrån som låg som en ö i havrehavet och klarade sig utan några brutna ben.
Snabbt, så snabbt som det gick efter den vådliga färden, kröp han i skydd under stråna och låg stilla. Det lilla hjärta som han bar på kändes som om det satt utanpå kroppen och andningen kom stötvis och han förbannade sin oaktsamhet.

”Ugglorna, hur kunde jag glömma ugglorna?” Viskade han tyst för sig själv och det gick en rysning genom hans lilla kropp när han tänkte på händelsen.
Sorken kände att han blödde och han förstod att han var illa ute.
Åh! Vad han ångrade sitt beteende.
”Hur kunde jag vara så dum?” Sade han tyst. ”Jag åt för mycket igen. Att jag aldrig lär mig”, stönade han. Han bad till den Gud som han visste vakade över alla vattensorkar i världen. ”Snälla låt mig överleva det här. Jag vill inte dö riktigt än. Hör du mig du sorkarnas Gud?” Mässade han hett och med känsla fast med mycket tyst röst. ”Jag lovar att jag aldrig mer ska äta så mycket insekter igen om jag får leva.”
Fastän det blir ju svårt förstås tänkte han sedan när han kände hur det kurrade i magen. Kryp var det bästa han visste och det var inte mycket som slog en varm mask när du var riktigt hungrig.
”Jag lovar att inte äta så mycket insekter om du låter mig leva.” Omformulerade han det till. ”På en vecka”, lade han till när det ännu en gång sög i maggropen.

En timme senare när han åter låg i sitt bohål och slickade sina sår så hade han glömt sina löften.
”Du måste ju äta.” Sade han till sig själv. ”Om du inte äter så dör du ju av svält istället.” Argumenterade han. ”Och nu när jag är så här skadad så krävs det ju att jag äter mina skalbaggar för att mina sår skall läkas.” Han suckade. ”Varför ska jag avstå från något som jag tycker om egentligen, det kan du väl inte begära av mig min Gud?” Han linkade omkring i sitt bo och kände sig lite bättre nu. ”Jag lovar att vara lite mer måttfull, det räcker väl?” Sade han, men visste att det inte skulle bli så.

På morgonen nästa dag när han vaknade var alla krämpor som bortblåsta. Nja, lite ont gjorde det väl men inte så farligt. Ingenting som inte några skalbaggar och en mask eller två kunde råda bot på och rätt som det var så låg han där och pustade igen med magen i fyra hörn. Den lille gnagaren stånkade och stönade och tog sig till slut mödosamt ner till vattnet och efter en liten stund och efter lite mer irrande än vanligt så hittade han fram till där hans bohål fanns.
Han försökte dyka, men det gick inte. Som en kork flöt han upp varje gång han försökte och till slut så återstod det bara att ta sig in till stranden igen, hitta ett bra gömställe, och smälta maten.
Han skrattade åt sig själv där han låg och rullade i gräset under en liten buske. Vad det var som han tyckte var så roligt kunde han inte sätta tassen på. Han kände sig glad helt enkelt och det räckte för honom och ett fånigt flin satt klistrat över hans lilla sorkmun. Solen värmde hans päls och välbefinnandet var hans och allt som hänt kvällen innan var raderat från sorkminnet.
”Från och med nu ska jag vara mer vaksam”, sade han och rullade när det blev lite för varmt ner i vattnet för en uppfriskande simtur. Han lät sig flyta med strömmen, låg på rygg och tittade upp på de framjagande molnen på sommarhimlen och njöt av tillvaron. Lyssnade till tofsvipornas klagande sång och sånglärkans sorglösa drillande i skyn. Han kunde höra hur maskinen som bonden skötte brummade på avstånd och högt däruppe ritades ett vitt streck över hela den blå bakgrunden. Vattnet var varmt och skönt och grodornas sång ackompanjerade det svaga kluckandet från den strömmande bäcken. Han slöt sina ögon och njöt.

Han kände skuggan över sig och dök.

I sista sekunden visade det sig för Gladans klor rispade vattenytan och en sekund senare så hade han suttit fast. Sorken simmade in till strandkanten och eftersom han var långt ifrån sitt hem så smet han upp bland havrestråna och satt där med darrande morrhår och vibrerande nos. Hans muskler var hårt spända och han tänkte inte låta sig fångas en gång till.
Döden på vingar svävade över honom och svor över att han missat. Fram och tillbaka seglade Gladan och lät sina skarpa ögon svepa som osynliga stråkastare på jakt efter sitt missade byte. till slut så gav den frustrerade fågeln upp och flög vidare.

Ha! Tänkte sorken och skuttade till av glädje.

”Jag klarade mig!” ropade han högt och kastade sig ner i vattnet igen full av högmod och han var svårt euforisk. Han tumlade runt som en säl blind för allt runt omkring honom. Uppfylld av sin egen tur och lycka kände han sig oövervinnerlig och såg inte de mörka skepnader som sakta närmade sig kanten på bäcken.

Det kändes som ett hårt slag i magen. Först ingen smärta men sedan var det som om en eld spred sig i hela den lilla sorken kropp och han for runt och dök ner till botten. Han kände hur blodet vällde ut ur hålet som den lilla projektilen skapat och han letade desperat efter ett bohål att krypa in i för att gömma sig. Han hittade inget och var till slut tvungen att ta sig upp till ytan igen.
Ännu en gång slog en kula in i sidan på honom. Den skadade sorken dök snabbt igen men han insåg att nu så var det över. Slutet på dagen var här. Ridå, pjäsen är slut, lamporna släcks och publiken går hem. Han gav upp, slutade simma och öppnade sin mun och lätt vattnet strömma ner i lungorna.
Han flöt sakta uppåt och i de sista flimrande sekunderna av sitt liv såg han hur vattenytan glittrade och när hans kropp bröt ytspänningen så slog omedelbart ännu en kula in i honom men han kände det inte längre. Han hade seglat vidare. Till sorkhimlen hade han farit. Där inga faror finns och där allt är gott och väl.

Döden på parad i form av tonåriga pojkar med luftgevär och pilbågar hurrade när sorken till slut flöt upp till ytan till synes död och de satte ytterligare några skott i honom innan de lyfte upp den ur vattnet. Trädde sedan under högtidliga former upp kroppen på en pinne och gick i någon slags procession till myrstacken där de lade ner den stackars sorken.
Alla var glada och uppfyllda av jaktiver och dumdristig stolthet över att ha dödat.
Alla utom en som visste att han skulle gråta sig till sömns den här kvällen. Hans mamma skulle komma in och fråga hur det var fatt och han skulle säga att det inte var någonting och han skulle aldrig berätta för sin naturälskande pappa vad han och hans kompisar gjort.
Han skulle heller aldrig glömma hur sorkens kropp darrade när han lyfte upp den ur vattnet. Hur varm den kändes och hur dess blod runnit mellan hans fingrar när han höll det stackars djuret.
Föga anade han att han i vuxen ålder skulle skriva en novell om detta. Inte heller hade han en aning om att han skulle känna sig lika ledsen när han skrev om det fyrtiosju år senare som när det verkligen hände och han funderar fortfarande på vilket straff han kommer att få när han tar skeppet över floden.
Tids nog får han veta, tids nog.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s