Medvind och motvind…

motvind

”Föreställ er att ni alla kunde tänka som jag”, muttrade han. ”Hur bra och okomplicerad skulle inte den här världen vara då. Ni skulle slippa vara idioter, säga dumheter och begå obeskrivligt korkade handlingar. Tänk er att vakna som jag gör varje morgon med ett luddigt samvete, en dunkel vision och ett tillräckligt otydligt, utstakat mål för att inte behöva sträva mot detta. Hur underbar vore inte en sådan tillvaro? Det skulle hindra er från att ta korkade pseudobeslut som ni tror leder till något gott men som i själva verket är en utstakad väg till helvetet.” Sade Sture Karlsson och såg ut över staden från sin balkong.

Så varför fortsätter människor att hålla på som de gör frågade han sig? Det förefaller mig som om det som borde vara klokhet går i konstant motvind medan dumhet och  bristande intelligens har en kraftigt pådrivande medvind, funderade han vidare. Idiotins passadvind sveper över nationen som en gräshoppssvärm och slukar allt i sin väg och landet är öde och kargt och det sunda tänkande som en gång fanns här existerar inte längre. Det som vissa kvinnor och män inbillar sig är den rätta vägen och som de basunerar ut i radio och teve dygnet runt är ju bisarra tankebanor suckade han. Sture morrade inombords och sippade på sitt rödvin. Gatorna var regnvåta och det var i början på juli och klockan var åtta på kvällen. Det var fredagskväll och han tänkte sig ett besök på den lokala puben när han kommit i stämning. Vilket betydde, när han fyllnat till en aning.

Han var måttlig med spriten, det tyckte han nog och han ville verkligen inte tappa kontrollen. När han drack så kände han att han alltid var tvungen att ha ett halmstrå kvar i verkligheten och han upplevde att så länge han hade denna sin strävan så var det ingen risk för att han skulle hamna i ett beroende. Framför spegeln så synade han sin kropp. Lite osunt fläsk på magen hade han allt, men inget som störde alltför mycket. Tighta skjortor och dito T-shirts var dock uteslutet men han tränade regelbundet så i framtiden skulle det nog bli bättre trodde han.

I duschen så drömde han om guld och gröna skogar. Vackra kvinnor som tog hand om honom och bar honom fram över taggig väg. Evig sol och evig ungdom fanns också med i drömmerierna. Fastän först och främst så stod en önskan om att slippa ta ansvar för någonting överhuvudtaget i sitt liv. Det hade han lyckats bra med tyckte Sture.

På puben så drällde de vanliga kufarna omkring med glansig blick och fumliga fingrar. Blankögda spindlar kröp omkring i kulisserna och utefter väggarna och hade koll på det mesta i lokalen. Hemliga agenter strök sig som katter mot ben och viskade i flickors öron och små paket bytte ägare under bord. Det var således en helt vanlig kväll på puben i den medelstora staden och det som varit ljust ute blev mörkt och glasen var immiga. Sture hängde upp sig i baren och beställde ett glas rött. Musiken spelades på alldeles för hög volym enligt hans mening och hans stackars tinnitusöron skavde av ylande gitarrer och dunkande basar. Icke desto mindre så stampade han takten med sin högerfot och nynnade med i refrängen på den välkända rocklåten. Rödvinet var gott trots att det tillhörde husets sortiment och han drack ur sitt glas snabbt och beställde ett nytt.

Han såg henne ur ögonvrån när han lyfte glaset för att dricka, och ställde ner det igen med gapande mun och lätt darrande hand. Han hade sett henne förut, det visste han, och det var som om han kände henne för de träffades ofta slog det honom med ens. Hon var kvinnan i hans drömmar.

Bokstavligen.

Han drömde om henne var och varannan natt och hon var hans mardröm vissa nätter men hans allt på jorden vid andra tillfällen. Att se henne i verkligheten så här gav honom en osäkerhetskänsla. Den här kvinnan gjorde honom illa och hon skänkte honom njutning.  Han hatade henne när han vaknade, eller saknade henne, beroende på vad som hänt under nattens eskapader i det ogripbara landskap som var drömmar. Sture visste inte vad han skulle ta sig till.
Ödet?
Var detta ödet som slog honom i ansiktet med en läderhandske och utmanade honom på duell? Eller var det bara ett sammanträffande?
Säkert så var det en slump, men för säkerhets skull så drog han sig längre in i lokalen och såg till att ha henne under uppsikt hela tiden. Det förföll som om hon var där solokvist. Han såg ingen kavaljer eller väninna och hon höll sitt huvud högt och självsäkert som du gör när du är ensam och vill markera din status för omgivningen. Hon bar löst sittande byxor av ett glansigt material och en vit stickad topp. Enkelt och naturligt och oemotståndligt tyckte Sture. Han blev torr i munnen och drack mer vin. Sture kände det som om han fått en vision. En framtidssyn som motsvarade hans förhoppningar? Eller ett svart hål direkt ner till mörker och misär? Han var osäker på vilket.

Det fanns en tid då tillvaron gick i motvind mindes han när han såg på henne. När det lurade oknytt och illavarslande tecken bakom varje sten och knut. Då han borrade ner blicken i marken och huvudet mellan axlarna och strävade på. En tid då även han var dum nog att bry sig. Nya tider nu tänkte han och tittade hemligt under lugg bortåt där hon stod. Nya visioner, nya drömmar och nya mål och en promenad på guldpläterade vägar i filttofflor låg framför honom tycktes det. Sture tog mod till sig och gled som på is bort till platsen där hon hängde som en gobeläng vackert draperad på väggen.

”God morgon!” Sade han och log.

Hon skrattade till, inte så snällt, ett hårt och relativt elakt skratt var det.

”Har du nyss vaknat eller?” Frågade hon. ”Eller är det din vanliga raggningsfras? I så fall så måste jag ge dig en komplimang för nytänkande inom den genren.” Hon såg föraktfullt på honom. ”Vad ska du komma med härnäst? Jag kan inte bärga mig.”

Sture ryckte på axlarna, gjorde en min av oförstående och vände sig om för att gå därifrån. Tydligen så var det så att det var den elaka varianten av hans drömmars flicka som gjort entré. Han hade ingen lust att prata med henne. Han tänkte avvakta.

”Vänta! Förlåt kom tillbaka”, sade hon och tog honom i armen. ”Fan jag är så jävla otrevlig ibland. God morgon, var det så? Ja god morgon till dig också, har du sovit gott?” Hon lade sitt huvud på sned och försökte se söt ut. Sture kunde dock se hur det glimmade till av, ja, om inte av ondska, så något som låg nära intill. Så han tvekade, var fortfarande i sina fötter på väg därifrån men hans hjärna ville av någon anledning stanna kvar. Det var troligen självplågaren i honom tänkte han.

”Ja,  jag har nyss vaknat”, sade han och  flinade. ”Och om du vill ha en floskel till att tugga på så kommer den här.” Sture såg henne djupt i ögonen och såg allvarlig ut. ”Och nu när jag träffat dig så vill jag aldrig somna igen”, sade han och blinkade med ena ögat.

”Ellen”, sade hon och sträckte fram sin hand.

”Sture”, sade han och tog hennes hand i sin. Hon kändes varm, och lite svettig och när han såg på henne så var hon lätt fuktig i pannan. Nervös? Tänkte han. Sture betraktade henne och försökte förstå hur hon kunde vara här och vad hon hade för avsikter. Om hennes intentioner var goda eller onda och han gjorde sitt bästa för att fånga upp signalerna som fanns emellan dem . Det var en gåva han hade ansåg han, att som en orm kunna känna av lufttryck och vibrationer i marken och luften och förutsäga fara långt innan den uppenbarade sig. Just nu så darrade hans tudelade tunga oroväckande och han tog försiktiga steg.

”Har du någonsin gått i motvind?” Frågade han.
Ellen tittade frågande på honom, höjde på ögonbrynen, spärrade upp ögonen.

”Vad menar du? Om jag har gått i motvind, alltså när vinden blåser emot mig eller om jag gått i motvind, haft det jobbigt”, frågade hon och strök bort en hårslinga ur ansiktet. Hon drack en liten klunk ur sin ölflaska, Heineken för övrigt, och väntade på ett svar. När hon inte fick något så sa hon: ”Jävligt konstig fråga förresten.”

”Tycker du?” Sture tittade henne. ”Kanske det men du ser ut som om du gått i motvind i dina dagar. Dina ögon bär vittnesbörd om detta tycker jag”, sade han högtravande. ”Och det fanns en tid då även jag hade vinden emot mig så jag känner igen den blicken” Han log och drack vin. ”Fastän dina ögon brukar se ut så där ibland”, fortsatte han.

Ellen ryckte till som om hon fått ett slag.

”Vad menar du? Jag har väl aldrig träffat dig förut? Det har jag då inget minne av.” Hon glodde på honom. ”För övrigt, bär vittnesbörd, vad är det för ett slags uttryck? Är du med i någon gammal svensk film nu eller?” Ett elakt flin följde på det uttalandet.

”Vid andra tillfällen är dina ögon snälla och sexiga”, sade Sture lugnt. ”När du har gett upp, när du inte längre behöver slåss mot det som skrämmer dig. När du kan ge dig hän.” Sture såg henne i ögonen. ”Jag tycker  bättre om dig då än när du är elak och dina sår syns.”

”Vad i helvete snackar du om? Du verkar ju inte riktigt klok! Jag tror att du ska gå härifrån nu.” Ellens ögon flackade hit och dit men var hav av eld och hon tog ett steg tillbaka och pekade med sitt högra pekfinger i den riktning som hon ville att han skulle gå men Sture såg tveksamheten i hennes blick

Så han stod kvar. Sture sade ingenting mer utan drack bara ur sitt glas och väntade på att hon skulle lugna sig. Ellen vände sig demonstrativt bort och hela hennes kropp var avvisande och alla varningsflaggor var hissade och hon var som en sjöman som stod i fören på sitt skepp och spanade efter land. Efter en stund så mojnade vinden och hennes fyllda segel slokade och hon vände sig tillbaka mot Sture.

”Är du kvar än?” Frågade hon

”Som du ser”, sade Sture.

Ellen var på väg att säga något men hejdade sig. Hon hade svaga rynkor i sina ögonvrår som var tydliga trots att det var dunkelt i lokalen. Hon föreföll osminkad vilket gjorde henne ännu vackrare men det var svårt att uppskatta hennes ålder tyckte Sture och brydde sig egentligen inte så mycket heller. Nu när hon inte längre var arg så var hon en skönhet oavsett hur gammal eller ung hon var. Precis så skön som i hans drömmar, och han kände sig lika maktlös nu som när han sov och drömde om henne. Ellen, eller snarare kvinnan i hans drömmar, hade en säregen makt över honom på nätterna och han var då som en man som ville dansa men inte vågade bjuda upp. Istället så stod han bredvid dansbanan och såg hur hans kvinna dansade med än den ena och än den andra och han led. Emellertid, vid andra tillfällen, så hade hon bara ögon för honom och han var då som riddaren som fick bära hennes färger under tornerspelen.

”Det är du va?” Frågade han. ”Det är du som är kvinnan i mina drömmar.”

”Det kan du glömma.”

”Nej, nej, du missförstår mig. Det är dig jag drömmer om. Det är du som älskar mig ibland, hatar mig ibland. Gör mig illa och gör mig gott. Skänker mig njutning och smärta i lika stor utsträckning.” Sture var exalterad. ”Visst är det du? Säg att det är så.”

Ellen tittade på honom med skepsis i blicken. Ruskade på huvudet som om han var en idiot men någonstans i hennes ögon så såg han tvivel, som om att han slagit an en sträng som nu vibrerade i hennes hjärna och orsakade ett lätt kaos. Sture tog mod till sig och tog ett steg närmare och nästan viskade i hennes öra:

”Du drömmer om mig också, eller hur?”

Hon såg på honom och såg rädd ut.

”Vad är det här? Frågade hon retoriskt. ”Det här är ju helt sjukt.”

”Ska vi sätta oss ner?” Sade Sture och pekade mot ett bord som var ledigt längre in i lokalen. Lägligt nog så var det ett litet bås som gav diskretion åt två drömmare som behövde reda ut ett och annat. Emma torkade av bänken där hon skulle sitta med en servett som hon tog från en hållare på bordet. Sture noterade detta i sin anteckningsbok. Satte sig ner mitt emot henne utan att torka av och satte armbågarna på bordet. Knäppte sina händer och lade hakan på dem och stirrade på Ellen.

”Ska ni äta eller dricka?” Frågade den unge servitören med Errol Flynnmustasch och såg allmänt uttråkad ut

”Vi tar en flaska husets vin bara”, sade Sture utan att vända bort blicken från Ellen. ”Eller vill du ha något annat?” Ellen ruskade nekande på huvudet.

”Rött eller vitt?”

”Rött”, sade Sture. ”Det är gott”, sade han till Ellen.

Hon nickade bara.

”Vi kan ta lite jordnötter också.”

”Jag är allergisk mot jordnötter”, sade Ellen.

”Jaha, då tar vi inte några nötter. Salta pinnar, har ni det?”

Efter tio minuter kom vinet och pinnarna och under tiden så hade ingenting särskilt blivit sagt mellan Ellen och Sture mer än, var bor du? Vad jobbar du med?  Är du singel eller inte?  Men över dem svävade ett orosmoln, en gåta svår att förklara, obegripliga drömmar och visioner om nätterna som handlade om människor som liknade Ellen och Sture och ingen av dem vågade inleda ett samtal som handlade om just det. När de druckit ur halva flaskan med vin så höll de plötsligt utan att någon av dem förstod hur det gick till varandras händer och de var på väg. Gick tillsammans mot en nedåtgående sol som i en Allersnovell och det kändes varmt och hon hade små svettdroppar på överläppen och Sture torkade bort dem med sin pekfingertopp och hon log och såg förändrad ut jämfört med hur hon sett ut för en halvtimme sedan.

”Det här känns så konstigt”, sade Ellen till slut. ”Jag fattar inte vad jag håller på med och varför jag sitter här med dig och håller dig i handen. Det känns som jag med i en film eller i någon absurd pjäs och när som helst så kommer regissören att ropa bryt! och sedan går alla här hem och kvar sitter du och jag och det finns en stor kristallkrona i taket som  sprider ljus och eftertexterna rullar.” Hon skrattade till. ”Det kanske är så att vi är gjorda för varandra Sture och att vi är som två halvor som varit ett klot, som delats, och nu är helt igen.” Hon sade det som ett skämt men menade allvar, det var tydligt.

”Det var vad jag också tänkte”, sa Sture såg på henne utan att säga något mer.

När jag först upptäckte dig, för övrigt långt innan du såg mig”, fortsatte hon. ”Förlåt att jag var så elak förresten, jag var bara rädd.” Ellen såg skyldig ut.

Sture viftade avvisande med ena handen.

”Jag trodde inte att det var sant. Det här händer inte tänkte jag och jag tycker fortfarande att det är helt sjukt.” Hon ruskade på huvudet. ”Att jag överhuvudtaget sitter här och talar om det här är så långt ifrån hur jag brukar vara”, sade hon. ”I vanliga fall så är jag en brusande fjällbäck som studsar hit och dit på sin väg nerför bergssidan.” Hon gjorde en paus. ”Poetiskt eller hur?” Sade hon när hon såg Stures min. ”I vilket fall som helst, nu känns jag mer som ett kavlugnt hav och det förefaller nästan som att jag drömmer och när jag vaknar så kommer du att vara borta igen.” Hon kramade hans hand hårt. ”Är det här en dröm Sture? Kommer vi att vakna upp i var sin säng snart och allting kommer att vara som vanligt igen?” Hon strök med sin tumme över hans hand.

”Jag  för min del har väntat på det här”, sade Sture förnumstigt. ”Du drömmer inte om samma flicka natt efter natt, en flicka som du aldrig träffat, utan att det betyder något. I min värld, som är befolkad till största delen av idioter, finns det stor plats för drömmar och fantasier för att jag ska stå ut och det har hänt, när jag vaknat efter att ha drömt om, ja, dig”, sade han och flinade. ”Att jag varit tvungen att gå ut på min balkong och sitta där en stund för att verkligen ta reda på om det varit en dröm eller om jag befunnit mig i en annan del av tillvaron.”

”Ett parallellt universum?”

”Ungefär så har jag tänkt ja.”

”Jag har haft samma funderingar efter mina drömtripper men inte vågat yppa det för någon”, sade Ellen. ”Du vill ju inte bli känd som den där konstiga tjejen eller hur?” Hon gjorde en min. ”För övrigt så har jag inte så många som jag skulle berätta mina drömmar för om jag ska vara ärlig.”

”Jag har varit den konstiga killen i hela mitt liv”, sade Sture. ”Odlat min mysticism för att slippa vara den jag egentligen är och till slut så glömde jag bort vem den personen var och alla mina idiotier som jag lyckats med har ursäktats med att: Du vet ju hur Sture är.” Sture drog handen genom sitt korta hår och suckade. ”Jag har aldrig tagit ansvar för någonting i hela mitt liv och så vitt jag vet så finns det ingenting som jag har lämnat efter mig. När jag dör så är jag död och efter några år så finns knappt ett minne kvar.” Sture skrattade till.

”Det lät ju muntert”, fnittrade Ellen.

”Det värsta är att det är sant och det som är ännu värre är att jag är nöjd med att vara en ansvarslös idiot.” Han svepte det sista som var kvar i glaset och vinkade på servitören som kom som ett skott och de fick så småningom en flaska till. ”Jag vet att det här inte är vanliga drömmar, och jag tror att du vet det också”, sade Sture och såg henne i ögonen och fick det svar han ville ha.

De satt tysta sedan och bara drack vin. Småpratade om än det ena och än det andra och kommenterade andra restauranggästers utseende och beteende. Skrattade och mådde bra och Sture kände det som om han hade känt Ellen i hela sitt liv. Han sa det till henne. Hon höll med.

”Du mina drömmars man”, fnittrade Ellen när klockan började närma sig tolv enligt Stures armbandsur. ”Du från mitt parallella universum, vad ska vi göra nu då?”

Sture sa ingenting. Visste inte riktigt vad han skulle säga.

”Tror du att någonting blir väldigt fel om vi fortsätter att träffas?” Sade hon oroligt och lite på snusen. ”Kanske att något gick snett i regin i den här pjäsen vi är med i och att vi aldrig skulle mötts och att nu när vi gjort det så kommer allt som håller ihop den här världen som vi lever i att trasas sönder.” Hon såg på honom.

”Det tror jag inte”, sade Sture. ”Jag tror mer att vi är den felande länken som gör att utvecklingen går vidare. Att vi är ett medvetet steg för den som håller i trådarna och det att jag drömt om dig och du om mig var till för att vi skulle känna igen varandra när vi väl sågs och du fattar att jag är den där konstiga killen nu, eller hur?” Han skrattade och hon också och Sture smekte hennes kind. ”Hur som helst så är klockan tolv snart och det är väl då som förtrollningen bryts och du kommer att lämna mig springandes och allt som blir kvar är din sko. Du återvänder till din del av universum och jag kommer att tillbringa resten av mitt liv med att utsiktslöst leta efter dig.” Han log och lade huvudet på sned och försökte se söt ut.

”Din klocka går fel. Hon är redan fem över så den teorin sprack”, sade Ellen och pussade hans handflata. ”Mina dagar som rädd kanin är över dock, jag kommer inte att springa  längre. Jag vet inte hur jag kan vara så säker på det men det är jag, och alla hål som jag gömt mig i under de år som jag levat är igentäppta.” Hon log skuldmedvetet. ”Jag har inte varit någon ängel direkt jag vill att du ska veta det.”

”Det har inte jag heller.” Sture reste sig upp med knakande knän. ”Vi går nu Ellen, vi går hem till mig och så kollar vi om världen finns kvar i morgon bitti när vi vaknar.”

Hon lade huvudet fundersamt på sned. Nickade sedan och tog hans utsträckta hand.

AC/DC spelade Highway to Hell när de gick.

Scroll to top

Mouse Gestures

Back

Forward

Scroll up

Scroll down

Switch to previous tab

Switch to next tab

Close all tabs except current

Close current tab

Open new tab

Close all tabs

Refresh current tab

Stop loading

Scroll to bottom

Scroll to top

Reopen closed tab

Go to home page

No action

Mouse Gestures

Back

Forward

Scroll up

Scroll down

Switch to previous tab

Switch to next tab

Close all tabs except current

Close current tab

Open new tab

Close all tabs

Refresh current tab

Stop loading

Scroll to bottom

Scroll to top

Reopen closed tab

Go to home page

Scroll to bottom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s